KONKURSFÖRVALTNINGENS ORGANISATIONENLIGT 1919 ÅRS FÖRSLAG TILLKONKURSLAG.

 

AV
JUSTITIERÅDET E. W. MOLIN.

 

Konkursens syfte är att förvandla de avträdda tillgångarna i penningar och fördela dem bland borgenärerna. För borgenärerna är det av vikt, att konkurs kan framtvingas innan ännu gäldenären gjort sig av med sina tillgångar, så att det finns något att dela. Detta borgenärernas intresse har man att tillvarataga vid fastställandet av konkursgrunder, d. v. s. förutsättningarna för borgenärs rätt att få gäldenären försatt i konkurs. Reglerna om återvinning till konkursbo komma ock härvid i betraktande. För både borgenärerna och gäldenären är det av vikt, att boet förvaltas och egendomen realiseras på ett sådant sätt, att de i varje särskilt fall befintliga tillgångarna lämna så stor nettobehållning som möjligt för utdelning. Det ligger i sakens natur, att resultatet av boutredningen är i hög grad beroende av hur förvaltningen av konkursboet är organiserad: vilka förvaltningsorgan som finnas — egentliga förvaltningsorgan och kontrollorgan —, huru dessa tillsättas, vilka garantier som finnas för gott personval. På bestämmelserna om konkursgrunder och om förvaltningsorganisationen beror mer än på något annat, huruvida en konkurslag i praktiken fyller sitt ändamål. Då nu frågan om en ny konkurslag är aktuell, sedan ett inom justitiedepartementet av tillkallade sakkunniga1 utarbetat betänkande med förslag till sådan lag jämte ett flertal därmed sammanhängande författningar och författningsändringar, daterat den 7 juli 1919, remitterats till lagrådets granskning, kan det vara av intresse

1 Häradshövdingen Carl Arhusiander och hovrättsassessorn Sven Lawski

Svensk Juristtidning 1919. 21

322 E. W. MOLIN.att något granska, hur förvaltningen enligt detta förslag är ordnad.
    Det nu framlagda förslaget utgör en omarbetning av det konkurslagförslag, som den 14 november 1911 framlades av den kommitté1, som erhållit i uppdrag att företaga en revision av gällande konkurslagstiftning. Någon principiell eller eljest väsentlig avvikelse från kommittéförslaget innebär de sakkunnigas förslag endast i den del, varom här är fråga, förvaltningens organisation. Emellertid hade kommittén tidigare utarbetat och till granskning framlagt ett preliminärt konkurslagförslag. Enligt detta förslag, som avskaffade rättensombudsmansinstitutionen, tillkom det konkursdomaren — på landet domaren och i stad den lagfarne ledamot av rätten, som är därtill satt — att bestämma antalet konkursförvaltare (i regel skulle endast en förvaltare finnas) samt tillsätta förvaltare. Borgenärerna hade intet annat inflytande på förvaltarevalet än att de vid första borgenärssammanträdet (närmast motsvarande det nuvarande s. k. första förhöret) ägde göra framställning om den av konkursdomaren vid konkursens början utsedde förvaltarens ersättande med annan och om ökning av antalet förvaltare. Över sådan framställning hade konkursdomaren att meddela beslut, som kunde överklagas i hovrätten. Kontrollen över förvaltningen tillkom ett av borgenärerna valt utskott, kallat borgenärsutskott. Över detta förslag, som sålunda åtminstone formellt lade förvaltarevalet helt och hållet i konkursdomarens hand, avgåvos yttranden av Sveriges Advokatsamfunds Stockholms- och Göteborgsavdelningar, åtskilliga handels- och sjöfartsnämnder och handelskamrar samt andra köpmanskorporationer.
    Kommitténs slutliga förslag innefattade i fråga om förvaltningsorganisationen i huvudsak följande. Vid konkursens början skulle konkursdomaren tillsätta en förvaltare. Det var avsett att denne skulle fungera under hela konkursen och att i regel icke skulle tillsättas någon ytterligare förvaltare. Vid första borgenärssammanträdet ålåg det konkursdomaren att efter närvarande borgenärers hörande bestämma, huruvida mer än en förvaltare skulle finnas. Därefter skulle, om någon borgenär

 

1 Professorn E. Kallenberg, fabrikören Gustaf Boman, auditören Erik Martin, häradshövdingen Axel Östergren och numera häradshövdingen Ivar Öhman jämte förf. till denna uppsats.

KONKURSFÖRVALTNINGENS ORGANISATION. 323begärde det, företagas frågan, huruvida den av konkursdomaren utsedde förvaltaren skulle bibehållas eller ersättas med annan. Om därvid minst tre fjärdedelar av de närvarande röstberättigade borgenärerna, representerande minst tre fjärdedelar av dessa borgenärers sammanlagda fordringsbelopp, förenade sig om att föreslå viss annan förvaltare, skulle denne av konkursdomaren förordnas. Dock var konkursdomaren icke pliktig att rätta sig efter borgenärernas förslag, om tillstädeskomna borgenärer voro få och deras fordringar ringa, om den föreslagne var obehörig enligt stadgande, som uteslöt dels omyndiga och därmed likställda dels dem, som hade viss tjänsteställning i eller vid rätten, eller om konkursdomaren eljest icke fann förvaltningen lämpligen kunna anförtros åt den föreslagne. Över konkursdomarens beslut kunde klagas. Motsvarande bestämmelser gällde i fråga om tillsättande av medförvaltare i händelse konkursdomaren bestämt, att mer än en förvaltare skulle finnas. Det bör anmärkas, att på grund av förslagets regler om borgenärers rösträtt förmånsberättigade borgenärer i stor utsträckning voro utestängda från deltagande i valet. Vidare bör det uppmärksammas, att enligt detta förslag en sådan borgenärsmajoritet som nyss nämnts uppenbarligen hade alla utsikter att, om den så fann lämpligt, få tillsätta en medförvaltare. Kontrollen utövades även enligt kommitténs definitiva förslag av borgenärernas förtroendemän, benämnda gode män, till antalet antingen en eller tre. — Över kommittéförslaget hava endast rådstuvurätterna och häradshövdingarna i riket fått tillfälle att yttra sig. Yttranden hava avgivits av tjugufyra rådstuvurätter och fyra häradshövdingar samt föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges häradshövdingar.
    De sakkunniga, vilkas tillkallande närmast torde hava föranletts av de från domarekårerna framställda anmärkningarna, bland vilka de viktigaste voro de, som riktade sig mot den föreslagna förvaltningsorganisationen, hava i denna del frångått kommittéförslaget och i princip bibehållit gällande konkurslags organisation med förvaltare utsedda av borgenärerna, en rättens ombudsman, tillsatt av konkursdomaren, och dessutom ett kontrollorgan motsvarande det i 44 § konkurslagen omförmälda. Dock har den sålunda till sina huvuddrag bibehållna lagstiftningen i detaljer undergått ändringar, vilka säker-

324 E. W. MOLIN.ligen innebära mycket verkningsfulla förbättringar. Hit höra utom redan antydda, av de sakkunniga icke ändrade rösträttsregler de från kommitténs förslag kvarstående stadgandena, att antalet förvaltare avgöres av konkursdomaren och förvaltares arvode bestämmes av rätten. Vidare att rättens ombudsman, vars arvode också bestämmes av rätten, erhållit en fastare position, därigenom att en del rena förvaltningsuppgifter tillagts honom. Slutligen har tillsättandet av borgenärernas kontrollorgan (godemän) ordnats så, att även en minoritet bland fordringsägarna därvid kan göra sig gällande. Därför har man anledning antaga, att denna institution, i motsats till förebilden i gällande lag, verkligen skall komma till användning och bliva till gagn.
    Enligt de sakkunnigas förslag skall konkursdomaren vid konkursens början tillsätta en eller flera förvaltare med uppdrag att tjänstgöra till första borgenärssammanträdet. — Förslaget medför sålunda olägenheten av två förvaltningsperioder, av vilka den första innebär en för själva förvaltningen förspilld tid, en olägenhet som kommittén med sitt förslag kunnat undvika. — Vid första borgenärssammanträdet välja borgenärerna förvaltare till det antal konkursdomaren efter borgenärernas hörande bestämmer. I regel skall endast en förvaltare tillsättas. Är någon, på vilken borgenärernas val fallit, obehörig (jfr ovan) att vara förvaltare eller eljest olämplig att handhava konkursboets förvaltning, tillkommer det konkursdomaren att utse annan i hans ställe. Då förslaget bibehållit den av kommittén uppställda regeln att vid utseende av konkursförvaltare skall iakttagas, "att den eller de, åt vilka förvaltningen anförtros, äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras för förvaltningens behöriga handhavande", torde konkursdomaren häri hava ett gott stöd för vägran att godkänna mindervärdiga förvaltare. Den befogenhet, som i detta avseende tilllagts konkursdomaren, torde därför, om den kommer till behörig användning, kunna bliva till avsevärt gagn. Konkursdomaren skall ock, så snart ske kan efter beslutet om egendomsavträdet, utse en "ärlig och förståndig man" att vara rättens ombudsman. Därvid skall iakttagas, att befattningen"icke anförtros annan än den, som äger ej mindre erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av de frågor av rättslig innebörd, som ankomma på ombudsmannens prövning, än ock

KONKURSFÖRVALTNINGENS ORGANISATION. 325nödig erfarenhet och sakkunskap för fyllande av de åligganden beträffande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av förvaltningsfrågor, som tillhöra befattningen." Till rättens ombudsman må ej utses rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten, ej heller på landet någon, som biträder domaren i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten. Detta senare är alldeles samma stadgande, som enligt såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag gäller i fråga om förvaltare. Vid första borgenärssammanträdet skola, om någon borgenär begär det, väljas gode män att å borgenärernas vägnar övervaka förvaltningen. Sådan gestaltar sig i stora drag förvaltningsorganisationen enligt det nu framlagdaförslaget.

 

    Det torde vara överflödigt att inför denna tidskrifts läsekrets närmare ingå på de anmärkningar, som under nu gällande konkurslags tillvaro gjorts mot den nuvarande förvaltningsorganisationen. Det bör dock erinras om att anmärkningarna egentligen icke varit riktade mot de principer, på vilka lagen i detta avseende är byggd. Man har väl snarare varit tämligen ense om att erkänna det principiellt fullt försvarliga däri, att borgenärerna, vilkas rätt det närmast gäller, själva tillsätta förvaltaren, under det att rätten sörjer för behörig ledning och övervakning av utredningen. Men erfarenheten har nogsamt visat, att principens omsättning i verklighet icke giver det resultat, man haft anledning att vänta. Detta beror, vad förvaltarevalet beträffar, därpå att borgenärerna icke begagna sig av den möjlighet konkurslagen erbjuder dem att själva tillse, att konkursboet blir försett med dugliga förvaltare (gode män och sysslomän). De äro icke villiga att underkasta sig det härför nödiga omaket och uppoffringen av tid och arbete. Förvaltarevalet karakteriseras därför av fullmaktssamlandet med därav följande, allmänt kända olägenheter.Vad rättensombudsmansinstitutionen beträffar vittna de talrika i riksdagen väckta motionerna om dess avskaffande (se kommitténs betänkande s. 245 ff.) om "denna institutions brister och oförmåga att på ett tillfredsställande sätt lösa de uppgifter, för vilkas tillgodoseende den tillskapats". Dess insats i konkursutredningen är av ringa värde, och detta beror, enligt min uppfattning, icke därpå, att olämpliga personer, såsom

326 E. W. MOLIN.dock alltför ofta sker, utses till befattningen, utan därpå att institutionen icke besitter de inre betingelserna för att utöva något verkligt inflytande på konkursförvaltningen. Det är, såvitt jag förstår, ett faktum, att även den bäst kvalificerade personlighet på rättens ombudsmans plats icke innebär någon som helst garanti för en god konkursutredning.
    Nu kunde det tänkas, att dels genom den förändrade lagstiftningen beträffande andra delar av konkurslagen — såsom konkursgrunder, återvinning, rösträttsregler — dels genom ovan antydda föreslagna särskilda stadganden angående förvaltningsorganen — behörighet, antal, arvoden, uppgifter — dels genomde detaljföreskrifter förslaget innehåller i avseende å förvaltningen och kontrollen därå och dels därigenom att förslaget icke tillåter borgenärerna att ingripa i förvaltningen utom i de undantagsfall då vissa frågor kunna hänskjutas till avgörande vid borgenärssammanträde — varigenom förvaltarens ansvar blir mera fullt och helt — sådana förbättringar vunnits, att det vore onödigt att i vidare mån än därigenom skett rubba på den nuvarande förvaltningsorganisationen.
    En sådan uppfattning är nog icke främmande för de sakkunniga. Dock synes frågeställningen för dem icke hava varit: bör den nuvarande förvaltningsorganisationen bibehållas eller ersättas med en annan och i så fall vilken? Utan de hava nöjt sig med att jämföra den av kommittén föreslagna organisationen med den nuvarande, och då de därvid funnit sig böra giva företrädet åt den senare, hava de icke undersökt, huruvida tilläventyrs något annat alternativ kunde vara att föredraga. Det är icke min avsikt att här söka påvisa någon dylik utväg utan endast att fästa uppmärksamheten vid att, om man ej gillar kommitténs förslag, modifikationer häri icke äro uteslutna, och att det tilläventyrs kunnat vara möjligt att på detta sätt sammanjämka skilda meningar. Huru mycket man än väntar sig av ovan berörda nya föreskrifter, hade det dock bort undersökas, om icke ytterligare något står att vinna genom en omläggning av förvaltningsorganisationen. Anmärkningsvärt är det i allt fall, att vid en eljest fullständig revision av konkurslagstiftningen denna centrala del därav, som hittills allmänt betraktats som den måhända svagaste punkten, lämnas i huvudsak orörd.
    Resultatet av jämförelsen mellan kommittéförslagets och

KONKURSFÖRVALTNINGENS ORGANISATION. 327gällande konkurslags stadganden i förevarande ämne hava de sakkunniga (s. 197 i betänkandet) sammanfattat på följande sätt:
    "Då således den av kommittén föreslagna förvaltningsorganisationen mötts med övervägande ogillande såväl från näringsidkare som från domare, då med densamma de önskemål, som uppställts av riksdagen vid dess framställning rörande omarbetning av gällande lag — nämligen (s. 189) större sakkunskap i konkursförvaltningen, effektivare kontroll samt nedbringande av kostnaderna för förvaltningen och kontrollen —icke kunna antagas komma att förverkligas bättre än med den nuvarande, och då vidare ett genomförande av förslaget i denna del skulle medföra vissa direkta olägenheter, hava de sakkunniga ansett det vara att föredraga att i huvudsak bibehålla den nuvarande förvaltningsorganisationen och inom dess ram inpassa åtskilliga, delvis från kommitténs förslag hämtade bestämmelser, som synas ägnade att påskynda utredningen, öka kontrollen och nedbringa konkurskostnaderna."
    Till den kritik av kommitténs förslag, som den av de sakkunniga anställda jämförelsen mellan detta och 1862 års konkurslag innefattar, skall jag tillåta mig att anknyta några betraktelser.
    Ovan citerade uttalande, att kommittéförslaget uti förevarande del mötts med övervägande ogillande från näringsidkarnas sida, synes ägnat att giva en icke fullt riktig föreställning om vad härutinnan verkligen förekommit och kan knappast anses utgöra en riktig sammanfattning av vad de sakkunniga själva härom anfört tidigare i betänkandet. Först och främst måste uppmärksammas, att inga yttranden från köpmanshåll infordrats över kommitténs definitiva förslag. Det är, såsom ovan anförts, endast över det preliminära förslaget yttranden från dylikt håll avgivits. Detta förslag lade, som nämnts, förvaltarevalet helt och hållet i konkursdomarens hand. På sätt de sakkunniga omförmält (s. 186 ff.) avgåvos tjugutre yttranden. Av dessa innefattade fyra gillande av kommittéförslaget, i ett föreslogs att konkursdomaren skulle utse en förvaltare och borgenärerna, om de så funne för gott, ytterligare en eller flere (detta står i realiteten mycket nära kommitténs definitiva förslag), och fem korporationer förordade, att borgenärerna skulle äga att å första borgenärssammanträdet med kvalificerad majoritet ersätta den av konkursdomaren tillsatte

328 E. W. MOLIN.förvaltaren med en annan (d. v. s. just det system, som kommitténs definitiva förslag upptager). Sålunda fanns redan hären aktningsvärd minoritet, som uppenbarligen icke var belåten med den nuvarande ordningen. Nu är frågan den, vilken ståndpunkt de, som ställde sig helt avvisande mot det preliminära förslaget med dess fullständiga omvälvning av maktfördelningen vid förvaltarevalet, skulle intaga, om deras yttrande infordrades över det väsentligen modifierade förslag, som kommittébetänkandet innehåller. Detta har man icke fått veta, det bör här fastslås. För min enskilda del tror jag det är anledning antaga, att kommittéförslaget, som innebär en kompromiss mellan de två ytterligheterna, skulle visa sig acceptabelt från köpmanshåll. I allt fall synes det obefogat att betrakta det såsom utdömt från detta håll. Om så vore, hade det väl varit att vänta, att några uttalanden i dylik riktning gjorts från näringsidkarnes representanter, ehuru deras utlåtanden icke begärts. Men därav har intet försports. Oppositionen har kommit uteslutande från domarehåll.
    Bland de önskemål, som enligt de sakkunniga bättre vinnas genom modifikation av nuvarande ordning än genom den av kommittén föreslagna, nämnes till en början: större sakkunskap i förvaltningen. Härvid bör först utredas, vad det är för slags sakkunskap som erfordras. De sakkunniga och kommittén äro ense därom, att hos konkursförvaltningen bör finnas å ena sidan ett visst mått av formell färdighet och juridisk insikt, å andra sidan ekonomisk insikt och affärsskicklighet. Men i fråga om den rätta innebörden av denna senare kvalifikation hava de sakkunniga en annan uppfattning än kommittén eller i allt fall jag personligen har. De sakkunniga göra på sid. 190 det uttalandet, att i detta avseende kräves sakkunskap på olika områden allt efter som den verksamhet, varåt gäldenären ägnat sig, varit förlagd inom det ena eller andra området, vadan en lantbrukares bo bör omhänderhavas av en lantbrukare, en handlandes bo av en handlande inom gäldenärens bransch, en industriidkares av en person, som är hemmastadd i den industri, som gäldenären drivit, o. s. v. Det är denna åskådning jag för min del ej kan dela. Dylik fackkunskap är ej erforderlig hos konkursförvaltaren. Jag vågar till och med påstå, att konkursen i regel skall bliva bättre utredd, om förvaltningen lägges i händerna på en med affärslivet i allmänhet förtrogen än

KONKURSFÖRVALTNINGENS ORGANISATION. 329om den anförtros åt en affärs- eller yrkesman inom gäldenärens bransch. Den senares yrkeskunskap erbjuder icke samma garanti för ett gott resultat som den icke specialiserade vanan vid affärsutredningar av skiftande slag. En sådan ekonomisk insikt och vana vid affärsuppgörelser finnes hos praktiserande jurister och därmed likställda (t. ex. ombudsmän vid köpmansföreningar eller dylika). Och denna erfarenhet på området vidgas ytterligare om samma personer anlitas av konkursdomaren för förvaltareuppdragen, om således konkursdomaren håller sig inom en viss krets av för dylika uppdrag välkvalificerade personer. Det är min bestämda uppfattning, att just av dylika "yrkesförvaltare", såsom de sakkunniga benämna dem, skulle konkurserna bliva bäst utredda. Detta ord, som hos de sakkunniga är ett uttryck för ringaktning, framkallar för mig bilden av en konkursförvaltare av rätta typen, opartisk, kunnig, omsorgsfull, som ägnar sig åt konkursutredningen såsom en huvuduppgift, medveten om det ansvar, som vilar på honom.
    Om till konkursförvaltare utses personer av ovan antydda kvalifikationer, förenas hos samma person den juridiska och den ekonomiska insikten, och det utan tvivel synnerligen beaktansvärda önskemålet, att en man får sköta konkursen, kan förverkligas. Är konkursen av större omfattning, så att fackkunskap är erforderlig hos förvaltaren — det bör bemärkas, att förvaltaren ju alltid kan inhämta nödiga fackupplysningar av utomstående och alltid har rätt att anställa nödiga biträden för fortsättande av gäldenärens rörelse eller analoga fall —, så finnes möjligheten att få en medförvaltare förordnad, och såsom förut nämnts hava borgenärerna därvid största utsikt att, om de äro något så när eniga, göra sin mening gällande.
    Enligt de sakkunnigas förslag erfordras alltid två personer för förvaltningen, en skall vara förvaltare i egentlig mening, en rättens ombudsman. Från de sakkunnigas utgångspunkt leder kommittéförslaget i allmänhet till två förvaltare. Det måste nämligen vara sällsynt, att hos samma person förenas den av dem fordrade fackkunskapen och den nödiga formella färdigheten. De sakkunnigas mening är nu, att enligt deras förslag den sistberörda kvalifikationen skall representeras av rättens ombudsman. Men de anmärka, såsom mycket riktigt är, att en del av konkursförvaltarens funktioner enligt förslaget

330 E. W. MOLIN.(kommitténs) äro sådana, att för dem erfordras ganska god kännedom om gällande rätt. De yttra: "Så skall förvaltaren t. ex. bedöma, huruvida skäl förefinnes för anställande av återvinningstalan eller annan rättegång för boets räkning, uppgöra utdelningsförslag, därvid insikt i förmånsrättsordningen kräves, undersöka huruvida gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer." Härtill kan läggas, att förvaltaren skall granska bevakningarna och undersöka, huruvida anledning till anmärkning föreligger. Frånsett att enligt de sakkunnigas förslag utdelningsförslag uppgöres av förvaltaren och ombudsmannen gemensamt samt att ombudsmannens tillstånd erfordras för anställande av rättegång, har förvaltaren i övrigt uti berörda hänseenden alldeles samma uppgifter enligt deras förslag som enligt kommitténs. Noga taget behöves således även efter deras förslag en juridiskt bildad förvaltare vid sidan av den fackkunniga förvaltaren. Det vill med andra ord säga, att då de sakkunniga istället för den förstnämnda förvaltaren lita till rättens ombudsman, så förutsätta de i själva verket, att denne funktionär åtminstone i sådana konkurser, där det endast finnes en förvaltare, skall gå utom det befogenhetsområde, som lagen egentligen anvisar honom. Denna anmärkning kan måhända anses vara av mindre betydenhet, men den har dock den reella innebörden, att en eljest samvetsgrann ombudsmankan, om han beaktar ovan antydda synpunkt, föranledas att undandraga förvaltaren det bistånd han allt för väl behöver.
    En vida viktigare anmärkning mot de sakkunnigas förslag är den, att detsamma icke öppnar den allra minsta utsikt till att det av dem förordade tillvägagångssättet vid tillsättande av förvaltare verkligen skall komma till tillämpning. Det sker ju icke så nu. Saken ställer sig väl enligt deras förslag på samma sätt i framtiden som hittills, d. v. s. att någon för uppdraget mer eller mindre — ofta mindre — lämplig person samlar nödigt antal fullmakter och utser sig själv till förvaltare. Det finns icke ett spår till skäl för antagandet, att framdeles mer än förut en specerihandlares konkursbo skulle få en annan specerihandlare till förvaltare o. s. v. Och om det nu möjligen förhåller sig så, att de sakkunnigas principerför förvaltningens ordnande skulle passa för mindre konkurser

KONKURSFÖRVALTNINGENS ORGANISATION. 331på landet, bör man noga betänka, att konkursinstitutet har sin huvudsakliga betydelse för köpmannavärlden. Det bör därför vara ordnat så, att det i första hand lämpar sig för köpmanskonkurser. Vidare är det en sanning, som ej bör fördöljas, att i de fall, då köpmän verkligen insättas i en konkursförvaltning, sker detta mera sällan i syfte att tillföra konkursen sakkunskap, utan det verkliga syftemålet är att bereda en större fordringsägare någon minskning i förlusten genom ett konkursarvode — stundom även annan fördel.
    I detta sammanhang anmärka de sakkunniga (s. 192) — vilka här liksom på övriga punkter, såsom de uttryckligen nämna (s. 188), upptagit de skäl, som framförts i domarekårernas yttranden — att det måste anses synnerligen olämpligt, att konkursdomaren, vilken vid tillsättandet av förvaltarebefattningen fullgör ett ämbetsåliggande, skulle kunna desavoueras därutinnan genom en omröstning av borgenärerna. Jag måste bekänna, att jag har svårt att förstå denna tankegång. Ett dylikt reglerande av förvaltarevalet har t. ex. enligt tyskrätt icke funnits oförenligt med domarens värdighet. Härtill knyta de sakkunniga den reflexionen, att det torde bliva svårt för konkursdomaren att till sitt förfogande få kvalificerade personer, villiga att åtaga sig förvaltareuppdrag, om vederbörande skulle riskera att vid första borgenärssammanträdet av borgenärerna skiljas från befattningen.
    Detta sammanhänger med en annan mot kommittéförslaget framställd anmärkning, vilken, om den vore befogad, förvisso skulle giva dödsstöten åt detta förslag. Man menar nämligen, att fullmaktssamlandet även efter införandet av de av kommittén föreslagna bestämmelserna skulle komma att florera på samma sätt som förut. Den, som kan på sin hand samla tillräckligt många borgenärsfullmakter, har i sin makt att vid första borgenärssammanträdet insätta sig själv såsom förvaltare i stället för den av konkursdomaren utsedde. Det är klart, att om detta bleve det allmänna tillvägagångssättet, lagen vore helt och hållet förfelad. Så kan emellertid icke antagas bliva fallet. Förutsättning härför skulle nämligen vara dels att allmänheten, särskilt inom köpmanskretsar, lämnade från sig fullmakter att användas på dylikt sätt och dels att advokaterna och köpmansföreningarnas förtroendemän skulle finna med sitt anseende förenligt att genom sådant tillvägagångssätt för

332 E. W. MOLIN.sätta en ny lagstiftning ur funktion. Intetdera kan förutsättas. Och skulle någon av de personer av helt andra kategorier, vilka nu med framgång ägna sig åt fullmaktssamlandet, vilja försöka sig på att uttränga av konkursdomaren tillsatte förvaltare, skulle nog konkursdomaren med fördel kunna begagna sig av rätten att underkänna den på dylikt sätt av borgenärerna — mot deras eget välförstådda bästa — utsedde förvaltaren såsom för uppdraget olämplig.
    I fråga om kontrollen anmärka de sakkunniga huvudsakligen, att det är förkastligt, att samma borgenärsmajoritet tillsätter både förvaltare och den eller de gode män, som skola kontrollera förvaltningen. Denna anmärkning är grundad på det, såsom nyss påvisats, felaktiga antagandet, att det skulle bli regel, att den av konkursdomaren utsedde förvaltaren ersattes av borgenärerna med en annan. För övrigt kan anmärkas, all om än det är synnerligen lämpligt, att förvaltningsorganet utses från ett håll och kontrollorganet från ett annat, kan det icke inses, att det ligger något principiellt oriktigt i att borgenärerna utse såväl det ena som det andra organet. Så sker ju t. ex. i vart enda aktiebolag. Anledningen till att 44 § konkurslagen aldrig kommit till tillämpning ligger ingalunda däri, att borgenärerna anse sig ha kontroll nog genom rättens ombudsman, utan däri att borgenärerna företrädas av ombud, som välja sig själva till sysslomän och, då de för övrigt ha fria händer, finna det överflödigt att ställa sig under inseende av några kontrollanter.
    Då de sakkunniga söka påvisa, att det av kommittén föreslagna förvaltningssystemet från kostnadssynpunkt icke i och för sig är att föredraga framför det nuvarande, utgå de sakkunniga från antagandet att även i mindre konkurser skulle enligt förslaget fordras två förvaltare. Då nu, såsom jag ovan sökt påvisa, icke blott i mindre utan i regel även i större konkurser man är bäst betjänt med endast en förvaltare, om därtill utses lämpligen kvalificerad person, förfaller anmärkningen.
    Slutligen anmärka de sakkunniga, att kommittéförslaget genom avskaffandet av rättensombudsmansinstitutionen och överflyttandet på konkursdomaren av vissa bland ombudsmannens nuvarande funktioner medför åtskilliga direkta olägenheter.
    Därvid nämnes först, att konkursgöromålen, sådana de ingå i kommitténs förslag, skulle allt för mycket betunga dom-

KONKURSFÖRVALTNINGENS ORGANISATION. 333stolarna, särskilt lantdomarne, vilkas tid redan förut är mycket upptagen. Denna anmärkning är av kommittén bemött, och man torde vara befogad att med kommittén anse, att den ökning i domarekårens arbetsbörda, som förslaget givetvis medför, icke rimligen kan påstås vara av den betydelse, att den bör utgöra hinder för den föreslagna reformen. Men det är billigt, att domarnes ökade arbete kompenseras genom motsvarande inkomstökning. Detta synes lämpligen kunna ske genom för ändamålet anpassade bestämmelser i förordningenom expeditionslösen. Härigenom kunna icke konkursboen anses bliva obilligt betungade. Dels övertager enligt förslaget konkursdomaren en del uppgifter, som nu åligga den av boets tillgångar drygt avlönade rättens ombudsman, och dels bliva dessa avgifter, även om de sättas så högt, att de för konkursdomaren utgöra en värdefull inkomstökning, för vederbörande konkursbo föga kännbara och fördelade på varje särskild borgenär knappast märkbara.
    Vidare anmärkes såsom en oegentlighet, att konkursdomaren satts att fungera såsom ordförande vid det s. k. förlikningssammanträdet och vid sammanträde för prövning av ackordsförslag. Man förmenar, att detta ej är förenligt med den opartiska ställning domaren bör intaga. Vad förlikningssammanträdet angår är det den ordföranden vid sammanträdet ålagda uppgiften att söka verka för de tvistiga frågornas biläggande genom förlikning, som ansetts icke lämpligen böra uppdragas åt den, som sedermera skall döma i saken. Emellertid bör man därvidlag ej förbise, att det enligt 20 kap. 2 § rättegångsbalken i allmänhet åligger domaren att råda parterna till förlikning. Det kan icke inses, att konkursdomaren vid förlikningssammanträdet, även om han nog så ingående söker reda ut tvistepunkterna, behöver ingripa eller uttala sig på sådant sätt, att han binder sig för viss utgång av tvisten. Anmärkningen om det oegentliga i att konkursdomaren såsom ledamot av rätten kommer att deltaga i prövning av fråga, huruvida ackordsärende vid sammanträde, som hållits inför konkursdomaren, handlagts i laga ordning, är uppenbarligen mera befogad; den är icke heller av kommittén förbisedd. Men denna oegentlighet får väl ändock erkännas vara av ringa praktisk betydelse. Den kan ju, om man så vill, undanröjas därigenom, att man låter dylik klagan föras i hovrätten.

334 E. W. MOLIN.    De sakkunniga göra på s. 190 följande uttalande: "På samma gång det medgives, att konkursdomaren skulle bliva kompetent att utse den av förvaltarne, som skulle representera den juridiska och formella skickligheten, måste det bestridas, att konkursdomaren komme att äga förutsättningar för att utvälja lämplig person för den egentliga förvaltningen och realisationen." Detta uttalande grundar sig visserligen på den missuppfattningen (enligt mitt sätt att se saken), att det för att kunna behörigen utreda ett konkursbo fordras särskild kännedom om den näringsgren, som gäldenären utövat, men den innebär dock en inkompetensförklaring och denna emanerar från domarne själva. Det är också otvivelaktigt, att det från allmänhetens sida råder en viss misstro mot domarnes förmåga, ja rent av deras goda vilja att utse lämpliga förvaltare. Man vet efter vilka otillfredsställande grunder valet av rättens ombudsman på sina håll äger rum. Dylika farhågor torde likväl knappast vara grundade. Först och främst bör man beakta de i lagförslagen meddelade föreskrifterna om förvaltares allmänna kvalifikationer och om förbud för personer med viss tjänsteställning att vara förvaltare. "Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må ej vara konkursförvaltare; ej heller må på landet någon, som biträder domaren i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten, vara konkursförvaltare." Än viktigare än dessa bestämmelser är dock, att de uppgifter, som enligt kommittéförslagets tydliga bud åligga förvaltaren, äro av den art, att det knappast kan tänkas, att konkursdomaren därtill skulle utse annan än den, som äger ej endast nödig juridisk insikt utan också erforderlig praktisk erfarenhet. Det förbjuder sig självt att lämna uppdraget vare sig åt alltför unga och oerfarna jurister eller åt tjänstemän — märk, att de vid rätten anställda äro uteslutna — som kunde antagas komma att handlägga konkursen såsom ett expeditionsärende och icke såsom den affärsutredning den till sin natur är. Det är nog så, att såväl denna misstro hos allmänheten som tveksamheten inom domarekåren ytterst bottnar i obenägenheten för det nya och oprövade. Men hur skall lagstiftningen kunna nå sin tillbörliga växt och utveckling, om man icke vågar anförtro domstolarna sådana förhållandevis enkla uppgifter, som det här är fråga om?