En återblick på de föregående nordiska juristmötenas arbete. För juristtidningens läsare, av vilka helt säkert många glädja sig åt att nu i Stockholm åter sammanträffa med varandra och med kamrater från det övriga Norden, torde en erinran om de föregående tio nordiska juristmötena och vad dessa uträttat kunna vara av ett visst intresse just i dessa dagar. Här har därför beretts plats för en kortfattad revy över de hittills hållna nordiska juristmötena.
    Tanken på dessa möten är uppenbarligen närmast hämtad från de tyska juristdagarna, som redan pågått ett tiotal år, när i maj 1872 den första inbjudningen till ett nordiskt juristmöte, avsett att hållas i Köpenhamn i augusti samma år, under pågående industriutställning, utfärdades av femtio jurister från de tre skandinaviska länderna. Detta första möte vann stor anslutning, 400 deltagare infunno sig till förhandlingarna i riksdagens lokaler å Christiansborg, och det följdes med regelbundna treårsmellantider av fortsatta möten, omväxlande i Stockholm (å riddarhusets stora sal), i Kristiania (å universitetets festsal) och i Köpenhamn (å motsvarande lokal), städse i slutet av augusti månad och med deltagarantal av 4- à 500. År 1893 gjordes ett avbrott på grund av de unionspolitiska förhållandena, men 1896 sammanträdde åter ett juristmöte, det åttonde i ordningen, i Stockholm, följt av nya möten i Kristiania 1899 och i Köpenhamn 1902. Tre år därefter befanns det nödvändigt att tills vidare inställa mötena. Glädjande nog, ha förhållandena nu gjort det icke blott möjligt, utan i hög grad påkallat att åter fortsätta den avbrutna serien — "atter det skilte bøjer sig sammen" — och Stockholm var denna gång i tur att bli mötesort.
    En blick på de gångna juristmötenas föredragningslistor och de över mötena avgivna berättelserna utvisar, att arbetsfältet varit ganska omfattande. Vid valet av överläggningsämnen har man mer eller mindre sökt tillgodose de gemensamma skandinaviska lagstiftningsintressena; hela denna skandinaviska lagstiftning har ju samma enhetstanke, som framkallat juristmötena, att tacka för sin tillvaro. En resolution å första nordiska juristmötet (1872) gav uttryck åt önskvärdheten av överensstämmande växelrätt, och 1880 års växellagar äro också det första betydande resultatet av det gemensamma lagstiftningsarbetet. Det senaste juristmötet hade den tillfredsställelsen att åhöra en "Meddelelse om Civillovkommissio-

nens Arbejder", som angav vad man då hade att hoppas på i fråga om gemensam lagstiftning. Hur stora framsteg som sedan dess gjorts, behöver här ej särskilt nämnas. Men i detta sammanhang bör erinras om en biprodukt av de nordiska juristmötenas arbete, Nordisk Retsencyklopædi, som efter en på det första mötet framkastad tanke började utkomma 1878.
    Vad angår innehållet i juristmötenas förhandlingar, lägger man genast märke till att det vida övervägande antalet ämnen, som där behandlats, tillhört privaträtten. Bland familjerättsliga ämnen stod sålunda redan på det första juristmötets program det med en framställning av T. H. Aschehoug förberedda överläggningsämnet "Om Formuesforholdet mellem Ægtefæller", i vars behandling man återfinner ej blott uppslag till de reformer, som sedermera genomfördes i Sverige 1874 och 1898, i Danmark 1880 och 1899, i Norge 1888, i Finland 1889, utan till och med — i ett anförande av C. Goos — det första utkastet till den förmögenhetsordning, som 1918 års skandinaviska lagförslag innehålla: ömsesidig giftorätt i förening med genomförd särförvaltning. Ämnet kom åter före vid det andra juristmötet, där E. V. Nordling med en uppsats "Om makars egendomsrätt" förberett överläggningen och där bland andra förslag även det av Goos vid första mötet framställda erhöll ytterligare belysning. En närstående fråga, "Om Ægtefællers Arveret", förelades av Francis Hagerup det sjätte juristmötet under förordande av sådan arvsrätt i den utsträckning, som det nu föreliggande danska regeringsförslaget till "Lov om Ægteskab" förunnar efterlevande make, alltså något mer än fjorårets svenska och norska förslag vilja ge.
    I den av Joh. Hellner inledda diskussionen på åttonde juristmötet "Om giltigheten af utomlands ingångna äktenskap" framträda grundtankarna i 1904 års svenska lagstiftning i detta ämne. Där uttalas också — av F. Beichmann — krav på "at bringe Ægteskabslovgivningen i de tre Lande i indbyrdes Overensstemmelse", ett krav, som vi numera ha hopp att snart se förverkligat.
    Myndighetsreglerna sysselsatte tre av juristmötena, det fjärde, det femte och det sjunde. Å de två förstnämnda debatterades, efter en inledningsuppsats "Om myndighedsreglerne og af ændring deri"av Johannes Bergh till fjärde mötet och en lika betitlad av J.H. Deuntzer till det femte, bl. a. frågorna om utvidgning av de omyndigas rättsliga handlingsförmåga och om full myndighet vid 21 års ålder som allmängiltig regel. Trots de sympatier för en sådan regel, som uttalades även från danskt håll, är den som bekant ännu ej genomförd i dansk rätt. På sjunde juristmötet var det "Afgjørelsen af Myndighedsspørgsmaalet i internationale Forhold", som var föremål för överläggning. Denna inleddes av Otto Liebe, vilken med någon anslutning, fastän eget nog icke så mycket från

svenskt håll, förordade antagande av den nationalitetsgrundsats, som sedermera vunnit burskap i 1904 års svenska lagstiftning.
    Åtskilliga sakrättsliga ämnen ha stått på föredragningslistorna. Eric Sparre framställde för det första juristmötet "Några anmärkningar om den immobiliära sakrätten" och förordade däri införandet av ett fastighetsboksystem i enlighet med 1867 års svenska kommittéförslag. Ett ganska livligt meningsbyte fördes härom. Redan nästa juristmöte hade på sitt program ett närbesläktat ämne, vilket emellertid aldrig kom under behandling. På sjätte juristmötet (1887) dryftades återigen en hithörande fråga: "Bør grundbøgerne tillægges offentlig troværdighed?" Inledare var Francis Hagerup, och överläggningen präglades även nu av stort intresse. Ännu en gång, på det åttonde juristmötet, var fastighetsboksystemet på tal, nu föredraget av Ernst Møller under titeln "Godtroenhedserhvervelser med Hensyn til fast Ejendom". Vid dessa förhandlingar hade deltagarnas intresse givetvis måst förbehållas den fasta egendomen — Fr. Hagerup hade emellertid 1887 velat utsträcka sina fastighetsboksreglers tillämplighet också till fartygsregister. Äganderätten till lösören var åter föremål för överläggningar å det femte och det tionde juristmötet. Till det förra hade N. Lassen författat en utredning "Hvorvidt bør Vindikationsretten med Hensyn til rørlige Ting udelukkes eller indskrænkes til Fordel for godtroende Erhververe?" Efter ett animerat meningsbyte beslöts ett uttalande om önskvärdheten av revision av de olika ländernas lagar om vindikationsrätt till lösören, så vitt möjligt i enande riktning. För det tionde juristmötet förelade Carl Torp frågan: "Hvilke Grundsætninger bør være afgørende for Spørgsmaalet om Ejendomsovergangen ved Køb og Salg af individuelt bestemte Løsøregenstande, og hvorvidt egner dette Forholdsig til positiv Lovordning?" Ämnet, som några år förut varit föremål för meningsbyte i Tidsskrift for Retsvidenskab, behandlades nu i en vidlyftig och — som från ordförandeplatsen vitsordades —"udtømmende" diskussion; att ingen enighet om frågans lösning de lege ferenda uppnåddes, var ju tämligen givet, så omstridd som denna fråga även de lege lata är.
    Ett par andra sakrättsliga ämnen å juristmötenas program hava varit det nedan omtalade "Om Søpanterettigheder" samt några spekulationer av Eric Sparre "Om betydelsen av sakrätt", i tryck och i tal framställda för fjärde juristmötet.
    Mera obligationsrättsligt än sakrättsligt var det överläggningsämne "Om Retsforholdet mellem Naboeiendomme", varom T. H. Aschehoug och H. Øllgaard skrivit var sitt bidrag till det tredje juristmötet. I överläggningen förekommo bl. a. frågorna om ersättningsskyldighet för skada genom immissioner och genom eld från lokomotiv, vilka efteråt som bekant funnit sin lösning i

lagstiftningen, den förra i Norge 1887 och den senare i Sverige 1886, i Danmark och Finland 1898.
    K. L. Bugges framställning av "De formueretlige Bestemmelser i de tre nordiske Landes Konkurslove", jämte ett par därav föranledda yttranden på tionde juristmötet, torde också kunna rubriceras som övervägande obligationsrätt. Det samma är förhållandet med avbetalningsköpen, som dryftades på åttonde och nionde juristmötena, med inlednings-uppsats och -anföranden av Edward Hambro: "Om Afdragshandler". Redan på 1890-talet hade i Danmark gjorts försök att få till stånd en laglig reglering av dessa avtal; ännu på nionde juristmötet uttalades starka tvivelsmål om behovet av sådan lagstiftning, vilken ju emellertid numera tillhörde färdiga resultaten av det skandinaviska samarbetet.
    Till det sjunde juristmötets begrundande framställde Philip Leman spörsmålet: "Bör ej borgenär, som lider förlust genom att för sin fordran före dess förfallotid nödgas mottaga betalning, vara berättigad att åtnjuta skadestånd?" Det ansågs då (1890) utsiktslöst att i vårt land söka åvägabringa en sådan lagändring, som förde viktigaste fallen, eller vid exekutiv försäljning av intecknad egendom, kunde undanröja den ifrågavarande olägenheten — i Danmark och Norge förelåg den ej; i Finland genomfördes en dylik lagändring 1895, i Sverige som bekant först 1912 — ; Leman föreslog därför en särskild lagstiftning om skadeståndsrätt för förlustens täckande. Det behandlade ämnet låter sig alltså hänföra till skadeståndsläran, liksom det förut (s. 277) omtalade rörande grannelagsförhållandena. Det bör då i detta sammanhang också erinras om ett par andra skadeståndsfrågor, som varit på tal, den ena å sjätte, den andra å nionde juristmötet. Johan Östberg föredrog nämligen för det sjätte mötet frågan: "I hvad mån bör arbetsgifvare anses skyldig ersätta kroppsskada, som träffat hans arbetare i arbetet?" Frågan befanns emellertid på det hela taget ej mogen för lagstiftning; det förgick också rätt lång tid, innan de nordiska länderna blevo färdiga med hithörande lagar (Finland 1895, Danmark och Norge 1898, Sverige 1901). Icke desto mindre hade redan det sjunde juristmötet på sitt program "De skandinaviske Lovforslag om Arbejderes Ulykkesforsikring og deres Forhold til den gjældende Ret i Norden" (inledningsuppsats av Viggo Bentzon); tiden räckte emellertid ej till för behandling av ämnet, lika litet som tionde juristmötet medhann att diskutera "Den danske Ulykkesforsikrings-Lovgivning for Arbejdere" (Cordt Trap). Det nionde juristmötets skadeståndsämne handlade "Om Erstatning for ikke økonomisk Skade"; det hade av Herman Scheel förelagts det åttonde mötet, men fått stå över. Diskussionen om ämnet gav uttryck åt skälen både för och emot ett utvidgande av skyldigheten att giva penningersättning för ideell skada.
    Åtskilliga andra obligationsrättsliga ämnen ha varit under be-

handling. Det sjunde juristmötet överlade, på grundval av en uppsats av Fr. Stang Lund, "Om kortere frister for præskription af fordringer". Överläggningen, som varit avsedd att äga rum redan på det sjätte mötet, torde haft sin betydelse för de sedermera i Norge (1896) och Danmark (1908) genomförda, redan på 1880-talet planerade lagändringarna i ämnet. — Frågan "Om Spekulationsforretninger og deres Bedømmelse fra Retsordenens Standpunkt" dryftades ävenledes på sjunde juristmötet, med inledningsföredrag av I. Heckscher. Mot inledarens mera passiva ståndpunkt i frågan framkommo under överläggningen, som emellertid måste starkt begränsas, åtskilliga gensägelser. — En uppsats av undertecknad "Om dödande af bortkomna handlingar" utkom till nionde juristmötet och blev upptagen till behandling på det följande. Under mellantiden hade den finländska lagen i ämnet (1901) promulgerats, och några år efteråt (1907) framlades av svenska kommitterade ett lagförslag i samma ämne. För bägge dessa lagstiftningsarbeten synes materialet från juristmötena ha begagnats.
    Såsom förebud till den lagstiftning på bolagsrättens område, som under senaste årtionden bragts till stånd eller åtminstone förberetts inom de nordiska rikena, dessvärre hitintills utan samarbete, kunna antecknas överläggningarna på andra juristmötet "Om Önskeligheden af Forandringer i Lovgivningen om Aktieselskaber" (inledningsuppsats av A. L. Hindenburg) samt på sjätte juristmötet över dubbelämnet "Hvorledes bør, naar et navngivent Handelsselskab kommer under Konkurs, Forholdet mellem Selskabskreditorerne og de enkelte Interessenters Særkreditorer ordnes?" och "Hvilken rätt att söka godtgörelse ur bolagsmännens enskilda tillgångar bör tillkomma ett s. k. handelsbolags borgenärer?" inledningsvis behandlat av resp. C. Torp och Hj. L. Hammarskjöld. Överläggningen över förstnämnda ämne ledde till en resolution: "Vid en blifvande revision af aktiebolagslagstiftningen, hvilken i synnerhet för Danmark och Norge, men äfven, om ock i mindre grad, för Sverige är önsklig, bör öfverensstämmelse i grundsatser de tre länderna emellan eftersträfvas". Sådan enighet uppnåddes däremot icke på sjätte juristmötet, vars behandling av nyssnämnda dubbelämne för den knappa tidens skull blev något för tvärt avbruten.
    Vill man till obligationsrätten även hänföra växel- och checkrätt, så blir här platsen att omnämna det första juristmötets överläggningsämne: "Overeensstemmelse i de nordiske Rigers Vexellovgivning bør søges gjennomført", vars inledare A. Hindenburg fick en stämmig anslutning till det uttalande, att "Juristmødet anserdet for ønskeligt, at Overensstemmelse i de nordiske Rigers Veksellovgivning søges gjennemført under Hensyn til de tilsvarende Bestræbelser i de større europæiske Lande". Likaså hör hit "Nordisk Checklovgivning, Forhandlingsæmne paa det 8de nordiske Juristmøde af Jul. Lassen". Man hade nu (1896) kommit ifrån va-

nan att avfatta resolutioner, och någon sådan föreslogs ej heller, men i alla händelser omfattades den, redan då planerade, gemensamma checklagstiftningen med rätt mycken sympati. 1880 års växellagar samt 1897—98 årens checklagar utgöra de välbekanta resultaten av samarbetet på här ifrågakomna område.
    Ett närliggande område, där det samfällda lagstiftningsarbetet ävenledes krönts med framgång, är som bekant sjörätten. Och även i fråga om denna lagstiftning — 1891, 1892, 1893 årens nordiska sjölagar — kunna överläggningar å nordiska juristmöten sägas utgöra led i förarbetena. Ett av ämnena å fjärde juristmötet handlade sålunda "Om Søpanterettigheder" (inledare Henning Matzen), och konossementet var föremål för behandling på dels tredje juristmötet, där A. Aagesen framlagt en skrift "Om nogle ved Konnossementer forekommende Retsforhold", dels det femte mötet, vilket med I. Afzelius som inledare debatterade frågan "På hvilka grunder bör en för Danmark, Norge och Sverge gemensam konnossementslagstiftning byggas?"
    Jämväl den immateriella förmögenhetsrätten har uppmärksammats av juristmötena. Det första mötet, för vilket O. A. Bachke föredrog ämnet "Om den litterære og kunstneriske Eiendomsret", antog enhälligt, utan egentlig diskussion, ett uttalande i fyra punkter om önskvärdheten av skandinavism i lagstiftning och rättsvetenskap beträffande ifrågavarande ämne. Endast i begränsad mån har detta önskemål hittills förverkligats. Det fjärde juristmötet överlade, med G. Ribbing som inledare, "Om förutsättningarne förerhållande af öfverensstämmande patentlagar för de nordiska länderna". Förslag om ett samfällt uttalande angående önskvärdheten av sådan överensstämmelse var uppe, men fick förfalla.
    Här torde vara platsen att erinra om ett par överläggningsämnen av blandat privat- och offentlig-rättslig karaktär, båda behandlade på tionde juristmötet. K. Conradsen hade redan för det nionde juristmötet framställt spörsmålet: "Hvad kan der gøres fra Statens Side for at beskytte Leverandører, Haandværkere og Arbejdere mod Tab ved Byggeforetagender?" Behandlingen av ämnet medhanns emellertid icke då, utan uppsköts till följande möte, där önskvärdheten av lagstiftnings- och förvaltningsåtgärder i berörda syfte framhölls i flere anföranden. 1912 års svenska bostadskommission har sedermera också ägnat uppmärksamhet åt frågan. — På tionde juristmötets föredragningslista stod jämväl ett ämne "Om Homestead og Arveejendomsret", som inleddes av O. Damkier och visade sig beröra skilda spörsmål, bl. a. ökande av det utmätningsfria existensminimum samt egna hemssträvandena.
    För att nu övergå till de ämnen, som falla inom straffrätten, kommer då först J. Hagströmers överläggningsämne "Om rätten till nödvärn", på fjärde juristmötet. Med väsentliga instämmanden från flere håll hävdade inledaren här (1881) det befogade i

en utsträckning av nödvärnsrätten, sådan som också i 1890 års ändring av svenska strafflagen bragtes till stånd.
    Francis Hagerup förelade det sjunde juristmötet frågan "Om betingede straffedomme", som upptogs med livligt intresse, ehuruväl en viss tvekan om institutets behövlighet och omedelbara användbarhet i de nordiska länderna framträdde i diskussionen. Denna slutade med ett uppskjutande av ämnet till vidare behandling på ett kommande juristmöte. Innan det åttonde mötet (1896) sammanträdde, var emellertid den villkorliga domen redan införlivad med ett nordiskt rättssystem — den infördes i Norge 1894. I överläggningen på detta åttonde juristmöte, till vilket Andreas Urbye hade utarbetat en "Oversigt over gjældende love og foreliggende lovudkast om betinget domfældelse og dermed beslægtede instituter", var stämningen mera deciderat för den villkorliga domen, dock ej enhälligt. Sedan 1905 resp. 1906 tillhör institutet jämväl gällande dansk och svensk rätt.
    En annan strafflagsreform i mildrande riktning hade redan för det första juristmötet föreslagits av C. Morgenstjerne under rubriken: "Bør man længer anvende Straffe paa Kroppen?" Mötets tid räckte ej till för ämnets behandling. På nionde juristmötet kom ämnet igen, ehuruväl nu från en annan synpunkt: frågan gällde nu den skärpning i de hittills använda straffmedlen, som under namn av "affliktiva straff" befunnits påkallad i en del tillfällen. Under överläggningen, som inleddes av Johan Thyrén och vartill Aug. Goll bidragit med "Lidt Statistik til Belysning af Legemsstraffens Virkninger", blev särskilt det i dansk lagstiftning just då ifrågasatta prygelstraffet föremål för tämligen allmän omild kritik; icke desto mindre blev detsamma några år efteråt (1905) för en tid infört i den danska rätten. — Ett med sistnämnda ämne nära sammanhängande spörsmål, "Om skärpt frihetsstraff såsom förvandlingsstraff för böter", var före på tionde juristmötet; inledare var Edvin Gullstrand, och meningarna visade sig vara ganska delade.
    Å samma möte behandlades jämväl en annan straffrättslig fråga, "Om Fællesskab eller Ensartethed med Hensyn til Bestemmelser om Strafferegistre i de nordiske Lande", därom And. Færden redan till 1899 års juristmöte skrivit inledningsuppsatsen.
    Följer så i ordningen att tala om de processrättsliga ämnen, som juristmötena behandlat. De flesta av dessa ha helt naturligt haft mer eller mindre omedelbart samband med den reformering av rättegångsväsendet, som numera genomförts i Danmark och Norge, men som i vårt land ännu någon tid torde låta vänta på sig. Ämnet för det första juristmötets första överläggning hette sålunda: "En tidssvarende Reform af den danske civile Procesmaade forudsætter som nødvendig Betingelse Overgang fra Skriftlighed til Mundtlighed". Överläggningen, som inleddes av J. Nellemann, gav vid

handen en betydlig meningsskiljaktighet angående muntlighetsgrundsatsens värde. Det tredje juristmötet sysslade med två processrättsliga frågor: "Om Lægdommere i Straffesager", inledningsvis behandlad av C. Goos, samt "Om handelsdomstolar", varom diskussionen inleddes av L. Annerstedt. Det förra institutet upptogs lika litet med obetingad sympati som det senare, i fråga varom i synnerhet inledaren vidhöll obehövligheten av särskilda handelsdomstolar. A. Winroth utredde för femte juristmötet frågan: "Finnes anledning att utbyta enmansdomstolarne i första instans mot kollegiala domstolar?" G. Fahlcrantz skulle först på femte och sedan på sjätte juristmötet ha inlett behandlingen avämnet "Om sanningstvång af part mot part i rättegång", men valde, då ämnet bägge gångerna fick stå över, till det sjunde mötet ett annat, med det förra nära sammanhängande spörsmål: "Bör vitnesförhör verkställas af domaren eller af parterna?" Samtliga dessa ämnen, liksom det av Harald Smedal å nionde juristmötet framlagda "Om partenes personlige afhørelse i civile retssager", visa tydligt hän på de genomgripande processreformerna. Det samma var fallet med ett par danska överläggningsämnen på det första och ett par svenska på det andra juristmötets program, vilka aldrig blevo behandlade.
    Ännu ett par civilprocessuella överläggningsämnen ha förekommit, nämligen den av Ulf Hansen för sjunde juristmötet uppställda frågan "Hvilken Virkning bør der tillægges civile Domme, afsagte af udenlandske Domstole?" samt å det åttonde juristmötet "Om förpliktelsen till edition i civilprocessen", varom diskussionen inleddes av E. Kallenberg.
    På första juristmötet framställdes vidare den huvudsakligen processrättsliga frågan: "Skall sakförareverksamheten betraktas såsom ett fritt yrke, hvilket bör stå öppet för en hvar välfrejdad person, eller böra serskilda qvalificationer erfordras för utöfvande af denna verksamhet?" L. Annerstedt utredde först frågan, och i överläggningen, som fortsattes på andra juristmötet (1875), betonades önskvärdheten av frågans lösning i enlighet med det senare av de två alternativen också i Sverige, liksom förhållandet är i Danmark och Norge (och före 1917 var jämväl i Finland). Från överläggningen förtjäna ihågkommas uttalanden om behövligheten av en fri organisation för de svenska advokaterna, något som pekar hänmot det ett tiotal år senare bildade Sveriges Advokatsamfund.
    Konkursrätten har — utom det ovan (sid. 278) omtalade privaträttsliga ämnet — lämnat stoff till en överläggning å fjärde juristmötet (1881), där H. Martin framlagt spörsmålet "Huru skall förhållas med den egendom, som en gäldenär, hvilken blifvit i sitt hemland försatt i konkurst, eger inom annat land?" Så pass mycken enighet angående detta spörsmål uppnåddes, att en resolution kunde enhälligt antagas; den lydde sålunda: "Juristmødet udtaler

det som sin Anskuelse, at der bør tillægges den i det ene af de tre nordiske Lande anordnede Konkursbehandling fuld Virkning i de andre, og at den fornødne Retshjælp til dette Øiemeds Opnaaelse bør ydes gjensidig. — Det henstilles till nærmere Overveielse, i hvilket Omfang der samtidig bør søges Overensstemmelse opnaaet om visse Spørgsmaal af den materielle Konkursret, navnlig om hvilke Fordringer, der skulle være privilegerede, og hvilken Stilling Panthavere i fast Eiendom skulle indtage overfor Konkursboer". I lagstiftningen ha dessa önskemål hittills ej vunnit förverkligande.
    Ett enda statsrättsligt överläggningsämne är att anteckna, "Om Statsborger- og Undersaatsforholdet, især dets Stiftelse og Ophør", i vilket J. H. Deuntzer föreslog det fjärde juristmötet att uttala sig för vissa grundsatser, de där för övrigt återfinnas i den senare svenska och danska lagstiftningen (1894, 1898) i ämnet. Mötet beslöt enhälligt det uttalande, att "Forsamlingen anser det for ønskeligt, at der søges tilveiebragt Tilnærmelse mellem de tre nordiske Rigers Lovgivning om Statsborgerretten, i det Væsentligei den af Indlederen antydede Retning".
    Slutligen ha också några förvaltningsrättsliga ämnen behandlats. De förut (s. 280) omtalade frågorna om homestead och statsingripande till förmån för byggnadsborgenärer ha innehållit förvaltningsrättsliga moment; vidare äro följande ämnen att hänföra hit. Å andra juristmötet diskuterades "Om Statskassens Ansvar for Embedsmænds Forseelser" med Henning Matzen som inledare. Ett närstående ämne "Om ersättning till oskyldigt häktade och dömda" bragtes av Wilh. Uppström på tal vid femte juristmötet; redan på det tredje mötets program hade ett likartat spörsmål ("Skal der i Tilfælde af Frikjendelse eller Løsladelse uden paafølgende Anklage gives Erstatning for Varetægtsfængsel?"), med inledningsuppsats av N. F. Schlegel, varit upptaget, men ej kommit under diskussion. Dessa ämnen ha ju sedermera blivit föremål för lagstiftarnas behandling. "Om den administrativa rättskipningen" hade T h. Rabénius skrivit för andra juristmötet, där ämnet också blev muntligen föredraget. J. Munthe Brun inledde å nionde juristmötet med en utförlig uppsats en rätt ingående diskussion "Om Statens Forhold til Livsforsikringsvæsenet"; lagarna om försäkringsrörelse (den svenska 1903, den danska 1904 och den norska 1911) äro frukter av ett samarbete, som nämnda diskussion förebådade. —
    Det är sålunda en avsevärd mängd olikartade ämnen, de nordiska juristmötena hunnit behandla. Ändå ha mötenas föredragningslistor i regel uppgjorts för långa, så att åtskilliga ämnen måst uppskjutas från ett möte till ett annat — eller ad kalendas Graecas. Och detta oaktat har tiden för överläggningarna mången gång befunnits så knapp, att andra mötesdeltagare än de utsedda referenterna och koreferenterna endast i begränsad mån fått komma till ordet. Men

har sålunda ett eller annat inlägg, kanske rent av något värdefullt sådant, måst undertryckas, och har något av den omedelbarhetens friskhet, som skulle kunnat prägla mera improviserade och omfattande förhandlingar, gått förlorat, så måste å andra sidan medge satt förhandlingarna undgått en annars allt för sannolik vidlyftighet och att de nu i desamma influtna anförandena till mycket stor del äro så noga genomtänkta och så omsorgsfullt utarbetade, att förhandlingarna väl försvara sin framskjutna plats i vår rättsvetenskapliga litteratur, där de räknas bland de oumbärliga hjälpmedlen för forskning och lagstiftning.

C. G. Björling.