Nya regler om häktning i Tyskland1. Frågan om en rationell begränsning av rätten att häkta en för brott misstänkt person är i Tyskland icke mindre aktuell än hos oss. Rådande missförhållanden i nämnda hänseende hava betecknats såsom "en av de sårbaraste punkterna i tysk straffrättsvård", och man har framhållit, huru utomordentligt ofta häktning äger rum för rena obetydligheter, ja, huru t. ex. under fem år ej mindre än 12,089 personer i årligt me-
308 FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.deltal blivit i Tyskland häktade utan att sedan kunna till något som helst ansvar fällas.
Vid bedömande av situationen för Tysklands vidkommande bör en svensk iakttagare erinra sig strukturen av där gällande häktningsinstitut, företeende vissa skiljaktigheter från våra egna principer.
I sakligt avseende fordrar den tyska Strafprozessordnung (§ 112) för att häktningen skall kunna företagas dels "dringende Verdachtsgründe", dels antingen att vederbörande är misstänkt att vilja rymma (flyktfara) eller ock att fakta föreligga och i häktningsbeslutet specificeras, varav man kan sluta sig till att den misstänkte vill undanröja spåren av sin gärning eller förleda vittne eller medskyldig till falsk utsago eller vittne till att undandraga sig sin vittnesplikt (kollusionsfara). Flyktfara får utan vidare antagas vara given, så snart fråga är om "Verbrechen", alltså brott med regelrätt minst tukthus i latituden, eller så snart den beskyllde är "ein Heimatsloser", landstrykare, icke i stånd att legitimera sig eller utlänning av tvivelaktig stadga. I intet av dessa fall är den medgivna häktningen obligatoriskt föreskriven, utan får bero på prövning in concreto.
Vad sålunda anförts utgör huvudregeln. Men är brottet så obetydligt, att blott "Haft" eller böter ingå i latituden, får häktningen tillgripas endast gentemot flyktfara och i alla händelser endast i fråga om personer av en viss kategori, nämligen dels nyssberörda grupp (Heimatsloser etc.) och dels personer, stående under polisuppsikt, eller då brottet är av den beskaffenhet, som kan föranleda "korrektionelle Nachhaft" (§ 113).
Formellt, regelrätt villkor för häktningen är enligt samma lagskriftlig häktningsorder, utfärdad av viss domstol eller viss domare. Då någon anträffas å bar gärning eller flyende fot, och i allmänhet då fara ligger i dröjsmål, får visserligen allmän åklagare, ja, under omständigheter t. o. m. enskild man fast taga den utpekade, men skall då ofördröjligen inhämta vederbörande domaremyndighets häktningsbeslut.
Man finner av det sagda, huru den tyska åklagaremaktens bestämmanderätt är vida mer kringskuren än hos oss. Väsentligen är den begränsad till att påyrka häktningens företagande, i viss utsträckning även att utöva inflytande på dess upphävande.
Avgörandet ligger principiellt hos domaren, som har en desto oinskränktare befogenhet. Hans rätt är väl efter orden begränsad till fall av flykt- eller kollusionsfara men faktiskt i mycket stor utsträckning fullt diskretionär. Användningen av en dylik makt har, såsom nämnt, givit långt ifrån tillfredsställande resultat och framkallat många, mer eller mindre genomgripande ändringsyrkanden. Särskilt må erinras om 1909 års officiella förslag till ny straffprocessordning. Vid dess offentliggörande trodde man sig äntligen stå
FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 309inför målet av en lagändring. Men ännu i dag, sedan tio år förflutit, har den allmänna lagstiftningen på området icke rört sig ur fläcken.
Emellertid har dock till slut, i trots av denna stiltje, en ändring bragts å bane från ett knappast beräknat håll. Med utnyttjande av åklagaremaktens initiativrätt har nämligen justitieministern ingripit och genom beslut den 18 dec. 1918 (JMBl. s. 526) föreskrivit åklagarna vissa direktiv vid begagnande av denna rätt, varmed han faktiskt sökt uppdraga nya gränslinjer omkring häktningsinstitutet.
Denna ministerföreskrift går huvudsakligen i samma riktning, som anvisats av 1909 års processlagförslag, från vilket den dock i vissa punkter avviker. Åklagaren förbjudes alldeles att i bagatellsaker påkalla häktning, så länge han icke har att åberopa flyktfara. Ja, t. o. m. ifall dylik fara föreligger, får häktningsanhållan dock blott under särskilda villkor framställas, nämligen då antingen saken är så pass allvarlig, att en dom på mer än tre månaders frihetsstraff eller 5,000 marks böter är att förvänta, eller också flyktfaran är av komplicerad natur, d. v. s. då den misstänkte bevisligen redan företagit sig eller förberett flykt. Undantagsvis, huvudsakligen i de ovanfrån Strafprozessordnung § 113 anförda fall (beträffande gruppen Heimatsloser etc. samt de under polisuppsikt ställda personer etc.) är dock ett friare initiativ fortfarande tillåtet.
Vad angår kollusionsfara, så är det icke nog med att den förklaras vara alltid otillräcklig att motivera en häktningsanhållan i bagatellmål. Även i mera betydande fall skall denna häktningsanledning anses tillfyllestgörande endast om den är kvalificerad, d. v. s. först om den misstänkte redan blivit beträdd med att försöka eller förbereda någon av de ovan från § 112 av Strafprozessordnung refererade kollusionsåtgärder. Det skall, framhåller en granskare, sålunda icke vidare stå åklagaren öppet att, så snart t. ex. ett uppgivet alibi synes misstänkt, genom häktnings föranledande försäkra sig emot att alibivittnen prepareras. Ministerföreskriften anbefaller i denna del en större återhållsamhet än 1909 års lagförslag. Över huvud hör frågan om häktning för kollusionsfara till de mycket omtvistade processåtgärderna, och föreskriften anbefaller en viss medelväg emellan olika ytterligheter.
För övrigt innehåller föreskriften även bestämmelser angående skyldighet att i begäran om häktning närmare specificera åberopad flykt- eller kollusionsfara, angående begränsning av häktningstid före åtals anställande m. m.
I trots av den betänksamhet, man må känna inför ett försök att genom en ren förvaltningsåtgärd kringskära gällande allmän lag, må man livligt deltaga i förhoppningen att vad som skett skall verkligen inaugurera ett försiktigare handhavande av rannsakningshäktningen, denna den "skarpaste av alla åtgärder i brottsutredningens tjänst".
Alvar Montelius.