Den nya lagstiftningen om författar- och konstnärsrätt. Den internationella auktorsrätten regleras, flertalet kulturstater emellan, av bestämmelserna i den år 1886 tillkomna bernkonventionen angående bildande av en internationell union för skydd av litterära och konstnärliga verk. Enligt stadgande i 1886 års konvention skulle densamma underkastas revision vid periodiskt sammanträdande konferenser. Den senaste konferensen hölls i Berlin och resulterade i en ny, icke oväsentligt omarbetad unionsakt, 1908 års reviderade bernkonvention. Vårt land anslöt sig först år 1904 till bernunionen. Vid konferensen i Berlin var Sverige representerat; den reviderade konventionen undertecknades jämväl för Sveriges del, men ratifikation har ännu icke kunnat ske. Som antytt äro de flesta kulturstater anslutna till unionen; de viktigaste av de länder, som icke biträtt konventionen, äro Amerikas förenta stater, Ryssland och Österrike-Ungern. Det för bernkonventionen särskilt karakteristiska är, att densamma, vid sidan av den formella reciprocitetensprincip, uppställer den grundsatsen, att varje unionsland är förpliktat att i vissa viktiga, i konventionen angivna hänseenden bereda författare och konstnärer, tillhörande annat unionsland, ett bestämt minimiskydd. I dessa hänseenden har konventionen sålunda skapat materiell, för hela unionsområdet gällande rätt. Med hänsyn till nämnda grundsats blev det för att Sverige skulle kunna ratificera den reviderade konventionen nödvändigt, att vår lagstiftning dess förinnan förändrades i enlighet med de konventionens stadganden, vilka anordna ett minimiskydd, eller med andra ord, att dessa stadganden inarbetades i vår lagstiftning. Sedan justitieministern åt tillkallade sakkunniga uppdragit att i sådant syfte verkställa en revision av den auktorsrättsliga lagstiftningen, avlämnade dessa under år 1914 förslag till författningar. I huvudsaklig överensstämmelse med dessa förslag framlades för innevarande års riksdag förslag till lagar om rätt till litterära och musikaliska verk, om rätt till verk av bildande konst samt om rätt till fotografiska bilder. Dessa förslag blevo, med några få ändringar, av riksdagen antagna. I det följande skall i korthet redogöras för de viktigaste skiljaktigheterna mellan de gällande och de nu antagna lagarna.
    Lagen om rätt till litterära och musikaliska verk utvidgar kretsen av den ifrågavarande auktorsrättens föremål så till vida som — förutom skrifter, musikaliska verk och vissa teckningar — nu även

muntliga föredrag samt mimiska och kinematografiska verk blivit föremål för skydd.
    Auktorsrättens innehåll utgöres av vissa i lagen särskilt angivna befogenheter med det gemensamma syftet att bereda auktor den uteslutande bestämmanderätten i fråga om den litterära eller musikaliska produktens offentliggörande.
    Sådant offentliggörande kan ske i två särskilda former. Den ena är verkets mångfaldigande och spridande genom framställande av exemplar av verket, det vill säga förfärdigandet av materiella föremål, som förkroppsliga det i och för sig immateriella verket, exempelvis en bok, en grammofonskiva. Enligt 1877 års lag tillkommer författare och tonsättare rätten till sådant mångfaldigande, som sker genom tryck eller fotografi. Den nya lagen har förbehållit auktor den uteslutande befogenheten att mångfaldiga verket på vad sätt som helst, dock med det undantag att skrift och muntligt föredrag — men ej musikalisk komposition — må av en varav skrivas för hand.
    Den andra formen för en litterär eller musikalisk skapelses offentliggörande är att verket omedelbart återgives för de mänskliga sinnena: ett drama, ett mimiskt eller kinematografiskt verk uppföres,en musikalisk komposition utföres. Vad rätten till utförande av musikaliska verk angår, så gäller enligt 1877 års lag, att denna rätt, i fråga om utgivna verk, förbehålles tonsättaren endast under det villkor, att å nothäftet anbringas förbehåll därom. Då det ligger i förläggarens intresse, att köpare av en utgiven komposition, ett nothäfte, icke betages rätten att offentligen utföra kompositionen, har det i vårt land endast undantagsvis varit fallet, att förbehåll mot offentligt utförande anbragts å musikaliska verk; för utgivna kompositioner har således tonsättaren regelmässigt varit i avsaknad av skydd i förevarande hänseende. Enligt den reviderade konventionen får tonsättarens utföranderätt icke vidare ställas i beroende av dylikt förbehåll, och i överensstämmelse därmed har den nya lagen avfattats. Sålunda äger tonsättaren numera principiellt ensamrätt till musikaliska kompositioners utförande, utan att särskilt förbehåll vidare erfordras. Därifrån stadgas emellertid tämligen vittgående undantag; så är utförandet av vanlig dansmusik fritt, och detta gäller även om andra musikaliska verk, då utförandet icke sker i förvärvssyfte eller då den därav härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål. Till nu angivna stadganden om auktors uppförande- och utföranderätt ansluter sig den bestämmelsen, att innan skrift eller muntligt föredrag utgivits, författaren har ensamrätt att offentligen föredraga verket.
    I överensstämmelse med den reviderade konventionen stadgas vidare, att auktor äger den uteslutande befogenheten att mångfaldiga sitt verk genom detsammas överförande på mekaniskt tal- eller musikinstrument (fonograf, grammofon, pianola) samt att låta utföra eller föredraga verket genom sådant instrument.
    Författarens rätt att bestämma i fråga om sitt verks översättning

varar för närvarande under tio år från verkets första utgivande. I den reviderade konventionen stipuleras — och detta är konventionens praktiskt viktigaste bestämmelse —, att denna rätt skall räcka lika länge som rätten till originalverket. Detta har iakttagits i den nya lagen. Även översättarens egen rätt med avseende på översättningen har uttryckligen fastställts i lagen. Mellan originalförfattaren och översättaren består, då originalverket är skyddat, ett förhållande av ömsesidig bundenhet. Översättaren kan sålunda icke utan originalförfattarens tillstånd utnyttja sin översättning, å andra sidan har originalförfattaren givetvis icke någon rätt till översättningen. Vad nu sagts gäller även i fråga om annan bearbetning, exempelvis dramatisering eller en skrifts överförande till en form, avsedd att återgivas genom kinematografi.
    Auktor behöver ej finna sig i att hans produktion återgives i förvanskad gestalt. Till hans skydd i detta hänseende stadgas nu, att då någon efter överlåtelse eller ock på grund av den allmänheten i vissa fall — exempelvis för läseböcker och dylika pedagogiska samlingar — tillkommande lånerätt mångfaldigar, uppför eller utför ett litterärt eller musikaliskt alster, verkets form ej må förändras.
    Lagen angående äganderätt till skrift bestämmer i fråga om den auktorsrättsliga skyddstidens längd, att utgivningsrätten åtnjuter skydd i 50 år efter auktors död, men uppförande- och utföranderätten allenast i 30 år efter nämnda tidpunkt. I den nya lagen har för alla i auktorsrätten innefattade befogenheter stadgats en enhetlig skyddstid, som fastställts till trettio år efter auktors död.
    Den nya lagen träder i tillämpning den 1 januari 1920. Liksom de nuvarande auktorsrättsliga författningarna har den tillagt sig återverkande kraft. Från retroaktivitetens princip hava emellertid vissa viktiga undantag stadgats. Så har den bestämmelsen bibehållits, att arbeten av författare, vilka avlidit innan 1877 års lag trädde ikraft, skola vad utgivningsrätten angår vara skyddade intill utgången av år 1927. I fråga om verk av annan författare, vilka utgivits före 1920, skall utgivningsrätten gälla i 50 år efter författarens död. De nya beslämmelserna beträffande översättning gälla endast i frågao m verk, som vid ingången av 1920 äro på grund av äldre lagföremål för skydd i nämnda avseende.
    Lagen om rätt till verk av bildande konst avser ej blott, lika med 1897 års lag, målning och grafisk konst samt skulptur, utan även byggnadskonst; däremot äro alster av konsthantverk och konstindustri uttryckligen undantagna från lagens tillämplighet. Den här ifrågavarande auktorsrättens innehåll är befogenheten för konstnären att framställa och sprida efterbildningar av konstverket. Sådant efterbildande är konstnären förbehållet, vare sig det sker genom konstnärligt förfarande, såsom då en målning kopieras i olja, eller på mekanisk eller kemisk väg, såsom då en skulptur avgjutes eller en tavla fotograferas, eller ock genom ett blandat, konstnärligt-mekaniskt förfarande, såsom då en målning efterbildas i etsning och av den etsade plåten avdrag tagas genom

tryck. Den nya lagen har icke upptagit 1897 års lags bestämmelse om att auktorsrätt i fråga om konstverk, som överlåtes till staten eller menighet, principiellt övergår med konstverket. Skyddstide nhar utsträckts till att, liksom i fråga om den litterära auktorsrätten, gälla under konstnärens livstid och trettio år efter hans död.
    Lagen om rätt till fotografiska bilder avser visserligen ett ämne, som icke är av auktorsrättslig natur; men då den reviderade konventionen förpliktar unionsstaterna att skydda även fotografier, har jämväl 1897 års fotografilag ansetts böra i detta sammanhang göras till föremål för omarbetning. Den nya, likasom den gällande, fotografilagen ansluter sig i innehåll och anordning nära till motsvarande konstverkslag. De huvudsakligaste ändringarna i den nyalagen äro, att i densamma icke upptagits 1897 års lags föreskrift om vissa uppgifters anbringande å fotografisk bild såsom villkor för densammas skyddande samt att skyddstiden förhöjts från fem till femton år efter en bilds första utgivande.
    Angående de nya lagarnas tillämplighet å utländska verk kommer, i samband med den reviderade konventionens ratificerande, särskild författning att utfärdas.

Hj. Himmelstrand.