Tyskösterrikiska reformförslag. Under den gemensamma rubriken »Organisation der Justiz und Strafverfahren» hava vice presidenten vid Landesgericht i Wien Dr FRIEDRICH V. ENGEL och professor ALEXANDER LÖFFLER i Wien nyligen publicerat tvenne av dem i Wiens Juristische Gesellschaft hållna, synnerligen intressanta föredrag ur cykeln »Der Aufbau von Deutschösterreich» (Wien 1919, Manzsche Verlag). Båda föredragshållarna upptaga bl. a. till behandling den även hos oss nu aktuella frågan om formerna för lekmännens medverkan i rättsskipningen.
    ENGEL finner för sin del en reform av de österrikiska jurydomstolarna

384 FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.ofrånkomlig. Deras huvudfel äro: 1) ovigheten i den skriftliga frågeställningen, som mycket ofta leder till grovt slöseri med tid och arbete och icke sällan ger anledning till missförstånd från jurymännens sida; 2) inflytandet på jurymännen av ordförandens resumé och »Rechtsbelehrung»; 3) bristen på en motivering för juryns utslag; 4) frånvaron av med inflytande för jurymännen på straffets bestämmande, varav de ofta förledas till obehöriga frikännanden, emedan de frukta, att den tilltalade, om han förklaras skyldig, skall få ett alltför strängt straff; 5) jurymännens allt mera framträdande benägenhet att låta sina känslor bestämma dömandet, att benåda i stället för att tillämpa gällande lag, att över huvud vilja förbättra lagen och sålunda usurpera de befogenheter, som böra tillkomma lagstiftaren. Alla dessa brister läte sig undanröjas eller åtminstone väsentligen mildras, om man beslöte sig för att låta juristdomarne deltaga även i avgörandet av skuldfrågan och jurymännen även i bestämmandet av straffet. ENGEL ansluter sig till ett av professor LÖFFLER tidigare (i Mitteilungen der Vereinigung der österr. Richter 1912 s. 7) framställt förslag om gemensam överläggning mellan domare och jurymän, men särskilda omröstningar inom domarkollegiet och juryn vid skuldfrågans avgörande. För den tilltalades fällande skulle fordras bifall från åtta av de tolv jurymännen och från två av de tre juristerna. Härefter skulle hela domstolen gemensamt avgöra straffrågan. En så organiserad jurydomstol liknade visserligen en stor meddomsrätt men skilde sig därifrån genom kravet på majoritet dels bland lekmännen och dels bland juristdomarne för ett fällande utslag. Från andra håll har påyrkats avskaffandet av de två juridiska bisittarna, varefter den rättsbildade ordföranden ensam skulle samarbeta med juryn på sätt nyss sagts.
    I fortsättningen pläderar ENGEL varmt för avskaffande av alla juristkollegier vid behandlingen av civilmål i första instans, där alltså städse en ensam domare skulle fungera, t. o. m. utan lekmannabisittare. Han kan för närvarande icke förorda det fullständiga slopandet av mellaninstansen (Oberlandesgerichte), men vill där släppa fram lekmännen vid behandlingen av appeller i brottmål. Slutligen visar sig ENGEL vara en anhängare av tanken på inrättandet av kommunala domstolar för bagatellsaker på såväl civilprocessens som straffprocessens område, varigenom en välgörande avlastning av arbete från de statliga domstolarna skulle kunna vinnas.
    LÖFFLER behandlar i sin uppsats allenast straffrättsskipningen. Hans program för jurydomstolarnas reformering har redan berörts. Han kritiserar det nuvarande sättet för utseendet av jurymän och önskar, att de viktigaste yrkessammanslutningarna skola få rätt att komma med förslag vid jurymannalistornas upprättande. Med stor värme talar han för att lekmännen skola erhålla lön för sitt arbete i rättsskipningens tjänst. Uppfattningen att det här är fråga om ett »Ehrenamt», som bör vara oavlönat, kan föras tillbaka till den aristokratiska romerska republiken och är oförenlig med den demokratiska lagen, att varje ärligt arbete är värt sin lön. Såsom en betänklig skuggsida hos det muntliga och omedelbara, till en huvudförhandling koncentrerade förfarandet betecknar förf., att grundlaget för domen, nämligen just den muntliga huvudförhandlingen, icke i oförfalskat skick kan underställas högre myndighets överprövning. Det förslag om en extraordinär appell, som förf. framlägger till lösning av denna »den moderna straffprocessens svåraste fråga», medger utrymmet icke att här referera.

K. Schlyter.