Om Finlands advokatväsende höll dåvarande professorn, numera justitierådet O. Hj. Granfelt från Helsingfors föredrag vid extra sammanträde i Sveriges advokatsamfunds Stockholmsavdelning den 20 september 1918. Efter,

NOTISER. 133en erinran om att finländsk rättspraxis, särskilt processuell, framstår såsom strängare bunden vid lagens ord och därför också såsom mera formell än den svenska samt att densamma på grund av den rikligare processrättsliga litteraturen i Finland i högre grad än den svenska utbildat sig enligt och anslutit sig till normer, som fastslagits av doktrinen, framhöll talaren, att stadgandet i RB 15: 2 att till rättegångsombud ej någon allmänneligen bör brukas, »som av rätten, där saken drives, ej godkänd är och lov därtill fått», definitivt fastslagit, att advokatyren icke vore en fri näring utan beroende på vederbörligt tillstånd, vid vars meddelande domstol, envar inom sin domkrets, skulle ingå i prövning av sökandens personliga kvalifikationer för yrket. Detta stadgande hade icke i praxis nedsjunkit till en död bokstav, om det än erhållit sin huvudsakliga användning i fråga om personer utan universitetsexamen, och teorin hade därur bland annat härlett disciplinär befogenhet för domstol över advokaterna i en vidsträcktare omfattning än vad som kunnat anses följa ur domstols materiella och formella processledning. Kravet på uppnådd myndig ålder hos rättegångsombud har strängt uppehållits i Finland. Av sin befogenhet att pålägga advokat med praktik inom domkretsen att hjälpa fattig part hava domstolarna, åtminstone på landsbygden, i viss mån begagnat sig. Någon motsvarighet till den svenska lagen om rättegångsbiträde åt häktad finnes icke i Finland.
    Numera hava genom en lagändring av den 31 december 1917 villkoret om tillstånd av domstol för erhållande av befogenhet att allmänneligen driva mål liksom ock det sedan 1898 lagfästa kravet på domarexamen för rättegångsombud vid överrätt blivit upphävda och fullt fri konkurrens införts mellan alla medborgare i avseende å advokatverksamheten. Denna nya lagstiftning innebure enligt talarens mening kulturellt och socialt ett baksteg, en återgång till en primitivare samhälls- och rättsståndpunkt än den, som uttryckts av dittills gällande lag. Lagstiftningens menliga följder kunde möjligen i någon mån motverkas genom fria sammanslutningar av examinerade advokater. Sådana existerade sedan åtskilliga år åtminstone i Helsingfors, Åbo, Viborg och Tammerfors, och hade de bland annat viss disciplinär befogenhet över sina medlemmar. Slutligen redogjorde talaren för det finländska processreformförslagets ställning till advokatväsendet.
    Bland intressanta detaljer i föredraget må framhållas meddelandet, att i dedelar av Viborgs län, vilka av Sverige avträddes till Ryssland genom freden i Nystad 1721, Konung Kristoffers landslag och allmänna stadslagen gällt ända till dess en förändring härutinnan betingats av dessa landsdelars återförening med det övriga Finland.