OM FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR LAGARNAS UPPRÄTTHÅLLANDE I NUTIDENS SAMHÄLLEN¹.

 

AV

PROFESSOR NILS STJERNBERG.

 

Först ett ord till närmare förtydligande av ämnet. Det är icke problemet om upprätthållandet av de lagar vilka gälla i våra samhällen, som här ställes under debatt. Det är fastmera det allmännare problemet huru det över huvud skall vara möjligt att i vår tids samhällen effektivt genomföra lagar och åt dem giva tillbörlig helgd. Detta problem återkommer med samma styrka, vare sig det, såsom i det nutida samhället, är skyddet för den privata äganderätten eller det — såsom fallet måste bliva i ett socialiserat samhälle — är utkrävandet av rättsplikten att genom arbete bidraga till samfällt väl, som står i rättsreglernas centrum.
    Det är vidare icke alla förutsättningar för lagarnas hävdande och upprätthållande, som vi här skola syssla med, kanske icke ens de viktigaste. Jag har valt ut tvenne grupper av sådana, var och en behärskad av en enhetlig synpunkt; och detta icke därför att dessa förutsättningar skulle innefatta några, specifika betingelser för uppgiftens lösande i våra nutidssamhällen människonaturens byggnad är alltför fast och likformig för att det i dessa avseenden skulle gälla några väsentligt olika villkor inom ett kultursamhälle i t. ex. Aristoteles' dagar och ett av nutidens kultursamhällen. Men väl ha de valts därför att dessa förutsättningar synas särskilt viktiga att just nu dröja vid; och delvis också därför att den moderna kulturmänskligheten gång på gång varit på väg att tappa bort desamma samt de även av vår egen samtid inga-

 

¹ Föredrag hållet inför Lunds studentkår den 17 nov. 1919.

Svensk Juristtidning 1920.

 

lunda kunna sägas ha så beaktats och värderats, som de otvivelaktigt förtjäna. Samhällsvetenskapen, som från en sida sett ingenting annat är än en hopbringare av de gångna historiska släktledens samlade erfarenhet inom samhällsarbetets område, har därför i nutiden alldeles särskild anledning att syssla med dem.
    Den första gruppen av dessa förutsättningar låter inordna sig under den enhetliga synpunkten att det redan för bestående lagars fortbestånd erfordras ett ständigt fortgående arbete av samhällsmedlemmarna själva. De upprätthålla sig aldrig av sig själva. I våra gamla medeltida rättsböcker betecknas detta arbete med en utomordentligt träffande terminologi såsom ett arbete för lagens "styrkande". En oavvislig yttre makt måste ständigt möta var och en som vill åsidosätta regeln, och denna yttre makt måste uppbringas av samhällets medlemmar själva.
    Huru än formerna för den högsta statsmyndighetens utövande skifta, alltid förbliver denna verksamhet lika viktig och ofrånkomlig. Gång på gång har inom den moderna kulturmänsklighetens historia riktningar och uppfattningar framträtt, som velat tillägga denna sida av rättens framträdande en oviktig och undanskjuten plats — och alltid med katastrofala följder för denna kulturmänsklighet själv.
    För naturrättsfilosoferna under 16- och 1700-talen — med Hugo Grotius i sin spets — var sålunda rätten övervägande en summa av sanningar angående den riktiga formen för mänsklig sammanlevnad, uppburna av människornas egen övertygelse om deras riktighet och värde; att det behövdes maktanvändning, och kontinuerlig maktanvändning, även för en dylik ordnings förverkligande och upprätthållande, den tanken trängdes av dem alldeles i bakgrunden.
    Man kan numera ock våga det påstående att mänskligheten fick betala lärpengarna för denna idériktning med de tilldragelser som vi bruka kalla för "skräcken" — la terreur — under den stora franska revolutionen. Sådana synpunkter ha starkt betonats i modern historieskrivning redan långt före världskrigets stormar. Varför kom skräckväldet? Varför kunde de män, som, fyllda av de mest ideala strävanden, tillträdde arvet efter det Bourbonska enväldet, icke fasthålla den statsmyndighet, som de sålunda kommo i besittning av, till dessa deras höga ideals förverkligande? Svaret kan i korthet fram-

läggas så: därför att de voro ohjälpligt hemfallna åt den föreställningen att den nya ordning, som de ville skapa, i sig var en så utomordentligt förträfflig och förnuftig ordning för mänsklig sammanlevnad, att den hade sin tillräckliga styrka i sig själv. Några brutala maktmedel för dess genomförande voro därför icke av nöden, knappast ens passande. Jag citerar här blott några korta satser ur ett arbete över den franska revolutionen, som utkom år 1911. "Man tog då på alla håll för givet, att den verkliga statsmakten sammanföll med den abstrakta suveräniteten, att rätten att utfärda befallningar betydde detsamma som förmågan att genomdriva sin vilja". "Man var å bägge sidor, så väl den gamla regeringens som dess politiska motståndares, befäst i den tron, att de politiska konflikterna nu skulle finna sin lösning helt och hållet inom det offentliga meningsutbytets område inför det upplysta allmänna tänkesättets domstol". "Att statsordningen skulle hålla ihop av sig själv, medan denna utredning pågick, föreföll alldeles naturligt, eftersom man menade att folket hade givit sina representanter ett uppdrag, som det låg i dess eget intresse att få vederbörligen uträttat". "Det var ju klart att dessa förtroendemän skulle så mycket beredvilligare åtlydas, som de i sina beslut finge antagas uttala endast medborgarnas egna meningar, varför ej heller någon tvångsmakt behövde användas". "Under tiden hemföll denna tvångsmakt, som ingendera sidan ville eller tordes taga i anspråk, till ett med växlande framgång omstritt byte för allehanda lössläppta och förvirrade krafter inom det upprörda samhället".
    Ungefär så såg modern historieskrivning redan före världskrigets utbrott på den psykologiska miljö, ur vilken "la terreur" framgick som det naturliga resultatet.
    Men i samma mån som de demokratiska strömningarna i nutiden trängt sig fram, hade en dylik uppfattning ånyo vunnit insteg i vår egen samtids tänkande. Man förmenade, att om endast folket självt finge bestämma vad som skall vara lag, så komme lagen i kraft av sin egen inneboende beskaffenhet ett tränga maktelementet hos rätten i skuggan. Ännu strax före världskrigets utbrott skulle det av mången stämplats såsom en brutal och oberättigad "maktlära", om man även för det demokratiska statsskickets del förkunnat den lära, som nu dagligen predikats i den tyska socialdemokratiens ledande

organ Vorwärts: "Man måste om och om igen göra klart för sig, att ingen samhällsordning kan upprätthållas utan maktanvändning och energisk maktanvändning", eller, såsom ledande stats- och rättslärare förkunnat långt före världskrigets dagar, ofta i strid med dagsmeningarnas populära uppfattningssätt: "rättvisan är icke frihet från våld, utan kräver tvärtom våld för att kunna främjas i världen".
    Och även denna gång har mänskligheten fått betala lärpengar nog. Ty i denna psykologiska miljö rörde sig tydligen även de män, som i början togo arvet efter det ryska czardömet. Likheten mellan Kerenski-typen och Mirabeau-typen är ur denna synpunkt påtaglig. Det hade väl ock eljest varit föga troligt, att dessa män själva skulle tagit initiativet till den berömda arméorder, som tillade soldaterna i hären rätt att själva välja sina officerare. Därmed begingo de i själva verket, om ock i andra former, alldeles samma fel som den franska revolutionens män hundra år tidigare.
    Vilket arbete gångna släktled sedan urminnes tid nedlagt på denna uppgift, därom ha vi nu levande svårt att vinna en riktigt klar föreställning. Vad ha icke våra landskapslagars bondemenigheter måst underkasta sig av arbete för att med vapen inställa sig vid de många tingen och där döma, d. v. s. övertaga ansvaret att bestämma vad lagen i visst fall krävde, samt ofta även för att detta lagens krav också blev genomfört. Och ändå kommo de icke mycket längre än att en färd genom de obygder, som skilde våra landskapsmenigheter åt, var vida riskfyldare än en amerikaresa i nutiden, till och med då den företages över ett världshav, fyllt av minor och allehanda andra förstörelseredskap.
    En verklig rättssäkerhet har i Europa skapats relativt sent. Om man därmed förstår tryggheten att lugnt kunna färdas på vägar och stigar med en så gott som till noll reducerad risk för att därvid bliva antastad till person eller egendom, är denna kulturprodukt inom de europeiska statssamhällena icke så synnerligen gammal. Knappast mer än 150 år. Det är egentligen den framträdande absoluta furstemakten med dess organiserade, över hela statens område utplanterade stab av över- och underordnade tjänstemän, vilka kunde skarpt tillhållas att icke lägga fingrarna emellan vid orättens beivrande och bekämpande, som vi främst ha att tacka härför. Må man

erinra sig att de sista resterna av det gamla organiserade rövareväsendet funnos kvar i Rhen-trakterna ännu vid slutet av 1700-talet. Vid mitten av 1800-talet kvarlevde det ännu i södra Italien, och på Balkan råkade ännu på 1890-talet en svensk professor ut för detsamma.
    Den väg, på vilken resultatet uppnåtts, har varit den gamla kända: överheten bär icke svärdet förgäves. Må vara, att det ofta slog i blindo och alltid med en oerhörd stränghet, det lyckades dock någorlunda att på denna väg åstadkomma vad våra dagars metoder ännu så ofullkomligt eftersträva: respekt för lagen.
    Med allehanda falska psykologiska slutledningar har i nutiden läran om straffhotets onödighet förkunnats. Låt oss höra huru läran ännu kort före världskrigets dagar förkunnades även från mycket auktorativt håll. Under ett av 1900-talets första år höll den kände italienske politikern och kriminalisten Enrico Ferri en serie populära föreläsningar inför Roms studenter. Därstädes framfördes på följande sätt läran om straffhotets betydelse: "Ett noggrannare studium av brottsligheten visar, att om människan icke låter något brott komma sig till last, detta beror på helt andra grunder än fruktan för straff — —. Den människa, som av lidelsernas stormarledes till att besluta ett brott, honom förmår straffhotet icke att hålla tillbaka, ty hans lidelsers vulkaniska utbrott hindrar honom att överlägga; eller: han beslutar eller förbereder brottet med överläggning; även då är straffhotet overksamt mot honom, ty han har städse hoppet om strafflöshet. Alla brottslingar skola på tillfrågan enstämmigt säga eder, att då de förberedde sitt brott, den kraft som drev dem därvid varit hoppet att göra det ostraffat. Om de blott i minsta mån hade varit övertygade om att de kunde bliva upptäckta och straffade, skulle de icke ha begått sin gärning." På sådana grunder förmenas straffhotets tillvaro icke vara ägnat att i någon nämnvärd mån inverka på frågan om vilka människor som bliva förbrytare och vilka icke.
    Det torde icke vara svårt att uppvisa, vilket ödesdigert psykologiskt misstag som ligger bakom en dylik tankegång. Först och främst: det räcker naturligen icke med att fråga dem, som verkligen blivit förbrytare. Även om resultatet av Ferri's enquête skulle bliva det av honom angivna, så åter-

står det dock att spörja alla dem, som någon gång varit frestade att begå en förbrytelse men avhållit sig därifrån, huruvida även de funnit straffhotet fullkomligt betydelselöst för sitt handlingssätt. Det är icke säkert, att denna enquête skulle utfalla på samma sätt, eller rättare: det är ganska säkert, att den icke skulle utfalla så.
    Slutet av år 1917 och början av år 1918 kännetecknas som bekant i vårt land av en osedvanlig stegring av egendomskriminaliteten. Chefen för Sveriges fångvård har nyligen offentligen uttalat, att han genom personliga samtal med fångarna ävensom på annat sätt anser sig kunna tämligen säkert konstatera, att en av de väsentliga orsakerna till denna plötsliga och övergående stegring varit den uppfattningen hos de brottslige, att en blivande politisk omvälvning med ty åtföljande strafflöshet för de förövade gärningarna med största sannolikhet vore att påräkna. Straffhotets försvagande har således härvid omedelbart utmynnat i en starkt ökad kriminalitet.
    Men det räcker påtagligen icke härmed. Det finnes en psykologisk realitet, som den moderna psykologien stundom betecknar med uttrycket "undermedvetet själsliv." Att handlingar undertryckas, kan även bero på för den handlande omedvetna hämningar inom detta undermedvetna själsliv, hämningar, som kunna ha sin grund i inflytelser och intryck, vilka påverkat redan länge sedan gångna släktled. Och dessa hämningar kunna visa sin verkan till och med på det sättet, att själva frestelsens medvetna uppkomst över huvud uteblir. Vem borgar oss för, att det icke är otaliga gångna släktledspåverkan genom samhällets straffande myndighet, som ligger bakom det nuvarande rättstillståndet? Är detta fallet, bör ett avslappnande i samhällets reaktion mot förbrytelsen, icke på en gång och genast, utan på otaliga, långsamt verkande, fördolda vägar ådagalägga sin upplösande verkan på rättsordningen. Även om man kunde experimentellt ådagalägga, att genom straffhotets avlyftande under t. ex. 48 timmar eller en vecka gränsen mellan kriminella och laglydiga medborgare icke skulle märkbart förskjutas, vore då i förevarande hänseende därmed ganska litet bevisat. Är det sagda riktigt, förefinnes det sålunda alltför väl en möjlighet att det moderna kultursamhället med dess starka avtrubbningar av straffhotet därvid i själva verket levat på gångna släktleds uppsparade

kapital av med betydligt hårdhäntare metoder inskärpt och genomdriven laglydnad.
    Det är icke heller uteslutet, att samhällets efterlåtenhet mot lagbrytaren kommer att bliva ett fenomen av relativt övergående varaktighet i de europeiska samhällenas historia. Ty när det moderna demokratiska samhället inskrider med vagare metoder mot förbrytelsen, beror detta delvis därpå att samhällets egen uppfattning av den härskande rättsordningens rättfärdighet varit utsatt för starka omvärderingar. Men i den mån detta är den bakomliggande orsaken, måste förhållandena väsentligen ändras, när de nya idealen utexperimenterats och, inom de gränser, som erfarenheten ådagalagt vara möjliga, bragts till liv i samhällets inrättningar. Vi kunna skönja detta redan nu, då vi se de nya samhällslärornas förkunnare komma till makten. De ha redan synnerligen eftertryckligt fått lära sig den gamla läxan, att samhället icke bär svärdet förgäves. Och frågade man någon av den tyska republikens socialdemokratiska regeringsledamöter angående deras uppfattning av straffhotets betydelse, skulle man säkerligen få höra en helt annan lära därom än den som Ferri förkunnade för Roms studenter halftannat decennium tillbaka — för att icke tala om herrar Lenin och Trotzski.

 

    I nutiden ligger det ovan nämnda arbetet för lagarnas upprätthållande företrädesvis i statsorganens händer, och främst i deras, som ha den högsta makten över samtliga dessa organ i sin hand, regeringsmaktens innehavare. Har då den enskilde icke någon del i arbetet på lagarnas upprätthållande? Det vore icke svårt att uppvisa många vägar, på vilka han däri tager eller kan taga del. Men jag skall här inskränka mig till den viktigaste.
    Oföränderligen vilar på den enskilde — nu liksom i forna släktled — uppgiften att hos det uppväxande nya släktledet grundlägga och upprätthålla vanan att inordna sitt liv under regler samt insikten om nödvändigheten därav såväl för dess egen som för samhällets skull. Området för detta regelbindande behöver icke vara stort. Det kan göras ganska litet, men att det finnes, är grundläggande för frågan om möjligheten av lagars upprätthållande.
    För gångna släktled var denna uppgift åtskilligt förenklad.

Den nedärvda seden verkade här såsom en yttre tvångsmakt föga mindre än den yttre statsauktoritetens. Och även i nutiden vill åtminstone mången tro, att ett dylikt stöd står att finna i en allmängiltig etik, vare sig denna tänkes vila på religiös grund eller icke. Men även om man ville våga språnget: om man godkänner den uppfattningen all de etiska problemen innerst äro individuella, att det ankommer på varje individ att här själv söka utfinna det psykologiska jämnviktsläge, som giver åt hans liv det högsta inre värdet för honom själv och den största verkningsförmågan utåt för andra — har väl därmed den uppgift, varom här talas, fallit bort? Svaret kan icke bliva mer än ett: den har blott blivit så mycket viktigare.
    Dubbelt viktigt är det under sådana förhållanden all hos den spirande människan ha ingjutit vanan att över huvud inrätta sitt liv efter regler och bibragt henne insikt om värdet därav, della, som är den egentliga kärnan i vad vi kalla för uppfostran, och som med ett gammalt gott svenskt ord kan kallas för "tukt", förutsatt att däri icke inläggas några brutala bibetydelser. Detta är ett grundläggande värde för den spirande individen själv, men kanske allra mest för samhället.
    På denna punkt har i del moderna samhället trådarna brustit; och de samhälleliga verkningarna därav ha även gjortsig kännbara. Och så ha de uppstått, dessa moderna typer, vilka man ser omtalade med beklagande även i vår socialdemokratiska press — vuxen ungdom, som vägrar underordna sig arbetets krav, som hellre ånyo tvingar ut sina gamla föräldrar i förvärvsarbetets slit, för alt sedan i sus och dus göra av med vad de förtjänat. Jag har lånat typen från en artikel i Socialdemokraten härom året. Om det över huvud finnes något nytt under solen i det mänskliga samhällslivets företeelser, så skulle det väl vara tillvaron av en dylik typ!
    Det är helt naturligt, att en sådan utveckling måste öka antalet av friktionspunkter vid lagarnas upprätthållande. Ungdomskriminalitetens stegring, som nu under världskriget åtminstone tillsvidare passerat sin kulmen, är som bekant icke en företeelse, som inträtt först i följd av världskriget. De visserligen alltid relativt otillförlitliga kriminalstatistiska siffrorna visa i de flesta europeiska länder en kurva, som börjar stiga redan en mansålder tidigare, om den än ett par år före världs-

krigets utbrott visar en särskilt stark ansats uppåt. Vilka de speciella orsakerna till sistnämnda företeelse än må vara — därpå kan jag icke här inlåta mig — är det dock fullt tydligt och av alla erkänt, att dessa företeelser på det intimaste sammanhänga med det spörsmål jag här berört.
    Vilka faktorer ha då vållat denna bristning i den enskildes arbete för samhällets välgång? Att ha en verkligt grundad mening om i tiden så nära liggande företeelser är naturligen vanskligt. För egen del skulle jag emellertid — vad vårt land angår — vilja våga den gissningen, att en av de viktigaste faktorerna härvid varit en missförstådd anglosaxisk frihetsfilosofi. På 1880-talet översattes till svenska tvenne av de främsta alstren av denna filosofi: Stuart Mills bok "Om friheten" och Herbert Spencers essay "Om uppfostran". Betydelsen härav kan säkerligen icke överskattas. Särskilt under inflytande av deras arbeten, så tänker jag mig sammanhaget, spriddes bland stora delar av den bildade allmänheten i vårt land en uppfattning om att uppfostran var en tämligen onödig ting, och att barnet bleve bäst, om det i fullständig frihet finge utveckla sina inneboende anlag. Och denna uppfattning fick helt naturligt en mäktig bundsförvant i — föräldrarnas bekvämlighetskänsla; för så vitt som en verkligt omtänksam uppfostran kräver ett högst betydande tillskott av andlig energi. Och sedan gick utvecklingen den kulturhistoriskt välkända vägen: vad som en gång blivit modernt i de högre samhällsklasserna, blir det så småningom även i de breda lagren.
    Helt visst vilar nu nämnda uppfattning av uppfostrans betydelse på ett fullständigt missförstående av de nämnda verken. Mill betonar gång på gång i sin mäktiga frihetsbok, att den frihetslära han förkunnar endast gäller de fullmyndiga medborgarna. Och vad särskilt Spencer beträffar, kan ingen med större finhet än han ha betonat vikten av att det spirande människolivet tidigt inordnas under bestämda regler. Vad han opponerar mot är den onödiga brutalitet, som i gången tid kännetecknat detta arbete. Vill man ha själva bouquet'n av Spencersk pedagogik, kunde kanske denna enda sida i hans bok vara tillräcklig: "I varje hus, där små barn finnas, förekommer dagligen, att barnen — som mammor och sköterskors äga — 'skräpa till'. Barnet har fått fram sin leksakslåda och lämnar alla leksakerna liggande på golvet. Eller den lilla

flickan som syr docksaker vanpryder hela rummet med sina lappar. I de flesta fall kommer nu besväret att ställa denna oordning till rätta på alla andras lott än den det borde. Är det i barnkammaren, åtager sig barnens egen sköterska besväret under mycket knot över de odrägliga ungarna; är det i något av de andra rummen, faller lotten antingen på ett av de större barnen eller på husjungfrun, och den som ställt till alltsammans röner intet annat obehag än litet bannor. Dock i detta ganska enkla fall ser man verkligen många föräldrar, vilka äro kloka nog att mer eller mindre konsekvent genomdriva den normala planen: att låta barnet själv samla ihop sina leksaker eller lappar. Besväret att lägga saker i ordning utgör den naturliga följden av att hava bragt dem i oordning. Varje handlande i sin bod, varje fru i sitt hushåll har en daglig erfarenhet av den saken. Och om nu uppfostran är en beredelse till livets verksamhet, då bör även barnet från första början dagligen få erfara detta faktum. Om det naturliga straffet tages motspänstigt — vilket måhända inträffar där ett dåligt system för den sedliga disciplinen förut blivit följt — då är den rätta utvägen att låta barnet känna den ytterligare reaktion, som av dess olydnad förorsakas. Om barnet vägrar eller försummar att plocka upp och lägga undan de saker det kringkastat och på detta sätt lämnar besväret att göra detta åt någon annan, då bör man vid följande tillfällen vägra barnet medel att åstadkomma detta besvär. När det härnäst vill ha sin leksakslåda, bör moderns svar lyda: 'Sist du hade dina leksaker framme, lät du dem ligga kvar på golvet och Johanna måste plocka dem tillsamman. Hon har ej tid att var dag städa, när du kastar omkring dina saker, och själv kan jag ej göra det; så att, då du icke vill lägga undan dina leksaker, när du slutat, kan jag ej låta dig få ha dem'. Detta är tydligen en naturlig följd, varken mer eller mindre, och varje barn inser dess riktighet. Straffet kommer även just i det ögonblick då det livligast kännes. En nyss vaknad önskan besvikes i samma ögonblick man väntat sig få den tillfredsställd; och det starka intryck vilket sålunda framkallas kan näppeligen undgå att inverka på uppförandet för framtiden, en verkan, vilken genom ett ständigt upprepande gör allt som kan göras att rätta felet. Lägg härtill, att barnet genom denna metod tidigt får lära den läxa, som ej för tidigt kan inpräglas:

att i denna vår värld nöjet med rätta endast uppnås på mödans väg."
    Huru många fäder och mödrar i detta land skulle icke komma till korta inför denna enda sida i Spencers frihetspedagogik!
    Men om alltså här ett missförstånd föreligger, så blir dock dess verkan därför icke mindre. Kanske kunde man rent av våga den paradoxen, att de stora och mäktiga böckerna i världen övat en sådan betydande makt, just därför att de blivit så rikligen missförstådda!
    Huru som helst, här gäller det för den moderna mänskligheten att efter förmåga gripa verket an. Och man må därvid icke glömma den moderna psykologiens starka betonande av att intryckens styrka är störst, då själen är spädast. Det gäller att utsätta det spirande livet för dessa ordnande intryck redan då dess själsliv ännu är knappast mera än till hälften medvetet. Om de allra tidigaste levnadsårens oerhörda betydelse för människolivets senare inriktning vittnar en av vår tids störste människokännare, den italienske kriminologen Garofalo, i följande tänkvärda ord: "Frånsett de första levnadsårens intryck tror jag icke att uppfostran övar något nämnvärt inflytande på människokaraktärens framtida daning." Detta är den sats, i vilken en av de främsta kännarne av människosjälens förirringar ansett sig kunna utkristallisera sin uppfattning på detta område.
    Och från detta arbete kan för framtiden ingen undskylla sig. Tidigare har med icke ringa rätt kunnat göras gällande, att i den moderna industrialismens samhällen de breda lagrens fäder och mödrar till följd av förvärvsarbetets slit icke ens kunnat medverka vid detta arbete, även om de skulle ha velat. Men i den epok, i vilken vi nu glida in, gäller icke längre denna ursäkt. Numera komma de att därtill äga lika mycken tid och möjlighet som vilken annan arbetande medborgare som helst, kanske i många fall till och med mera. Låt oss hoppas, icke minst för föräldrarnas egen skull, att denna möjlighet också blir utnyttjad. Härför förutsättes främst, att samhällets ledande klasser giva det goda exemplet.

 

    För ett rättssamhälles uppbyggande är det emellertid icke nog att samhället och dess medlemmar på nu nämnt sätt äro

verksamma för främjandet av lagarnas upprätthållande. Det kräves även garantier för att detta icke sker på ett skiftande och godtyckligt sätt. Vilka metoder ha i detta hänseende kommit till användning i de moderna kultursamhällena?
    Den kanske främsta och väsentligaste av dem alla kan sägas ha varit organiserandet av ett rättskunnigt domarestånd. När lagen icke längre såsom i de gamla folkdomstolarna uppfattas såsom något evigt och oföränderligt, som man blott har att traditionsvis överlämna till de efterkommande — vilken uppfattning ännu så starkt behärskar vårt medeltida rättsliv — är denna garanti otvivelaktigt ett av de främsta medlen att förhindra godtycke inom rättsskipningen. Ett rättskunnigt domarestånd är nämligen bundet i sin maktutövning redan genom denna sin kunskap. Låt vara att det därvid ofta, såsom särskilt äldre tiders erfarenhet visar, fördjupade sig i ofruktbara och skolastiska hårklyverier, dessa voro dock i allt fall tillika ett slags dammar för godtycket. Skillnaden i detta hänseende mellan en rättsbildad domare och en lekmannadomare belyses kanske häst genom följande lilla episod från en av de nuvarande ryska revolutionsdomstolarna. En svensk man hade i Petrograd mördat en annan svensk man. Inför domstolen uppträdde tvenne svenska advokater med yrkande att få den skyldige överlämnad till sig såsom antingen icke hemfallande under rysk strafflag eller i allt fall otillräknelig för sin gärning. Den månghövdade domstolen avkunnar först ett beslut, varigenom detta deras yrkande underkännes. Då framlämnar en av de sökande en kort rekommendationsskrivelse från en av det svenska vänstersocialistiska partiets mest framskjutna män. En av domstolens ledamöter mottager densamma och läser den. Den går vidare från ledamot till ledamot. Det blir en stunds viskande överläggning bland rättens ledamöter; och efter en kort stund avkunnar domstolen ett nytt utslag, alldeles motsatt det förut avgivna! Man må ha hur låga tankar som helst angående överlägsenheten hos ett rättskunnigt domarestånd; en sak får dock anses fullt säker: en domstol av rättskunniga ledamöter skulle aldrig ha kunnat förfara på ett dylikt sätt.
    För att än mera förhöja den ifrågavarande garantien skapade den moderna staten jämväl en instansordning: tillgång till överdomstolar med särskilt högt kvalificerade bisittare, hos

vilka målet i sista hand kunde överses eller slutgiltigt avgöras.
    Den vinst för lagarnas opartiska upprätthållande som genom nämnda organisation uppnåtts kan icke skattas högt nog. Man märker det bäst nu, då revolutionens vågor böljat fram över länderna. Och det måste anses såsom ett av de säkraste tecknen på den höga rättsbildningen i våra dagars Tyskland, att då revolutionens flodvåg började rulla fram över detta land, en av de första lystringssignalerna som gavs av dem, vilka ville bygga dammar för densamma, var denna: "Upp till värn för den rättsbildade domaremakten! Först om den går förlorad för tyskt statsliv, gapar avgrunden under våra fötter."
    Det är dock icke först inför en revolutionär flodvåg, som organisationens värde framträder. I begränsad mån ha även de moderna kulturstaterna vågat släppa fram lekmannadomaren till självständigt dömande funktioner, nämligen såsom juryman inom straffprocessen. Hans avgöranderätt begränsades dock därvid i huvudsak till frågan, om den anklagade förövat en viss brottslig gärning eller icke, eventuellt ock huruvida omständigheterna vid dess förövande kunde anses förmildrande eller icke. Och även i moderna processordningar ha lekmännen med full rätt fått plats såsom bisittare i rätten inom såväl civil- som straffdomstolar. Men ledningen ligger dock alltjämt i den rättskunnige domarens händer. Och detta med full rätt. Utan den bundenhet, som kännedomen om lagarnas innehåll skänker, skulle godtycket förr eller senare göra sig brett inom folkens rättsskipning. Huru väl märker man det icke redan inom det begränsade verksamhetsområde, där man tillagt lekmannadomaren en ensam avgöranderätt, nämligen i juryprocessen. Vem frikände Jaurés' mördare? Lekmannadomaren. Vem är det som alltjämt stöder lynchjusticens utövning i Nordamerikas Förenta Stater genom att i de fall, då dylika gärningar verkligen beivras vid domstolarna, fälla utslaget "att den döde omkommit genom inverkan av personer som äro för juryn okända" — och detta även i sådana fall, då juryns medlemmar mycket väl veta att dessa personer t. o. m. äro närvarande i rättssalen? Det är den moderna lekmannadomaren, han och ingen annan.
    För godtyckets utträngande ur rättsskipningen kräves emellertid ännu något mera. Det är icke blott folkstämningen

för dagen, som kan underminera domstolarnas verksamhet. Även trycket uppifrån, från regeringen, är här en fara. Denna fara blir större i samma mån som statsviljans högsta maktutövning är samlad på en hand. Mot enväldets maktmissbruk i den ena eller andra formen är det ock, som historiskt sett denna form av garanti har skapats. Det engelska folket har här gått i spetsen. Genom sin kamp mot det Stuartska enväldet tillkämpade det sig regeln om förbud mot extraordinära domstolar (Bill of rights 1689) samt regeln om åtminstone de högre domarnas oavsättlighet (Act of settlement 1701). Den ena av dessa grundsatser är tydligen ett komplement till den andra. Kan regeringsmakten när som helst genom regeringsbeslut draga en process från en domstol och överflytta den till en annan eller lägga den under för ändamålet tillskapade särskilda domstolar eller rent av draga den in under sitt eget omedelbara avgörande, då är rättsskipningen skakad i sina grundvalar. Under det franska enväldets dagar voro dylika beslut så vanliga, att det till och med uppstod en särskild juridisk terminologi för deras betecknande: de kallades évocations.
    De båda nämnda grundsatserna gälla därför ock med skäl såsom det moderna rättssamhällets grundpelare och de ha ock efter hand upptagits av övriga kulturstater. Hos oss uppställdes ett förbud mot extraordinära domstolar relativt sent, nämligen genom 1772 års R. F. § 16; i överensstämmelse därmed stadgar ock vår nu gällande regeringsform i § 16, att "konungen skall låta en var bliva dömd av den domstol, under vilken han rätteligen hörer och lyder". Och denna regel varför visso icke heller hos oss något stadgande pro forma. Därmed markerades avslutningen på en utveckling, som sträcker sig ända från Stockholms blodbad över Vasatidens, den karolinska tidens och frihetstidens mångahanda extraordinära dömande kommissioner. Domarnas oavsättlighet åter fastslogs slutgiltigt redan genom 1719 års konungaförsäkran. Det är dock att observera, att ännu vid högsta domstolens inrättande år 1789 dess ledamöter i förstone förordnades på allenast vissa år åt gången.
    Men då numera ett nytt envälde i den moderna demokratiens former börjar skymta, reser sig den gamla striden på nytt. "Domare valda av folket för viss tid åt gången!"

så ljuder ett av de många ropen, som nu höjas i de länder, där revolutionsvågorna gå fram. En dylik rörelse har i nutiden gjort sig gällande även inom det s. k. oavhängiga socialdemokratiska partiet i Tyskland. De nutida rättskunniga domarna driva visserligen icke "subjektiv" men "objektiv" klassjustice, heter det. Vilken indirekt komplimang åt det rättskunniga domarståndet ligger emellertid icke häri! Det driver allenast "objektiv" klassjustice, d. v. s. det rättar sig efter de bestående lagarna. Ser man icke, vilken framtidsgaranti för ett opartiskt handhavande även av andra lagar, burna av andra intressesynpunkter, som ligger i en dylik komplimang! Det är tydligtvis icke så mycket ropet på folkvalda domare, som härvid är det betänkliga. Om domarna väljas av folket eller såsom i Förenta staternas unionsdomstolar utses av presidenten under förutsättning av bifall från folkrepresentationen (senaten) eller om de, såsom medlemmarna av vår högsta domstol, utses av regeringen, ehuru de kunna entledigas genom åtgärd från folkrepresentationens sida (opinionsnämnden), är relativt mindre viktigt. Varmed dock icke må vara sagt, att det vore av någon ringa vikt vilket system man härvid valde. Särskilt för Sveriges del skulle det innebära ett betänkligt offrande av betydande samhällsvärden, om man här införde valprincipen, även i den form densamma nu ifrågasatts till upptagande i den svenska socialdemokratiens partiprogram, nämligen såsom val på livstid bland rättskunniga samhällsmedlemmar. Genom den fullständigt originella organisation, som våra fäder här skapat: en domarekår, utnämnd av regeringen, men ställd under en dubbel kontroll av såväl en regeringens förtroendeman, justitiekanslern, som en folkrepresentationens förtroendeman, justitieombudsmannen, och med den ytterligare säkerhetsventil i fråga om den högsta rättsskipningen, som riksdagens opinionsnämnd utgör, är det sörjt icke blott för att den grundläggande rättsuppfattningen inom domarekåren ej kan avvika från den härskande rättsuppfattningen inom folket — vad man ju främst med valprincipen vill uppnå — utan ock för att domarekåren kan rekryteras med män av den höga karaktär och den höga rättsbildning, som särskilt i den högsta instansen utgör en oundgänglig förutsättning för att det höga värvet att föra rättvisans tveeggade svärd skall kunna lyckligen

fyllas — något som däremot ingalunda med någon säkerhet kan uppnås genom valprincipens tillämpning.
    Verkligt betänklig blir saken dock först, om domarna skola väljas allenast för viss kortare tid åt gången. Då har man rivit de bryggor, som leda mot det ideal, man här oundgängligen måste eftersträva: en domarekår, som i sin verksamhetsutövning icke skelar efter någons gunst. Och uppställer man en sådan regel som den, vilken infördes i den av finska lantdagen år 1917 antagna lagen om högsta domstolens organisation, enligt vilken dennas medlemmar skulle väljas på allenast fem år åt gången samt kunna ställas under åtal av lantdageninför en domstol, vars sammansättning denna för varje särskiltfall ägde att bestämma, då har man därmed ock ganska fullständigt förstört de rättsgrundvalar, på vilka nutidens kultursamhälle är uppbyggt. Att en revolution skapar en mängd nya lagar av längre eller kortare livslängd, det betyder ännu icke att rättssamhället går under. Men underminerar man därjämte själva grunden för de sålunda stiftade lagarnas opartiska tillämpande och genomförande, då betyder det rättssamhällets upplösning — despoti eller anarki.
    Vill man till sist få en tydlig bild av i vilken grad stormen nu gått fram över de kulturvinster, som mänskligheten under tusenårigt arbete tillkämpat sig, samt huru man tilltror sig att med några penndrag rasera vad sekler ha uppbyggt, kan man lämpligen sätta sig ned och studera den nya processordning, med vilken Bela Kuns ungerska republik lyckliggjordes under den ungerska revolutionens första genombrottsdagar. I korta satser omskrivna, voro dess paragrafer i huvudsak som följer: 1. Genom den nya regeringens försorg upprättas nya domstolar. 2. Dessa domstolar skola döma i de mål regeringen behagar till dem hänskjuta. 3. Dess medlemmar skola allenast tillsättas för viss kortare tid åt gången. 4. De behöva icke vara rättskunniga. 5. Dessa domstolars domar kunna icke överklagas. 6. De skola gå i verkställighet omedelbart efter deras avkunnande. I verkligheten betyder detta ett återförande av samhällsstrukturen till ett tillstånd av barbari, som ligger bakom t. o. m. forntidens orientaliska despotier. Ty då stod likvisst rätten under gudarnas hägn samt skipades av dessas mäktiga prästerskap; och även den egenmäktigaste

österländske despot kände sin maktbegränsning inför de krafter, som han här mötte.
    Den organisation för rättens opartiska skipande i de moderna kulturstaterna, för vilken ovan redogjorts, kan emellertid ingalunda ännu anses fullgången. Ännu vidlåda många svagheter densamma, vilka i olika länder med större eller mindre styrka göra sig gällande. Med proklamerandet av domarnas oavsättlighet är ingalunda allt gjort för skapandet av en mot regeringen fullt självständig domarekår. På många andra vägar kan dennas självständighet undermineras. Där såsom t. ex. i Frankrike fasta regler för domarnas utnämning saknats samt dessas utnämning i verkligheten helt ligger i vederbörande ministers händer, kan lätt en önskan angående ett måls handläggning, till och med om den allenast uttalas i ett privat handbrev från herr ministern, lätt bliva likvärdig med en befallning. Från de mest kompetenta håll vitsordas ock en dylik inre upplösning av den franska domarekårens självständighet. I vårt land förefinnas garantier mot en dylik utveckling främst genom den i R. F. § 28 inskrivna grundsatsen, att ämbetens och tjänsters tillsättande skola ske efter förslag av vederbörlig myndighet.
    Men vidare. För det fullständiga förverkligandet av en opartisk rättsskipning fordras även skapandet av en fullt självständig och av intet annat än lagarna bunden åklagaremakt. I detta avseende brister ävenledes i många länder ännu mycket. Det gäller även här att motverka såväl trycket från den bland massorna rådande dagsopinionen som trycket uppifrån, från regeringsmaktens sida. I båda avseendena finnas på många håll betänkliga luckor att fylla. I Nordamerikas Förenta Stater väljas ofta även åklagaremaktens och polismyndighetens organ av folket för viss kortare tid åt gången. Och häri har man att söka ännu en viktig anledning till att lynchjusticen¹ kan trivas och frodas även inom en så högt utvecklad kulturstat. De hinder som resa sig mot dess undertryckande bestå nämligen icke blott

 

¹ Denna gäller ingalunda blott färgade; jfr härom min art. Lynchlag i Nord. Familjebok. — Då vid Förenta Staternas inträdande i världskriget lynchningarna av där sig uppehållande tyskar togo sin början, nödgades man tillgripa utvägen att genom pressen hos allmänheten inskärpa, att ett fortsättande på denna väg lätt kunde leda till, att Tyskland övade talion å tillfångatagna amerikanska krigsfångar.

Svensk Juristtidning 1920.

däri att juryn, då åtal anställes, så ofta frikänner de anklagade. Det är ofta icke ens möjligt att få en åklagare att anställa åtal mot de personer som utövat denna trafik. Ett dylikt tilltag skulle nämligen lätt kunna medföra, att det önskade omvalet uteblir. Och slutligen kvarstår t. ex. i Frankrike en makt för regeringsmyndigheten att av eget initiativ inblanda sig i åklagarmyndighetens tjänsteåtgärder, som i mycket erinrar om regeringens intrång i domstolarnas myndighet under l'ancien régime. Någon har träffande yttrat, att man bäst får en föreställning om en fransk ministers förvaltningsmyndighet, ifall man föreställer sig honom inom sitt maktområde — och så länge han är minister — utöva samma oinskränkta makt över de underordnade förvaltningsorganen som någonsin "le roi soleil". På ifrågavarande område yttrar sig denna hans makt bl. a. i direkta order till de honom underordnade åklagarna angående nedläggandet av processer, ofta under förhållanden, som göra åtgärden i fråga i hög grad stötande för den allmänna rättskänslan. Även på denna punkt erbjuder emellertid det svenska rättssamhället särskilda garantier. Förefintligheten av en av regeringsmyndigheten oberoende högsta åklagaremakt i justitieombudsmannens person utgör redan en sådan. En annan sådan ligger i den hos oss gällande grundsatsen om målsägandens principala åtalsrätt. Skulle också den offentliga åtalsmyndighetens organ svika, alltid kan, frånsett fall av ämbetsförbrytelser, den kränkte själv träda fram och utkräva ansvar. Ett monopol för åklagaremakten i detta hänseende är för vår rätt okänt. Vissa svagheter vidlåda dock i detta hänseende även vår rättsordning. En sådan ligger särskilt däruti att i tryckfrihetsmål justitieministern i åtalshänseende utrustats med befogenheter, vilka faktiskt kommit honom att framstå såsom högsta åklagaremyndighet, ett förhållande, som icke kunnat undgå att indraga frågan om åtals anställande i dylika mål i den politiska dagspolitikens kastvindar.

 

    Det finnes, såsom av den föregående framställningen torde framgå, knappast något kulturfolk, som förstått att skapa större och mera ingående rättsliga garantier för lagens opartiska skipande än det svenska. Men så ha vi ock på detta område traditioner såsom inga andra. Om det finnes något, som kan komma bröstet att vidgas hos en svensk med-

borgare och komma denna eljest så blygsamma nation att till och med lyfta sitt huvud något högre än andra folk, så är det väl tanken på den seghet och uthållighet, med vilken detta folk under kamp och strid burit fram på sina händer den kulturens gyllene klenod som heter lagens majestät: regeln som gäller lika för den höge såväl som för den låge. Hur än författningsformerna skiftat, har den ständigt fortlevat och eggat till kamp och seger. Det karolinska enväldet kunde icke förstöra den. Den är tvärtom en av de mäktigaste levande krafterna inom detta envälde, vilket ock gör detsamma till något helt annat än t. ex. det Bourbonska enväldet i Frankrike. Det Bourbonska enväldet är systemet med godtyckliga, nattliga husundersökningar, godtyckliga häktningar utan påföljande dom (lettres de cachet). Huru helt annorlunda det karolinska enväldet var beskaffat, må här till slut belysas genom följande lilla, utomordentligt karaktäristiska episod. Den härstammar från författaren till en anonym relation över Karl XII:s ryska fälttåg, en källa, som på grund av den allmänna tillförlitligheten i sina uppgifter tillvunnit sig allt större uppmärksamhet bland nutidens svenska historici.
    Vi föras till taffeln i det svenska högkvarteret i Rawitz i Storpolen år 1705. "Så kom berättelse", heter det, "huru zaren låtit knuta en wiss knös. Om detta taltes wijd konungensbord. Då konungen frågade, hwad knös var för ett stånd, då generalen gref Welling svarade, det knös betydde prince och att de mästa knösarne härstammade antingen af gambla storförstliga stammen i Ryssland eller ut ur Littauen. Däruppå frågade konungen, om icke en skattbonde i Swerje wore egare af sin egendom och herre i sitt hus, hwar uppå swartes ja. Wijdare frågade konungen, om häradzfogden hade något att befalla öfwer en sådan skattbonde, när han lefde effter lagen och riktigt betalte sine utlagor, och om icke bonden då kunde kiöra fogden på dören i sitt hus, om han där intet wille låta wäl, då däruppå ja swartes. Däruppå sade konungen, det han häldre ville vara skattbonde på desse wilkor än konung i Polen, drottningens man i Ängland, eller knös eller prince i Ryssland. "Det är en dråplig bild detta: enväldets bärare undervisande sina generaler om en svensk undersåtes rätt att göra motstånd mot olaglig överhet. Men den är alltigenom svensk. Och när Karl XII själv här gör sig till tolk för en dylik åskådning, är det

säkert ingalunda under något inflytande av den lära, som just då började tränga fram ute i den europeiska världen: läran om individens medfödda oförytterliga rättigheter, som sätta en gräns för statsmaktens utövning gentemot den enskilde; utan det är helt enkelt den gamla nedärvda svenska lagandan — idén om lagen, som är lika för hög och låg, för konungens ämbetsman likaväl som för den enkle undersåten.
    Djupt sitter även denna känsla, om ock hos mången i nutiden på ett omedvetet eller förvirrat sätt, inristad i alla svenska bröst. Och har den en gång i det förflutna mäktat bära oss även genom ett politiskt envälde, så kan den säkerligen mäkta att så göra en gång till, likvisst under ett villkor: att varje man är på sin post. Och så visar det sig även på denna punkt, att de enskilda samhällsmedlemmarnas eget oförtrutna arbete är den grundläggande förutsättningen för lagsamhällets bestånd.