Danskt regeringsförslag till lag om äktenskap. Den skandinaviska familjerättskommissionens förslag till lagstiftning om äktenskap har framlagts i två avdelningar, innefattande den ena bestämmelserna om äktenskaps ingående och upplösning (1913) och den andra reglerna om makars rättsförhållanden (1918). Den senare avdelningen blev i den svenska redaktionen sammanarbetad med den första till en giftermålsbalk, varemot i de danska och norska redaktionerna även den senare avdelningen fick formen av särskilda lagar (resp. om Ægteskabets Retsvirkninger och om egtefæellers formuesforhold). Den första avdelningen har redan antagits i Sverige (1915) och i Norge (1918) men i Danmark icke särskilt gjorts till föremål för framstälning till riksdagen. Nu ha i Danmark bägge avdelningarna sammanförts till en lag om äktenskap, och den 11 april har förslag därom av regeringen framlagts för riksdagen. Det danska regeringsförslaget företer icke någon väsentlig avvikelse från kommissionens förslag samt de svenska och norska lagarna utom i fråga om formen för äktenskaps ingående. Medan enligt kommissionens förslag samt de svenska och norska lagarna kontrahenterna i regel ha frihet att välja mellan kyrklig och borgerlig vigsel, föreskriver det danska regeringsförslaget, att borgerlig vigsel skall vara obligatorisk, kontrahenterna öppet lämnat att därefter erhålla kyrklig välsignelse, om de det åstunda.

 

    Jordkommissionen. Justitieministern har d. 10 jan. 1919 jämlikt K. M:ts bemyndigande tillkallat landshövdingen Robert Hagen, ordf., disponenten Hugo Brundin, förtroendemannen Albin Hansson, riksdagsmännen Carl Petter Jansson i Edsbäcken, Carl Johan Johansson i Uppmälby och Olof Olsson i Kullenbergstorp, borgmästaren Carl Lindhagen, häradshövdingen Nils Wihlborg samt professorn Nils Wohlin att i egenskap av sakkunniga inom justitiedepartementet biträda vid utredning rörande dels omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav, särskilt i mellersta och södra delarna av riket, dels i vad mån nyttjanderättslagen må kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning, dels tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål, dels ock frågan om upphävande av fideikommisstiftelser i fast egendom. Till kommissionens sekreterare har förordnats assessorn i Svea hovrätt

N. von Steyern.

 

    Den nya jordabalken. Sedan K. M:t d. 17 jan. 1919 förordnat häradshövdingen fil. dr Hj. Himmelstrand att såsom sakkunnig biträda i justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om ny jordabalk, har justitieministern d. 8 april 1919 på grund av K. M:ts bemyndigande tillkallat följande personer att, jämte Himmelstrand såsom ordförande, deltaga i sagda arbete, nämligen hovrättsrådet G. Grefberg, revisionssekreteraren Y. Wisén samt, i vad angår inskrivning av rätt till fast egendom och vad därmed har samband, häradshövdingen A. Östergren.

126 NOTISER.    Vid anmälan av ärendet i statsråd sistnämnda dag anförde justitieministern bl. a. följande. Bland ämnen, som de sakkunniga hade att utreda, borde i främsta rummet till behandling upptagas rättsreglerna angående överlåtelse av fast egendom och särskilt formen för sådan överlåtelse. Härvid bleve det nödvändigt att taga ståndpunkt beträffande frågan om den nya lagstiftningens ställning till det moderna fastighetsbokssystemet. Efter att hava berört de principer, som ligga till grund för nämnda system, erinrade justitieministern, att vårt svenska publikationsväsen, byggt på 1875 års lagstiftning, endast mycket ofullständigt motsvarade dessa principer. Lagberedningen hade emellertid ansett det icke kunna ifrågasättas att från vår nu gällande ordning omedelbart övergå till ett genomfört fastighetsbokssystem. Denna sin uppfattning hade beredningen grundat dels på hänsynen till den nuvarande domstolsinrättningen och till det skick, vari våra fastighetsförhållanden befunne sig, dels ock därpå, att en vidare formalisering av äganderättsförvärvet, varigenom dess tyngdpunkt förlades till själva inskrivningen, skulle framstå såsom ett onaturligt och under nuvarande förhållanden särskilt för landsbygden olidligt band. Beredningen hade emellertid föreslagit vissa ändringar i gällande bestämmelser. Sålunda hade beredningen hemställt, att fastighetsboken måtte erhålla självständig betydelse, så att publikationens verkan fästes vid inskrivningsåtgärden såsom sådan.
    Justitieministern erinrade om vissa andra av beredningen föreslagna ändringar och yttrade vidare: Utan att underkänna betydelsen av de skäl, som varit bestämmande för lagberedningen vid tiden för avgivande av dess förslag, funne justitieministern dock de anförda motiven för bibehållande i princip av det gällande systemet under nuvarande förhållanden vara mindre vägande än tillförne. Å ena sidan hade de anmärkta formella svårigheterna för övergång till ett nytt system i avsevärd grad undanröjts; å andra sidan hade de reella skäl, som talade för en omläggning av rättsreglerna rörande förvärv av fast egendom, under senare tid vuxit i styrka. Genom jordregistret för landsbygden och motsvarande register för städerna vunnes väsentligen ökad reda och ordning i fastighetsförhållandena. Och vad domstolsorganisationen anginge, hade den härvidlag särskilt betydelsefulla frågan om ett fast kansli för häradsrätterna förts avsevärt framåt genom de i kungl. stadgan d. 20 juni 1918 meddelade föreskrifterna angående domsagornas förvaltning.
    Skulle anslutning till ett modernt fastighetsbokssystem i dess fullt genomförda gestaltning icke för det närvarande befinnas genomförbar eller lämplig, borde dock tillses, huruvida icke iakttagande av någon viss mera betryggande form än den nu föreskrivna kunde stadgas såsom villkor för förvärv av äganderätt till fast egendom. Beredningens förslag innebure härutinnan ett steg i alldeles motsatt riktning. I detta förslag hade nämligen det nuvarande stadgandet, att köp skall ske »med tvegge manna vittne», ingen motsvarighet; den enda formföreskriften vore, att säljaren skulle utfärda en skriftlig handling, varigenom egendomen överlätes till köparen. Emellertid hade beredningens ståndpunkt från skilda håll varit föremål för kritik. Så hade i en av Sveriges advokatsamfund under år 1910 överlämnad, på samfundets styrelses uppdrag av numera justitierådet A. Kôersner utarbetad premomoria i ämnet framhållits, att då det ej föranlett svårigheter eller klagomål att konstituerandet av panträtt i fast egendom förlagts till själva inteckningen hos rätten,

NOTISER. 127man måste antaga att, vid det i synnerhet hos allmogen vida viktigare, mera genomgripande och mera sällan förekommande steget att försälja den ägda fastigheten, en bestämmelse, som fäste den sakrättsliga verkningen av köpet vid själva inskrivningen, ingalunda skulle förefalla såsom något tryckande eller olidligt tvång. Fastighetsmånglaren och jobbaren i staden däremot skulle måhända i detta statens ingrepp se ett grundskott mot den fria och okontrollerade äventyrligheten i vingleriet. För en formalisering av fastighetsköpen talade viktiga sociala och ekonomiska synpunkter. Endast därigenom kunde ordning och reda i fastighetsförhållandena vinnas samt skattelagstiftningen, särskilt stämpelskatten, bliva effektiv. Och slutligen kunde aldrig det allmänna intresse, som ansåges kunna bliva tillgodosett genom norrlandslagen och liknande lagstiftning, bliva realiserat utan att fastighetsmarknaden effektivt kontrollerades.
    Vad sålunda gjorts gällande för ett starkare formbindande av jordäganderättsförvärvet, funne justitieministern äga giltighet. Den sista tidens erfarenheter hade ytterligare ådagalagt såväl behövligheten av en effektiv kontroll från det allmännas sida över fastighetshandeln som svårigheterna att på lagstiftningens väg åvägabringa sådan kontroll utan tillhjälp av lagstadgande om offentlig inskrivning eller annan betryggande form såsom villkor för äganderättens övergång. Behovet av åtgärder i nu angivna riktning syntes emellertid föreligga alldeles oberoende av de speciella förhållanden, som under den gångna kristiden särskilt starkt framhävt vikten av det allmännas övervakande verksamhet på förevarande område. De intressen, som vore förbundna med jorden och besittningen därav, vore icke blott för de enskilda utan även för samhället som sådant av den vikt, att det icke kunde anses opåkallat att binda omsättningen av fastigheter vid former, som icke kunde vara erforderliga, då det gällde lös egendom. Härvid vore att erinra, hurusom höga, hittills i många fall medelst ren »kedjehandel» uppsvindlade jordvärden lade svåröverkomliga hinder i vägen för en sund jordpolitik och särskilt för bostadsfrågans lösning i städerna. För att motarbeta dessa missförhållanden, som hotade att utveckla sig till en samhällsfara av betänkligaste art, vore det nödvändigt, att staten sattes i tillfälle att utöva någon kontroll i fråga om fastighetshandeln. En dylik kontroll vunnes på det naturligaste och verksammaste sätt genom bestämmelser, vilka så effektivt som möjligt garanterade, att vederbörandes skyldighet att söka lagfart å fång till fastighet i varje fall fullgjordes.En formalisering av äganderättsförvärv borde förty i varje fall läggas så, att därigenom lagfartsansökning i vederbörlig tid och ordning framtvingades.
    Om man alltså ansåge förvärv av äganderätt till fastighet böra på ett eller annat sätt formaliseras, syntes det ligga närmast till hands att — i överensstämmelse med vad redan nu gällde hos oss beträffande pantförskrivning avfast egendom — föreskriva, att äganderätten skulle övergå till förvärvaren först med fångets införande i fastighetsboken. Detta medförde ock den fördelen, att böter eller viten för att framtvinga lagfart icke behövde komma till användning. Mot en sådan anordning kunde visserligen invändas, att inom vissa delar av rikets landsbygd domstolssammanträden inträffade så jämförelsevis sällan, att möjligheten att vinna inskrivning och därmed slutligt förvärva äganderätt till fastighet stode vederbörande till buds endast med långa mellantider. Men, förutom att denna olägenhet redan nu gjorde sig gällande med

128 NOTISER.avseende på den oftare ifrågakommande angelägenheten att få en fastighet intecknad, borde härvid framhållas, hurusom genom lagen om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden d. 7 maj 1918, vilken lag trätt i kraft med början av innevarande år, antalet tillfällen till inskrivnings vinnande avsevärt ökats.
    Därest emellertid förut anförda praktiska eller ock principiella skäl eller tilläventyrs betänkligheter med hänsyn till allmänt rådande åskådningar ansåges i övervägande grad tala emot den åsyftade anordningens vidtagande, torde betänkligheter näppeligen böra möta mot sådana stadganden om fastighetsöverlåtelse, att dylik för att vara bindande skulle bestyrkas av viss offentlig myndighet. På denna skulle då ock ankomma att angående skedda överlåtelser lämna underrättelse till den myndighet, som hade att övervaka, det lagfart å fång vederbörligen söktes.
    Förutom det allmännas ökade intresse av att i vissa avseenden kunna övervaka företeelserna inom fastighetsmarknaden, hade tillkommit ett förhållande, som i alldeles särskild grad medförde, att arbetet på åstadkommande av en reviderad jordabalk måste påskyndas. I enlighet med K. M:ts beslut d. 29 nov. 1918 hade nämligen åt särskilda sakkunniga uppdragits att verkställa utredning av vår »jordfråga» i vidsträckt omfattning, varunder dessa sakkunniga skulle dels utföra vissa särskilt angivna undersökningar, dels ock i allmänhet utreda, vilka medel över huvud kunde befinnas lämpliga och erforderliga för att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand, beredade nyttjanderättshavare, som därav vore i behov, större trygghet i deras ställning samt underlätta tillkomsten av nya självständiga odlingslägenheter, där sådant av förhållandena påkallades.
    Det syntes vara uppenbart, att, därest en omfattande social lagstiftning, sådan som den i nyssberörda sakkunniguppdrag antydda, skulle bliva av bestående värde, densamma måste äga stöd i de grundläggande bestämmelserna inom den allmänna rätten; nödig revision av dessa bestämmelser borde därför företagas jämsides med den tilltänkta jordreformen. Sistnämnda sakkunniga, utgörande den så kallade jordkommissionen, hade bland annat att avgiva förslag till bestämmelser, vilka torde medföra avsevärda ändringar i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom. I detta avseende borde givetvis samarbete äga rum mellan jordkommissionen och de sakkunniga, om vilkas tillkallande nu vore fråga. Jämväl i övrigt torde samarbete böra ske, i den mån det funnes erforderligt.
    Beträffande det nu ifrågavarande utredningsarbetets ordnande hade justitieministern tänkt sig, att det åtminstone till en början vore lämpligast, att tre eller högst fyra jurister med särskild sakkunskap inom fastighetsrätten finge tillkallas för att, jämte den redan förordnade sakkunnige, med ledning av lagberedningens förslag upprätta ett motiverat utkast till lagstiftning inom ifrågavarande områden.
    Skulle särskilt med hänsyn till de nya spörsmål, vilka kunde uppstå med anledning av jordkommissionens blivande förslag, eller eljest till följd av nödvändigheten att upptaga nya förhållanden på förevarande område till rättslig reglering, det under sakkunnigarbetets fortgång visa sig erforderligt att gå utöver den ämnesuppställning och yttre ram för en ny jordabalk, som lagberedningen på sin tid antagit, torde de sakkunniga härom inkomma med anmälan

NOTISER. 129till chefen för justitiedepartementet för inhämtande av föreskrifter rörande arbetets fortsatta bedrivande i sådana avseenden. I varje fall borde de sakkunniga så fort som möjligt inkomma med fristående förslag till nya bestämmelser rörande skilda former av överlåtelse av fast egendom på grundvalen av de riktlinjer som nu angivits. När detta lagutkast förelåge, torde böra tagas i övervägande lämpligheten att tillkalla ytterligare några personer med erforderlig praktisk erfarenhet inom hithörande område för att i ärendet höras, innan detta slutligen bereddes för proposition till riksdagen.