Om den engelska appellen i brottmål. I den engelska straffrättsskipningen förekom ända till början av detta århundrade knappt något egentligt rättsmedelsförfarande. Om man frånser den summariska rättsskipningen i mindre brottmål, där jury ej användes, och där en ny prövning av både sak och rättsfrågan varit medgiven, ehuru i praxis i utomordentligt ringa grad begärd, var det egentligen blott förmedelst de egendomliga instituten writ of error och writ of certiorari, som under vissa alldeles särskilda omständigheter en prövning från högre domstols sida av rättsfrågan kunde förekomma. I övrigt var bristen på rättsmedel ersatt av de flitigt anlitade nådeansökningarna, vilka avgjordes i the Home Office. I själva verket hade dessa tagit en sådan omfattning, att ämbetsverket nästan betraktades som en appelldomstol.
Upprepade gånger under 1800-talet förelågo förslag om inrättande av ett reguljärt rättsmedelsförfarande, men de strandade alla. De faktorer, som slutligen drevo fram ett sådant, voro dels den överväldigande arbetsbörda, som nådeansökningarna åvälvde the Home Office, och dels i ej mindre grad det växande misstroendet mot straffrättsskipningen. Måttet rågades genom de två ryktbara brottmålen, fallet Beck och fallet Edalji, i vilka det blev uppenbart, att juryns fällande domar voro fullkomligt felaktiga. Som Home Secretary såg sig HERBERT GLADSTONE förorsakad att framlägga ett förslag om inrättande av en appelldomstol för brottmål. Efter stark opposition, i synnerhet från den bekante förre lordkanslern HALSBURY, blev detta förslag antaget, och genom the Criminal Appeal Act av 1907 vidtogs sålunda en av senare tiders mest genomgripande reformer i engelskt rättegångsväsen.
Den därmed upprättade Court of Criminal Appeal, som organiskt ingår såsom en avdelning av High Court, består av the Lord Chief Justice och åtta av honom utsedda ledamöter av the Kings Bench Division och är domför med tre domare. Mot en fällande dom kan hos denna domstol av den dömde talan föras såväl i sakfrågan som i rättsfrågan. I senare hänseendet är rätten till talan obegränsad. Beträffande sakfrågan åter fordras medgivande av den dömande domaren eller av appelldomstolen själv, varvid det enligt lagens ord fordras, att juryns utlåtande skall befinnas »unreasonable» eller med hänsyn till den förebragta bevisningen ohållbart. Förutsättningarna äro
sålunda tämligen allmänt formulerade och vidgas ytterligare genom tillägget, att appell skall medgivas också, när av någon som helst orsak »there was a miscarriage of justice».
Sedan talan sålunda förts, kan appelldomstolen allt efter målets beskaffenhet skrida till förhandling rörande rättsfrågan eller till förhandling med upptagande av bevisning, men däremot ej återförvisa målet för ny sådan förhandling, samt därefter ogilla appellen eller upphäva den överklagade domen och frikänna den dömde eller döma honom för annat brott eller nedsätta eller, då förbud mot reformatio in pejus ej råder, till och med höja straffmåttet.
I engelsk process har som bekant domaren ett mycket starkt inflytande på juryns utlåtande; hans instruktion till juryn, i vilken han icke brukar dölja sin egen mening om huru det föreliggande fallet bör bedömas, mottages av juryn med den djupaste respekt och följes i regel samvetsgrant. En författare säger om förhållandet mellan domarens instruktion och juryn, att domarena därvid »are acting as oracles — for so juries happily regard the bench». Rättsmedelsförfarandet i sakfrågan riktar sig under dessa omständigheter i ej mindre grad mot domaren, som instruerat juryn, än mot juryn, som avgjort sakfrågan.
I förra årets oktoberhäfte av The Quarterly Review har HERMAN COHEN samlat en del erfarenheter rörande den 1907 upprättade appelldomstolens verksamhet under de tio första åren. Han har därvid analyserat de olika grupper av fall, som den havt att bedöma, och söker värdesätta dess betydelse inom dessa.
Då i de flesta fall i the County Quarter Sessions en lekman fungerar som domare, är det naturligt, att appelldomstolen ofta anropas för att avhjälpa de fel, som berott på försummelse vid ledningen av målet och bristfällig instruktion från dessa lekmannadomares sida. Här anses appelldomstolen hava haft en mycket viktig instruktiv betydelse; den har, som Cohen säger, skapat »a pathology of misdirection.»
Omprövning av bevisningen anser Cohen hava förekommit i mindre utsträckning än man väntat. Appelldomstolen har ådagalagt en viss obenägenhet härtill, så snart icke juryns utlåtande på det föreliggande materialet befunnits uppenbart oriktigt. I en betydande mängd fall har appelldomstolens undanröjande däremot berott på nya fakta eller ny bevisning, som icke förebragts inför den förra domstolen.
En mycket intressant grupp fall omfattar de rättelser av den överklagade domen, som nödvändiggjorts därav, att vid den förra domstolen förelupit kränkning av någon av de formella bevisreglerna. Dessa äro som bekant ganska talrika i engelsk process och stå mycket oförmedlade vid sidan av de praktiska och materiella hänsyn, som eljest i så hög grad få vara bestämmande. Bland de viktigaste av dessa regler äro de, som utesluta viss bevisning. Ofta äro dessa med hjälp av en ganska förunderlig sofistik grundade på regeln, att all bevisning skall röra relevanta fakta. Med utgångspunkt från denna regel har sålunda byggts upp en omständlig doktrin rörande gränserna för den tillåtna och den otillåtna bevisningen om av den tilltalade förövade »simular acts». Denna doktrin har appelldomstolen genom sin praxis modifierat så, att området för den tillåtna bevisningen utvidgats. Som bevis härför anför Cohen ett fall från 1915, »the Three Brides case». Den tilltalade hade anklagats för att ha mördat sin tredje hustru i badet. Under förhandlingen inför juryn kom
bevisningen att vidröra också misstankarna, att han skulle på liknande sätt ha mördat jämväl sina två första hustrur, men i instruktionen förmanades juryn att icke ta någon hänsyn härtill. Appelldomstolen föreskrev emellertid, att denna bevisning ägde relevans och sålunda var tillåten och fick beaktas, en föreskrift, som hos en icke anglosachsisk jurist kan väcka uppmärksamhet endast därigenom, att den uppfattas som en modern disfavör för den tilltalade.
Som alla liknande processuella institut har naturligtvis den genom 1907 års engelska lag införda appellen befrämjat enhetligheten i rättsskipningen i fråga om tillämpningen både av straffrättsliga och av processuella regler. Betraktas lagen åter mot bakgrunden av ett rättssystem, där strävandet att genom rättsmedel nå enhetlighet redan sedan länge tagit sig uttryck, ligger lagens främsta särmärke däri, att den, som Cohen säger, erkänt, det en jurys utlåtande ej äro felbart, och att juryns absolutism nu är begränsad.
Thore Engströmer.