Ny tingsordning i Finland. Bland de många brister, varav Finlands ålderdomliga rättegångsväsende lider, är utan tvivel långsamheten en av de mest uppenbara. Särskilt på landsbygden har denna bjärt framträtt. Ihågkommas må nämligen, att intill innevarande höst gällande rätt uttryckts av 1 § 2 kap. Rättegångs-Balken, ändrad genom Kgl. Br. av 13 jan.1757 o. 4 nov. 1763 samt Kgl. Res. av 8 juli 1762. De lagtima tingens antal hava sålunda varit allenast två, vintertinget mellan »tjugonde dag jul» och april månadsslut samt hösttinget mellan den 1 september och november månads slut. I Ålands domsaga har hållits blott ett lagtima ting om året i varje tingslag; sammalunda blott ett lagtima »sommarting» i Hiittis sockens tingslag (i äldre författningar från svenska tiden kallat »Kyrksundsskär» i Kimito socken) av Piikkis domsaga. I landets sydostligaste domsaga, Äyräpää domsaga, har det ofantligt stora antalet mål tvungit häradshövdingen att regelbundet under sommaren hålla ett urtima ting för handläggning av civila mål, vilket ting sålunda, praktiskt sett, haft lagtima karaktär. Visserligen har ju lagens gamla stadgande: »gifve Häradshöfding i hvar sak utslag — — innan han ifrån tingsstad reser» vid häradsrätterna i de flesta mål efterlevts, så att uppskov

 

¹ Ett annat berömvärt undantag bildar numera den av Justitiarius Th. Wintherunder samverkan med advokaterna efter moderna principer reorganiserade avdelning av Københavns Hof- og Stadsret, som har att handlägga mindre kravmål, den s. k. Gældskommissionen, vilken förtjänar i hög grad uppmärksammas såsom bevis på vad en god domare kan uträtta även med en dålig lag. Närmare angående Gældskommissionen se C. Bærentsen i Ugeskrift for Retsvæsen 1918 s. 234—236.

² Angående den danska sakförarföreningens medverkan till rättegångsreformens genomförande jfr http://svjt.se/svjt/1918/316

³ Norge har som bekant tagit steget fullt ut och förlagt alla mål i första instans till underrätter med blott en jurist. Jfr emellertid H. Munch-Petersen i U. f. R. 1919 s.31—34, som anser en så betydlig utvidgning av underrätternas kompetens som den föreslagna icke vara utan betänklighet.

i allmänhet ej skett »för utslags avkunnande», men anstånd har ju åtminstone i större mål ofta påkallats i bevisningssyfte, och då har sådant vanligen givits till följande lagtima ting, således i regeln på ett halvt år, i tingslag med endast ett lagtima ting på ett helt år. Det är ju givet, att så långa uppskov starkt bidragit till rättsskipningens långsamhet. Genom en lag av 12 jan. 1918 har från 1 juli 1918 en reform genomförts, vilken i huvudsak består uti införandet av den ordning beträffande häradsrätternas sammanträden, som i Sverige påbjöds genom K. F. d. 17 maj 1872. Med högsta domstolen given rätt att, där förhållandena i någon domsaga påkalla avvikelse, härom förordna stadgas i den nya lagen, att i varje tingslag skall hållas två lagtima ting, det ena, vintertinget, mellan 10 jan. och 24 juni, det andra, hösttinget, mellan 20 aug. och 21 dec. Beroende på antalet tingslag uti varje domsaga hållas olika antal sammanträden under varje lagtima tingsperiod: i domsaga med 1 tingslag under vintertinget 5 och under hösttinget 4 allmänna sammanträden; där 2 tingslag finnas, turvis i vartdera under vintertinget 3 och under hösttinget 2 sådana sammanträden; om tingslagen äro 3, hållas under såväl vinter- som hösttinget 2 samt, om flere än 3 tingslag finnas, allenast 1 allmänt sammanträde under vartdera tinget. Dessutom är föreskrivet, att mellantiden mellan de allmänna sammanträdena under samma ting bör utgöra minst 3 veckor,räknat från föregående sammanträdes början, ävensom att allmänt sammanträde skall fortgå så många dagar, att alla målen hunnit behandlas.
    Den nya lagstiftningen har betingat omredigering av några lagrum i R.B., nämligen II:2, X:I1, XII:1, XVII:8 o. 31 samt XVIII:2.

O. Hj. Granfelt.