TORE ALMÉN.
Då TORE ALMÉNS varma hjärta upphörde att slå, då brusto ock många ljusa förhoppningar om nya rika inslag i svensk rättsutveckling. Det var ej blott en enskild arbetare i rättens tjänst, som rycktes bort från en gärning, vilken, mänskligt att döma, ännu i rikaste mått lovade nya skördar av oskattbart värde. Det var en ledare, som föll, en levande kraftkälla, som upphörde att flöda. Ty genom hela makten av sin personlighet verkade han såsom ett väckande och manande föredöme, såsom en samlande och enande kraft vida utanför deras krets, med vilka han stod i personligt samarbete.
Sällan sågs en man med så glödande intresse, så hängiven och osjälvisk kärlek till sin livsuppgift. Allt från de första studieåren grep den honom fullt och helt, och tanken att vårt land även på rättsvetenskapens och lagstiftningens område måste nå fram i främsta ledet blev med tiden alltmer utpräglat hans livs stora patos. Med detta ideal var för honom ett annat nära förknippat: den nordiska rättsgemenskapens. I sällsynt grad kände han de krav, ett folk vid lösandet av stora samhällsuppgifter äger rätt att ställa påsina rikast utrustade söner. Vilken plats härvid anvisades honom själv var honom likgiltigt, blott han trodde sig kunna på bästa sätt gagna saken. Och den lugna, målmedvetna kraft, varmed han verkade på sin post, var i sanning imponerande. Opportunism och klenmodigt lagande efter lägligheten voro honom främmande; han drevs av den renaste övertygelse, och hans gärning bars upp av glad förtröstan om seger för de rättstankar, han hyllade. Blott hans närmaste vänner visste, att han, särskilt under tidigare år, hade att utstå mången svår kamp med tvivlet på den egna förmågan och att det andliga skapandets glädje även hos honom ofta var blandad med djup smärta. Det fanns stunder, då hans allt behär-
skande pliktkänsla tyngde och sargade. Men det erkännande, som med varje år i allt rikare mått kom honom till del, gjorde den dryga arbetsbörda han påtagit sig allt lättare att bära.
De egenskaper, som gjorde TORE ALMÉNS namn till ett bland de främsta inom svensk och nordisk rättskultur, voro, förutom kärleken och troheten till uppgiften, främst en sällspord tankens klarhet, en omutlig strävan att tränga till botten av de mötande problemen samt den borne juristens fina takt och sunda verklighetssinne. Varje ansats att "gaa udenom" var honom en styggelse; med sin tankes blanka vapen kämpade han med svårigheterna, tills segern var vunnen. Och han gjorde det med sådan grundlighet och så omfattande lärdom, att en utredning från hans hand i regel var i ordets fulla bemärkelse uttömmande. På det område, han framför andra valt till sitt, var han en av alla erkänd mästare; hans fond av kunskaper på de fält, där han särskilt verkat, voro hart när otroliga, och han behärskade sitt vetande som en verklig suverän. De skiftande företeelserna i det praktiska rättslivet bedömde han med säker blick för det inre sammanhanget i detta brokiga virrvarr. Och hela hans gärning såsom jurist var en strävan ej blott efter klarhet utan ock efter konkret rättvisa. Det kan sägas om ALMÉN som detsagts om GETZ, att juristens kall för honom var en ars æquiet boni. En rättsinnets, en det fördomsfria sanningssökandets man var han i varje tum, och han bevarade till sin levnads slut ynglinga sinnets friskhet och ynglingens varma, osjälviska hjärta.
TORE ALMÉN började sin bana såsom akademisk lärare i Uppsala. Vid NORDLINGS frånfälle (jan. 1898) hade han nyss bestått provet för docentur i civilrätt och fick nu fungera såsom tillförordnad professor först under fem terminer i detta ämne och därefter under halvtannat år i straffrätt. Hans verksamhet under dessa ungdomsår bevaras i tacksamt minne av hans lärjungar. Den nyblivne docentens föreläsningar utgjorde mönstergilla prov på god akademisk undervisning, och i flera former, särskilt såsom ledare av juridiska föreningen, verkade han för att skapa intresse för ett mera fördjupat men också för praktiskt bruk bättre avpassat studium särskilt av civilrätten.
Från universitetet gick hans väg till lagstiftningen, där hans att djupa spår på de vidsträcktaste områden. I den skandinaviska kommitté, som utarbetade 1905 års köplag, gjorde han i en sekreterares blygsamma ställning en insats, högtskattad av de utmärkta jurister, med vilka han samarbetade. Efter ett års adjunktion i Svea hovrätt och ett års vetenskapligt författarskap deltog han såsom ledamot i lagberedningen under flera år i arbetet på en ny jordabalk. Då den skandinaviska obligationsrättskommittén 1910 återupptog sitt arbete, blev han en av dess verksammaste krafter och medverkade vid tillkomsten av lagarna om kommission, om avtal och om avbetalningsköp. Innan han år 1915 utnämndes till justitieråd, deltog han ytterligare i utarbetandet av 1912 års lagstiftning om exekution i fast egendom, 1915 års fullföljdslag m. m. Huru stor anpart ALMÉN personligen hade i alla dessa betydande lagverk undandrager sig givetvis den utomståendes bedömande. Att hans insats rönt den högsta uppskattning av hans medarbetare framgår bäst av vad JULIUS LASSEN och FREDRIK STANG yttra i sina minnesord. Förliden höst kallades han att under obligationsrättskommitténs arbete med försäkringslagstiftningen fungera som svensk ordförande och skulle den dag, som blev hans sista, hava anträtt en resa till Norge för att tjänstgöra i denna egenskap.
Under samarbetet med danska och norska jurister blev ALMÉN en alltmera entusiastisk anhängare av den skandinaviska rättsgemenskapen och över huvud en ivrig främjare av tanken på en närmare sammanslutning mellan de skandinaviska länderna. Härom vittna bland annat hans livliga intresse för återupptagandet av de nordiska juristmötena och hans trägna arbete såsom ordförande först i den för nämnda ändamål tillsatta organisationskommittén, sedan i den för ett par månader sedan utsedda svenska styrelsen för det i höst sammankommande elfte nordiska juristmötet i Stockholm. Sista gången det vart ALMÉN förunnat att tala till akademisk ungdom, hade han ock ställt sig i de skandinaviska enhetssträvandenas tjänst. Det var vid ett de ungas juristmöte i Köpenhamn september 1918, en studiekurs för studenter från de tre skandinaviska länderna, dit de danska inbjudarna jämväl kallat en norsk och en svensk föreläsare — FREDRIK STÄNG och TORE ALMÉN. För att tjäna denna vackra tanke var ALMÉN strax beredd
att offra sin sommarvila, oaktat han under flera år ägnat nästan all sin från tjänsteåligganden lediga tid åt sitt författarskap. Under de sista veckorna av hans liv rörde sig hans tankar kring en annan betydelsefull skandinavisk angelägenhet: åvägabringandet av en ny upplaga utav Nordisk Retsencyklopædi.
Den vänskap och det intima samarbete, vari ALMÉN under sin verksamhet i lagstiftningen förenades med flera av Skandinaviens yppersta jurister och särskilt med den danska civilrättens främste man JULIUS LASSEN, hava förvisso varit av den största betydelse för utvecklingen av hans ovanliga juridiska begåvning till full blomstring. Detta arbete har ockgivit ämne och incitament till de förträffliga lagkommentarer, vi hava av hans hand. Ett par av dessa — till lagarna om avtal och om avbetalningsköp — bygga väsentligen på de till stor del ur ALMÉNS egen penna flutna motiven. Annorlunda däremot med det mäktiga verk, som främst skall bära hans namn till eftervärlden: hans stora för ett år sedan i sin andra upplaga utkomna kommentar till lagen om köp och byte. Detta arbete tillhör helt visst det yppersta något lands juridiska litteratur kan uppvisa på området. Och likväl är en sådan jämförelse ej ägnad att ställa arbetets förtjänster i deras rätta dager. Man måste minnas de särskilda svårigheter, med vilka författaren haft att kämpa på grund av den förmögenhetsrättsliga litteraturens torftighet i vårt land och särskilt bristen på lagbud och bearbetningar inom obligationsrättens allmänna del. ALMÉN måste i mycket bygga sin framställning på självständiga undersökningar även på sistnämnda område, och hans bok är därför i verkligheten något vida mera än vad dess titel angiver. Man vet ej vad man skall mest beundra: författarens lärdom och skarpsinne, hans intuitiva blick för och förvånansvärda förtrogenhet med det praktiska rättslivets realiteter eller det tankeväckande sätt, varpå problemen angripas och diskuteras. Med detta arbete har ALMÉN ej blott skänkt rättsvetenskapsmannen lika väl som den praktiske juristen det bästa stöd på ett centralt och svårtillgängligt rättsområde; han har även gjort en kulturgärning av högsta rang genom att fostra sin stora läsekrets till juridiskt tänkande och intresse för juridisk teori. Bättre än något programtal tjänar detta verk syftet att slå bryggor mellan
juridisk teori och praxis. Huru utomordentligt väl genomtänkt framställningen är och vilken grad av juridisk fantasi dess författare ägde framgår bäst därav, att den första upplagan, som utkom kort tid efter köplagens tillkomst och sålunda innan denna lag ännu hunnit bli prövad och tillämpad i praktiken, kunnat efter ett decennium ånyo utgivas i praktiskt taget oförändrad gestalt och i det hela utan andra tilllägg än tillfogandet av nyare litteratur och rättsfall, de senare nästan undantagslöst bekräftande den mening, författaren redan uttalat.
Utöver de nämnda lagkommentarerna och det förträffliga arbetet om auktion i två delar, den första tjänande som provför docentur, den andra som gradualavhandling, finnas av ALMÉNS hand ett flertal tidskriftsuppsatser av högt värde. I manuskript föreligger, förutom betydande materialsamlingar, en på ingående studier i den svenska fastighetsrätten grundad promemoria över de centrala partierna av lagberedningens förslag till jordabalk. ALMÉNS litterära planer för den närmaste framtiden rörde sig kring en positivrättslig studie om tredjemansavtalet, avsedd att tjäna till ledning vid det nyss påbörjade lagstiftningsarbetet på försäkringsrättens område. Vad som mer än något annat intresserade honom var dock tanken att i samverkan med yngre krafter få i gång en systematisk bearbetning av den svenska förmögenhetsrätten.
ALMÉN delade ej sin lärare NORDLINGS rättsfilosofiska intressen men kände sig allt ifrån ungdomen starkt dragen till dennes på en gång fantasirika och sunt realistiska syn på rättslivet. Samma den borne juristens sätt att se återfann han även hos JULIUS LASSEN, och till sin allmänna åskådning stod han icke någon jurist så nära som denne. ALMÉN var en hängiven anhängare av LASSENS tillitsteori och intog överhuvud en självständig ställning i förhållande till den tyska doktrinen. Hans förkärlek för de moderna handelsrättsliga problemen medförde, att han ej såsom så många andra civilister sökte sina utgångspunkter i den romerska rätten eller kände sig mer eller mindre strängt bunden av de kategorier, de romerska juristerna utstakat. Härmed skall emellertid ingalunda vara sagt, att han saknade sinne för behovet av en fast och klar begreppsbildning. Men han var fiende till allt, som stötte på begreppsjurisprudens i dålig mening,
och han hade en levande känsla av att de juridiska begreppen ej få lägga rättsutvecklingen i bojor utan måste underkastas revision, i samma mån som den verklighet, de återspegla, förändras och utvecklas. Med denna sin självständiga, från allt doktrinärt frigjorda läggning var han i särskild grad skickad att deltaga i ett lagstiftningsarbete, som hade till syfte att utforma och befästa de nordiska rättstankarna och därmed skapa gynnsammare förutsättningar för de skandinaviska folkens insats i rättskulturens utveckling över huvud.
Ett utslag bland andra av ALMÉNS strävan att verka för rättslivets höjande är ock Svensk Juristtidning. Hans ord var avgörande vid dess tillkomst, hans målmedvetna kraft och rika sakkunskap har burit den över de första svårigheterna fram till denna dag. Själv har han författat några av de tyngst vägande bidragen, och åt redaktionsarbetet ägnade han mycken tid och det varmaste intresse. Särskild omsorg skänkte han åt rättsfallsavdelningen, men än större betydelse hade hans allmänna strävan att hålla tidskriften på det plan, som överensstämmer med intentionerna vid dess tillkomst. Tidskriften kunde ej hava drabbats av ett hårdare slag än ALMÉNS bortgång. Huruvida den hunnit växa sig nog stark att kunna med heder bestå hans stöd förutan får framtiden utvisa; för hans kamrater inom redaktionen ter sig tomheten obeskrivlig och framtiden höljd i dunkel. Men vid hans nyss redda grav är dock den främsta känslan tacksamhet. Ett tack från hjärtat vilja vi bringa vår tidskriftsgrundare och ledare, vår självuppoffrande, oförgätlige vän.
Ty TORE ALMÉN var oförliknelig i sin vänskap. Hur dryg hans arbetsbörda än var, alltid hade han tid över för sina vänner, aldrig tvekade han att stå till reds, då någon av dem vädjade till hans rika erfarenhet och kloka omdöme. Ett tankeutbyte med honom i vänners lag var något oförgätligt. Hans resonnemang var konkret, medryckande, ofta kryddat av godmodig humor, hans levande intresse smittade, och han hade en oförliknelig förmåga att draga alla med i en diskussion genom själva det sätt, varpå han upptog andras tankar och uppslag. Även den yngste och obetydligaste i kretsen kände sig strax som god vän och kamrat med denne flärdfrie man, som aldrig ett ögonblick lät omgivningen för-
nimma sin överlägsenhet såsom något tryckande band. En krets, där denna sida av hans personlighet skall minnas, är juristföreningen i Stockholm, vars ordförande och samlande medelpunkt han var.
Med sin älskvärda rättframhet och sitt rika, förstående hjärta vann han alla. Vad han betydde för sina närmaste och för de intimaste vännerna är här ej platsen att tolka. En kärleksfullhet, en klippfast vänskap som den han bjöd tillhöra de värden, inför vilka alla ord bli små och torftiga. Han var en av dessa helgjutna karaktärer, inför vilkas minne vi böja oss i vördnad. Hans mäktiga gestalt skall alltjämt vara oss ett manande föredöme, och så länge svensk rättskultur finnes, skall ock hans namn leva.
Birger Ekeberg.
Det var Arbejdet paa Fællesret for de nordiske Lande, som i 1902 for første Gang førte mig sammen med TORE ALMÉN. Og vort Samarbejde for nordisk Fællesret, for de alt vundne Resultaters Befæstelse og for den Tilrettelæggelse og gjensidige Forstaaelse af de tre Landes Ret, der er det fornødne Grundlag for Fællesrettens Vækst og Veje, fortsatte vi til de sidste Dage.
Saa kom det tunge, overvældende Budskab om min uforglemmelige Vens og Samarbejders Bortgang. Og hvad der, næst Hjertesorgen over Tabet af Vennen, paatrængte sig hos mig ved Efterretningen om TORE ALMÉNS Død, var Tanken om det uerstattelige Tab, som Arbejdet for nordisk Fællesret har lidt ved hans Bortgang.
TORE ALMÉN stod i dette Arbejde som en Høvding, der paa ejendommelig Maade forbandt de mange Egenskaber, som udkræves til saadant Arbejdes Gjennemførelse.
Han ejede Videnskabsmandens gjennemtrængende Skarpsindighed og ubestikkelige Trang til Sandhedens fulde Erkjendelse i de Æmner, der skulde behandles. Og med Jernflid bemægtigede han sig det praktiske Kjendskab til de Omraader, han skulde være med til at retsordne. Udover hans nærmere Medarbejderes Kreds ville disse Egenskaber navnlig
være kjendte gjennem hans Kommentar til Loven om Køb, et Storværk, som overalt, hvor det kommer frem, vil vække Beundring af, hvad svensk Retsvidenskab formaar.
Det er undertiden blevet sagt, at det, som gav de store romerske Jurister deres Storhed, egentlig var Evnen til at give Tanken Retsform. Hvordan det nu maa forholde sig hermed, givet er det, at denne Evne er af allerstørste Betydning for den Retskyndige som Lovkoncipist. Der er her Tale om to samvirkende Kræfter, dels Evnen til at give Tanken Forstaaelighedens klare Skikkelse, dels og navnlig Evnen til at finde den Form for Retsregelen, som betinger dennes Egnethed til praktisk at gjennemføre netop det, som tilsigtes, og intet andet. Det første kan læres, og ALMÉN var her en Mester gjennem mangeaarigt Arbejde med Udarbejdelse af Lovudkast. Den sidste Evne var nok ALMÉNS særlige Naadegave som Jurist: han havde her en Genialitet, som den nordiske Retsvidenskabs Historieskriver maaske en Gang vil forklare netop derved, at han var svensk. De Sejre, som ALMÉNS Form ofte vandt under de fælles nordiske Lovarbejder, var da ikke blot Sejre for Klarhed og Nøjagtighed i Udtrykket men Sejre i Realiteten for den vedtagne Retsnorms Levedygtighed efter dens Bestemmelse.
Hertil kom ALMÉNS vældige Arbejdskraft og hans stærke ridderlige Personlighed. Saa stærk var han, at han var ganske frigjort for en Tilbøjelighed, som under Forhandlinger om Fællesret for forskellige Lande saa let — bevidst eller ubevidst — kan gjøre sig gjældende og forvolde Gnidningsmodstand, Tilbøjeligheden til at holde paa sit eget, fordi det erens eget.
At alle disse Egenskaber skulde findes hos nogen anden forenede i samme Maal som hos TORE ALMÉN, er ikke at forvente. Han staar indtil videre som den uerstattelige i det Arbejde, der som Udslag af hans varme nordiske Samfølelse var hans Hjærtesag. Men hans Gjærning, som han har gjort den, vil virke manende og befrugtende paa andre, saa at den er med ogsaa i Fremtidens Arbejde.
Jul. Lassen.
For det nordiske lovgivningsarbeide er ALMÉNS død et uerstattelig tap. Han bragte med til det to egenskaper, som sjelden er forenet: en levende kjærlighet til det konkrete —til det praktiske retsliv i alle dets forgreninger — og paa den anden side en eminent evne til juridisk analyse og syntese. Denne lykkelige forening av to saa forskjellige evner gjorde, at for ham gik studiet av det praktiske retsliv ikke op i tom kasuistik; ut av det bygget sig juridiske konstruktioner i sikre og ofte i store former. Og den juridiske teori blev ikke for ham en tom abstraktion; den fik livets styrke og bevægelighet derigjennem, at den formet sig efter livets mangfoldige behov. I de nordiske obligationsretskomiteer arbeider jurister og forretningsmænd sammen. ALMÉN var som skapt for dette samarbeide. Det praktiske retslivs behov tilegnet han sig med intuitiv sikkerhet, og han blev de svenske forretningsmænds selvskrevne ordfører i komiteen. Men samtidig var han den juridiske teoris mest aarvaakne vægter og lot ikke en linje eller et ord slippe ind i loven, før det var logisk sønderlemmet i alle sine bestanddele og prøvet i alle anvendelser. Saa utpræget kritiske evner og en saa dyp ærbødighet for det, livet har skapt, forenes ikke gjerne med reformativ trang. Hos ALMÉN var da ikke heller paa de omraader, det her gjælder, trangen til nydannelser det mest fremtrædende; stod han overfor et forslag, som vilde skape nyt, maatte alle hans anlæg først og fremst samle sig til kritisk granskning. Holdt tanken en slik prøve ut, blev imidlertid ALMÉN dens varmeste ven; da tok han den op ikke bare med glæde, men med skapende evne. Og mange forslag i komiteen, som i sit utgangspunkt skyldes andre, har gjennem hans kritiske analyse og derefter gjennem hans formningsevne faat sin skikkelse — ofte en helt anden end den, forslagsstillerne oprindelig hadde tænkt sig, men sikkert ogsaa en meget bedre.
Nu var det forsikringsavtalen, som skulde tages op til lovordning. ALMÉN vilde oprindelig ikke være med i dette arbeide; forsikringsret hadde han aldrig beskjæftiget sig med, og den stod vist egentlig for ham som en lavere art av jurisprudens. Han blev imidlertid med og blev den svenske komitees formand. I samarbeide med den hadde han gjennemarbeidet en del av stoffet, før døden rammet ham; og hans svenske kolleger fortæller, at da han først tok fat paa
opgaven, fængslet den ham i høi grad, og han fik snart øie for den store retsvidenskapelige interesse, som knytter sig til den. Sikkerlig vilde da ogsaa paa dette omraade hans evner fundet en opgave, som særlig laa for dem; den klare stringens, som binder forsikringsretten, men som samtidig er dens virkemiddel, maatte nemlig kalde paa ALMÉNS logiske sans og paa hans store formende evne. Mig er det gaat saa, at naar jeg under forberedelsene til arbeidet er stanset op vedet vanskelig spørsmaal, har jeg ofte slaat mig til ro med den tanke, at dette er noget for ALMÉN. Og endnu dukker ret som det er hans skikkelse op for mig, naar spørsmaal reiser sig, som særlig vilde ligget for ham — og saa gaar det gjennem mig, at nu er jernteppet faldt.
Ikke mindre er den betydning, ALMÉN har hat for svensk retsvidenskapelig literatur. Da han begyndte, var svensk retsliteratur paa privatrettens omraade fattig; den stod som helhet betragtet tilbake for dansk og norsk. Nu er forholdet ændret. ALMÉNS kommentar til loven om kjøp har med ett slag rykket svensk privatretslig literatur frem i første række. Til sit videnskapelige forfatterskap medbragte ALMÉN de samme sjeldne gaver, som præget hans virksomhet som lovgiver: kjærlighet til detaljen, men ogsaa en byggende evne, som lar detaljen føie sig ind som led i noget større. Kommentaren til loven om kjøp bugner av stof; i hver mindste enkelthet gaar forfatteren ind og gir klare og skarpe avgjørelser. Men enkelthetene tar ikke overmagten; de føier sig harmonisk ind som led i en bygning. ALMÉNS kommentar er derved blit paa samme tid den paaliteligste veileder for praksis og et vældig fremstøt for svensk retsvidenskapelig forskning. Jeg betænker mig ikke paa at si, at en bedre fremstilling av læren om kjøp findes ikke i den samlede verdens literatur.
Det er baade skam og skade, at nordisk retsvidenskap ers aa litet kjendt utover verden. Det er en skam, fordi det kunde været rettet, om vi hadde hat til tak til det; hadde vi sørget for, at det bedste av vor retsliteratur var blit oversat, vilde forholdet været et andet. Og det er skade for utenlandsk retsvidenskap ikke mindre end for vor. Nu maa dette forhold bli ændret. Og for den svenske juristverden foreligger en opgave, den efter min mening ikke kan vise fra sig: at faa ALMÉNS kommentar til loven om kjøp oversat til et verdens sprog.
Endnu har jeg ikke nævnt det, som kanske for ALMÉN selv stod som hans vigtigste livsopgave: dommergjerningen. At skrive bøker plaget ham; da han var færdig med kommentaren til loven om kjøp, forsikret han, at aldrig skulde han skrive en bok mere. Den beslutning blev han ikke tro, og flere bøker vilde sikkert kommet fra hans haand, om hans arbeidstid var blit længer. Men sin dommergjerning vilde han vel aldrig gaat helt fra. Hvad han der har utrettet og kunde utrettet, kan jeg ikke dømme om. De evner, som gjorde sig saa sterkt gjældende i videnskapelig forfatterskap og i lovgivning, maatte imidlertid for en dommer væreav største værd; ogsaa her er det jo den dype tilegnelse av enkelttilfældet og indordningen av det under en almindelig lov, som er det bærende.
Ut av ALMÉNS forfatterskap, hans deltagelse i lovarbeider og hans virke forøvrig er det to karaktertræk, som især trær frem: klarhet og styrke. De præget da ogsaa hele hans personlighet; de gav sig utslag i hans aapne, djerve vennesind, i hans friske munterhet, i hans selvstændighetstrang og i hans alt ofrende hjælpsomhet. Men ved siden av dem trær ogsaa et andet træk frem, klarest selvfølgelig for os, som visste mere om ham end det, hans offentlige virke fortalte: hans usvikelige sandhetstrang. For ham var debattene i komiteen ikke bare en styrkeprøve, hvor det gjaldt at sætte en mening igjennem. De var ogsaa noget meget mere: en kamp for erkjendelsen; man motsa for at bli motsagt og for derved at vinde frem til dypere erkjendelse. Møtte der hamet argument, veiet han det da ogsaa omhyggelig og tok det ind i sin betragtning. Og blev han overbevist om, at han hadde tat feil, voldte det hos ham den glæde, som et møte med sandheten volder hos enhver, som har den kjær.
Fredrik Stang.
TORE AUGUST ALMÉN var född i Uppsala d. 14 okt. 1871. Hans föräldrar voro dåvarande medicine professorn vid Uppsala universitet, sedermera generaldirektören i medicinalstyrelsen August Theodor Almén och hans maka, f. Fries. Efter skolgång först i Uppsala och sedan i Stockholm avlade A. mogenhetsexamen d. 17 maj 1889. På hösten samma år inskrevs han såsom student vid Uppsala universitet och blev d. 4 okt. 1895 jur. utr. kand. Påföl-
jande år företog A. med understöd av allmänna medel en utrikes studieresa under omkr. 8 månader och vistades större delen av denna tid vid universitetet i Berlin. Sedan A. år 1898 under sammanlagt sex veckor haft domarförordnande, avlade han jur. utr. lic.-ex. d. 15 maj 1900 och utnämndes d. 31 majs. å. till jur. utr. doktor. Redan tidigare hade A. börjat sin akademiska lärarebana, i det han d. 18 dec. 1897 blev docent i civilrätt vid Uppsala universitet och under tiden febr. 1898—maj 1900 förestod professuren i civilrätt därstädes. Under hösten 1900 upprätthöll A. den med professuren i straffrätt förenade undervisningsskyldigheten och var under tiden jan. 1901—febr. 1902 t. f. professor i samma ämne.
A. lämnade därefter universitetsbanan och tjänstgjorde till slutet av 1903 såsom sekreterare i den för behandling av vissa till obligationsrätten hörande ämnen tillsatta kommittén. Sedan A. under år 1904 tjänstgjort såsom adjungerad ledamot i Svea hovrätt, deltog A. mars 1906—okt. 1909 i lagberedningens arbete vid uppgörande av förslag till jordabalk. Under tiden maj 1910—jan. 1914 var A. ledamot i förenämnda obligationsrättskommitté.
A. förordnades d. 26 maj 1909 till konstituerad revisionssekreterare, utnämndes d. 19 maj 1911 till ord. revisionssekreterare samt d. 12 febr. 1915 till justitieråd. D. 8 nov. 1918 förordnades A. till ordförande i obligationsrättskommittén, som har att i samarbete med motsvarande danska, finländska och norska kommittéer uppgöra förslag till lagstiftning angående försäkringsavtal, och erhöll d. 6 dec. s. å. avsked från justitierådsämbetet. — A.avled i Stockholm d. 14 mars 1919 i lunginflammation efter spanska sjukan.
Tryckta arbeten: Om auktion såsom medel att åvägabringa avtal. I—II. Uppsala 1897, 1900. 187, IV; 327, VII s.
Skandinaviskt lagstiftningsarbete angående köp. (Tidsskrift for Retsvidenskab 1904 s. 373—418).
Om köp och byte av lös egendom. Kommentar till lagen d. 20 juni 1905. D. I—II. Sthm 1906, 1908. IV, 593; XLVIII, 347 s. 2:a delvis omarb. uppl. D. I—II. Sthm 1917, 1918. XXXIX, 696; XX, 405 s.
Sakkunnigutlåtande (Handlingar ang. lediga professuren i civilrätt samt internationell privaträtt vid Uppsala universitet, Uppsala 1914, s. 50—67).
Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område av d. 11 juni 1915 jämte därav föranledda författningar. Sthm 1915. VII, 223 s. (Tillsammans med R. Eklund.)
Om förmånsrätt för den, som på grund av borgen infriat eller genom överlåtelse förvärvat en prioriterad fordran. (http://svjt.se/svjt/1916/23)
Lagen om avbetalningsköp av den 11 juni 1915. Med förklarande anmärkningar. Sthm 1916. (4), 107 s. (Tillsammans med R. Eklund.)
Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område av den 11 juni 1915 samt därav föranledda författningar. Med litteraturhänvisningar och förklarande anmärkningar. Sthm 1916. VIII, 269 s.
Om äganderättsförbehåll till föremål, som införlivas med fast egendom.(http://svjt.se/svjt/1918/5)
Anm. av JULIUS LASSEN: Læren om Avtaler i følge Lov 8. Maj 1917. Indledning til Obligationsrettens almindelige Del. Khvn 1917. (http://svjt.se/svjt/1918/137)
Skandinavisk rättspraxis på köplagens område. (Det nordiske StudenterJurist-Stævne i København, September 1918, s. 9—55.)
Tillsammans med G. Appelberg, B. Ekeberg, G. Huselius och K. Schlyterutgivit Svensk Juristtidning fr. o. m. årg. I, 1916.