"Krigsberedskapskommissionens" betänkande. Kommissionen för utredning av frågan om rikets ekonomiska krigsberedskap, med ett kortare men missvisande namn betecknad krigsberedskapskommissionen, har hösten 1918 avlämnat sitt betänkande. Kommissionen har intagit en särställning bland kristidskommissionerna, så till vida som dels dess uppdrag icke varit verkställande utan enbart utredande dels ock kommissionen haft att undersöka allenast de mera grundläggande problemen i ämnet. Ehuru läget nu är ett annat än vid kommissionens tillsättande, är det arbete, som nedlagts i berörda betänkande, ingalunda bortkastat. Dels torde nämligen ingen säkerhet finnas, att vårt land lyckas hålla sig neutralt i händelse av ett nytt krig mellan stormakter eller någon sannolikhet för att det därvid skall undgå ekonomiska lidanden. Dels kunna vissa av de åtgärder, kommissionen föreslår, vinna tillämpning även vid ekonomiska kriser, som ej föranledas av krig. Några av förslagen äro t. o. m. även formellt lagda för fredsförhållandena. En kort redogörelse för huvuddragen av vissa delar av betänkandet skulle måhända därför påräkna intresse hos tidskriftens läsare.
I första delen av betänkandet föreslår kommissionen inrättandet av ett särskilt statsorgan med uppgift att i fred enhetligt planlägga och sammanhålla den ekonomiska krigsberedskapen, däri inbegripet även att noggrant följa alla de vanliga ämbetsverkens åtgärder liksom alla ändringar inom samhällslivet, i den mån de ha betydelse ur krigsberedskapssynpunkt. Detta organ skulle bliva en ekonomisk generalstab, sammansatt av representanter för de olika områden, jordbruket, industrien, finans- och kreditväsendet, socialpolitiken, militärväsendet m. m., som av arbetet berördes. Rörande dess
sammansättning må här ytterligare blott nämnas, att den juridiska sakkunskapen skulle däri representeras av chefen för justitiedepartementets avdelning för lagärenden, varigenom man förvärvade den erforderliga överblicken över det svenska lagstiftningsverkets ställningoch fortgående utveckling.
Andra delen av betänkandet innefattar utredning och förslag angående finans- och kreditväsendet vid krig samt övrig krigsekonomisk lagstiftning. Komnmissionen undersöker här först K. M:ts grundlagsenliga befogenhet att vid ett eventuellt krigsutbrott, innan riksdagen hinner sammankomma, besluta om mera avsevärda statsutgifter. Här föreslår kommissionen en höjning av de båda kreditiven från 15 till 100 resp. 350 miljoner kronor ävensom att stora kreditivet göres användbart icke blott vid krig utan även vid krigsfara, varunder jämväl stora oförutsedda utgifter kunna vara påkallade. Beträffande själva krigsfinansieringen anser kommissionen, att riksbankens sedelutgivningsrätt måste vid krig kunna ökas utöver vad enligt nu gällande författningar är medgivet, att en reserv av nödmynt bör uppläggas redan i fred samt att beslut om upptagande av statslån vid krig måste överlåtas åt K. M:t, som bl. a. bäst är i tillfälle att välja det för obligationernas utgivande ur alla synpunkter gynnsammaste ögonblicket.
Beträffande den härefter behandlade frågan om kreditväsendets krigsorganisation utgår kommissionen från att ett allmänt moratorium icke bör ifrågakomma. Ett sådant åstadkommer nämligen rubbningar i kreditlivet i stället för att förebygga dylika, undergräver förtroendet till gäldenärers betalningsförmåga samt befriar från skyldighet att fullgöra lagliga förpliktelser. Dessutom kommer ett genom lag för gäldenärer i gemen medgivet betalningsanstånd, s. k. generalmoratorium, solventa gäldenärer till godo i lika mån som sådana, för vilkas räkning det närmast inrättats, och ett s. k. specialmoratorium (d. v. s. stadganden om rätt för myndighet att efter prövning i varje särskilt fall bevilja anstånd) har under krigsåren särskilt i Tyskland visat sig mycket snart i praktiken äga samma verkningar som ett generalmoratorium, i det att anstånd nästan alltid beviljas. I kommissionens förslag ingår för den skull icke införandet av något betalningsmoratorium1. I stället planlägges inrättandet av särskilda kreditanstalter för att genom blotta möjligheten till erhållande av kredit förebygga ekonomisk panik. På ett område anser emellertid kommissionen en moratorieartad lagstiftning lämplig, nämligen i fråga om fastighetskrediten. Vad landsbygden beträffar torde visserligen varken hänsyn till långivare (hypoteksföreningar) eller till låntagare (jordbrukare) kräva särskilda åtgärder till förebyggande av kris. I städerna däremot, där talrika hyresgäster genom kriget bliva ur stånd att erlägga sina hyror och de högre liggande inteckningarna redan i fredstid äro svåra att placera på fasta händer, torde en fastighets-
kris vid krigsutbrott svårligen kunna helt undvikas. Till dess mildrande och till förebyggande såvitt möjligt av förhastade fastighetsrealisationer vid sjunkande fastighetsvärden föreslår kommissionen därför, att fastighetsexekutionen redan i fredstid omlägges så, att möjlighet beredes borgenär att utan föregående försök att få gäldenärens fastighet exekutivt försåld (U. L. § 169) uttaga sin fordran ur fastigheten genom att densamma ställes under tvångsförvaltning och avkastningen användes till fordringens gäldande. För detta ändamål innehåller betänkandet förslag till ändringar i utsökningslagen, vilket avfattats för att kunna framläggas redan ifredstid1 för att vid krigstillfälle kompletteras med en likaledes av kommissionen uppgjord särskild författning, enligt vilken exekutiv auktion å fast egendom kan förbjudas och fastighetsexekutionen dymedelst helt ledas in på tvångsförvaltningens nyöppnade väg.
Under rubriken Övrig krigsekonomisk lagstiftning hava slutligen sammanförts författningsförslag rörande ett flertal skilda ämnen, som ej falla under förut behandlade områden. Främst kan här nämnas förslag till lag om rättegång, vari krigsdeltagare är part. Avsikten är här att söka förebygga de olägenheter, som för den enskilde (och för det allmänna) kunna uppstå därigenom att part på grund av sitt krigsdeltagarskap icke kan tillvarataga sin rätt i pågående rättegång. Ett av huvudstadgandena i detta förslag går ut på att det i krigstid skall åligga underrätt, om part uteblir utan känt laga förfall, att, innan beslut i anledning av utevaron meddelas, ex officio införskaffa upplysning, huruvida den uteblivne är krigsdeltagare och således har laga förfall (R. B. 12: 1 "om man i Konungens och rikets tjänst är uppbådad eller faren", "om man av fienden — hindras"). Finnes så vara förhållandet, har det ansetts ur det allmännas synpunkt vara lämpligast, att målet — till undvikande av gång på gång meddelade uppskovsbeslut — en gång för alla förklaras vilande till krigets slut, dock med rätt för part att dessförinnan, om den uteblivne upphör att vara krigsdeltagare, anmäla målet till förnyad handläggning. Ett annat huvudled i författningen utgöres av bestämmelser om förlängande av vissa legala frister i rättegång, d. v. s. närmast tid för fullföljd av talan i högre rätt. Till avdelningen om övrig krigsekonomisk lagstiftning hör ytterligare frågan om s. k. krigstestamenten, varom emellertid hänvisas till en uppsats i ämnet i årg. 1917 av denna tidskrift (s. 221). Om det så tillägges, att betänkandet tillika innefattar förslag till lagstiftning om förbud mot handel med fientlig stats undersåte samt om uppsikt över rörelse, som av sådan undersåte här i landet drives, torde läsaren ha fått en om ock sporadisk föreställning om det tvärsnitt genom samhället i tänkt krigsläge, som ett arbete sådant som krigsberedskapskommissionens förutsätter.
Nils Edling.