Högsta domstolens arbetsbalans. Sedan den nya fullföljdslagen i slutet af år 1915 trädde i tillämpning, har antalet av de i högsta domstolen balanserade mål årligen minskats, men minskningen har under år 1918 icke varit av samma omfattning som under de bägge föregående åren. Balansen, som vid 1915 års slut utgjorde 2,638 mål, minskades under år 1916 med nära 700 mål och under år

1917 med över 600 mål, så att den vid 1917 års utgång utgjorde 1,320 mål. Under år 1918 har balansen nedgått med icke fullt 300 mål. Den utgjorde nämligen vid 1918 års slut 1,029 mål, därav 660 revisionsmål.
    Att resultatet ej blivit så gynnsamt som under de föregående åren beror i någon mån därpå att, sedan de obetydligare målen avskurits från fullföljd, en nedgång i antalet föredragna mål inträtt. Denna nedgång har dock icke varit så avsevärd, som man kunnat vänta.Vad särskilt revisionsmålen angår, så var under år 1918 antalet givna domar 704 mot 719 under år 1917 och 759 under år 1916.
    Den huvudsakliga anledningen till att betydligare balansminskning än som angivits ej ernåtts under året är att söka i den ökade tillströmningen av mål. Av nedanstående tabell framgår, huru kraftigt den nya lagstiftningen till en början verkade till minskning av tillflödet av mål och huru avsevärd ökningen under år 1918 varit.

inkomna mål	1890-1899	1900-1909	1910-1914	1916	1917	1918
i medeltal årligen
revisionsmål	493	569	722	401	372	4401
besvärsmål	703	733	921	503	461	672
Summa                     1,196                      1,302			1,643	904	833	1,112

 

    Därest en ytterligare betydlig ökning av de inkommande målen vore att motse för de närmaste åren, skulle utsikterna för en avarbetning av den nu återstående balansen te sig mörka. Emellertid har ökningen varit starkast ifråga om besvärsmålen, och en närmare undersökning visar, att denna ökning huvudsakligen beror på det stora antalet fullföljda mål rörande förseelser mot de många kristidsförfattningarna. Tillströmningen av dylika mål kan ju snart väntas upphöra, och för övrigt äro dessa mål i allmänhet icke av någon större omfattning. Även om några slutsatser för framtiden icke kunna dragas av 1918 års siffror, måste man dock, såsom förut i denna tidskrift framhållits, av flera skäl vara beredd på en alltjämt fortgående tillväxt av antalet inkommande mål. Särskilt är därvid att beakta, att penningevärdets häftiga fall medför, att bestämmelserna om summa revisibilis och om nedsättningsskyldighet icke kunna komma att öva den inverkan, som man vid den nya lagstiftningens tillkomst beräknade.
    Den tid de icke förtursberättigade målen fingo vänta på föredragning utgjorde, då den nya lagstiftningen trädde i kraft, fulla tre år

 

¹ I det uppgivna antalet mål för åren 1916—1918 äro inräknade de mål, i vilka dispensansökan bifallits, men icke de, i vilka sådan ansökan avslagits. Antalet dispensansökningar utgjorde 136 under år 1916, 109 under år 1917 och 94 under år 1918. Av dessa biföllos årligen mellan 20 och 30.

men har nu nedbragts till knappa två år. Visserligen kvarstodo vid årsskiftet oföredragna 95 mål, som inkommit år 1916 eller tidigare, men å åtskilliga rotlar har under år 1918 föredragning skett av icke förtursberättigade mål inkomna år 1917, och hava av sådana mål föredragits sammanlagt omkring 120. Under år 1919 bör medhinnas icke allenast de kvarvarande målen från 1917 och tidigare år utan även en väsentlig del av 1918 års mål.

Edv. Petrén.