Kollektivavtalet. Programmet för det stundande nordiska juristmötet i Stockholm upptager bland ämnena för överläggning även kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare. Det är ett erkännande från juristvärlden åt arbetsrättens alltmer centrala ställning inom rättsordningen. Anton Menger har i sin bekanta kritik av förslaget till den nu gällande tyska civillagboken (»Das Bürgerliche Gesetzbuch und die besitzlosen Volksklassen») vänt sig mot den njugga och otillfredsställande behandling, som där kommit arbetsavtalen till del. Kritiken hade varit giltig för vilket land som helst. Visst är, att detta hittills relativt försummade rättsområde kommer att ligga i medelpunkten för de närmaste årens lagstiftningsarbete i alla länder med utvecklad arbetarrörelse, vare sig lagstiftningen formellt och systematiskt anknytes till arbetsavtalen eller ej.
    Kollektivavtalet (stundom kallat »tariffavtal») utgör den form, vari arbetarnas fackföreningar sett resultaten av sina strider för bättre arbetsvillkor dokumenterade. Genom avtalet mellan arbetarnas organisation å ena sidan och den enskilde arbetsgivaren eller arbetsgivareföreningen å den andra ha arbetsvillkoren vid ett företag eller inom ett yrke generellt fastslagits för viss tid framåt utan avseende å vilka enskilda arbetare under denna tid anställas. Kollektivavtalet har i praktiken i viss mån verkat såsom en lagstiftning om arbetsvillkoren, vilken de enskilda medlemmarna av resp. organisationer haft att böja sig för. Juridiskt sett kan emellertid detta säregna avtal icke fungera alldeles i överensstämmelse med sin inne-

boende idé utan särskild lagstiftning, anpassad efter dess egendomligheter. De i gällande allmänna rättsgrundsatser mötande hindren framträda visserligen ej mera påfallande, så länge avtalstvisterna regelmässigt undandragas domstolarnas handläggning, såsom ju fallet varit hos oss. Men uppenbart är, att denna sistnämnda omständighet icke tillräckligt motiverar ett fortsatt tomrum i lagen för all framtid.
    Beträffande lagstiftarens syn på det problem, som kollektivavtalet erbjuder, har man hittills kunnat urskilja olika stadier. Rent schematiskt skulle man kunna säga, att det första stadiet är det, då en legislativ reglering över huvud avvisas, såsom innebärande ett erkännande av fackföreningarnas metoder och maktställning såsom avtalsslutande parter. Ett senare stadium kännetecknas av en partiell lagstiftning, åsyftande ett positivt stöd åt kollektivavtalen, vare sig indirekt genom stadganden till skydd för arbetarnas organisationer (även civilrättsligt) eller direkt genom bestämmelser, som i en viss punkt underlätta avtalens funktionerande. I nederländsk och schweizisk rätt finner man exempel på sistnämnda ståndpunkt. Det hittills senaste »privaträttsliga» stadiet slutligen kan sägas representerat av dansk och norsk lagstiftning, där försök gjorts till något mera omfattande legal reglering av kollektivavtalet och dess rättsverkningar, i förening med särskilda processuella anordningar.
    Det torde möjligen för tidskriftens läsare erbjuda något intresse att erhålla en liten överblick över den aktuella frågans läge. Den nordiska litteraturen i ämnet, vartill för övrigt hänvisas, är numera ganska omfattande, såsom framgår av Hagerups översikt i senaste häftet av Tidsskrift for Retsvidenskab (1919 s. 239).
    Den fråga, som i nederländsk och schweizisk lagstiftning upptagits till lösning, gäller tryggandet av kollektivavtalets supremati över de individuella arbetsavtal, som ingås mellan resp. arbetsgivare och enskilda arbetare inom kollektivavtalets giltighetsområde. Arbetsgivaren förbinder sig genom kollektivavtalet att ej sluta enskilda arbetsavtal å för arbetarna ogynnsammare villkor än som i avtalet med fackföreningen stipulerats. Men i allmänhet anses det inom doktrin och praxis, att detta är en arbetsgivares obligationsrättsliga förpliktelse, som endast med viss omgång kan framtvingas i händelse av överträdelse. Man har följaktligen velat genom lagstiftning anordna en kollektivavtalets tvingande verkan å arbetsavtalen (»Unabdingbarkeit»). Därvid har man emellertid såväl i nederländsk och schweizisk som i norsk rätt stannat vid att förklara kollektivavtalet ha tvingande verkan å arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, vilka båda äro »bundna» av kollektivavtalet. Emellertid bruka avtalen ofta innehålla eller åsyfta, att de överenskomna arbetsvillkoren skola gälla även i avseende å arbetare, som ej tillhöra organisationen och därför ej äro att anse såsom »bundna» av kollektivavtalet. Enligt min mening finnes icke tillräcklig anledning att tillägga kollektivavtalet svagare rättsverkan i avseende å dylika enskilda arbetsavtal. — Den nederländska lagen av 1907 om

arbetsavtal innehåller rörande kollektivavtal endast följande stadgande: »Varje avtal mellan arbetsgivare och arbetare, som står i strid med det kollektivavtal, genom vilket båda äro bundna, skall förklaras ogiltigt på talan av envar, som varit part i kollektivavtalet, med undantag av ifrågavarande arbetsgivare själv. Med kollektivavtal förstås en överenskommelse mellan å ena sidan en eller flera arbetsgivareföreningar och å andra sidan en eller flera rättsförmögna arbetareföreningar angående arbetsvillkor, som skola lända till efterrättelse vid ingående av arbetsavtal.» I den schweiziska civillagboken stadgas: »Arbetsavtal, som slutas av arbetsgivare och arbetare, vilka äro bundna av ett kollektivavtal, äro, i den mån de avvika från däri uppställda bestämmelser, ogiltiga. De ogiltiga bestämmelserna ersättas genom kollektivavtalets regler.» Härförutom stadgar den schweiziska lagen, att kollektivavtalet skall ingås i skriftlig form och att, om någon bestämd avtalstid ej finnes angiven, avtalet kan, sedan det varit i kraft ett år, uppsägas när som helst att upphöra 6 månader efter uppsägningen.
    Av större intresse äro de danska och norska lagarna i ämnet. Den danska, som utfärdades 1910, är att betrakta såsom banbrytande, ehuru den egendomligt nog ej synes vara mycket känd i intresserade kretsar i utlandet. Även rättspraxis i Danmark, sådan den återgives i de årliga samlingarna »Den faste Voldgiftsrets Kjendelser», är av synnerligt intresse. Det mest karaktäristiska för den danska lagen är dels dess stadganden om »bot» vid avtalsbrott — ett mellanting mellan böter och skadestånd — dels reglerna om processuell representation inför arbetsdomstolen, där endast organisationer på arbetarsidan kunna stå såsom parter, vanligen huvudorganisationen. När exempelvis Sinzheimer, Tysklands främste kännare på detta område, i sitt 1916 publicerade arbete (Ein Arbeitstarifgesetz) med förslag till lagstiftning i båda dessa punkter föreslår bestämmelser, som nära överensstämma med 1910 års danska lag, är han fullständigt ovetande om tillvaron av dansk lagstiftning i ämnet, och ännu i det senaste av Socialstyrelsen utarbetade svenska lagförslaget hade man inte nått till full insikt om det egenartade och efterföljansvärda i den danska lagstiftningen. Däremot har den norska lagen av 1915 i viss utsträckning byggt på dansk lag. Den är emellertid mera utförlig, men synes i vissa avseenden stå tillbaka för den danska lagen. Överensstämmande med denna stadgas, att, »er en tarifavtale sluttet av en fagforening eller en arbeidsgiverforening, kan de enkelte medlemmers rettigheder eller pligter efter tarifavtalen baregjøres gjældende gjennem søksmaal, som reises av eller mot foreningen paa vedkommendes vegne». Likaså modifieras vanliga skadeståndsprinciper genom bestämmelsen i § 5: »Ved fastsættelsen av erstatning for brud paa tarifavtale eller for ulovlig arbeidsstans skal retten ikke bare ta hensyn til skadens størrelse, men ogsaa til den utviste skyld og til mislig forhold fra den skadelidendes side. Undersærlig formildende forhold kan erstatningen falde helt bort.» Vid sidan härav finnas emellertid särskilda bötesbestämmelser utan mot-

svarighet i dansk lag. Att märka är visserligen, att den norska lagen innehåller regler även för arbetsinställelser utan sammanhang med avtal, men tydligen kan det på grund av en avtalsstridig lockout eller strejk ifrågakomma såväl böter som skadestånd.
    Det finns tecken, som tyda på att kollektivavtalen skola vinna utbredning även till andra kretsar av arbetstagare än hittills. Beträffande den egentliga industrien synes utvecklingen peka mot en mera offentlig-rättslig reglering av avtalen. Såsom särskilt Sinzheimer hävdat, låter sig kollektivavtalet svårligen på ett tillfredsställande sätt inordna i den vanliga privaträttsliga ramen, ehuru väl man utan positivrättslig anordning är hänvisad härtill. Betecknande är det i tysk lagstiftning på allra sista tiden införda stadgandet, att kollektivavtal kan av offentlig myndighet förklaras gällande för företag, som avtalet från början ej omfattat. Om det åt organisationerna av arbetsgivare och arbetare gives ett slags autonom lagstiftningsmakt, utmynnande i »kollektivavtal» visserligen, men förutsättande ökade befogenheter för kontrahenterna och med rättsverkningarna utbyggda i olika riktningar samt med särskilda möjligheter att revidera bestämmelserna allt efter förhållandena, har man kommit utanför den vanliga avtalstypen. Det har sagts, att kollektivavtalet i dess hittillsvarande gestaltning varit ett uttryck för arbetsgivare-despotismens ersättande med en konstitutionell regim på arbetsplatserna. Bilden kan fullföljas därhän att kollektivavtalet i ett nyare skede blir en författningsurkund, som på det politiska området motsvaras av demokratin.

Östen Undén.