Försäkringstagares upplysningsplikt. Till lösningen av en av de på juristmötets program upptagna frågorna har docenten vid Köpenhamns universitet dr Kristian Sindballe i ett nyligen utkommet arbete med titeln "Forsikringssøgendes Pligt til at give Risikooplysninger" (Gyldendalske Boghandel, 69 s.) lämnat ett synnerligen intressant bidrag, som till omfång och innehåll vida överstiger vad som rimligtvis kunnat förväntas av honom såsom korreferent i ämnet.
    Försäkringsgivaren (bolaget) behöver upplysningar om den till försäkring erbjudna risken icke blott för prövning av riskens antaglighet och för tarifferingen (bestämmande av premie och försäkringsvillkor) utan även — vad ofta förbises men av författaren med styrka framhålles — för maximeringen (bestämmande av det belopp bolaget vill hålla för egen och reassuradörers räkning). Detta bolagets behov betecknar upplysningspliktens "yttersta gräns"; upplysningar, som icke erfordras för detta behovs tillgodoseende, är försäkringstagaren icke skyldig att lämna.
    Men kan bolaget begära att få detta behov obetingat och fullt ut tillgodosett, så att varje bristfällighet i de lämnade upplysningarna inverkar på försäkringens giltighet? Nej, svarar författaren, hänsyn

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 297till försäkringstagarens intresse nödvändiggör betydande inskränkningar; försäkringens uppgift förfelas, om en oriktighet, som icke kan läggas försäkringstagaren till last, tillåtes förringa hans rätt.
    Författaren lämnar en fullständig och grundlig redogörelse för den omfattning, vari den av honom hävdade s. k. subjektiva principen hittills fått göra sig gällande i lagstiftningen, samt undersöker, huru vart och ett av de många detaljspörsmålen bör med ledning av denna princip bedömas. Härvid har han emellertid icke närmare inlåtit sig på frågan, huruvida principen bör genomföras lika strängt, evad man ålägger försäkringstagaren vad Bugge i sin inledande avhandling kallar en självständig (spontan) upplysningsplikt eller endast fordrar riktiga svar på bolagets frågor; men det förefaller, som om författaren vill behandla försäkringstagaren lika varsamt i båda fallen.
    Huruvida ett konsekvent genomförande av den subjektiva principen verkligen, såsom författaren (s. 8 o. a.) håller före, ligger i samtliga försäkringstagares d. v. s. i försäkringsrörelsens intresse, kommer väl att i avsevärd mån bero på den ställning man tager till bevisbördans fördelning. Ställer man sig därvid på den tyska lagens ståndpunkt, vilken författaren s. 35, om än ej fullt klart, synes gilla, blir följden i praktiken — jag tänker härvid mindre på domstolarnas än på bolagens praxis — otvivelaktigt den, att åtminstone de flesta kulpösa oriktigheter bliva behandlade såsom icke tillräkneliga, vilket författaren s. 7 erkänner vara farligt såsom ägnat att slappa försäkringstagarnas sorgfällighet.
    I sista tredjedelen av avhandlingen behandlar författaren påföljden av tillräkneligt eftersättande av upplysningsplikten. Han bemöter därvid den tyvärr så vanliga, oriktiga föreställningen, att det enda vederlag bolaget lämnar för den mottagna premien är ersättningsbeloppet, samt framhåller, att bolagets prestation är övertagandet av risken, utan avseende på om detta övertagande i det speciella fallet medför lämnande av ersättning eller icke. Den brandförsäkringstagare, som undgått brandskada, har det oaktat fått sitt vederlag: han har haft sin egendom försäkrad.
    För att råda bot på den hårdhet, som ansetts ligga däri, att varje fel, som finnes böra inverka på försäkringens giltighet, enligt äldre uppfattning gjort försäkringen helt och hållet ogiltig, hava i teorien debatterats samt i lagstiftning och praxis tillämpats två metoder, som utan anspråk på fullständig korrekthet torde kunna skisseras sålunda: Kausalitetsprincipen frånkänner ett förelupet fel inverkan på försäkringens giltighet i avseende å en skada, vars uppkomst icke står i något kausalitetsförhållande till den omständighet, varom felaktig uppgift lämnats. Den särskilt av Bache hävdade prorata-principen låter bolagets ansvarighet nedsättas i proportion till förhållandet mellan den erlagda premien och den, som skulle hava fordrats, om riktig uppgift lämnats.

298 AKTUELLA SPÖRSMÅL.    Författaren har nu uppvisat, att ingendera av dessa lösningar är fullt korrekt; ingendera tager eller kan taga skyldig hänsyn därtill, att det förelupna felet i ett större eller mindre antal fall förblir oupptäckt. Allt efter som sannolikheten av upptäckt är större eller mindre får bolaget för hög eller för låg premie. Bevisföringens teoretiska giltighet synes ej kunna jävas. Men när fråga uppstår om dess praktiska tillämpning, får ej förbises, att slutledningen vilar på den förutsättningen, att den rätta premien är en med matematisk visshet känd storhet och att dess över- och underskridande i varje särskilt fall innebär, att det sker någondera parten materiell orätt. Men i verkligheten har premien icke denna matematiska helgd; den bestämmes ofta endast efter erfarenhetsmässigt skön, och även den statistiskt beräknade premien kan innefatta en vid marginal. De felaktiga resultat, vilka författaren visat vara tänkbara följder av de kritiserade principernas tillämpning, förefalla ej heller en försäkringsman så särdeles avskräckande. Det kan därför hända, att en enkel och lätthanterlig regel är att föredraga framför en mera korrekt men också mera invecklad och svårtillämplig.
    Emellertid är det klart, att såväl författarens kritik som hans positiva uppslag förtjäna synnerligt beaktande.


Karl Herlitz.