E. KALLENBERG: Svensk civilprocessrätt. Föreläsningar I—II.Lund 1917 o. 1918. Gleerupska univ.-bokh. 500 + X s. Kr.7.50 + 8.50.

    Bristen på en god handbok i den svenska civilprocessrätten har länge gjort sig kännbar. De äldre framställningar av ämnet vi hava, de av NEHRMAN, SCHREWELIUS och BROOMÉ äro dels föråldrade och dels så kortfattat hållna, att de icke längre motsvara vare sig undervisningens eller det praktiska livets krav. Det är därför med odelad tillfredsställelse man hälsar ett sådant arbete som det föreliggande av professor KALLENBERG; och tillfredsställelsen är så mycket större, som, av de utkomna delarna att döma, arbetet kommer att lämna en på samma gång klar och lättfattlig som utan tyngande omständlighet uttömmande framställning av den svenska civilprocessrätten.
    l de utkomna delarna behandlas först vissa allmänna frågor. Första kapitlet ägnas åt en närmare bestämning av begreppet civilprocess. Förf. behandlar här först processen som ett moment i statens rättsvårdande verksamhet. Förf. framhåller, att det vid den processuella rättsskipningen huvudsakligen är fråga om repressiv rättsvård utan att dock själva begreppsbestämningen kan göras så trång, att all preventiv rättsvård uteslutes därifrån. Den repressiva rättsvården har efter en lång utveckling i den moderna staten så gott som helt och hållet övertagits av staten. Däremot är det, på sätt förf. framhåller, ej tänkbart, att staten kan förbehålla sig all verksamhet för den preventiva rättsvården. Det ligger i sakens natur, att härvidlag vidsträckta befogenheter fortfarande måste tillkomma den enskilde. En något kortsyn på frågan härom synes emellertid förf. anlägga, då han anför, att saken vanligen behandlas i straffrätten under rubriken nödvärn. Nödvärnet riktar sig ju endast mot det redan påbörjade eller omedelbart förestående angreppet. Även mot det endast förutsebara eller möjliga angreppet måste emellertid en reaktion kunna förekomma, och individens befogenhet till åtgärder i sådant hänseende ingår uppenbarligen som ett moment i själva den materiella rätt, varom det är fråga, t. ex. befogenheten att inhägna ett område, som han vill skydda för intrång, i ägande- eller nyttjanderätten, berättigandet att genom anslag förbjuda beträdandet av en enskild väg, beträffande vilken det ligger i hans intresse, att den ej begagnas av allmänheten, i rätten till vägen, o. s. v.
    Förf. har begränsat sin framställning till att avse allenast civilprocessen i trängre mening, d. v. s. med uteslutande av exekutivprocessen.

    Civilprocessen i trängre mening definieras som det lagligen reglerade förfarande, i och genom vilket domstol, såsom statens organ, i ett givet fall av privaträttslig natur har att fastställa vad som överensstämmer med den objektiva rätten och sålunda meddela rättsskydd. Denna definition är emellertid, på sätt förf. framhåller, ej fullt exakt så till vida, som till följd av positiv rätt även vissa offentligrättsliga förhållanden kunna vara föremål för civilprocessuell rättsskipning.
    Sid. 20 o. ff. utvecklar förf. den satsen, att det i processen icke är fråga om produktion av ny objektiv rätt utan om tillämpning av redan bestående sådan rätt. Förf. är härmed inne på ett spörsmål, som varit föremål för en livlig diskussion inom senare tiders litteratur. Den ståndpunkt, förf. i texten intaga er och närmare utvecklar i not 23 å sid. 21 o. ff., torde nog vara den riktiga, även om man med anmälaren vill giva domaren en vidsträckt befogenhet att vid sitt arbete för utrönandet av vad som är positiv rätt i sådana fall, då ett direkt uttalande från lagstiftarens sida icke föreligger, övergiva den dialektiskt-skolastiska metoden och bygga på sin uppfattning av vad som överensstämmer med den etiska eller praktiska grundåskådning och de syftemål, som ligga bakom de uttryckligen meddedelade rättsreglerna, i den mån de beröra det område av rätten, varom fråga är.
    I § 2 av första kapitlet behandlar förf. frågan om skillnaden mellan civilprocess och straffprocess. Efter att härvid hava framhållit, att i de fall, då frågan över huvud taget kan giva anledning till olika ståndpunkter, nämligen då ett civilt ersättningsanspråk grundas på brottslig gärning, svensk rättsutveckling kommit därhän att till brottmål hänföra alla dylika skadeståndsmål, kommer förf. in på den intressanta frågan om det vid bedömandet av, huruvida den grund, varpå käranden stöder sin talan, utgöres av en brottslig gärning eller ej, kommer an på kärandens karakteristik av gärningen eller på vad lag därom bestämmer. Den utredning förf. lämnar av detta ämne synes i det hela vara tillfredsställande men torde på en punkt giva anledning till vissa gensägelser. Förf. upptager till behandling frågan, huru domstolen skall förhålla sig, om käranden i ett skadeståndsmål väl icke yrkat ansvar men dock karakteriserat den handling, varpå skadeståndsanspråket grundas, såsom brottslig, samt domstolen å sin sida finner handlingen icke vara brottslig men däremot anser skadeståndsanspråket grundat. Denna fråga besvaras så, att domstolen, om den över huvud taget är behörig att pröva anspråket enligt de regler, som gälla beträffande forum i tvistemål, bör vara oförhindrad att bifalla detsamma. Men spörsmålet, huru saken ställer sig, om jämväl ansvar yrkas för den förment brottsliga gärningen, besvarar förf. några sidor längre fram i motsats mot senare tiders praxis så, att skadeståndsanspråket icke bör bifallas. De skäl, på vilka förf. grundar denna sin ståndpunkt äro i korthet, dels att en kumulation av ett kriminellt och ett civilt ersättningsanspråk, grundade på ett och samma sakförhållande, i och för sig vore en ganska egendomlig och för vår rätt okänd företeelse, dels att ej

heller kumulation av ett straffanspråk och ett civilt skadeståndsanspråk stämde med svensk rätt samt dels att vissa svårigheter skulle uppstå beträffande fullföljden. Beträffande det första och det sista av dessa skäl kan anmärkas, att desamma lika väl skulle kunna anföras mot det resultat, till vilket förf. själv kommit i ovan först berörda fråga. Skall över huvud taget ett ersättningsanspråk kunna bifallas på civil grund, fastän käranden lagt sin talan på kriminell basis, beror detta på, att man är berättigad att anse hans kriminella talan, byggd som den är på en grövre skuld hos svaranden, såsom ett underförstått alternativ omfatta även det civila på en mindre grad av skuld eller kanske rent av på en ansvarighet utan skuld grundade anspråket, och att en dylik kumulation av talan överhuvud måste anses tillåten. Är detta riktigt, är det emellertid svårt att förstå, att tillkomsten av ett ansvarsyrkande, till vilket det kriminella skadeståndsanspråket skulle komma att förhålla sig som ett accessorium, skulle kunna medföra den verkan, att det civila yrkandet ej längre skulle få upptagas. Medger man, att t. ex. i ett mål, däri skadestånd yrkats för full invaliditet på grund av vållande till kroppsskada, domstolen, om den funnit varken vållande eller full invaliditet föreligga, dock kunnat bifalla talan på det sätt, att ersättning tillerkändes käranden enligt 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete för en lägre grad av invaliditet, förefaller det att vara allt för långt driven formalism att anse denna möjlighet utesluten, därför att ett ansvarsyrkande för det förmenta vållandet tillkommit. Särskilt de processuella svårigheterna äro ju desamma i båda fallen.
    Sedan förf. i en sista § av första kapitlet behandlat skillnaden emellan civilprocess och förvaltning och därvid, bland annat, uttalat sig i frågan om avgörandet av kompetenskonflikter emellan domstolar och administrativa myndigheter, övergår förf. i andra kapitlet till själva civilprocessrätten, som här behandlas underrubrikerna civilprocessrättens begrepp och ställning i rättssystemet samt indelningar därav, olika slag av processrättssatser, civilprocessrättens källor samt de processuella rättssatsernas tillämplighet i anseende till tid och rum.
    Särskilt den överblick över den svenska internationella processrätten, som lämnas i kapitlets sista §, erbjuder en hel del av intresse. I vissa avseenden kunna emellertid nog de av förf. uttalade åsikterna giva anledning till motsägelser. Så t. ex. förklarar förf. sid. 109 not. 11 helt kategoriskt det vara omöjligt att godtaga den av en annan svensk förf. uttalade uppfattningen, att beträffande formen för ett utomlands upptaget bevis i ett vid svensk domstol anhängigt mål den skulle rätta sig efter det lands lag, där bevisupptagandet ägt rum. Redan å följande sida uttalar emellertid förf. den satsen, att då handlingar, som hava avseende å en utomlands anhängig process, företagas av eller inför svensk domstol, svensk processrätt måste komma till användning, naturligtvis med iakttagande av de möjligheter till avvikelser från det ordinära förfarandet, som följa av bestämmelserna i lagen om handräckning åt utländsk dom-

stol. Klart är att, liksom för de svenska domstolarnas förfarande endast svensk rätt får vara bestämmande, så måste en utländsk domstol vara beroende av sitt lands lagar i fråga om sitt förfarande. I den mån dessa avvika från de svenska bestämmelserna och icke medgiva några modifikationer av hänsyn till att bevismaterialet är avsett att framläggas vid domstol i ett annat land, finnes således icke någon möjlighet att i ett dylikt land få ett bevis upptaget i de former, som föreskrivas av den svenska lagen. Härav synes med nödvändighet följa, att om man vill antaga en befogenhet för svensk domstol att medgiva eller förordna om upptagande av bevis vid utländsk domstol, och en sådan befogenhet lärer icke kunna i princip förnekas, däri också måste ligga, att beviset måste godtagas, om det blivit upptaget i de former, som gälla för den utländska domstolen. Endast om den utländska lagens former äro sådana, att de i trygghetsavseende icke äro jämförbara med våra egna former, bör godtagande av beviset vara uteslutet, men i detta fall bör ej heller den svenskadomstolen vara befogad att medgiva eller förordna om bevisupptagandet. Gällande lag om vittnesförhör vid utländsk domstol intager ju också uttryckligen den ståndpunkten, att dylikt förhör ej bör medgivas i andra fall, än då "skäl därtill äro."
    Andra avdelningen av förf:s arbete behandlar domstolarna och därvid först läran om deras inre organisation, d. v. s. de regler, enligt vilka domstolarna äro bildade. Av aktuellt intresse äro härvid de uttalanden förf. gör angående huvudprinciperna för domstolarnas besättande. Bland annat innehåller sålunda vad förf. anför beträffande lekmannaelements ställning i rättsskipningen åtskilliga beaktansvärda synpunkter.
    Framställningen av de svenska domstolarnas inre organisation, sådan den är enligt gällande rätt, är klar och överskådlig. En detaljerinring må emellertid göras.
    Å sid. 184 förklarar förf., att i fråga om sätt och tid för anställande av klagan över nämndemansval skola, eftersom valet är en kommunal angelägenhet, bestämmelserna i kommunalförordningarna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, och i anslutning därtill anser förf., att tiden för anförande av besvär är 30 dagar, om kommunalstämma valt, och 20 dagar, om valet förrättats av allmän rådstuga. Det kan ifrågasättas, om dessa tidsbestämmelser, som i kommunalförordningarna stadgats för klagan hos K. B. och förbundits med vissa andra i den administrativa lagstiftningen vanliga föreskrifter, kunna anses tillämpliga i fråga om den talan vid domstol, varom här är fråga. Praxis lärer i varje fall ej vara böjd att tilllämpa dem, och härför lärer ett visst stöd kunna hämtas från den lydelse 1 kap. 1 § R. B. hade före 1872 års lagändring. Det hette nämligen då helt enkelt: "uppstår fråga om den valdes behörighet, eller om valet rätteligen skett, give häradsrätten utslag däröver." Förarbetena till 1872 års lagstiftning på området giva ej anledning till antagande, att man i förevarande hänseende avsett någon ändring i vad som förut gällde. Det må emellertid medgivas, att om man

ej vill godtaga förf:s åsikt, följden blir, att klagan över valet ej blir begränsad till någon viss tid, vilket givetvis är en olägenhet.
    Synnerligen intressant är den utredning förf. dels i texten och dels i not. 33 å sid. 266 o. ff. lämnar angående betydelsen av uttrycket "del i saken", vad särskilt angår detta uttryck i 13 kap. 1 § R. B. Förf. kommer här till den slutsatsen, att till del i saken böra hänföras de fall, i vilka domaren (resp. hans skyldeman) är i ett rättsläge, som omedelbart påverkas av den utgång processen erhåller, medan andra fall av intresse ingå under jävet nytta eller skada. Under förstnämnda jäv skulle enligt denna tydning inrymmas icke blott de fall, i vilka det omprocessade materiella rättsförhållandet är sådant, att domaren eller hans skyldeman däri är jämte i målet uppträdande part berättigad eller förpliktad (vare sig nu s. k. nödvändig processgemenskap därav betingas eller ej), utan även sådana fall, i vilka rättegången kan sägas röra domarens eller hans skyldemans rätt på sätt, som enligt 18 kap. 1 § R. B. berättigar till inträde irättegången i egenskap av biintervenient. Skillnaden mellan de båda jäven del i saken och nytta eller skada bleve då i stort sett en skillnad mellan å ena sidan rättslig och å andra sidan faktisk nytta eller skada.
    Hela andra häftet av förf:s arbete är ägnat åt den viktiga del av processrätten, som avser domstolarnas yttre organisation, d. v. s, bestämmer om fördelningen mellan domstolarna av de processuella uppgifterna. Särskilt åt reglerna om den lokala kompetensen, d. v. s. om forum, ägnas en ingående och klarläggande behandling. Förf. kommer här fram med många nya synpunkter, och det må erkännas, att förf. i sin utredning på ett synnerligen förtjänstfullt sätt lagt sig vinn om att uppnå praktiskt tilltalande resultat.
    Ibland kanske till och med förf. låtit sin önskan att se saken praktiskt driva sig väl långt.
    Så t. ex. då förf. å sid. 298 besvarar frågan, huru saken bör bedömas, då domstolen visserligen saknat kompetens vid den tidpunkt, då målet blev anhängigt, men kompetensgrund senare uppstått, därhän, att den omständigheten, att kompetensen tidigare brustit, icke under ifrågavarande förutsättning bör medföra inkompetens. Förf. nödgas själv genast göra det undantag från regeln, att det processuella läget ej får vara sådant, att det lägger hinder i vägen för ett dylikt svar. Han kunde nog tillagt, att ej heller det materiella rättsläget får vara sådant, att en tillämpning av förf:s regel kan medföra vinst eller förlust för endera parten. I alla de fall t. ex., då möjligheten att göra gällande en rätt är beroende av, att talan anhängiggöres inom viss tid, lärer regeln icke vara tillämplig. Endast i alldeles irrelevanta fall skulle större betänkligheter icke möta att följa förf. Men det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, om det icke även från praktisk synpunkt är mest tilltalande att gå den mera formalistiska vägen och anse inkompetens föreligga i alla de fall, då domstolen från början varit obehörig. Förf. reagerar själv i annat sammanhang mycket starkt mot allt för långt driven individualisering i rättstillämpningen.

 

Svensk Juristtidning 1919. 7

    Samma önskan att vara praktisk ligger synbarligen till grund för den tolkning förf. å sid. 392 givit åt stadgandet i 10 kap. 5 § R. B. angående forum för utkrävande av skuld, den gäst gör för kost, huslega och annat sitt tarv. Förf. uttalar här den åsikten, att, blott gäldenären icke är bosatt i staden, det är likgiltigt om uppehållet där är mer eller mindre långvarigt. Stadgandet bör enligt förf:s mening tolkas extensivt, ty den förmån beträffande forum, som i lagrummet beretts fordringsägaren, bör icke skäligen vara beroende av att gäldenärens vistelse är av i egentlig mening tillfällig natur. Förf. erkänner emellertid själv, att en sådan extensiv tolkning nog går utöver vad lagstiftaren närmast tänkt sig; och förf. nödgas för att icke komma i kollision med bestämmelserna om fastighetsforum göra undantag för skuld för huslega. I fråga om sådan skuld anser förf. stadgandet i 10 kap. 5 § icke tillämpligt i annat fall, än då skulden gjorts av resande. Ordet gäst skulle således få olika betydelse allt efter som fråga vore om det ena eller andra slaget av gäld. Även om den tydning av lagrummet förf. sålunda givit kan hava vissa billighetsskäl för sig, är den föga ägnad att bringa reda i förhållandena och synes icke minst därför näppeligen acceptabel.
    Väl funnen förefaller däremot den tolkning vara, som förf. giver åt bestämmelserna i 10 kap. 6 och 7 §§ R. B. Förf. gör här gällande, att gemensamt forum bör finnas för solidariskt ansvariga gäldenärer även oberoende av det i 7 § omförmälda villkoret, att målet ej kan väl utredas "utan att de alla tillika å ett ställe svara".
    Tiden har icke medgivit att till diskussion upptaga annat än lösryckta brottstycken av förf:s framställning. Det anförda torde emellertid vara tillräckligt för att antyda, hur ingående förf. behandlat sitt ämne och vilka betydelsefulla frågor inom den svenska processrätten förf. redan i de utkomna delarna hunnit behandla. Det är att hoppas, att förf. skall få tillfälle att snarast fullfölja sitt arbete.

P. v. Seth.