TILL DET ELFTE NORDISKA JURISTMÖTET
VID DESS ÖPPNANDE DEN 28 AUGUSTI 1919
AV
IVAR AFZELIUS.
Styrelsen för den svenska avdelningen av de nordiska juristmötena har anmodat mig att öppna detta möte. Den har därmed, tänker jag, velat utmärka sammanhanget i dessa möten, sambandet mellan förr och nu, mellan gångna generationer och dem som nu skola taga vid.
Sjutton år ha gått sedan ett nordiskt juristmöte sist var samlat. En lång tid och en hård tid, i mångahanda måtto. Också samhörighetskänslan hos Nordens folk har varit satt på ett hårt prov; men ur prövningen har den utgått stärkt och befäst. I dag vill nog ingen beteckna den som endast en löslig och tillfällig stämning — den har bevisat sig vara rotfäst i folkens djupaste övertygelse om var deras väg går till styrka och välfärd för dem alla. Och då äntligen förhållandena ute i världen gjorde det möjligt att komma tillsammans, hava vi svenskar med glädje begagnat vår rätt att åter kalla till ett nordiskt juristmöte.
Under tiden har också ramen för dessa möten vidgats; vi se i dag bland oss icke blott Danmarks och Norges jurister utan också Finlands och Islands. Väl hava vi även vid tidigare möten haft enstaka gäster från Finland, men i dag framträda Finlands jurister som representanter för ett folk, vilket efter en lång och hård kamp för rätten intagit sin självständiga plats bland Nordens frändefolk.
Den långa tid som gått sedan vi sist möttes har helt naturligt fört med sig, att vi i dag måste sakna mången kär vän från tidigare möten, många av dem som åt dessa möten gåvo glans och innehåll. Av de sedan sista mötet bortgångna må jag särskilt nämna: Aschehoug, Joh:s Bergh, Motzfeld, Deuntzer, Goos, Matzen, Nellemann, Almén, Annerstedt, Karl Joh. Berg, Hagströmer, Winroth. Ärat skall deras minne tacksamt bevaras av Nordens jurister.
Men dessa år ha icke endast medfört förluster, de ha också varit fruktbärande år för den stora tanke, åt vilken dessa möten först gåvo uttryck — främjande av rättens enhet hos de nordiska folken. Inom denna tidrymd faller den betydande lagstiftning inom obligationsrätten, som nu redan länge varit i tillämpning och vars fullföljd är satt i verket. Det gemensamma lagstiftningsarbetet har utsträckts till ett fält, vilket vi gamla från början menade försiktigheten bjuda att icke beträda — det kanske ömtåligaste, mest individuella av alla: familjerättens. Erfarenheten har ådagalagt att farhågorna voro ogrundade. Även här synes frändskapen räcka tillför skapandet av normer, i stor utsträckning gemensamma för de tre folken men icke för något av dem främmande eller tryckande. Ännu äro vi långt från målet; de vunna framgångarna endast mana att gå vidare. Och säkert skall detta möte giva värdefulla bidrag till ett sådant fortsatt arbete.
Dessa möten kallas och äro juristmöten. Vi äro jurister, rättens tjänare i olika former — det är vårt yrke och vår närmaste livsuppgift. Men illa fyller juristen måttet om han betraktar denna sin uppgift som allenast så att säga teknisk. Rätten är ensida av folkets liv och den måste städse bevara gemenskapen med detta liv, om den icke skall förfalla till själlös och värdelös formalism. Även i våra dagar gäller det, kanske mer än någonsin, att iuris prudentia est rerum humanarum atque divinarum scientia. Denna rättens folkliga, allmänt mänskliga karaktär ha Nordens jurister alltid vetat uppbära. Därför hava dessa möten mellan jurister också varit något mer — något av möte mellan folken. Vise i Eder, kära gäster, icke endast yrkeskolleger, utan också representanter för de folk, från vilka I kommen. Och då jag nu uttalar det välkommen, som ligger på allas tunga, så tillägger jag — utan fullmakt men med visshetens tillförsikt att icke bli motsagd —välkomna till Sveriges folk.