DEN FRIA RÄTTEGÅNGEN (ARMENRECHT) ICIVILMÅL ENLIGT ÖSTERRIKISK PROCESSLAGSTIFTNING.1

 

AV
DR CARL COULON.
Oberlandesgerichtsrat, Wien.

 

Redan kejsar Josef II:s allmänna Gerichtsordnung av den 1 maj 1781 tog i civilprocessen och exekutionsförfarandet hänsyn till medborgarnas ekonomiska förhållanden, i den förra genom föreskrifter, vilka gjorde det möjligt för kärande, som icke notoriskt var tillräckligt bemedlad (kundbar sattsam bemittelt), att ändock göra sin rätt gällande utan att behöva ställa säkerhet för svarandens rättegångskostnader, i det senare förfarandet genom föreskrifter, vilka skulle förhindra, att gäldenären genom exekutionen helt berövades sina förvärvs- och livsmöjligheter. De ledande grundsatserna i båda dessa avseenden hava vidare utbyggts genom den senare lagstiftningen.
    I det följande skall jag försöka att i korthet lämna en framställning av de föreskrifter, vilka låta sig sammanfattas under benämningen "Armenrecht" (fri rättegång). I en senare artikel hoppas jag få tillfälle att redogöra för de viktigaste föreskrifterna rörande några andra inrättningar, vilka liksom Armenrecht hava till ändamål att för den ekonomiskt svage möjliggöra att raskt och billigt komma till sin rätt. Hit räknar jag dels arbetsdomstolarna (Gewerbegerichte), dels skiljedomstolarna för olycksfalls-, sjuk- och pensionsförsäkringsväsendet.
    Begreppet "fattig" (arm) har under olika tider bestämts på växlande sätt. Såsom ovan angivits, förstod man i tidigare lagstiftning därmed var och en, som icke notoriskt var tillräckligt bemedlad; han behövde icke ställa s. k. aktorische Kaution utan blott avlägga ed, att han icke kunde skaffa sådan (Paupertäts-Eid). Ett dekret av den 26 juli 1840 betecknade såsom fattig den, som av fast egendom, kapital, livränta, arbete eller tjänst icke hade större inkomst än som motsvarade den på orten vanliga, allmänna daglönen, samt befriade

 

1 På hemställan av red. har den bekante wiendomaren dr COULON lämnat efterföljande, från förf:ns manuskript översatta uppsats i ett ämne, som genom den nya svenska lagstiftningen om fri rättegång blivit särskilt aktuellt.

336 CARL COULON.honom från skyldigheten att gälda stämpelavgifter. Denna begreppsbestämning kvarstod också i senare föreskrifter, såsom i en kungörelse av den 8 febr. 1853, enligt vilken arvoden till vittnen och sakkunniga samt åtskilliga andra, närmare angivna domstolskostnader skulle förskjutas av statsverket; i lagen den 2 okt. 1865 om portofrihet för fattiga; i advokatordningen av den 6 juli 1868 beträffande förordnande av rättegångsbiträde åt part, som åtnjuter stämpelfrihet; och slutligen i lagen den 23 juni 1878, varigenom den fattige befriades från skyldigheten att avlägga paupertetsed. För närvarande är den att betrakta såsom fattig, vilken "icke är i stånd att utan intrång i det för honom och hans familj erforderliga nödtorftiga underhållet bestrida kostnaderna för en rättegång" (Zivilprozessordnung 1 aug. 1895 § 63). Därmed har man i motsats till äldre rätt vunnit en mindre mekanisk begreppsbestämning, vilken smidigare anpassar sig efter förhållandena i det särskilda fallet. Daglönaren, som stämmer om en lönefordran på ett 20-tal kronor, kan icke i avsevärd mån betungas av en stämpelavgift om några få ören och är därför icke i behov av att Armenrecht beviljas honom. Däremot torde sådan förmån böra beviljas en lägre tjänsteman, som exempelvis till följd av en järnvägsolycka vill väcka talan vid en kollegial underrätt (med advokattvång, Gerichtshof) om ersättning för sveda och värk, läkararvode och livränta. Alltjämt kunna allenast fysiska personer komma i åtnjutande av Armenrecht, ej däremot bolag, föreningar och andra dylika rättssubjekt (juridiska personer).
    Den som vill erhålla Armenrecht måste i första hand skaffa sig ett fattigdomsintyg (Armutszeugnis). Härom finnas en mångfald detaljerade föreskrifter, vilkas ledande grundsatser äro följande: Sökanden har att ifylla ett frågeformulär rörande sina personliga, familje och ekonomiska förhållanden. Är sökanden hyresgäst, skall uppgifternas riktighet bekräftas av hans hyresvärd. Sedan uppgifternas riktighet ytterligare bestyrkts av sökandens själasörjare och av fattigvårdsmyndigheten, erhåller han med stöd härav hos den administrativa myndigheten i orten (Bezirkshauptmannschaft resp. Magistrat), på frågeformuläret tecknat intyg, att han icke är i stånd att bestrida kostnaderna för rättegången (= lagtexten). Över vägran att utfärda sådant intyg kunna besvär anföras hos närmaste högre administrativa myndighet. Medvetet oriktiga uppgifter i avgivna intyg medföra ersättningsplikt för intygsgivaren. Part, som genom oriktiga uppgifter förskaffar sig fattigdomsintyg, kan dömas till böter, högst 600 Kronen.
    Ansökan om beviljande av Armenrecht framställes hos underrätten antingen muntligen till protokollet eller skriftligen. Är den fattige ej bosatt i den ort, där domstolen har sitt säte, kan han göra sin framställning till protokollet å domstolskansliet vid Bezirksgericht i den ort, där han är bosatt, varefter protokollet översändes till vederbörande underrätt. Naturligtvis undgår den fattige härigenom icke alla kostnader och besvär, särskilt då den administrativa myndigheten eller den behöriga Bezirksgericht äro avlägset belägna från hans bo-

DEN FRIA RÄTTEGÅNGEN I CIVILMÅL. 337nings- eller vistelseort. I dylika fall torde han emellertid utan större svårighet kunna erhålla erforderlig skrivhjälp för att kunna insända skriftlig ansökan.
    Över ansökan om Armenrecht avgör i fråga om mål, som skola i första instans upptagas av kollegial underrätt (Gerichtshofsachen), vederbörande domstolsavdelnings ordförande, i fråga om mål, som höra under enmansdomstolarna (Einzelrichtersachen), vederbörande domare. Härvid prövas blott, om förutsättningarna för beviljande av Armenrecht äro för handen. Däremot inlåter domaren sig ej på någon prövning, huruvida sökandens talan har utsikt att vinna framgång. Man vill ej hos den fattige väcka den misstanken, att domstolen på grund av hans fattigdom skulle vilja komma ifrån saken. Beviljandet av Armenrecht gäller för tiden från fattigdomsintygets framläggande. Någon retroaktiv verkan har en under rättegångens lopp beviljad Armenrecht icke. Men har Armenrecht en gång beviljats, gäller den icke blott för processen utan även för exekutionsförfarandet.
    Armenrecht omfattar följande förmåner:
    1) befrielse tills vidare från stämpel och liknande avgifter på grund av rättegången;
    2) befrielse från skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnaderna (av betydelse blott för undersåtar i vissa främmande stater; däremot är den fattige ej befriad från andra kautioner, t. ex. i exekutionsförfarandet);
    3) befrielse tills vidare från avgifter till domstolens tjänstemän och betjänte samt exekutionsmyndigheter, ersättning till vittnen och sakkunniga, lösen för domstolens protokoll och andra expeditioner, nödvändiga kungörelsekostnader samt slutligen de nödvändiga kontanta utlägg, som den fattige partens rättegångsbiträde fått vidkännas (dessa avgifter och kostnader förskjutas tills vidare av statskassan; de indrivas hos motparten, om denne tappar i målet, men avskrivas i motsatt fall);
    4) a) ifall målet är sådant, att enligt lag advokattvång däri råder, rätt att begära, att en advokat förordnas att tills vidare utan ersättning biträda den fattige;
    b) såvida advokattvång ej råder, och den fattige ej är bosatt eller uppehåller sig i domstolsorten, rätt att uttaga stämning muntligen till protokollet vid Bezirksgericht i den fattiges bonings- eller vistelseort och att begära, att protokollet över stämningen översändes till vederbörande domstol, som, om parten det önskar, har att förordna en tjänsteman vid domstolen eller hos åklagarmyndigheten att såsom rättegångsombud tillvarataga partens intressen. Vanligen meddelas dylika förordnanden åt domstolsauskultanter (Richteramtsanwärter), för vilka denna sysselsättning innebär en god utbildning.
    Beviljandet av rätt till fri advokat i det under 4 a här ovan angivna fall sker antingen genast vid början av rättegången eller först senare, när under rättegångens lopp nödvändigheten av en advokatsförordnande framträder, t. ex. på grund av målets fullföljande till

Svensk Juristtidning 1919. 22

338 CARL COULON.högre rätt, då i rättsmedelsförfarandet härskar advokattvång. Ett måls invecklade beskaffenhet utgör i och för sig icke skäl till beviljande av fri advokat. Själva förordnandet av viss advokat sker genom vederbörande advokatkammare. Skall någon processhandling företagas utanför domstolens domkrets, skall för ändamålet en advokat förordnas, som är bosatt inom vederbörande domkrets. Det är omtvistat, huruvida den förordnade advokaten såsom varje annan advokat behöver en särskild rättegångsfullmakt av den fattige parten eller icke samt vad följden blir, om den fattige ej vill anlita den förordnade advokaten, ja, kanske till och med förbjuder honom att uppträda.
    Beträffande den förra frågan äro flertalet författare av den åsikt, att fullmakt erfordras, enär förordnandet av advokat genom advokatkammaren blott medför en skyldighet för advokaten att åtaga sig uppdraget, medan rätten att företräda den fattige måste grunda sig på uppdrag från honom själv. I praxis råder samma uppfattning.Det bör emellertid beaktas, att den, som ansökt om Armenrecht, får anses hava underkastat sig allt som på grund av en sådan ansökan enligt lagen måste ske. Också fordras varken enligt teori eller praxis någon fullmakt för en vid Bezirksgericht till rättegångsombud förordnad tjänsteman, fastän hans befogenheter äro längre gående. Vad som sålunda gäller i detta fall borde också gälla i det andra.
    Beträffande den senare frågan — om påföljden av att den fattige avböjer den förordnade advokaten — måste man i första hand se till, om parten kan ha skälig anledning till missnöje. I jakande fall lärer advokatkammaren ej motsätta sig att utse en annan advokat, i nekande fall däremot torde en begäran härom bli avslagen. Självfallet står det parten fritt att avstå från förmånen att få en advokat förordnad och i stället själv utse en advokat, med vilken han träffar överenskommelse om ersättning. Så finnes det t. ex. i Wien några advokater, som åtaga sig fullmäktigskap för fattiga parter i mål av vissa bestämda slag, t. ex. där fråga är om ersättning för olycksfall på grund av spårvagnstrafik. Sådana advokater räkna helt enkelt därmed, att svaranden i många fall blir dömd att ersätta rättegångskostnaderna. Ogillas däremot käromålet, så är visserligen utsikten ringa att få någon ersättning av den fattige parten, men detta har man tagit i beräkning såsom en affärsrisk.
    I advokatprocessen kan det undantagsvis inträffa, att en föregående undersökning verkställes rörande tvistens sannolika utgång. Den förordnade advokaten kan nämligen, om den fattige partens talan (vare sig såsom kärande eller svarande) synes honom ohemul eller utsiktslös, hos vederbörande underrätt ansöka om befrielse från uppdraget såsom rättegångsbiträde. Över en dylik ansökan skall den fattige parten höras. Beviljas ansökningen, upphör Armenrecht av sig själv. Domstolens beslut — vare sig det innebär bifall eller avslag— kan överklagas hos närmast högre instans genom besvär (Rekurs). Besvären ingivas till underrätten, som, om densamma finner dem befogade, själv kan ändra sitt förra beslut men i annat fall översänder dem till den högre instansen. Det är omtvistat, huruvida

DEN FRIA RÄTTEGÅNGEN I CIVILMÅL. 339advokaten blott så länge målet ännu är anhängigt i första instans eller jämväl i den högre kan söka befrielse (Enthebung). Den senare åsikten är väl den riktiga, enär i många fall först efter den muntliga förhandlingen talans utsiktslöshet eller ohemula beskaffenhet blir uppenbar. Den vid en Bezirksgericht såsom rättegångsombud förordnade tjänstemannen har icke motsvarande rätt att söka befrielse från uppdraget.
    Övergå vi härefter till det under 4 b här ovan anmärkta fallet, visar det sig att lagen här företer en uppenbar lucka. Lagens avsikt är ju att genom Armenrecht skydda den fattige för de nackdelar, som i rättsligt hänseende kunde hota honom såsom följd av hans fattigdom. Detta gäller, såsom av det hittills anförda framgår, vare sig den fattige utför kärande- eller svarandetalan. I fallet 4 b talar lagen emellertid allenast om den såsom kärande uppträdande fattige parten. Tydligen har lagstiftaren utgått ifrån att den fattige städse hade att såsom svarande instämmas till sitt allmänna forum, d. v. s. till domstolen i den ort, där han är bosatt eller uppehåller sig, och att han alltså vid Bezirksgericht, där advokattvång ej råder, utan svårighet kunde personligen inställa sig. Men man har härvid förbisett, att det finnes fall, då den fattige kan stämmas till annat forum än forum personæ. Sedan förf. till dessa rader i ett dylikt fall analogt tillämpat bestämmelserna rörande den fattige käranden på en fattig svarande, i det jag tagit hans invändningar mot stämningen till protokollet och översänt detta till processdomstolen med begäran om förordnande av ett rättegångsombud för svaranden, vilken begäran beredvilligt efterkoms, har enligt vad jag erfarit detta tillvägagångssätt funnit efterföljd, och har det numera uttryckligen gillats av justitieministeriet. Det står också i god samklang med vad lagen för ett särskilt fall stadgar. Civilprocessordningen medger för visst fall, att appell till andra instans får ske genom muntlig framställning till protokollet; eljest måste en vadeinlaga ingivas genom advokat. Är det nu fråga om appell mot en dom av Bezirksgericht och har någon advokat ännu ej förordnats för den fattige, så har processdomstolen att på yrkande av parten eller självmant uppdraga åt någon tjänsteman vid domstolen eller hos åklagarmyndigheten att avfatta vadeinlagan och i rätt tid inlämna densamma, men samtidigt har domstolen naturligtvis också att själv sörja för att advokat förordnas. Denna föreskrift bereder en utväg att lösa den svårighet, som följer av att appell måste ske inom en fatalietid av 14 dagar från utslagets delgivning (resp. i vissa fall från dess avkunnande).
    Det nu berörda leder in på frågan, huru förfaras skall, när i fråga om processhandlingar, för vilka advokattvång gäller, en viss frist är föreskriven men advokat ej hinner förordnas i rätt tid. Detta är en punkt, som mindre är av betydelse för käranden än för svaranden, vilken exempelvis har en frist om högst 4 veckor till stämningens besvarande, en tredagarsfrist till framställande av invändningar i växelprocessen och en frist om högst 14 dagar för fram-

340 CARL COULON.ställande av invändningar i mandatsförfarandet (ett summariskt förfarande på grundvalen av vissa urkunder, t. ex. notariellt bestyrkta skuldebrev). För förstnämnda fall har lagen dragit försorg. Det kan trots fristens försittande icke meddelas tredskodom mot den fattige parten, såframt han efter stämningens delgivning utan dröjsmål ingivit ansökan om beviljande av Armenrecht men denna ännu icke avgjorts eller, där Armenrecht beviljats, advokat ännu icke hunnit förordnas.1 För de båda senare fallen har lagen icke sörjt, fastän fristen här är ännu mycket kortare och i motsats till fristen för stämningens besvarande icke kan förlängas. Man måste besluta sig för att antingen tillämpa samma grundsats som beträffande svaromålet å stämningen eller också anvisa den fattige att själv avfatta sina invändningar och i rätt tid ingiva dem samtidigt med begäran om Armenrecht. Formella fel i den skriftliga inlagan lända icke till skada, lika litet som eventuella inadvertenser eller oriktigheter.
    Över beslut, varigenom Armenrecht beviljas, kan klagan (av motparten eller statsverket) icke föras. Har ansökan om Armenrecht avslagits, äger däremot sökanden anföra besvär.
    Beslut om Armenrechts beviljande meddelas genom en kort anteckning å handlingarna ("Dem . . . wird das Armenrecht erteilt."). Finner domstolen nödigt, att advokat förordnas, skall anteckningen jämväl innehålla meddelande härom. I detta fall överlämnar domstolen expeditionen, innan den tillställes den fattige, till vederbörande advokatkammare, som där insätter namnet på den av kammaren förordnade advokaten och sedan delger expeditionen med den fattige parten. Härefter blir det partens och advokatens sak att sätta sig i förbindelse med varandra.
    Part, som erhållit Armenrecht, kan senare gå denna förmån förlustig. Rättigheten kan: 1) återkallas (Entziehung des Armenrechts), om det senare visar sig, att de förutsättningar, som vid beviljandet antogos föreligga, redan då ej voro för handen; 2) upphöra (Erlöschendes Armenrechts) a) genom den fattige partens död, b) genom sådan ändring i hans förmögenhetsförhållanden, att de ursprungligen föreliggande förutsättningarna för beviljandet av Armenrecht sedermera upphört att vara för handen. I sistnämnda fall måste domstolen självmant eller på parts yrkande genom uttryckligt beslut förklara, att Armenrecht upphört.
    Om Armenrecht återkallas (fall 1), kan parten på yrkande av någon intressent (finans- eller justitieförvaltningen eller den för parten förordnade advokaten) dömas att allt efter sina ekonomiska förhållanden helt eller delvis ersätta de belopp, som utgivits förhonom eller som han sluppit gälda, i första hand statens kontanta

 

1 Vad följden blir, om redan utställandet av fattigdomsintyget fördröjts på någon av de många händer, som här medverka, säger lagen icke. Här återstår väl blott klagan hos högre administrativ myndighet och skadeståndstalan mot den för dröjsmålet ansvarige.

DEN FRIA RÄTTEGÅNGEN I CIVILMÅL. 341utlägg, därefter advokatens omkostnader och slutligen stämpel och övriga avgifter.1
    På liknande sätt kan ersättning för avgifter och kostnader komma att efteråt utgå, när den fattiges motpart slutligen tappar i målet. I sådant fall kunna de ovan under 1) och 2) angivna kostnaderna ävensom arvode till den eventuellt förordnade advokaten och ersättning för dennes utlägg (dock icke den till rättegångsombud förordnade tjänstemannens kostnader) omedelbart uttagas hos den tappande motparten. Detta är särskilt av vikt beträffande den fattige partens advokatkostnader. I ett vanligt mål har den vinnande parten ensam rätt till det utdömda fordringsbeloppet jämte "Nebengebühren", varunder jämväl hans advokats kostnader inbegripas. Advokaten själv står i fråga om arvode och kostnadsersättning i rättsförhållande allenast till sin huvudman och kan begära betalning blott av denne, ej av den tappande motparten. Fall torde också hava förekommit, då den vinnande parten fått av motsidan till sig utbetalt hela sin fordran jämte kostnadsersättning men underlåtit att gälda sin advokat dennes tillgodohavande. Detta är, som nämnt, uteslutet i fall där part åtnjutit Armenrecht, då anspråket på ersättning för kostnader och utlägg på grund av fullmäktigskapet endast formellt tillkommer den fattige parten, men materiellt advokaten.2 Därför får den fattiges motpart ej framställa några invändningar på grund av sitt förhållande till den fattige parten, särskilt icke någon kvittningsinvändning (med undantag för det fall, att motparten genom en Zwischenentscheidung har fått ett kostnadsanspråk emot den fattige parten i samma rättstvist). Utmätning av den fattige partens ersättningsrätt för en hans borgenär är därför utan verkan. Kommer den fattige parten senare i ett gynnsammare ekonomiskt läge, behöver han ändock ej återbetala något med undantag av advokatkostnaderna, det senare därför att advokatens medverkan blott varit "vorläufig unentgeltlich".
    Svårigheter uppstå, om det vid sidan av den fattige parten finnes andra parter i tvisten, vilka ej åtnjuta Armenrecht. I allmänhet gäller här den grundsats, att dessa måste svara för avgifter och utlägg, alldeles som om den fattige alls icke vore part i målet, med undantag för dennes advokatkostnader.
    Att Armenrecht skulle tagas i anspråk på ett sätt, som innebure missbruk av densamma, har såvitt mig är bekant icke från något håll gjorts gällande. Av de båda onda tingen — å ena sidan att

 

1 Stämpelavgifterna upptecknas av domstolen på ett »Gebührenvormerkblatt», som efter rättegångens slut överlämnas till finansförvaltningen, vilken, om motparten tappar, hos denne efteråt indriver avgifterna (se nedan).

2 På grund härav är han också berättigad att omedelbart uttaga sina kostnader hos den tappande motparten till den fattige. Det är givet att de österrikiska advokaterna sträva att få denna befogenhet utsträckt även till fall, där någon fattig part icke finnes. Det kan i förbigående förtjäna anmärkas, att en rätt vidlyftig litteratur uppstått rörande den juridiska konstruktionen av denna rätt (jfr GEORG PETSCHEK i Zeitschrift für das Privat- und öffentliche Recht der Gegenwart, herausgegeben von C. S. GRÜNHUT, Wien 1906, och där angiven litteratur).

342 CARL COULON.vägra rättsskydd åt den, som anser sig kränkt i sin rätt, å andra sidan att pålägga domstolen en i förhållande till dess övriga arbete icke allt för kännbar ökning i arbetsbördan — är det senare väl det mindre. Ty intet känner, med rätta, den fattige mera tryckande än känslan, att alla icke behandlas lika inför domstolen. Av samma skäl är också den österrikiska advokatkåren angelägen att väl fullgöra det kåren anförtrodda värvet att i rättegångar tillvarataga fattige parters intressen. Kännbar är den börda, som härigenom pålagts advokatkåren, och dock är fullmäktigskapet för fattige parter i civilprocessen vida mindre betungande än i straffprocessen, där advokaternas mendverkan gjorts obligatorisk i långt flera fall.