Den österrikiska strafflagsreformen.1 Liksom i Tyskland har även i Österrike inträtt en paus i arbetet på en strafflagsreform. Regeringsförslaget av år 1912 hade redan hunnit tämligen helskinnat genomgå herrehusets granskning, när kriget kom och omöjliggjorde sakens förande till ett lyckligt slut i riksdagen. Numera anser man tidsläget icke ägnat att befordra det stora reformverket. Man finner sig även i detta land nödgad att först avvakta, huru förhållandena komma att gestalta sig efter världskriget, innan man skrider till straffrättens omdaning. Helt naturligt, då ju denna såsom en »droit sanctionnateur» bygger på och giver eftertryck åt gällande bestämmelser i statsrätt, förvaltningsrätt, civilrätt o. s. v. Under kriget har emellertid en hel del bestämmelser ur strafflagsförslaget redan upphöjts till lag. Visserligen innebär detta utnyttjande av förslaget »ein Anerkenntnis seiner wissenschaftlichen und gesetzgeberischen Güte» men faran är stor, att småreformerna skymma undan det trängande behovet av en totalreform. »Icke vid ett 'Steinbruche mit edlem Material' utan vid ett tempel», slutar den refererade författaren, »har man att likna strafflagsförslaget. Hittills har man brutit ut enstaka byggnadsstenar för att med dem uppföra nödfallsbyggen. Men hämtar man ut även pelare och arkitraver, så riskeras, att hela det konstfulla lagverket kommer att bliva stående i ruiner. Vilket vore djupt att beklaga. Riktigare vore att underlåta varje ändring på strafflagens område, som icke är alldeles oundgänglig och sålunda hålla krafterna sparade för det totala nyskapandet av straffrätten.»


A. M.

1 Jfr. ett uttalande i Schweizerische Zeitschrift für Strafrecht 1918 s. 181 f. av professor Th. Rittler i Insbruck.