ETT OCH ANNAT OM KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN».

AV

JUSTITIERÅDET ALBERT KÔERSNER.

    Spörsmålet om innebörden av klausulen "fritt å banvagn" har under krigsåren varit synnerligen aktuellt. Järnvägsstyrelsen har nämligen tid efter annan i olika ordning vägrat att tillhandahålla banvagn. Sålunda har banvagn vägrats för transport till orter, som kunna nås med fartyg, eller har transporttillstånd medgivits allenast för viss del av sträckan, varifrån sedan transporten kunnat fortsättas med fartyg. I vissa fall har järnvägsstyrelsen uppställt särskilda villkor, såsom skyldighet att bidraga med kol till visst pris, för att vagnar skulle tillhandahållas. I alla dessa fall har frågan varit, om säljare eller köpare skulle bära den sålunda uppkomna risken.
    Det bör bemärkas, att denna fråga icke i första hand är något forcemajeurespörsmål. Vad som skall avgöras är, huruvida skyldigheten att ansvara för banvagns erhållande ingår i säljarens förpliktelser enligt köpeavtalet eller icke. Har säljaren denna förpliktelse, uppkommer dröjsmål å säljarens sida, om banvagn icke kan erhållas. Är däremot risken köparens, föreligger i enahanda fall köparemora. Det är av betydelse att fastslå detta för bedömande av kontrahenternas eventuella befogenhet att häva köpeavtalet. Denna befogenhet har tvisten också i allmänhet rört, enär det just varit prisfall å varan, som föranlett vederbörande köpare att påkalla annullerande av avtalet, då vagnar icke kunnat uppbringas, medan å andra sidan vid andra tillfällen säljaren haft intresse att vid prisstegring kunna åberopa köparedröjsmål för att komma ifrån avtalet. Forcemajeuresynpunkten har däremot varit av sekundär betydelse, nämligen för frågan om skyldighet att betala skade-

Svensk Juristtidning 1919. 10

146 ALBERT KÔERSNER.stånd. På sätt i det följande skall något närmare beröras, kan det härvid mycket väl tänkas, att säljare- eller köparemora får anses hava inträtt, men att just på grund av force majeure skadeståndsförpliktelse är utesluten.
    Omöjlighet att erhålla banvagn torde tidigare åtminstone här i Sverige hava hört till sällsyntheterna. Däremot har en annan sida av frågan debatterats, nämligen vilkendera kontrahenten, som har att ombesörja rekvisition av banvagn. Emellertid hava båda de nu nämnda förpliktelserna vanligen ansetts vara en självskriven följd av ett annat åtagande i köpeavtalet, nämligen åtagandet att forsla varan fram till banvagnen ävensom att anbringa densamma å vagnen, varmed sammanhänger risken för själva varan under tiden från köpets avslutande, tills nämnda åtagande blivit fullgjort. Förpliktelserna beträffande transportmedlet ha nämligen vid distansköpen ansetts inkluderade i skyldigheten att avlämna varan. Så länge sistberörda skyldighet kvarstått hos säljaren, så länge har han också haft att svara för tillgång till transportmedlet. Skall säljaren avlämna varan till en viss transportförare eller å banvagn, så upphör ej heller hans förpliktelse, förr än denne transportförare eller banvagn anskaffats. Detta har i första hand ansetts gälla om de s. k. enkla försändningsköpen, men även försäljningar fritt å banvagn. För fobköpen ha däremot undantagsregler ansetts föreligga.
    Denna tankegång återfinnes ockå hos ALMÉN i hans kommentar till köplagen.
    Beträffande s. k. enkla försändningsköp framhåller han [se kommentaren bl. a. § 10 efter not 19 c) samt Rubriken till §§ 62—71, not 2], att sådana föreligga, då "säljaren i denna sin egenskap är pliktig att ombesörja (icke bekosta) godsets fraktande till bestämmelseorten".
    Härvid inlägger emellertid ALMÉN i säljarens förpliktelse i fråga om dessa enkla försändningsköp utan närmare motivering en skyldighet att ej blott rekvirera utan även garantera möjlighet till transportmedel. Under § 24 not 33 i kommentaren heter det sålunda: "Om säljaren haft skyldighet att befrakta särskilt fartyg för godsets forslande, lär något avseende i allmänhet icke kunna fästas vid hans uppgift att det är honom omöjligt att anskaffa fartyg", och i not 36 under samma § göres gällande, att man är berättigad att i säljarens

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 147åtagande att försända godset inlägga en garantiutfästelse, i kraft varav säljaren blir ersättningsskyldig, ehuru dröjsmålet icke kan tillräknas honom såsom försummelse. Under § 62 not 15—23 framhåller ALMÉN den skillnad mellan de enkla försändningsköpen å ena och fobköpen å andra sidan, som består däri att vid de senare omöjlighet att erhålla fartyg går ut över köparen, medan sådan omöjlighet däremot vid enkla försändningsköp skulle gå ut över säljaren.
    Klausulen fritt å banvagn har ALMÉN behandlat i en särskild avdelning "Tillägg till § 62". Här yttrar ALMÉN bl. a.följande:
    "Den första fråga, som härvid möter, är, huruvida skyldigheten att anskaffa banvagn åligger säljaren eller köparen. Närmast tillhands ligger antagandet, att det är säljaren, som har att härom besörja. I allmänhet lärer säljarens rörelse bedrivas å eller i närheten av den ort, varifrån godset skall med järnväg försändas, och det är då naturligt, att han och icke den å avlägsen ort bosatte köparen förhandlar med järnvägsförvaltningen å avsändningsstationen. Så sker i allmänhet också, likaväl då säljaren förbundit sig att leverera varan fritt å banvagn, som då han utan användande av någon särskild klausul åtagit sig att försända godset till köparen eller då detta sålts fraktfritt. Levereras icke varan i rätt tid, lärer säljaren i förra fallet lika litet som i de senare kunna till sitt fredande åberopa, att köparen icke ställt järnvägsvagn till hans disposition.
    Härmed är emellertid — fortsätter ALMÉN — frågan icke besvarad. Förhållandet är enahanda, då köpet avser varor, vilka äro sålda fritt ombord å ångare på fast trade, men icke desto mindre har säljaren, enligt vad vi i det föregående sökt visa, i sådana fall icke i denna sin egenskap någon skyldighet att tinga skeppsrum och utsätter sig därför icke för vanliga påföljder av mora, därest han gjort vad på honom ankommer för att godset skulle komma med men sådant är omöjligt i följd av bristande utrymme. Vad frågan här gäller är, huruvida den, som sålt varor att levereras fritt å banvagn, allenast är skyldig att för köparens räkning i god tid anmäla godset till befordran, eller om däri ligger ett åtagande av säljaren, att godset å den utsatta tiden skall vara lastat å vagnen, så att det går ut över honom, om sådant bliver omöjligt t. ex. i följd av inträffad vagnbrist. Vi anse svaret tvivelaktigt men tro, att den senare meningen är den riktiga och med merkantil åskådning överensstämmande. Till förmån för den förra skulle man visserligen kunna åberopa analogien från vad som enligt § 62 gäller angående försäljning fritt ombord å ångare på regelbunden trade. Förhållandena i dessa båda fall synas dock icke fullt likartade. De typiska fobköpen äro de, som avse hela fartygslaster, och dessa hava tryckt

148 ALBERT KÔERSNER.sin prägel på de övriga, så att säljaren även när det är han, som ombesörjer transporten, anses handla endast såsom ombud för köparen. Vid järnvägsförsändelser däremot förekommer väl aldrig, att köparen tager någon befattning med varan redan å avsändningsstationen, och därav torde kunna förklaras, att säljarens skyldigheter icke anses sträcka sig mindre långt, då försäljningen skett under klausulen fritt å banvagn, än då han åtagit sig att avsända godset 'för köparens risk och räkning' (enkelt försändningsköp)."
    Såsom framgår av dessa uttalanden, har ALMÉN yttrat en viss tvekan beträffande innebörden av klausulen fritt å banvagn, medan han utgått från att såsom självklar hävda säljarens garantiförpliktelse vid de enkla försändningsköpen. Vid de ingående muntliga överläggningar, som jag vid upprepade tillfällen hade med ALMÉN i denna fråga, medgav han dock, att spörsmålet även i fråga om sistberörda köp var tveksamt, och i de föreläsningar om "Skandinavisk rättspraxis på köplagens område", som ALMÉN höll under september månad 1918 vid Det nordiske Studenter-Jurist-Stævne i Köpenhamn, yttrar han också, efter att hava redogjort för sina uttalanden i kommentaren till köplagen (se sid. 46): "Jag har mig emellertid också bekant, att många kunniga och erfarna praktiska jurister i Sverige förfäkta en motsatt mening, nämligen att säljaren visserligen skulle vara skyldig att göra vad på honom ankommer för att skaffa banvagn, men att däremot risken för att detta visar sig vara omöjligt icke skulle ligga på honom utan på köparen. Något avgörande av domstol av den för närvarande högaktuella tvistefrågan föreligger mig veterligen ännu icke. "Av sammanhanget med det föregående framgår, att detta uttalande avser icke blott klausulen fritt å banvagn utan även de vanliga enkla försändningsköpen.
    LASSEN synes ansluta sig till ALMÉNS mening. I Kjøb og Salg, Tredje Udgave, København 1917, heter det sålunda å sid. 8: "Men ofte vil Sælgeren ifølge Aftale eller ifølge Sædvane — saaledes ofte ved Bestillinger hos en paa en anden Plads boende Sælger — være pligtig at besørge Afsendelse af Salgsgjenstanden fra Leveringsstedet til Kjøberen (Afsendelseskjøb). For saadanne Tilfælde fastsætter Kbl. § 10, hvad der kræves til fuldbyrdet Levering, og derigjennem, hvad Leveringspligten i disse Tilfælde omfatter." Ehuru uttalandet icke är fullt tydligt, antar jag, att i detsamma får läggas, att säl-

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 149jaren ej anses hava fullgjort vad på honom ankommer, förrän han verkligen avlämnat godset. I fråga om klausulen fritt å banvagn yttrar LASSEN i en uppsats "Til Læren om Kjøb" i Tidsskrift for Retsvidenskab 1916 sid. 24—25: "Almindeligt anvendes Klausulen, hvor Transporten skal ske fra det angivne Sted (Typetilfældet = "frit ab" med Jernbane). Sælgeren maa i saa Fald, paa lignende Maade som i Almindelighed ved FobSalg, naar Forsendelse skal ske med Rutebaad, skaffe Vogn, men muligvis er hans Pligt i saa Henseende ikke blot som Fob-Sælgerens en Pligt til at besørge Afsendelsen, men en virkelig Afsendelsespligt, saa at Sælgeren bærer Ansvaret fra, at Vogn ikke kan skaffes."
    TYBJERG i Hages Haandbog i Handelsvidenskab, Anden Udgave, Kbhvn 1906, sid. 334 anför däremot: "Frit paa Bane med Tilføjelse af et Afsendelsessted maa ved Landtransporten udtrykke det samme som 'frit ombord' ved Søtransporter."
    För min del har jag länge tvekat, huru spörsmålet borde lösas, men har slutligen kommit till det resultat, att den uppfattning, som ALMÉN och LASSEN gjort gällande, varken beträffande de enkla försändningsköpen eller försäljningar fritt å banvagn kan anses vara riktig. Vad angår den skandinaviska köplagen, tror jag icke, att man i dess bestämmelser kan hämta något stöd för att de enkla försändningsköpen skulle innefatta skyldighet för säljaren att garantera, att transportmedel skall kunna erhållas.
    I den avdelning av köplagen, som har rubriken: "Om platsen för godsets avlämnande", förekomma till en början i § 9 bestämmelser, som giva vid handen, att huvudregeln i fråga om köp är, att de äro s. k. avhämtningsköp. I §§ 10 och 11 givas därefter föreskrifter, som bestämma, när säljaren har fullgjort sin förpliktelse i fråga om varans fortskaffande till transportmedlet eller till köparen, om icke avhämtningsköp utan försändningsköp föreligger, med andra ord föreskrifter, som bestämma, när varan skall anses vara avlämnad, under förutsättning att densamma icke skall avhämtas. I vilka fall däremot försändningsköp skall anses föreligga, bestämmer lagen icke. Ej ens § 65 angående s. k. francoköp, §§ 63 om cost and freight-köp eller § 64 om cifköp innehålla direkta bestämmelser om säljarens förpliktelse att avsända godset. Då § 65 föreskriver, att om gods, som skall försändas från

150 ALBERT KÔERSNER.ort till annan, blivit sålt fritt (franco) eller levererat eller fritt levererat å angiven ort, detta gods ej må anses avlämnat, förrän det framkommit till sagda ort, får man ju visserligen däri inlägga, att säljaren förpliktat sig ej blott att avlämna och således hava besvär och kostnad med själva transportensamt ansvara för risken för godset utan även att rekvirera samt dessutom garantera transportmedlet. Men att säljaren har alla dessa förpliktelser beror ju i detta fall på att han i själva verket sålt varan såsom befintlig på viss ort. Det kan ju till och med tänkas, att någon transport för köpets fullgörande icke ens är erforderlig, i det varan kanske redan är magasinerad å orten i fråga. Att säljaren har att rekvirera och garantera transportmedel, då han i enlighet med 63 och 64 §§ försålt gods cost and freight eller cif viss bestämmelseort ligger i sakens natur, då det i dessa fall åligger honom att bekosta frakten för godset till en viss ort. Men det är att märka, att lagen bestämt skilt på å ena sidan säljarens skyldighet att avlämna godset och å andra sidan hans förpliktelse därutöver att bekosta frakten. Frånser man emellertid nu berörda lagrum samt § 62 angående fobköp, vartill jagstrax skall återkomma, så torde man icke ur köplagen kunna utläsa något om innebörden av säljarens försändningsskyldighet, utan denna skyldighet måste anses vara beroende på innehållet i själva åtagandet eller på gällande kutymer. Men av vikt är härvid att fastslå, att reglerna för säljarens skyldighet att avlämna godset till fraktföraren eller ombord å fartyg icke äro normerande för försändningsskyldigheten. Denna avser förpliktelsen beträffande transportmedlet. Avlämnandet gäller forslande av varan, eventuellt risken för densamma. Förpliktelsen att avlämna kan sträcka sig längre i tiden än befattningen med transportmedlet. Varan kan eventuellt avlämnas först sedan köparen anskaffat transportmedlet. Eller om säljaren har att rekvirera transportmedlet, kan han hava fullgjort vad som åligger honom i detta hänseende, medan han däremot saknat tillfälle att fullgöra det besvär och de kostnader, som innefattas i själva avlämnandet, liksom han fortfarande därför har kvar risken för varan. Försändningsplikten skall således för sig utrönas ur avtal eller sedvänja utan hänsyn till avlämnandet. Har nu säljare åtagit sig att på köparens risk och räkning försända inköpta varor och

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 151föreligger således ett s. k. enkelt försändningsköp, är det nog vanligen så, att någon särskild åtgärd för rekvisition av transportmedlet knappast kan sägas vara erforderlig. Säljaren avlämnar varan till en godsexpedition på en järnväg eller till en automobilförare vid en reguljär automobilroute, eller han inlämnar densamma hos en expedition för en fast ångbåtstrade. I dessa fall så att säga sammanfaller befattningen med varan med påkallandet av transportmedlet. Men något ansvar för den händelse järnvägsturen inställes, automobilen går sönder eller fartygets ordinarie tur inställes, så att varan icke kan avgå med den avsedda turen, har säljaren enligt min mening icke. En annan sak, som ej får härmed förblandas, är att säljaren enligt svensk rätt på grund av § 10 köplagen, även sedan han överlämnat varan till en speditör eller ångbåtsexpedition, står risken för varans förstöring eller försämring, ända tills varan verkligen förts ombord på fartyget.
    Men även för sådana fall, då ett enkelt försändningsköp kräver rekvisition av ett fartyg, t. ex. bogsering med pråm, eller rekvisition av banvagn, får man nog oftast antaga, att säljaren är pliktig ombesörja också detta. Regelmässigt är det nämligen fråga om en ren expeditionsåtgärd, en telefonpåringning, ett brev eller en budskickning, som säljaren så mycket hellre bör anses hava åtagit sig att ombesörja, som han befinner sig på platsen och känner till dess förhållanden. Och därvid är jag böjd för att ålägga säljaren en ganska vittgående förpliktelse i fråga om förutseende, så att rekvisition måste ske i mycket god tid, och så att säljaren, där avslag erhålles på ett håll, icke får underlåta att vända sig till annat transportföretag eller på annat sätt tillvarataga alla möjligheter åt köparen. Underlåtenhet i detta hänseende kan mycket väl komma att tillskrivas säljaren som försummelse. Särskilt under tider, då saison i det ena eller andra hänseendet råder, får man ställa stora anspråk på säljaren. Det är också på grund av försummelse härutinnan, man ibland kan tala om ett säljarens ansvar för vagnsbrist. Likaså kan det visst hända, att säljarens åtagande att försända varan understundom måste anses innefatta även en garanti för möjligheten att erhålla transportmedlet. Sålunda lärer detta vara fallet, om en säljare åtager sig att ovillkorligen med viss bestämd lägenhet eller å viss bestämd dag

152 ALBERT KÖERSNER.avsända varan. För vanliga fall kan man däremot icke anse, att säljaren genom sin tjänstvillighet att expediera varan å visst transportmedel eller ens genom sin skyldighet att rekvirera sådant också skulle hava iklätt sig garanti för möjligheten att erhålla transportmedel.
    Det om de enkla försändningsköpen sagda har också, såvitt jag kan förstå, tillämpning, då säljaren utsträckt sitt försändningsåtagande att gälla varans avlämnande fritt å banvagn.
    Ett indirekt men därför icke mindre vägande skäl för riktigheten av nu angivna synpunkter synes man hava i köplagens bestämmelser i 62 § angående fobförsäljningar. I fråga om dylika försäljningar göres nämligen skillnad mellan å ena sidan avlämnandet och risken och å den andra sidan befattningen med transportmedlet. Sålunda föreskrives visserligen, att godset skall anses avlämnat, då det ankommit innan förfartygets sida, och att säljaren, intill dess sådant skett, står faran, vare sig köpet avser bestämt gods eller är att hänföra till leveransavtal. Men därutöver är särskilt stadgat, att det vid dylika köp skall ankomma på köparen att befrakta fartyg eller tinga skeppsrum, som erfordras för godsets fortskaffande från orten i fråga. Således gäller såväl vid transport av hela fartygslaster som vid styckegodsbefraktning vid köp med klausulen fob, att det ankommer på köparen att rekvirera skeppsrum. Härav följer naturligtvis också, att det är köparen, som bär risken för att sådant skeppsrum kan erhållas.
    Särskilt då det är fråga om transport med ångare, som gör regelbundna turer mellan leveransorten och bestämmelseorten, men även i andra fall, är det emellertid brukligt, att säljaren övertager bestyret med anskaffande av fartyg eller tingande av skeppsrum. Föreligger dylik kutym, och underlåter köparen att rekvirera fraktlägenhet, gör han sig därigenom skyldig till mora. Jämför en i N. J. A. 1917 sid. 556 refererad K. M:ts dom angående leverans av fotogen, som var såld fritt ombord i Stockholm till en köpman i Örebro. Som ursäkt för sin underlåtenhet att fullgöra avtalet åberopade säljaren, bland annat, att köparen icke tillhandahållit skeppsrum. I domen uttalades, att denna invändning desto mindre förtjänade avseende, som säljaren ostridigt ombesörjt försändandet av tidigare beordrade leveranser

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 153enligt samma avtal, utan att köparen därvid anvisat fartygslägenhet, och det icke ens påståtts, att sådan lägenhet icke stått till buds för transport av det varuparti, varom i målet var fråga. Tidigare leveranser hade alltid fullgjorts på det sätt, att säljaren avlämnat varan å någon av de ångbåtar, som nästan dagligen gå mellan Stockholm och Örebro.
    Men även då säljaren sålunda vid fobköpen är pliktig att rekvirera fraktlägenhet, har det knappast ifrågasatts, att därmed skulle följa skyldighet för säljaren att garantera, att skeppsrum kan erhållas.
    ALMÉN yttrar härom i sin kommentar § 62 vid not 20: "Om åter säljaren, när han vid fobköp på anmodan av köparen eller av egen drift tingar skeppsrum eller anmäler godset för befordran, anses handla endast i egenskap av ombud eller negotiorum gestor för köparen, kan det — under förutsättning att han härvid iakttagit den omsorg, som kan av honom fordras — icke gå ut över honom, om det befinnes, att ångarens utrymme är så hårt anlitat, att godset icke kan medtagas. Det dröjsmål med godsets avlämnande, som härav kan bliva en följd, måste fastmera anses "bero av köparen" och denne äger alltså icke på grund därav häva köpet." Jfr föreläsningarna vid Det nordiske Studenter-Jurist-Stævne s. 45.
    Grundsatsen har också vunnit erkännande i en dom av Sø- og Handelsretten i Köpenhamn, refererad i U. f. R. 1916 s. 938. En köpman på Island hade sålt torsk fob Island att avskeppas i oktober, och det var ostridigt mellan parterna, att det var meningen, att säljaren (eller rättare sagt hans kommittent) skulle skaffa plats för varan på Routedamper (= ångare, som gör regelbundna turer). Det lyckades emellertid icke att få plats för densamma på fartyg, som avgick förr än i november. Köparen nekade på denna grund att mottaga varan vid dess framkomst till Köpenhamn eller, med andra ord, hävde köpet på grund av förment mora å säljarens sida. Härtill ansågs han icke hava varit berättigad, och i domen framhölls, att den omständigheten, att säljarens kommittent skulle ombestyra avskeppningen, ingalunda behövde medföra en så vittgående och mot vad som i allmänhet gäller vid fobköp stridande konsekvens som den, att säljaren skulle behöva stå risken för att det icke kunde lyckas att

154 ALBERT KÖERSNER.finna någon skeppningslägenhet inom den för leverans bestämda tiden. Jfr emellertid N. J. A. 1903 A nr 102.
    De norska motiven till köplagen s. 73 yttra härom:
    "Det er vistnok saa, at i mange tilfælde befragtningen besørges af sælgeren, enten efter kjøberens udtrykkelige anmodning ("første rutebaad", "billigste akkordfragt" eller lignende), eller fordi en eller anden koutume paalægger ham det. Ved salg fra større havnepladse, hvor det regelmæssig er let at skaffe skibsrum, uddanner der sig undertiden den koutume, at sælgeren har at tinge skibsrum, selv om kjøberen ikke særlig har anmodet ham om det. Saaledes oplyser Bergens børskomite, at det der paa stedet er reglen, at sælgeren ved partiafladning har at tinge skibsrum. Ligeledes vil det, naar varen skal sendes med rutegaaende baad fra sælgerens bosted, ofte være saa, at sælgeren har at foretage den anmeldelse, som maatte være fornøden for at faa var en med. Selv i disse tilfælde maa det imidlertid fastholdes, at sælgeren ikke, medmindre særlige omstændigheder foreligger, har nogen virkelig pligt til at skaffe skibsrum. Han optræder kun som kjøberens kommissionær. Kan skib ikke skaffes, uagtet sælgeren har gjort hvad man efter forholdene kan kræve av ham, berettiger detta ikke kjøberen til at hæve handelen. Se HRD. i Retst. 1880 side 376 og et sammesteds med deltresponsum fra femtimandsudvalget. At pligten til at fragte skib efter kjøbekontrakten egentlig paahviler kjøberen, kommer altsaa ogsaa i dissa forhold til syne."

    Nu göres det stundom gällande, att bestämmelserna om fobköpen skulle innefatta undantagsföreskrifter, betingade av historiska skäl. Några övertygande stöd för denna uppfattning hava emellertid icke anförts. Också torde förhållandet i själva verket allenast hava varit, att man ansåg klausulen fob vara så pass klart fixerad till sin innebörd sedan lång tid tillbaka, att man utan tvekan kunde i lagen införa en bestämmelse om densamma. Däremot tvekade man om att lagfästa en del andra klausuler, och särskilt var detta fallet med klausulen fritt å banvagn. Beträffande denna klausul kunde det ifrågasättas, att säljaren hade skyldighet att rekvirera banvagn och att således en avvikelse förelåge från fobklausulen, men då denna avvikelses innebörd icke var fullt klar, ansåg man icke lämpligt att för närvarande i lagen intaga något om klausulen. Däremot giva förarbetena till lagen icke något skäl för att frågan om garantiskyldighet för transportmedlet skulle ställa sig olika vid detta slag av klausuler. Men finnes således icke någon särskild anledning att antaga, att reglerna för fobköpen skulle gestalta sig på olika sätt mot andra köp, så

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN» 155lärer därav med visshet följa, att då en säljare vid fobköp icke har något att skaffa med garantin för transportmedlet, detta ej heller kan vara fallet med en säljare, som åtagit sig att göra köparen den tjänsten att försända varorna med fartyg utan tillägg av klausulen fob eller att på annat sätt försända varan t. ex. på järnväg med eller utan klausulen fritt å banvagn.
    Jag håller således före, att vid enkla försändningsköp och försäljning fritt å banvagn säljaren visserligen åtagit sig att — utöver köplagens förpliktelser att avlämna till fraktförare resp. å banvagn, om sådan tillhandahålles, samt att stå risken, till dess sådant avlämnande skett — även tillhandagå köparen med rekvisition av vagnar. Och härvid får man ställa mycket stora krav på säljaren. Men har säljaren i detta hänseende fullgjort allt vad som kan fordras av en förutseende och omtänksam köpman, så har han därmed fullgjort vad honom åligger. Skulle banvagn av någon anledning icke kunna erhållas, så är detta köparens risk.
    Ett skäl för att på detta sätt inskränka säljarens förpliktelse beträffande transportmedlet kan man måhända även hämta därifrån, att ett isolerat åtagande — utan samband med försäljning — att för en annan ombesörja en transport knappast kan anses innefatta en garantiförpliktelse av den art, som här förutsatts. Kommissionårens, speditörens eller fraktförarens åligganden i detta hänseende torde, där ej annat framgår av avtalet, åtminstone i fråga om själva uppdragets eller arbetsbetingets fullgörande icke sträcka sig längre än till iakttagande av en långt gående diligentia. Endast försummelse kan betraktas som kontraktsbrott. Jfr kommissionslagen § 17, sjölagen § 111 samt järnvägstrafikstadgan den 24 januari 1914 § 72.
    Jag övergår härefter till att något beröra den uppfattning, som beträffande dessa spörsmål kan anses vara rådande bland våra affärsmän. Härvid bör först betonas, att den fråga, som tidigare varit föremål för övervägande, sannolikt endast rört vem av parterna som haft skyldighet att ombesörja rekvisition av banvagn. Härom förekommer ett uttalande i Allmänna bestämmelser för handeln med spannmål och därtill hörande artiklar den 16 januari 1906 under avdelning III f), där det heter: "Fritt banvagn (banfritt). Säljaren levererar

156 ALBERT KÔERSNER.varan på av honom anskaffad järnvägsvagn å leveransorten". Att detta uttalande icke berör frågan, vem som har att stå risken, i händelse banvagn icke kan erhållas, oaktat sådan i tillräckligt god tid rekvireras, håller jag för bestämt antagligt, då man vid tiden för utfärdandet av dessa Allmänna bestämmelser knappast hade någon erfarenhet om att icke banvagn alltid skulle kunna erhållas.
    Märkligt nog har ej heller, åtminstone för tiden före september månad 1918, något responsum angående garantispörsmålet ens under kriget erhållits från den ansedda korporationen Grosserersocietetets kommitté i Danmark eller motsvarande institution i Norge, Kristiania Handelsstandsforening.
    I Sverige har frågan under 1918 varit föremål för behandling av några handelskammare. Beträffande Stockholms handelskammare förekommer i dess meddelanden för 1918 häfte 4 sid. 188 följande uttalande: Innebörden av uttrycket "banfritt viss ort". Förfrågan (från advokatbyrå) rörande betydelsen av uttrycket "banfritt viss ort" vid leveransavtal ävensom rörande den tid, då varan vid tillämpning av berörda klausul skall anses avlämnad. Handelskammarens svar (den 16 april): "Enligt gängse handelsbruk innebär nämnda uttryck skyldighetför säljaren att leverera varan på av honom anskaffad järnvägsvagn å den i klausulen utsatta orten. Först då denna skyldighet fullgjorts, är godset att anse såsom avlämnat och detta även för det fall att den i klausulen utsatta ort är en annan än avsändningsorten." Detta uttalande lämnar ingen ledning för det spörsmål, varom här huvudsakligen är fråga. Det är tydligt att den, som framställt frågan, icke hade klart för sig vilket spörsmål, densamma egentligen innefattade, och av handelskammarens uttalande kan man icke draga slutsatser, huru svaret skulle utfallit, för den händelse frågan om garanti blivit berörd.
    Ett större utbyte lämnar den hänvändelse, som gjorts till några andra handelskammare, till vilka med anledning av en viss tvist framställts följande fråga:
    "Kan en säljare, som sålt en vara fritt å banvagn, därigenom anses hava iklätt sig garanti för att järnvägsvagn också kan erhållas, så att han, därest detta till följd av uppkommen vagnsbrist icke låter sig göra, bliver skadeståndsskyldig till köparen?" Denna fråga besvarades den 27 juni

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 1571918 av ordföranden för handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län. Denne meddelar, att han med anledning av den framställda förfrågan kallat handelskammarens i Luleå bosatta ledamöter jämte ett antal övriga representanter för handel och industri till ett sammanträde i Luleå, samt att den framställda frågan därvid av samtliga de närvarande besvarades med ett obetingat nej. Han omnämner vidare, att det framhölls "att även om — vilket f. ö. från något håll bestreds — enligt förut gällande handelsbruk en säljare, som sålt en vara fritt å banvagn, ansetts pliktig att också anskaffa järnvägsvagn, så kan detta bruk icke åberopas under nuvarande förhållanden, då bristen på transportmedel tvingat kungl. järnvägsstyrelsen att i fråga om tillhandahållande av järnvägsvagnar vidtaga inskränkningar, gentemot vilka rekvirenten intet kan åtgöra". Det framgår icke tydligt av detta uttalande, om man velat göra gällande, att en säljare icke ens skulle vara skyldig att rekvirera vagnar, men i varje fall ger uttalandet klart vid handen, att någon garanti icke åligger säljaren.
    Till samma resultat får man väl anse, att arbetsutskottet hos handelskammaren i Sundsvall kommit. Arbetsutskottets uttalande lyder: "Arbetsutskottet beslöt uttala som sin åsikt att, därest en säljare kan bevisa, att järnvägsvagn på grund av vagnsbrist icke stått att erhålla i rätt tid för leveransens fullgörande, han ej kan anses skyldig att till köparen betala skadeersättning för dröjsmålet eller för utebliven leverans, utan att detta måste betraktas såsom force majeure."
    En synnerligen ingående behandling ägnas spörsmålet av handelskammaren för Gävleborgs län, Uppland och Dalarne. I denna handelskammares den 23 september 1918 dagtecknade yttrande omnämnes, att frågan genom en cirkulärskrivelse till besvarande förelagts handelskammarens ledamöter jämte ett 40-tal affärsmän inom distriktet. Sedan handelskammaren redogjort för de olika meningar, som uttalats dels av ALMÉN i hans kommentar till köplagen och dels av mig i en uppsats i tidningen Svenska Dagbladet den 16 maj 1918 1, meddelar handelskammaren följande:

 

1 I utåtandet omnämnes också, att vid diskussion vid sammanträde i Sveriges advokatsamfund den av mig hävdade åsikten blivit understödd av flertalet jurister, som då yttrade sig i frågan.

158 ALBERT KÖERSNER.    I de svar, som ingått, hade tre olika uppfattningar gjorts gällande. I överensstämmelse med innebörden av klausulen fritt ombord hade å ena sidan i tre svar hävdats, att köparen vore skyldig ombesörja transporten och ställa järnvägsvagn till förfogande, medan säljaren blott hade att bära lastningskostnaderna. I två svar gjordes gällande att, om säljaren icke gjort särskilt förbehåll beträffande försenad leverans i följd av vagnsbrist, vilket under nuvarande förhållanden finge anses vara en möjlighet, varmed säljaren hade att räkna, han därmed utfäst sig till leverans inom bestämd tid och sålunda bleve skadeståndsskyldig, i händelse av försenad leverans, ävenom dröjsmålet berodde på vagnsbrist. I det alldeles övervägande antalet svar, cirka 50 stycken, hade slutligen den uppfattning, som jag hade gjort gällande uti ovannämnda uppsats i Svenska Dagbladet, och som överensstämmer med vad jag här anfört, även av affärsmännen ansetts vara den riktiga. I överensstämmelse med den sålunda allmännast biträdda åsikten förklarade handelskammaren såsom sin mening, att klausulen fritt å banvagn borde givas följande tolkning:

 

    "Har säljaren förpliktat sig att med viss bestämd lägenhet eller att på en viss bestämd dag å järnvägsvagn försända sålt gods, har han därmed iklätt sig garanti för att tillgång till banvagn vid nämnda tillfälle föreligger, varför säljaren således blir ersättningsskyldig gentemot köparen om dröjsmål inträffar; vid försäljning fritt å banvagn utan särskild precisering i fråga om tiden är säljaren förpliktad att göra allt vad på en omtänksam köpman ankommer för att i god tid beställa transportmedel. Kan banvagn icke erhållas, ligger denna omständighet utanför säljarens åtaganden, oavsett om force majeure föreligger eller icke."

 

    Jag övergår härefter till rättspraxis i frågan, för så vitt sådan av mig kunnat konstateras. Något avgörande av högsta instansen i något av de tre nordiska länderna föreligger, såvitt jag kunnat utröna, icke ännu. Däremot har frågan vid några tillfällen varit före i Göta hovrätt, ehuru tyvärr icke i fullt renodlad form. Två domar hava välvilligt ställts till min disposition av häradshövdingen C. H. G. Cederschiöld. I den ena, meddelad den 11 maj 1917 i mål mellan Olof Björcki Vollsjö, kärande, samt A. J. Andreasson i Sävsjö, svarande, ansågo tre av hovrättens ledamöter, att det ej kunde antagas, att den under vintern 1914 — 1915 vid statens järnvägar rådande vagnsbristen omöjliggjort fullgörande av leveransavtalet i fråga,

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 159varför skadestånd utdömdes. Häradsrätten samt två ledamöter i hovrätten ansågo däremot, att av den i målet åberopade brevväxlingen och vittnesberättelser tydligt framginge, att svaranden endast på grund av att statens järnvägar under då rådande vagnsbrist icke tillhandahållit erforderliga vagnar ej kunnat fullgöra åtagandet beträffande tio vagnslaster, och då denna omständighet av svaranden vid avtalets ingående icke kunnat tagas i beräkning, kunde kärandens i målet förda talan om skadeersättning icke bifallas.
    I det andra målet, avgjort den 29 november 1918, mellan A. G. Johansson i Alvesta, kärande, samt Oscar Johansson i Stockholm, svarande, utdömdes skadestånd, enär käranden icke i någon mån styrkt, att för leveransen lämpliga vagnar icke kunnat erhållas.
    Möjligen kan man av dessa domar draga den slutsatsen, att domstolarna icke ansett säljare under klausulen fritt å banvagn vara skyldig garantera möjligheten att erhålla banvagn å överenskommen tid.
    Under skiljedom har spörsmålet upprepade gånger dragits, framför allt i tvister emellan svenska säljare och danska köpare, föranledda därav att svenska järnvägsstyrelsen icke lämnat tillåtelse till transport av trävaror på de svenska statsbanorna från svenska avlastningsorter till Danmark. Skiljedomsklausulen har härvid vanligen innehållit, att säljaren och köparen skulle utse en tredje man, s. k. Opmand, som, för den händelse de valda skiljemännen icke kunde enas, skulle avgiva Kendelse i saken. Dessa tvister hava i Danmark i allmänhet avgjorts till de danska köparnas favör.
    I augusti 1917 förklarade en dansk Høiesteretsadvokat såsom Opmand säljaren vara pliktig att sörja för banvagnars erhållande, varför, då sådana på grund av den svenska järnvägsstyrelsens vägran att tillhandahålla vagnar för transport till Danmark icke kunde erhållas, köparen ansågs hava varit berättigad att på grund av säljarens mora annullera kontraktet.
    Till samma resultat kom i november 1917 en skiljedom, avkunnad av en dansk Overretsassessor, vilken fungerade som Opmand. I denna dom heter det bl. a.: "Den Omstændighed, at Varerne er solgt 'frit paa Banevogn Sundsvall Station', medfører ikke, at det er Køberne, hvem det paa hviler at fremskaffe de nødvendige Banevogne. En saadan Regel indeholdes.

160 ALBERT KÔERSNER.ikke i Købeloven, og analogien fra dens Paragraf 62 kan ikke komme til Anvendelse paa det her omhandlede Punkt. Derer en væsentlig Forskel mellem de ved F. O. B.-Salg sædvanlig forekommende Tilfælde, der maa antages at have været bestemmende for den i Paragraf 62 givne Regel: at Købet angaar en Skibslast, som Køberen ret naturligt selv maa skaffe Skibsrum til, og det her omhandlede Salg, hvor det er Sælgerne, der uden Medvirkning fra Købernes Side træffer de till Vognenes Fremkomst fornødne Foranstaltninger. Et Køb som dette sidste maa nærmest betragtes som et Afsendelseskøb, voraf følger, at det bliver Sælgerne, hvem det kommer til atgaa ud over, naar det — som her — viser sig umuligt at skaffe Vognmateriel. Ifølge Alméns Kommentar till Købeloven maa dette ogsaa antages at være i Overensstemmelse med den i Sverige raadende merkantile Opfattelse."
    I april 1918 hade en dansk høiesteretsadvokat och författaren av parterna valts till skiljemän, varefter vi utsett en dansk høiesteretsassessor till Opmand. Då vi voro på det klara med, att vi skulle bliva av olika meningar, hade vi till sammanträdet tillkallat Opmanden. Vid sammanträdet tillgick därefter så, att enligt dansk sedvänja de båda valde skiljemännen liksom advokater inför en domstol pläderade var och en för sin uppfattning i saken, varefter Opmanden avgav sin Kendelse. I denna ogillades säljarens krav på betalning för approximativ faktura, emedan det kunde "antages, at Køberenes Forpligtelse til at aftage Varerne ophørde som følge af, at det paa Grundaf Forbudet blef umuligt for Sælgeren at forsende Varerne med Jernbanen, og i det der saaledes ikke foreligger nogen Forsømmelse fra Køberens Side, kan Aktiebolagets Krav icke anses berettiget".
    Beträffande i Sverige meddelade skiljedomar har jag av advokat Hjelmqvist i Örebro erhållit meddelande, att handel tagit i två särskilda tvister, i vilka tredje mannen var en svensk häradshövding. Varan var såld fritt banvagn säljarens station, och de danska köparna önskade bliva fria från kontraktet, då statens järnvägar ej lämnade vagnar direkt till Danmark utan till närmaste utskeppningshamn. I båda skiljedomarna dömdes köparen att uttaga varan. Jag har av vissa skäl icke fått tillgång till skiljedomarna i fråga och känner alltså icke de närmare omständigheterna.

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 161    I ett annat fall, där skiljemännen voro två svenskar och en dansk, och där ärendet avgjordes enligt den svenska skiljemannalagens regler, hade köparen gjort gällande, att kontraktet vore avslutat på basis av direkt järnvägstransport till Danmark och säljaren följaktligen skyldig att avlasta virket å järnvägsvagnar, ställda direkt till Danmark, samt att, därest avlastning av beordrade virket skedde på annat sätt, detta bleve säljarens ansvar. Säljaren å sin sida framhöll, att hans skyldighet vore inskränkt till att lasta virket å vagn i avsändningsorten, att han icke hade något ansvar för att transporten till Danmark skedde direkt på järnväg och att, då köparens order om lastning för direkt transport vore outförbar, emedan järnvägsstyrelsen i maj 1917 utfärdat förbud mot virkestransporter till Danmark och hänvisat vederbörande trafikanter att i stället försända sitt virke över närmaste skeppningshamn, säljaren måste betrakta köparens order som obefintliga och begagna sig av sin rätt enligt kontraktet att upplägga virket och indraga likvid för varorna efter approximativ faktura. Skiljemännens svenska majoritet yttrade bl. a. följande: "Även om säljaren enligt kontrakt och gängse handelsbruk måste anses äga skyldighet att anskaffa järnvägsvagnar och ombesörja trävarornas avsändande från Rättvik, är denna skyldighet att anse såsom fullgjord, därest avsändandet sker på det vid varje tidpunkt möjliga och för köparen förmånligaste sätt.I den mån den direkta järnvägstransporten från Rättvik till Danmark blivit genom järnvägsstyrelsens förbud omöjliggjord, är alltså säljarens skyldighet inskränkt till att avsända virke med järnvägsvagn till av köparen anvisad skeppningshamn. Skiljemännen finna med hänsyn härtill skäligt förklara det inträffade hindret för direkt järnvägstransport till Danmark icke utgöra giltig anledning, för köparen att undandraga sig att beordra och likvidera varorna efter kontraktets bestämmelser. Och då köparens till säljaren insända order å omtvistade vagnslaster givits under förutsättning av direkt järnvägsförbindelse mellan Rättvik och Danmark och alltså under de givna förhållandena varit overkställbara, finna skiljemännen säljaren vara för nämnda vagnslaster berättigad till approximativ likvid." Den danska skiljemannen ansåg däremot, att säljaren varit skyldig åtaga sig risken för att godset

Svensk Juristtidning 1919. 11

 

162 ALBERT KÖERSNER.skulle kunna försändas med banvagn direkt till Danmark, och ogillade därför anspråket på approximativ faktura.
    Ett annat fall i tvist emellan svensk säljare och norsk köpare avgjordes i oktober 1918 av skiljenämnd enligt svensklag, varvid skiljemännen voro justitierådet Wedberg såsom tredje man samt t. f. revisionssekreteraren Vitell och författaren. I ärendet åberopades här ovan omtalade utlåtanden från handelskamrarna i Luleå, Sundsvall och Gävle. I skiljedomen yttrade skiljemännen bl. a. följande:
    "Enligt vad utredningen ger vid handen har leveransen hindrats därav att transportmedgivande från vederbörande järnvägsförvaltning ej erhållits.
    Säljaren, som i god tid vidtagit åtgärd för utverkande av dylikt medgivande, kan icke anses hava genom klausulen fritt banvagn eller eljest iklätt sig garanti för att transporten vore möjlig.
    Vid nu angivna förhållanden har, jämlikt bestämmelsen om indragning av approximativa faktura beloppet för trävaror ej avhämtade den 15 juni 1917, köparen varit pliktig inlösa säljarens växel av den 16 i samma månad, och på grund av köparens vägran att så göra har säljaren varit berättigad att såsom skett häva köpet.
    Köparens yrkande om skadestånd kan följaktligen icke bifallas."
    Det bör slutligen antecknas, att i Tyskland såväl teori som praxis anslutit sig till den uppfattning angående köparens skyldighet att stå risken för möjlighet att erhålla banvagn, som jag här ovan gjort gällande. STAUB yttrar sålunda i sin bekanta kommentar (Exk. zu § 382 Anm. 28): "Auch braucht der Verkäufer keine aussergewöhnlichen Anstrengungen zumachen, um Transportmittel zu besorgen, z. B. bei ungewöhnlichem Wagenmangel muss der Käufer die Wagen besorgen".
    Under 1870—1871 års fransk-tyska krig var frågan också föremål för ett avgörande i denna riktning av dåvarande Reichs oberhandelsgericht ROHG 10 : 293. Under det nuvarande kriget har tillkommit ett avgörande av Oberlandesgericht iHamburg (Urt. ZS. 3 Bf III 450/15 v. 14. Dez. 1916). Referateti Deutsche Juristen-Zeitung av den 1 april 1917 sid. 442 lyder:

 

    "Waggonfrei" besagt zunächst nur, dass Verkäufer die Kosten der Versendung bis zur Einladung in die Eisenbahnwagen zu tragen hat. Nach anerkanntem Handelsbrauch besteht aber auch eine Verpflichtung,

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 163die von auswärts zu versendende Ware seinerseits auf den Weg zubringen. Dass das auch hier gewollt war, beweist die Abrede "Kassegegen Duplikatfrachtbrief". Durch die Versendung fuhrte der Verkäufer nur ein Geschäft des Käufers. Er hat zwar sorgfältig zu handeln, wenn aber ungewöhnliche Schwierigkeiten der Beschaffung von Waggons entgegenstanden, so brauchte er ungewöhnliche Anstrengungen nicht zu machen, wie schon das ROHG erkannt hat aus Anlass eines Waggonmangels infolge des deutsch-französischen Kriegs (vgl. Puchelt2zu Art. 344 S. 209, 211). Im vorliegenden Falle hat Waggonmangel geherrscht. Nachdem Verkäufer sich um Wagen vergeblich bemüht und das angezeigt hatte, musste Käufer sonstwie für die Uebernahme der Ware oder für ihre Einlagerung Sorge tragen. Er ist daher durch Mahnung in Verzug geraten."

 

    Det återstår att beröra några speciella frågor, som hava samband med spörsmålet om innebörden av klausulen fritt å banvagn.
    Till en början bör bemärkas, att om en säljare åtagit sig att leverera fritt banvagn viss ort, det icke torde vara tillräckligt, att han är i tillfälle att fullgöra sitt åtagande på det sätt, att han anskaffar banvagnar på avsändningsstationen ochå densamma avlämnar varan, oberoende av huruvida dessa banvagnar hava rätt att framgå till den mottagningsstation, som måste anses vara av köparen avsedd eller till och med oberoende av om vagnarna över huvud taget få lämna avsändningsstationen. Även om någon mottagningsstation icke direkt finnes angiven i köpeavtalet, måste man utgå från att det varit förutsatt, att leveransen skulle fullgöras på det sätt, att säljaren avlämnade varorna på banvagn, destinerad till köparens hemort eller den ort, där han har sin affär eller eventuellt annan ort, till vilken det förut varit vanligt att avsända varorna eller som kunde vara av parterna förutsatt såsom mottagningsort. Av denna anledning måste jag betrakta såsom oriktig här ovan omförmälda svenska skiljedom, i vilken skiljemännen, med utgångspunkt från att säljaren skulle vara skyldig att garantera banvagn, ansett honom hava fullgjort sitt åtagande, då han var i tillfälle att anskaffa banvagn, som fick avgå, icke till mottagningsorten, Danmark, utan till viss skeppningshamn i Sverige, varest varorna skulle omlastas på fartyg till Danmark.
    Om en säljare icke kan anses vara skyldig att garantera möjlighet att erhålla banvagn, så följer därav, som ovan antytts,

164 ALBERT KÔERSNER.att dröjsmål, som uppstått, icke skall bedömas efter 21 § köplagen såsom ett dröjsmål å säljarens sida utan såsom ett dröjsmål å köparens sida. Att godset ej blir i rätt tid avlämnat beror av köparen eller rättare sagt av händelse, för vilken han står faran. Köparen har sålunda underlåtit att betala köpeskillingen i rätt tid. På grund härav har säljaren enligt 28 § köplagen i regel varit berättigad att häva köpet. Köparen har däremot naturligtvis icke haft denna befogenhet, eftersom dröjsmål å säljarens sida icke förelegat, och ännu mindre har köparen varit befogad att erhålla skadestånd. Huruvida däremot en säljare i detta fall är berättigad till skadestånd av köparen, då han hävt köpet, lärer få bero på 30 § i köplagen, i det man har att göra klart för sig, huruvida omöjlighet att erhålla banvagn varit att hänföra till force majeure eller icke. För min del håller jag före, att i de fall, då statens järnvägar absolut vägrat att tillhandahålla banvagn för transport till viss ort, force majeure förelegat, så att skadeståndsrätt varit utesluten. I de fall däremot, då statens järnvägar, såsom fallet stundom varit och bl. a. uppgives hava varit förhållandet beträffande ett av de tvistemål, som avgjorts genom de av advokaten Hjelmqvist omförmälda skiljedomar, förklarat sig villiga lämna banvagn, om blott stenkol ställdes till järnvägarnas förfogande för visst icke fullkomligt ruinerande pris, håller jag däremot före, att någon omöjlighet att anskaffa banvagn över huvud taget icke förelegat, utan att frågan blott varit om större eller mindre fraktkostnad, vilken ju av köparen skolat bäras, samt att då för sådan händelse köparen gjort sig skyldig till dröjsmål, i det åtgärd, varav köpeskillingens utbekommande berott, icke blivit av köparen vidtagen, säljaren är berättigad till skadestånd, för den händelse han finner sig böra häva avtalet.
    Till sist ber jag få nämna, att i den tvist med dansk köpare, i vars avgörande jag deltog, i kontraktet var föreskrivet, att varorna skulle levereras fritt banvagn på Sundsvalls station till visst pris, men att varorna kunde levereras fob Vifstavarv mot en reduktion av 3 öre pr kbfot, om köparen fordrade det. Med hänsyn till denna klausul gjorde jag som skiljeman i första hand gällande, att då här vore fråga om alternativ förpliktelse för köparen att antingen mottaga fritt banvagn Sundsvall eller fob Vifstavarv, och det förra alternativet blivit

KLAUSULEN »FRITT Å BANVAGN». 165omöjligt, köparen skulle vara skyldig att begagna det senare alternativet, och att, då han vägrade begagna denna eventualitet, han redan av denna anledning bort vara skyldig att betala mot approximativ faktura (jfr ALMÉNS kommentar § 17 vid not 200 och LASSEN, Haandbog i Obligationsretten § 44 vid not 29). Det medgives emellertid, att det måste anses vara tveksamt, om den vanliga regeln för alternativt bestämda prestationer här har tillämpning. Den danska Høiesteretsassessor, som fungerade såsom Opmand, fäste ej heller något avseende vid mitt berörda påstående.

 

    Stockholm i november 1918.