Aktuella tyska organisationsfrågor. Inom den tyska juristvärlden har man gripits av farhåga, att den socialdemokratiska republiken skall skrida till förverkligande av 1891 års Erfurtprograms fordringar på folkvalda domare, kostnadsfri rättsskipning och kostnadsfri rättshjälp (jämväl för andra än mindre bemedlade) och därvid förfara på ett sätt, som innebure upphävande av domarmaktens självständighet och oberoende av politiska faktorer, det fackbildade domarståndets avskaffande och det fria advokatståndets försvinnande. I ett upprop mana Deutsche Juristen-Zeitungs redaktörer alla Tysklands jurister till enigt arbete för förhindrande av denna »den svåraste av alla olyckor som kunde drabba stat och folk».
I anslutning till detta upprop har den tyska processrättsvetenskapens Altmeister, Adolf WACH, tagit till orda i tidskriftens första nummer för detta år för att i allmänna drag söka utreda, huru den tyska rättsskipningen bör — med uppoffrande av kära invanda föreställningssätt och frånseende av politiska sym-
patier och antipatier — gestaltas på det demokratiskt republikanska statsskickets grund. Folklighet i rättsskipningen måste det vara, men — erinrar Wach— detta betyder icke blott att rättsskipningen utövas så att den är lätt tillgänglig, lätt begriplig för folket, utan ock att den är sådan att den bäres upp av allmän folktillit. Den oumbärliga förutsättningen härför är främst dess oväld, dess frihet från godtycke, lidelser och intresseinflytelser vare sig uppifrån eller nedifrån, och detta åter kan endast realiseras under hägnet av domaremaktens självständighet och oberoende av politiska faktorer, varje rättsstats A och O, folkfrihetens sanna palladium. Såväl ur denna som ur kompetensens synpunkt motsätter sig Wach besättandet av någon domstol med lekmän ensamt. Då deras insats väsentligen är av värde i fråga om målets faktiska sida, bevisfrågor och bedömning av förhållanden, som tillhöra yrkeserfarenhetens område, men dessa frågor å andra sidan regelmässigt äro intimt sammanvävda med rättsspörsmålen, måste den rätta formen för denna lekmannainsats vara ett samdömande med den fast anställda, oavsättliga domaren av facket. Wach vill emellertid redan ur synpunkten av ekonomisering med domarekrafterna utbilda de under kriget för vissa mål (hyres- och hypotekstvister) lyckligt fungerande förlikningsmyndigheterna (»Einigungsämter») till en institution av allmän räckvidd, göra förlikningsförsök obligatoriskt och de uppgjorda förlikningarna exigibla. Han vill organisera förlikningsmyndigheten på basis av samarbete mellan en statsfunktionär och förefintliga korporativa organisationer. Han vill vidare främja ett allmännare bruk av skiljemannaförfarandet i reformerat skick för vissa slag av tvister.
Vad de egentliga domstolarna angår, erinrar Wach, att man i fråga om straffrättsskipningen redan länge enats om att lekmännens deltagande däri bör finna vidgad användning. På en sunt utbildad straffrätt måste ställas det kravet att alla dess grundbegrepp utan vidare äro tillgängliga för ett gott lekmannaförstånd; där detta ej är fallet, äro lagstiftning och teori inne på avvägar. Blott i en högsta instans, som uteslutande har att pröva rättsspörsmålet, ha lekmännen ingen uppgift. Om lekmännens medverkan i grövre brottmål bör äga rum i formen av jury eller av egentligt samdömande med fackdomaren, lämnar Wach därhän. — Inom civilrättsskipningen finner han däremot att det bör förbliva vid det nuvarande. Lekmän böra alltså döma med i handelsmålen och i tvisterna mellan arbetsgivare och arbetare, men ej i de allmänna tvistemålen.
Mot kravet på kostnadsfri rättsskipning och rättshjälp åt envar gör Wach front med största energi. Han framhäver i förra avseendet, att ingen rättsgrund finns varför medborgarna skattevägen skulle betala andras processer; att den i Tyskland redan tillräckligt florerande processlystnaden skulle vinna en ödesdiger uppmuntran; och att en förprövning av kärandens talan ur synpunkten att utmönstra processchikan bleve oundviklig, men ytterst betänklig, dess mera som någon motsvarande hämsko icke skulle kunna läggas på svarandens tredska och illvilja. I fråga om fri rättshjälp åt andra än ekonomiskt behövande anmärker Wach, att det vore liktydigt med att söka förvandla advokatverksamheten från en fri förvärvsgren till en statstjänst, en tanke, som i den mån den läte sig genomföras, skulle drabba rättslivet med den största skada. Nu, när muren mellan domare- och advokatstånd lyckligtvis är dömd att falla, och under de förhållanden i övrigt, som det demokratiska skicket
medför, är tvärtom just advokatståndet en stor och betydelsefull framtid förbehållen.
I fråga om domstolsorganisationen och domstolsarbetet framför slutligenWach åtskilliga reformförslag. Delvis synas de betingade av omsorgen att domareståndet skall kunna tillförsäkras löner, avpassade efter den inträdda förändringen i penningvärdet. För att motväga kostnadsökningen vill Wach inskränka domareplatsernas antal, dels genom att ytterligare vidga enmansdomstolarnas kompetens och minska antalet bisittare i vissa kollegiala domstolar, dels genom att från domarena avlyfta åtskilligt expeditionellt bestyr och befattning med fastighetsböcker, förmynderskap m. m., dels slutligen genom att anbefalla en enklare avfattning av domar. De nuvarande »bredspåriga avhandlingarna» borde ersättas av en verklig domstil. Samma syften skulle det förut omnämnda införandet av obligatoriskt förlikningsförsök utom rätta tjäna. I straffrättsskipningen väntar Wach lättnad genom införande av opportunitetsprincip för åtal.
Nils Alexanderson.