OM REVISIONEN AV VÅR ALLMÄNNA LAG.
AV
PRESIDENTEN HJALMAR WESTRING.
Angående nyttan av större lagkodifikationer härska ganska olika meningar. Och frågan kan väl icke generellt besvaras. Att låta rättsutvecklingen huvudsakligen byggas på praxis kan ha åtskilliga fördelar. Ett sådant system kan ofta lämna större möjlighet för att vid avgörandet i det speciella fallet träffa det rätta. Men det medför en osäkerhet, som kan innebära stora vådor. Och en utveckling av rätten kan på denna väg i allmänhet ej äga rum annat än beträffande dispositiva rättssatser. För att få till stånd tvingande rättsregler eller nya organisationer måste i regel lagstiftning komma till. I allt fall påkallas sådan i en mängd hänseenden av den ständigt fortgående ändringen i de allmänna livsförhållandena. Om man då lagstiftar endast beträffande smärre rättsområden, förloras lätt det sammanhang och den överensstämmelse mellan de särskilda rättsreglerna, som är en så viktig förutsättning för en god rättsordning.1
Här i landet har man sedan gamla tider strävat efter att hava en kodifikation såsom en fast stomme för vårt lagverk. Naturligtvis har vår rättsutveckling under långa perioder förts och måst föras framåt genom praxis och särskilda lagar på mindre områden. Men när detta fortgått en tid, har man känt behov av en samling och inriktat lagstiftningen på en sådan.
Våra första lagkodifikationer voro konung Magnus Erikssons lands- och stadslagar från 1300-talet, av vilka den förra sedermera avlöstes av konung Kristoffers landslag från 1400-talet. Från början av 1600-talet strävade man efter att få
till stånd en ny kodifikation. Målet vanns först genom 1734 års lag. Enligt stadfästelseresolutionen var det avsett, att i lagen skulle finnas "alla de nödigaste stycken, som till det enskilda levernet i ett väl beställt rike höra och uti rättegångs och utsökningsmål kunna till rättesnöre tjäna", varemot däri ej skulle upptagas "det, som till särskilt förordnade domsäten hörer, eller vad ekonomie och politie förordningar angår, vilka efter förefallande omständigheter finnas mera förändringvara underkastade". Lagen omfattar dels privaträtten i fem balkar (giftermåls-, ärvda-, jorda-, byggninga- och handelsbalkarna), dels straffrätten i två balkar (missgärnings- och straffbalkarna), dels ock processrätten i två balkar (utsöknings- och rättegångsbalkarna). I byggninga- och handelsbalkarna upptogos emellertid åtskilliga ämnen, som icke kunna anses tillhöra privaträtten.
Redan omedelbart efter 1809 års revolution företog man sig att söka genomföra en revision av 1734 års lag i dess helhet. Till en början tänkte man sig väl icke en mera fullständig omarbetning av lagen i avseende å dess materiella innehåll. I den riksdagsskrivelse av år 1810, vari framställning gjordes om arbetets företagande, angavs såsom huvudsyftet därmed att "sammandraga de spridda lagförklaringarna och författningarna i den koncisa och rediga ordning, som ämnenas natur och omständigheterna medgåvo, varigenom även möjligheten av deras verkliga förbättring, där den tarvades, i märklig mån skulle befordras." Med anledning därav att den nya regeringsformen skilde emellan allmän civil- och kriminallag, som stiftades av konung och riksdag, samt lagar och författningar angående rikets allmänna hushållning, vilkas stiftande var förbehållet konungen ensam, skulle ock en gräns uppdragas emellan nämnda lagstiftningsområden. För verkställande av revisionen, så vitt angick vad som var att hänföra till allmän lag, tillsattes 1811 en lagkommitté. Redan i den instruktion, som gavs denna kommitté, vidgades uppdraget ej oväsentligt utöver vad med riksdagsskrivelsen synes varit åsyftat; och lagkommittén utförde arbetet så, att det fick innebörden av en verklig nyskapelse. Förslaget anslöt sig dock nära till den nationella rättsutvecklingen, om ock inflytande från andra håll, särskilt från den nya franska kodifikationen, kan skönjas. Enligt instruktionen skulle i av-
seende å uppställningen 1734 års lag följas. Kommittén avgav dels förslag till allmän civillag, innehållande giftermåls-, ärvda-, jorda-, byggninga-, handels- och utsökningsbalkar ävensom rättegångsbalk, förra delen, om rättegång i tvistemål (1826, reviderad upplaga 1838), dels förslag till allmän criminallag, innehållande straffbalk och rättegångsbalk, senare delen, om rättegång i brottmål (1832, reviderad upplaga 1839). Kommitténs förslag var för sin tid ett högst framstående arbete; och ehuru det icke blivit lag, har det för den senare svenska rättsutvecklingen haft en betydelse, som knappast kan överskattas. Det har varit en rikligt givande källa, ur vilken lagstiftning, lagskipning och rättsvetenskap alltjämt öst.
Förslagen, över vilka myndigheter och enskilda avgåvo yttranden, ansågos kräva en ytterligare granskning, och en sådan anförtroddes år 1841 åt en för ändamålet tillsatt lagberedning, som under åren 1844—1850 successivt avgav reviderade förslag till samtliga balkar. Av dessa förslag var det allenast en avdelning, nämligen straffbalken, som förelades riksdagen till antagande. Vid två riksdagar (1844—1845 och 1847—1848) föllo förslag härom, och först sedan vissa särskilda författningar på straffrättens område blivit antagna, lyckades man 1864 få till stånd en ny strafflag, vilken i det väsentliga var grundad på lagkommitténs och lagberedningens förslag.
I övrigt fick tanken på en kodifikation tills vidare vila. Väl tillkom år 1872 inom justitiedepartementet en lagbyrå, som under departementschefens ledning skulle utarbeta lagförslag; men denna lagbyrå fick sig ej anförtrott annat än förslag till lagar inom mindre omfattande rättsområden.
Kodifikationstanken återupptogs 1874, då det beslöts inrättande fr. o. m. år 1875 av en fristående kommitté under benämning av nya lagberedningen, som skulle hava att utarbeta lagförslag, företrädesvis sådana som omfattade större delar av civillagen eller rättegångsordningen. I enlighet med förslag av denna beredning tillkommo utsökningslag (1877) och lagar om vattenrätten (1879, 1880). Därefter övergick nya lagberedningen till fråganom en ny rättegångsordning, men detta arbete flöt ut i sanden. I denna fråga avgav beredningen år 1884 ett utförligt s. k. principbetänkande i fyra delar. Planen var, att detta betänkande skulle granskas av en större kommitté, den s. k. förstärkta lagberedningen, och att, sedan denna utstakat
grunderna för den nya lagstiftningen, beredningen skulle utarbeta texten till rättegångslagen, därvid dock ej hela lagen skulle på en gång behandlas utan särskilda mindre avdelningar var för sig avfattas och framläggas för riksdagen. Detta förfaringssätt var säkerligen icke lyckligt. En ogynnsam omständighet var ock, att i förstärkta lagberedningen, som avgav sitt betänkande 1887, stora meningsskiljaktigheter förekommo i många viktiga punkter. Alltnog målet vanns icke. I enlighet med beredningens förslag för riksdagen framlagda propositioner i särskilda frågor inom ämnet, av vilka de viktigaste voro förslag till lag angående vissa bestämmelser om rättegången i brottmål och till lag angående bevisning inför rätta, förkastades av riksdagen, det senare upprepade gånger. När beredningen skulle övergå till behandlingen av frågan om fullföljd av talan i överrätt och hos konungen, fick den förständigande att förslaget borde vara grundat på den förutsättningen att gällande organisation av överdomstolarna och förfarandet därstädes bibehölles i huvudsak oförändrade. Därmed var i själva verket den stora rättegångsreformen skrinlagd. Det förslag, som i sagda ämne av beredningen avgavs (1891), blev heller icke förelagt riksdagen. Slutligen lämnade man helt och hållet processlagstiftningen: beredningen fick, efter att hava behandlat vissa andra smärre ämnen, i april 1893 befallning att företaga revision av handelsbalken. Processreformens misslyckande hade emellertido fördelaktigt inverkat på beredningens ställning. När beredningens ordförande under sagda år avlidit, befanns det att man ej kunde erhålla någon annan lämplig person, som var villig åtaga sig ordförandeskapet. Och slutet blev, att 1894 års riksdag på regeringens förslag beslöt, att nya lagberedningen skulle upplösas och i stället ånyo inrättas en lagbyrå inom justitiedepartementet. Innan nya lagberedningen avslutade sin verksamhet, avgav den i december 1894 förslag till lag om köp och byte, som emellertid icke blev framlagt för riksdagen.
Då lagbyrån från och med 1895 började sin verksamhet, avbröts omedelbart arbetet på revisionen av handelsbalken. Lagbyrån fick sysselsätta sig med mindre omfattande arbeten på skilda rättsområden, och åtskilliga nya lagar rörande olika ämnen tillkommo sålunda.
Det dröjde emellertid icke länge, förr än kodifikationstanken åter kom upp. På förslag av regeringen beslöt 1902 års riksdag, att lagbyrån inom justiedepartementet skulle indragas och i stället fr. o. m. år 1903 inrättas en fristående lagberedning, som skulle hava att utarbeta sådana lagförslag, som omfattade större avdelningar av civillagstiftningen. I det anförande, varmed justitieministern HAMMARSKJÖLD motiverade förslaget, framhöll han, att man syntes böra — i avvaktan på lämplig tidpunkt för upptagande av frågan om en mera genomgripande processreform — snarast möjligt tillgodose det trängande behovet av revision i större sammanhang av vår civillagstiftnings huvuddelar. Äldre bestämmelser, som icke längre svarade mot rättsuppfattningen eller tidsförhållandena, borde utmönstras, kännbara luckor fyllas, det nutida samfundslivets krav tillfredsställas samt reda och ordning bringas i den stundom nästan förvirrande mångfalden av stadganden, som tillkommit å vitt skilda tider och uppburits av vitt skilda syften.
Det var enligt min tanke synnerligen av omständigheterna påkallat, att man sålunda övergav de "partiella reformernas" väg och åter påbörjade en lagstiftning i större stil. Att man därvid icke, såsom när lagkommitténs arbete planlades, satte som mål att på en gång verkställa omarbetning av lagen i dess helhet utan företog endast den civilrättsliga delen var alldeles i sin ordning. Det är ur många skilda synpunkter lämpligast, att straff- och processlagstiftningarna behandlas för sig. Vad civillagstiftningen angår, vilade vår rätt vid ifrågavarande tid ännu i väsentliga delar på 1734 års lag. Det behov, som man redan för 100 år sedan kände att få dessa bestämmelser omarbetade, hade naturligtvis under den därefter förflutna tiden i hög grad stegrats. Livsförhållandena hade, sedan 1734 års lag tillkom, undergått en så genomgripande omgestaltning och särskilt blivit så oändligt mycket mera komplicerade, att denna lags regler ingalunda motsvarade behovet och rättsuppfattningen. Särskilt gjorde sig bristerna kännbara i avseende å sådana delar av rätten, där tvingande lagbud spela en större roll eller nödig utveckling ej kan komma till stånd utan förändrade organisatoriska anordningar, såsom beträffande familjerätten och den del av förmögenhetsrätten, som avser fast egendom. De många under tidernas lopp tillkomna nya lagarna beträffande smärre
delar av civillagstiftningen voro ingalunda tillräckliga att avhjälpa bristerna och tillgodose den nya tidens behov, och dessa särskilda lagar, utarbetade som de voro på olika tider och ofta byggda på olika principer, hotade att spränga sönder enheten och sammanhanget i lagstiftningen.
Vid uppgörande av planen för lagarbetet beslöt man sig för att icke till behandling företaga hela civillagstiftningen på en gång utan uppdela ämnet på flera avdelningar, som skulle successivt behandlas. Med avseende på de stora svårigheter, som möta att i ett slag genomföra en mycket stor lagkomplex, var detta tillvägagående helt visst välbetänkt. Kodifikationstanken kan även med detta förfarande fullt tillgodoses, under förutsättning att varje avdelning får omfatta ett tillräckligt stort område med naturlig begränsning i förhållande till övriga rättsområden och att man vid behandlingen av de särskilda avdelningarna stadigt har i sikte, att de skola utgöra delar av ett större helt. En fråga av stor vikt, som härvid måste lösas, var den, vilken systematik skulle vid lagarbetet komma till användning.1 Det system, som återfinnes i 1734 års lag, skiljer sig i åtskilliga hänseenden från det, som brukar förekomma i utländska civillagar. Olikheten framträder särskilt därutinnan, att de främmande lagarna vanligen hava en allmän del, som alldeles saknar motsvarighet i den svenska lagen, och att förmögenhetsrätten plägar delas i sakrätt och obligationsrätt, under det att vår lag i jorda-, byggninga- och handelsbalkarna behandlar både sakrättsliga och obligationsrättsliga förhållanden. I den plan, som uppgjordes för lagarbetet, bestämdes det, att därvid den äldre lagens balkindelning skulle så vitt möjligt följas. Jag tror att detta var en god tanke. En sådan ordning bidrager att bibehålla lagens nationella prägel, och praktiskt sett torde den innebära stora fördelar, även om vetenskapen anser sig bättre betjänad med en annan indelning. Principens antagande hindrar naturligtvis icke, att jämkningar i uppdelningen ske eller att möjligen en eller annan ny balk tillkommer, om det finnes erforderligt. Jag skall längre fram ytterligare beröra denna fråga.
När det skulle avgöras, med vilken av balkarna revisionen borde hörjas, var det nödvändigt att taga hänsyn till det pågående skandinaviska samarbetet på civillagstiftningens område.1 Sådant samarbete hade sedan åtskilliga år bedrivits, huvudsakligen inom handelsrätten. Förslag av professor JULIUS LASSEN i Danmark (1899) och av borgmästaren CARL LINDHAGEN härstädes (1900) om arbetets utvidgande, så att detskulle avse utarbetande av gemensamma nordiska civillagar, hade väl icke blivit i denna omfattning bifallna. Men sedan 1901 arbetade en skandinavisk kommitté på gemensam lagstiftning inom den allmänna obligationsrättens område, i främsta rummet på en lag om köp och byte av lös egendom. Med avseende härpå fick lagberedningen icke återupptaga det 1895 avbrutna arbetet på revisionen av handelsbalken, vilket eljest legat nära till hands, utan arbetet började med jordabalken.
Förslag till jordabalk framlades successivt i tre avdelningar, av vilka den sista (1909) upptager, förutom en del nya ämnen, jämväl innehållet i de båda föregående, så att förslaget avser att innefatta en fullständig jordabalk, eller således en sammanfattning av de allmänna så väl sakrättsliga som obligationsrättsliga regler, som stå i samband med fast egendoms tillgodogörande. Revisionen är synnerligen genomgripande. Det är en verkligt ny lagstiftning som härmed bjudes. De förslag, som innefattas i den första avdelningen, eller bestämmelserna om nyttjanderätt till fast egendom och om servitut, äro sedan år 1907 gällande lag. Även de i andra delen ingående reglerna om exekution i avseende å fast egendom hava år 1912 blivit antagna. Men i övrigt har förslaget icke gjorts till föremål för behandling av de lagstiftande myndigheterna, detta på den grund att man avvaktat fullbordande av det jordregister för landet och det fastighetsregister för stad, vilka hålla på att upprättas och vilka skola ligga till grund för de nya fastighetsböckerna. Det är i hög grad beklagligt, att detta stora och helgjutna lagstiftningsverk blivit sålunda fördröjt. Då det torde förlöpa ännu någon tid, innan jordre-
gistret för landet blir färdigt, och arbetet med fastighetsregister för städerna nyss blivit påbörjat, synes det, som om man borde söka en utväg att framlägga förslaget, utan hänsyn därtill att de nya registren ej äro fullbordade. Jag vågar icke uttala någon åsikt, huruvida detta kan gå för sig. Men frågan förtjänar en undersökning. Måhända skall en sådan visa, att förslaget kan genomföras utan avvaktan på registrens fullbordande, låt vara att det finge anstå med tilllämpningen av vissa regler angående inskrivningen av rättigheter till fast egendom.
Sedan jordabalken blivit fullbordad, beslöts att lagberedningen från och med 1910 skulle övergå till revision av giftermålsbalken och de delar av ärvdabalken, vilka kunde böra i samband därmed behandlas. Samtidigt återupptogs det skandinaviska lagstiftningsarbetet, som vilat, sedan förslag till lagom köp och byte 1903 avlämnats. Och det beslöts, att detta lagstiftningsarbete skulle bedrivas på två linjer, den obligationsrättsliga och den familjerättsliga. För obligationsrätten tillsattes en särskild kommitté. I avseende å familjerätten fick lagberedningen uppdrag att vid den beredningen anbefallda revisionen av giftermålsbalken samarbeta med danska och norska kommittéer. När detta samarbete påbörjades, var det ingalunda från dansk och norsk sida avsett, att arbetet skulle sträcka sig över ett så vidsträckt område som hela äktenskapsrätten. Det var blott vissa rätt begränsade delar därav, som skulle behandlas. Från svensk sida åter var det ju avgjort, att det svenska förslaget skulle avse äktenskapsrätten i dess helhet, men förslaget uppdelades i avdelningar liksom vid avfattningen av jordabalken. Allt eftersom arbetet fortskred, vanns emellertid allt mera anslutning från dansk och norsk sida till den svenska ståndpunkten. Resultatet har blivit, att för alla tre länderna utarbetats förslag till ordnande av äktenskapsrätten i dess helhet, så vitt rättslig reglering av ämnet över huvud ansetts erforderlig, ehuru endast från svensk sida de särskilda avdelningarna sammanfördes till en yttre enhet, en giftermålsbalk. Första avdelningen, om äktenskaps ingående och upplösning, är sedan 1915 lag i Sverige. Förslaget till giftermålsbalk i dess helhet, vilket jämte innehållet i nämnda lag tillika behandlar reglerna angående makars rättsförhållanden, avgavs 1918 och är
för närvarande föremål för lagrådets prövning. Det är således att vänta, att denna balk skall kunna föreläggas nästa års riksdag. Därmed skulle äktenskapsrätten vara färdigbehandlad.
Av ämnena inom det rättsområde, som nu behandlas i ärvdabalken, har lagberedningen redan avlämnat förslag till lagar om äktenskaplig börd, om barn utom äktenskap och om adoption, vilka 1917 antagits såsom lagar, samt om barn i äktenskap, vilket förslag avgavs 1918 i samband med förslaget till giftermålsbalk och lär komma till vidare behandling på samma gång som denna. Beredningen har nu fått i uppdrag att företaga en fullständig revision av ärvdabalkenoch därvid börjat med förmynderskapsrätten. Från svensk sida har inbjudning utfärdats till Danmark och Norge att deltaga i arbetet på ärvdabalken i hela dess omfattning, men ännu har beslut om skandinavisk behandling icke fattats beträffande andra delar av ämnet än reglerna om myndighetsåldern och omyndigs rättshandlingar. Att arbetet från svensk sida i varje fall bör inriktas på att få till stånd en lagstiftning rörande hela ifrågavarande rättsområde är emellertid uppenbart. Sedan förmynderskapsrätten slutbehandlats, skulle man således övergå till arvs- och testamentsrätten, däri inbegripna reglerna om boutredning och arvskifte. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida lagstiftningen i alla dessa ämnen bör inrymmas i en balk. Det vore måhända naturligare, om ärvdabalken inskränktes att omfatta allenast arvs- och testamentsrätten. De förut nämnda, av lagberedningen redan behandlade lagar, som avse förhållandet mellan föräldrar och barn, jämte eventuellt ytterligare erforderliga regler om skyldighet för släktingar att bistå varandra ävensom lagstiftningenom förmynderskap skulle då sammanföras i en särskild balk, som kunde erhålla benämningen släktbalk eller släkt- och förmynderskapsbalk. En sådan anordning av innehållet skulle nära överensstämma med den, som antagits i de nya tyska och schweiziska civillagarna.
Efter det ärvdabalken blivit fullständigt reviderad, skulle av den civila delen av lagen återstå byggninga- och handelsbalkarna. Vad angår byggningabalken, anförde lagberedningen i det betänkande, som beredningen 1903 avgav angående planen för dess verksamhet, att de ämnen vilka i 1734 års lag
sammanförts under denna balk, vore till innehållet så skilda, att deras upptagande till gemensam behandling icke borde ifrågasättas. Riktigheten av detta omdöme lär icke kunna bestridas; vissa av dessa stadganden höra i övrigt icke till privaträttens område. När lagkommittén avgav sitt förslag, hade den antagligen samma uppfattning, men den sammanförde i en ny byggningabalk åtskilliga ämnen av stor vikt och betydelse i privaträttsligt hänseende, vilka kommittén betecknade såsom huvudsakligen avseende "egendomsförhållande till egendom" eller "de ämnen, som i främmandelagar förekomma under namn av realservituter, då lagen utstakar vad besvär och last granne av annan tåla bör eller i motsatt hänsikt vad den ene grannen har rätt att fordra av den andre". Rubrikerna på de särskilda kapitlen äro: om husbyggnad (avseende endast grannars rätt mot varandra i angivna hänseendet); om viderboendes och nabos lösningsrätt; om samfällighet i skog, mark och andra lägenheter så ock om mulbete å ägor, som ej med hägnad åtskilda äro; om skifte; om stängselskyldighet; om vägar (enskilda); om diken och vattenledningar; om vattenverk; om jordägares rätt att lösa vattenverk, att låta det ändras eller flyttas eller att vatten därifrån avleda; om brandskada; om hemdjur; om jakt. Dessa ämnen lära i allmänhet av den svenska rättsvetenskapen hänföras under den speciella privaträtten; och det torde svårligen låta sig göra att i allmänna lagen upptaga alla de ämnen, som innefattas i detta rättsområde. Gränsen emellan den allmänna och den speciella privaträtten är emellertid, såsom HAMMARSKJÖLD påpekat, flytande: den naturliga och normala gången är, att nya rättsbildningar och rättsinstitut, till en början och så länge de vare sig i verkligheten eller enligt gängse uppfattning äro av singuljär art, hänföras till den speciella privaträtten för att på ett senare stadium överföras till den allmänna.1 I lagberedningens förslag till jordabalk av 1909 finnes ett kapitel om rättsförhållandet emellan grannar, upptagande allenast de
allmännaste reglerna i frågan. Dessutom hänvisas till särskilda bestämmelser angående jordägares rätt till vattnet å hans grund och hans rätt till jakt och fiske samt angående rättsförhållandet mellan grannar i fråga om dikning och annan avledning av vatten, stängsel i ägoskillnad och enskild väg. Beredningens uppfattning synes hava varit, att dessa ämnen, såsom tillhörande den speciella privaträtten, icke borde behandlas i den allmänna lagen. Då de flesta av nu berörda ämnen av ålder upptagits i den svenska lagboken, synes mig likväl att det vore tillfredsställande, om de kunde där inrymmas. Jag inser dock att stora svårigheter möta, särskilt på den grund att vissa av ifrågavarande ämnen numera kräva en synnerligen omfattande reglering. Vad särskilt angår frågorna om jordägares rätt till vattnet å hans grund samt om dikning och vattenavledning, hava byggningabalkens kortfattade regler i ämnet tidigare avlösts av de förut omförmälda författningarna av 1879 och 1880. Sedermera har större delen av den lukrativa vattenrätten fått ny gestaltning genom den år 1918 antagna vattenlagen, och avsikten är att däri införa allt vad som återstår av vattenrätten. Denna del av lagstiftningen har numera tagit en sådan omfattning, att den lämpligen ej kan inrymmas i någon annan avdelning av lagen. Den bör emellertid kunna få en självständig plats såsom en vattenbalk. Huruvida och i vilken mån rättsreglerna i övriga nu ifrågakomna ämnen lämpligen böra införas i lagen och var de i sådant fall böra placeras synes längre fram under lagarbetets fortgång böra göras till föremål för övervägande.
I handelsbalken av 1734 års lag voro inrymda en del bestämmelser av näringsrättslig art, som till allra största delen blivit ersatta av särskilda författningar. Att stadgandena i dessa ämnen ej böra ifrågasättas till upptagande i lagen är uppenbart. I övrigt behandlas i handelsbalken de till den allmänna förmögenhetsrätten hörande ämnen, som icke avse fast egendom, således likasom i jordabalken både de sakrättsliga och de obligationsrättsliga reglerna. Den nu nämnda delen av rätten bör fortfarande behandlas i handelsbalken. På detta område har det skandinaviska samarbetet särskilt varit verksamt. Resultat av sådant arbete äro de av de förut omnämnda kommittéerna utarbetade
lagarna om köp och byte 1905, om kommission, handelsagentur och handelsresande 1914 samt om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och om avbetalningsköp 1915. Enligt programmet för samarbetet skulle dessutom åtskilliga andra uppräknade ämnen inom ifrågavarande område sålunda behandlas. Den skandinaviska kommission, som har att behandla lagstiftningsfrågor på obligationsrättens område, har emellertid nu fått sig uppdraget att utarbeta förslag till lagstiftning om försäkringsavtalet, ett ämne som är av så speciell natur, att det näppeligen bör ifrågasättas att införa bestämmelserna därom i den allmänna lagen. När detta arbete blivit fullbordat, skall man väl återgå till ämnen, som givet tillhöra vår handelsbalk. Därvid är det emellertid från svensk ståndpunkt av vikt, att icke revisionen begränsas till vissa spridda delar av området, såsom det omförmälda programmet angiver. Man bör från början lägga arbetet på samma sätt som vid revisionen av giftermålsbalken, så att det från svensk sida skall utarbetas en fullständig handelsbalk, även om man i Danmark och Norge inskränker sig till att behandla allenast vissa delar av ämnet. Arbetet bör därför ock, enligt vad vid lagberedningens tillkomst angående dess verksamhet förutsattes, för svensk del anförtros åt denna beredning. Hinder däremot torde ej böra möta, enär antagligen arbetet ej kan upptagas förr än revisionen av ärvdabalken avslutats. Likasom i avseende å reglerna angående fast egendom, kan det även på förevarande område uppstå tvekan, huruvida det ena eller andra ämnet bör anses så speciellt, att det ej bör inrymmas i den allmänna lagen. Att nu söka närmare uppdraga gränserna för en blivande handelsbalk, kan emellertid ej komma i fråga. Det får ske, när man tager i tu med arbetet. Därvid bör ock övervägas, huruvida icke de viktiga reglerna om den s. k. immateriella äganderätten, som icke alls ha någon motsvarighet i 1734 års lag, må kunna få sin plats i lagen antingen inom handelsbalken eller i en särskild avdelning.
Den svenska lagboken innefattar även så väl de allmänna straffrättsliga bestämmelserna som rättegångsordningen, och bägge dessa ämnen äro för närvarande föremål för en fullständig revision.
Såsom förut erinrats, ha 1734 års lags missgärnings- och
straffbalkar ersatts av 1864 års strafflag; men inom straffrättens område har under de senaste årtiondena härskat en livlig rörelse, och de nya principer för strafflagstiftningen, som därunder gjort sig gällande, hava hos oss likasom i flera andra länder ansetts kräva en omgestaltning av strafflagstiftningen. Revisionen av denna lagstiftning har i första hand (1909) anförtrotts åt professor THYRÉN, som hittills offentliggjort dels Principerna för en strafflagsreform, tre delar (1910—1914), dels Förberedande utkast till strafflag, allmänna delen (1916), och av speciella delen: brott mot kroppslig okränkbarhet (1917) och ärekränkningsbrotten (1919). År 1916 tillsattes en stor kommitté, som skulle hava att med föranledande av det av Thyrén utarbetade utkastet och övriga av honom verkställda förarbeten till en ny strafflagstiftning avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en sådan lagstiftning. Sådant yttrande är ännu icke avgivet.
Det är otvivelaktigt, att den förberedande behandlingen av förevarande lagstiftningsfråga lagts i synnerligen goda händer. Det var ock i fråga om ett sådant lagstiftningsarbete som det förevarande välbetänkt att, sedan huvudgrunderna för lagstiftningen blivit uppgjorda, desamma för granskning lämnades åt en samling av representativa personer. Men det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att för utförandet av arbetet i dess helhet bibehålla den nuvarande organisationen. Det lär icke vara möjligt, att en person skall kunna uppgöra ett första utkast till en helt ny strafflag, utan att arbetets fullbordande fördröjes vida längre än önskligt är. Den apparat, som den stora kommittén innebär, behöves icke heller för mera än den principgranskning, varmed den nu är sysselsatt. Då denna granskning snart bör vara fullbordad, synes tiden vara inne för en förändrad organisation av arbetet. Den riktiga metoden synes vara, att en permanent arbetande kommitté på högst fem personer får i uppdrag att, på grundvalen av professor Thyréns redan utförda arbeten och det yttrande den stora kommittén kan komma att avgiva, omedelbart utarbeta ett förslag till lag i ämnet. Om professor Thyrén deltager i en sådan kommitté, vinnes trygghet för att hela förslaget kommer att få den fasta vetenskapliga grund, som han med sina hittills verkställda arbeten givit de sålunda behandlade delarna, och med den föreslagna orga-
nisationen kan det tillika vara att hoppas, att ett tillfredsställande strafflagförslag inom skälig tid kan framläggas. Skulle en sådan kommitté kunna få samarbeta med den danska kommitté, som nu är sysselsatt med samma fråga, vore det en stor fördel. Det är dock knappast att hoppas, att sådant samarbete kan komma till stånd, enär frågan i Danmark kommit vida närmare sin lösning än här.
Om möjligt än mera angelägen än strafflagsreformen är en ombildning av vårt rättegångsväsen. I detta hänseende äro vi synnerligen efter vår tid. Medan en hel del av Europas stater under senare delen av 1800-talet eller början av detta århundrade skaffat sig nya rättegångsordningar, grundade på väsentligen överensstämmande principer, som vida skilja sig från de förut gällande, stå vi ännu kvar på den ålderdomliga ståndpunkt, som innefattas i 1734 års lag. Väl har hos oss tillämpningen av skriftlighetsprincipen, så vitt angår underrätterna, aldrig drivits så långt som i de främmande länderna. Men den lägger dock sin tyngande hand även över rättegången i underrätterna, och den härskar så gott som obetingat vid överrätterna. Från de senare äro även offentligheten och lekmännens deltagande i rättsskipningen helt uteslutna.
Såsom förut vidrörts, har redan i slutet av förra århundradet en reform av vårt rättegångsväsen försökts men misslyckats. Nu har arbetet åter upptagits. Dess utförande uppdrogs (dec. 1911) åt nuvarande utrikesministern HELLNER, som till sitt biträde fått några andra personer. Beklagligtvis har excellensen Hellner under tiden gång på gång dragits från arbetet till andra maktpåliggande uppdrag; och först sedan han tillträtt sitt nuvarande ämbete, har han i processkommissionen ersatts med vikarie, regeringsrådet FALK. Nu angivna omständigheter ha givetvis föranlett ett ej önskvärt dröjsmål med handläggningen av processreformen. Enligt den redogörelse för processkommissionens verksamhet, som fogats vid årets statsverksproposition, har arbetet emellertid nu fortskridit så långt, att förberedande utkast till ny rättegångslag, första och andra avdelningarna, behandlande domstolsväsendet och rättegången i tvistemål, äro uppgjorda. Däremot hava reglerna angående själva rättegången i brottmål ännu icke förevarit. På den punkt, där arbetet sålunda nu
står, synes det vara lämpligt att överväga, huruvida icke en ändring i planen kunde vara ägnad att befordra ärendets behandling.
Att det ej går för sig att verkställa en genomgripande reform av processlagstiftningen så, att man tager den stycke för stycke, visar sig tydligt av det öde, som drabbade nya lagberedningens sålunda framlagda förslag. I rättegångsordningen sammanhänga de olika delarna: domstolsordning, förfarande, bevisning, rättsmedel, så nära med varandra, att man ej kan tillfredsställande ordna den ena av dessa delar utan att samtidigt behandla den andra. Likväl tror jag, att man tar för sig för mycket, om man söker genomföra en fullständig processreform på en gång. Det möter för stora svårigheter att få en så omfattande lagfråga behandlad av de lagstiftande myndigheterna. I Danmark har visserligen nyligen genomförts en sådan lagstiftning, men därpå har arbetats omkring 50 år, och det var endast med största svårighet, som verket kunde fullbordas. Jag tror, att en klyvning är nödvändig, men den bör ske mera rationellt än sist, den bör, om jag så får uttrycka mig, verkställas icke på tvären utan på längden. Det kan gå för sig genom att, såsom skett i Norge, låta civilprocessen och straffprocessen behandlas var för sig, den ena efter den andra. Ämnet blir då icke så omfattande, och jämväl andra fördelar vinnas. Därvid synes mig straffprocessen böra behandlas först. Olägenheterna av den nuvarande ordningen framträda givetvis starkast i avseende å straffprocessen. Det bör därför vara lättast att få resonnans för en reform i denna del av processen. En tilllämpning av de nya principerna offentlighet, muntlighet och lekmäns deltagande faller sig ock naturligast, vad brottmålen angår. Hava dessa principer väl inkommit i straffprocessen, kan man emellertid antaga, att de ock komma att vinna tilllämpning i civilprocessen i den utsträckning omständigheterna påkalla. Vad hittills åtgjorts är med ett sådant tillvägagångssätt ingalunda förspillt. De nu uppgjorda förberedande utkasten komma naturligtvis lagstiftningsarbetet till godo, såvitt angår organisationen av domstolarna i brottmål, omedelbart och i övrigt, när civilprocessen upptages till slutlig behandling.
Enligt min tanke bör alltså reformarbetet i denna del så ord-
nas, att man nu tager i tu med straffprocessen och därvid utarbetar ej blott preliminära utan fullt definitiva förslag, avseende såväl domstolsorganisationen som proceduren vid under- och överrätter. Ett sådant arbete utföres lämpligast av en mindre kommitté, däri ledamöterna äga individuell rösträtt. En omorganisation av den nuvarande kommissionen i sådan riktning bör således, synes det mig, äga rum. Möjligen kan det med hänsyn till ämnets vikt vara lämpligt, att den arbetande kommittén får vid sin sida några rådgivande eller granskande ledamöter, såsom fallet var på lagkommitténs tid. Först sedan ny lagstiftning om straffprocessen kommit till stånd, skulle civilprocessen slutligen behandlas. Min övertygelse är, att man med en sådan anordning skulle fortast komma till ett lyckligt slut med arbetet. Under den tid det pågår, bör man enligt min tanke så litet som möjligt röra vid den nuvarande ordningen. Särskilt bör man akta sig för att söka på denna ordning styckevis inympa de nya principerna, såsom genom införande av muntlig slutförhandling i överrätterna eller dylikt. Sådana ändringar komme helt visst icke att medföra avsevärd förbättring i den nuvarande ordningen, men därmed kan lätt äventyras, att det gamla maskineriet, som dock arbetar bättre än man a priori skulle vara benägen att tro, kommer i olag, varav åter svåra olägenheter skulle följa.
Vårt utsökningsväsen har genom utsökningslagen av 1877 fått en fullständig omgestaltning, och, såsom förut omnämnts, hava 1912 nya bestämmelser meddelats beträffande exekution i fast egendom. Mig veterligen har något behov av ytterligare revision av denna lag icke gjort sig gällande. Det är emellertid möjligt, att en reform av processlagstiftningen i övrigt kan föranleda att jämväl denna lag får undergå omarbetning.
Stockholm i mars 1919.