Om deposition såsom medel till frigörelse från avtal. Som bekant saknas hos oss allmänna bestämmelser om rätt för den, som är skyldig att till annan utgiva penningar eller varor, att då skyldigheten icke kan fullgöras till följd av någon omständighet som är förknippad med mottagarens person deponera beloppet eller varan och därmed frigöra sig från sin förpliktelse 1. Fall, under vilka en dylik rätt skulle komma till användning, vore exempelvis att borgenären 2 vistas å obekant ort utan att någon finnes, till vilken prestationen för hans räkning kan ske, eller att borgenären saknar rättslighandlingsförmåga och laga representant ej blivit för honom utsedd, eller att tvist eller åtminstone osäkerhet råder om vem bland flere, vilka göra eller befaras göra en fordran gällande, densamma rätteligen tillkommer eller att borgenären vägrar mottaga prestationen i syfte att mot gäldenären tillämpa de befogenheter, som stå honom till buds gent emot moranten.
Åtskilliga svenska författare3 hava visserligen såväl i äldre som nyare tid, med stöd av bl. a. bestämmelserna i B. B. i Kristoffers landslag 10 kap. 1 §, B. B. i 1734 års lag 9 kap. 2 §, vilket lagrum numera ersatts med förordningen den 21 december 1857 om stängselskyldighet m. m. § 31, Bankoprivilegierna 17 september 1668, § 6, K. Försäkring 1675, § 7, samt Rättegångsbalken i 1734 års lagkap. 30 § 5 (numera upphävd; se även sjölagen §§ 183 och 184) antagit, att deposition hos tredje man eller offentlig myndighet i ovan angivna fall medför befrielse för den, vilken prestationen åligger. Ett sådant antagande torde vara förhastat. Man har att i systematiskt hänseende inordna ifrågavarande rättsinstitut såsom en art eller åtminstone avart av rättshandling till förmån för tredjeman. Även om man skulle anse detta slag av rättshandlingar icke vara främmande för svensk rätt synes i alla händelser "deposition såsom frigörelsemedel" förutsätta en positiv gestaltning, som åtminstone i två viktiga hänseenden avviker från reglerna för tredjemansavtal. Vid deposition är nämligen först och främst ändamålet med rättshandlingen uppnått vare sig borgenären sedan mottager prestationen från depositarien eller icke, sålunda vare sig densamma i verkligheten kommer borgenären till godo eller icke, blott de lagstadgade formaliteterna för depositionen iakttagits. Depositionen bör
nämligen snarare betraktas såsom ett medel att befria gäldenären från hans prestationsskyldighet än som ett medel att skaffa borgenären rätt till prestationsobjektet. Därtill kommer för det andra, att den, hos vilken depositionen tillämnas, måste vara pliktig mottaga föremålet. Det uppstår således ett tvunget rättsförhållande mellan denne och deponenten. Men hos oss finnes ju icke någon dylik allmän mottagningsskyldighet stadgad för viss myndighet, i följd varav gäldenären i allmänhet skulle vara beroende av vederbörande depositaries goda vilja 1. Vad nu sagts talar mot riktigheten av ovan berörda antagande.
Beträffande behovet av en svensk lagstiftning i ämnet torde, vad först angår penningeförpliktelser, blott behöva påpekas det bruk, som särskilt i städerna på senare tid tagit ganska stor fart, att legotagare, när legogivaren håller sig undan för att dymedelst framkalla dröjsmål med legans erläggande och få tillfälle till uppsägning av legoavtalet, hos notarius publicus deponerar legan, sannolikt i tanke att därigenom hava fullgjort sin betalningsförpliktelse. Hur rimligt ett sådant förfaringssätt än vore, saknar det dock laga grund, och osäkert torde vara, om detsamma skulle godtagas i rättspraxis. Ang. dennas ställning till föreliggande spörsmål kan hänvisas till S. J. A.XXXIII, sid. 339, N. J. A. I 1916 not. A nr 75 samt 1917 not. A nr 606. Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att det inom handelsvärlden särskilt under senare tid så livligt utvecklade remboursförfarandet skulle erhålla en naturlig bakgrund, om genom en lagstiftning köpare bereddes rättighet att i vissa fall frigöra sig från sin betalningsskyldighet genom att deponera köpeskillingen i bank för säljarens räkning 2. Någon praktisk svårighet att genomföra en lagstiftning om deposition av penningar till fullgörande av betalningsskyldighet torde ej finnas3. — Så vitt angår andra prestationsföremål än penningar torde behovet av bestämmelser i ämnet framgå redan av stadgandet i 33 § köplagen. Förmodligen skulle erforderliga föreskrifter om rätt för säljare att frigöra sig från sin leveransskyldighet medelst deposition hava inrymts i köplagen i stället för den i sagda lagrum stadgade mera inskränkta befogenhet, därest man ansett förutsättningarna för genomförande av en lagstiftning om deposition i praktiska livet föreligga. Å andra sidan, om en dylik lagstiftning redan hos oss varit genomförd, skulle nyssberörda stadgande måhända varit överflödigt. Analoga fall torde kunna uppletas inom andra områden av vår rätt. Exempelvis torde stadgandet i 12 kap. 2 § i förslaget till giftermålsbalk under nyssberörda förutsättning
hava erhållit en annan lydelse. ALMÉN framhåller, att för införlivande av ifrågavarande depositionsinstitut med vår rätt fordrades, såvitt anginge varuleveranser, tillgång till allmänna upplagsmagasin, som mottoge varor mot s. k. warrants eller lagerbevis, ett rättsinstitut, som ännu vore för vårt land fullkomligt främmande. Häremot torde emellertid få göras ett par erinringar. Om rätten till deposition kombinerades med en rätt att försälja sådant gods, som vore av skrymmande natur (motsvarande den tyska civillagens Selbsthilfeverkauf, se nedan) vore tillgång till upplagsmagasin kanske ej alldeles nödvändig. För övrigt äro just f. n. hos oss, efter utredning, som på offentligt uppdrag verkställts av särskilda kommitterade, allmänna spannmålslagerhus under uppförande i skilda delar av landet, som möjligen skulle kunna komma till användning för ifrågavarande syfte, såvitt angår varuslag, för vilka de äro avsedda. Och vad frågan om warrants beträffar saknas ju ej i vår lagstiftning all motsvarighet härtill. I tullstadgan § 77 omtalas nämligen som bekant en om ock tämligen otymplig form av lagerbevis, som kunna överlåtas å tredje man. (Se vidare K. K. om belåning av järn- och vågeffekter den 13 februari 1830 samt K. förkl. den 24 maj 1872 ang. företrädesrätt till betalning av lös pant 1). Att även i andra fall handel med lagerbevis förekommer torde vara känt. Fall, då leverantör deponerat lagerbevis hos notarius publicus, i tanke att därigenom befria sig från sin leveransskyldighet beträffande varan, torde ej heller alldeles saknas.
Med förestående torde tillräckligt hava motiverats en kort överblick över några huvudpunkter i vissa främmande länders lagstiftning angående deposition såsom frigörelsemedel 2.
Vad beträffar de nordiska länderna gäller, att såväl i Norge och Danmark som i Finland allmänna regler i ämnet saknas, vadan här endast redogöres för de åsikter vissa författare framställt i ämnet. Vidkommande norsk rätt antager STANG 3 i fråga om penningeförpliktelser, att vid borgenärs mora gäldenären kan använda sig av utvägen att i Norges bank deponera det belopp han är skyldig för att bliva fri från sin betalningsskyldighet. Detta antagande stöder STANG på en bestämmelse i fundatsen för banken den 14 juni 1816, § 8, som visserligen numera är upphävd, men vars innehåll dock fortfarande anses äga sin giltighet. STANG påpekar därjämte, att norska sjölagen i §§ 183 och 184 för bodmerilån medger deposition "i sikker forvaring" och i § 156 stadgar rättighet och i vissa fall skyldighet för skepparen att upplägga lasten i säkert förvar, om på bestämmelseorten mottagaren vägrar mottaga lasten eller ej är känd eller kan
anträffas, samt att enligt lagen om Norges Bank 23 april 1892 §§ 16 och 17 banken mottager deposition även av värdeföremål m. m. Beträffande de materiella reglerna för rättsinstitutets tillämpning antager STANG att, så länge borgenären ej erhållit underrättelse om depositionen, densamma kan återtagas samt att föremål, som ej är ägnat till deposition, kan av gäldenären försäljas, varefter deposition av köpeskillingen kan äga rum. — HAGERUP utvecklade redan tidigare1 de grundsatser, som han ansåg gälla i norsk rätt för deposition såsom medel för gäldenär att frigöra sig från penningeförpliktelser, allt i ungefärlig överensstämmelse med den tyska rättens nedan angivna regler.
För Danmarks del gör LASSEN 2 gällande, att om borgenär befinner sig i mora accipiendi, för vilket förutsättes att gäldenären gjort honom verkligt erbjudande av prestationens föremål, gäldenären kan, så vitt angår penningeeffekter, deponera dessa i nationalbanken (oktroj 4 juli 1818, § 26, kungörelse 22 juni 1908) och därigenom frigöra sig från sin förpliktelse, ehuru något uttryckligt stadgande i sistnämnda hänseende saknas. Vissa specialstadganden om deposition omnämnas även av samma författare, exempelvis sjölagen § 184. Ifråga om förpliktelser, som gå ut på leverans av varor, antager LASSEN, att säljaren i motsvarande fall är berättigad försälja godset samt deponera köpeskillingen. — Enligt LASSEN inträder gäldenärens befrielse allenast i den mån han ej förbehåller sig rätt att återtaga det deponerade.
Vad angår Finland har SERLACHIUS 3 gjort sig till tolk för enahanda åsikt som den ovan för svensk rätt anförda, vilken åt stadgandet i B. B. 9 kap. 2 § ger en vidsträcktare betydelse än såsom allenast en fristående, för särskilt fall given regel. Enligt samma författare synes institutet ock ha vunnit viss utbredning i finsk praxis.
Av övriga länders lagstiftningar i ämnet skola här beröras endast den tyska, österrikiska, schweiziska och franska (jämte de med den franska överensstämmande italienska, belgiska och nederländska). Vad England beträffar synes lagstiftningen i detta land, som i avseende å läran om påföljden av avtalsbrott gått sin egen väg, ej känna deposition i den bemärkelse, som nu är i fråga 4.
För tyska riket återfinnas bestämmelserna i ämnet i civillagen 1896 §§ 372 — 386 jämte promulgationslagen art. 146. I Österrike regleras institutet av allmänna civillagen 1811, § 425, som ej undergått någon ändring genom de under kriget utfärdade novellerna. De för Tyskland och Österrike gällande handelslagarna av år 1897 resp. 1861 innehålla särskilda bestämmelser om säljarens rätt vid handelsköp att i visst fall deponera det försålda godset, vilka bestämmelser gälla vid sidan av civillagarnas regler. Vad angår
Schweiz äro föreskrifterna om deposition upptagna i den nya obligationsrättslagen 1911 art. 92 — 96. Den franska civillagen 1804 behandlar institutet i art. 1257 — 1264 och de i denna del därmed lika lydande italienska och belgiska samt den nära överensstämmande nederländska i resp. artiklarna 1259 — 1266, 1257 — 1264 samt 1440 — 1448.
Såsom en bland flera alternativa förutsättningar för rättighet att med laga verkan deponera anges i de tyska och schweiziska civillagarna, att borgenären befinner sig i mora accipiendi. Den tyska civillagen fordrar emellertid i sin tur härför, att gäldenären gjort borgenären ett verkligt prestationserbjudande (realoffert); endast i sådana fall, då det ålegat borgenären själv att avhämta föremålet, ärver baloffert tillräcklig. Detsamma torde gälla även enligt schweizisk rätt, ehuru lagtextens uttryckssätt här är mera allmänt. I den österrikiska civillagen är det villkor, som närmast motsvarar mora accipiendi, uttryckt så, att rätt till deposition inträder bl. a. om borgenären ej är nöjd med det erbjudna prestationsobjektet. Ovannämnda handelslagar upptaga även borgenärens (köparens) dröjsmål med mottagandet såsom förutsättning för gäldenärens (säljarens) rätt att frigöra sig medelst deposition. Enahanda är förhållandet med den franska civillagen och de därmed överensstämmande italienska, belgiska och nederländska civillagarna. Det erbjudande, som enligt sistnämnda grupp av lagar måste hava ägt rum, innan mora accipiendi kan anses föreligga, skall emellertid hava skett i viss föreskriven form under offentlig myndighets medverkan. — Även om ej dröjsmål från borgenärens sida föreligger, är i vissa rättssystem deposition understundom medgiven, nämligen enligt de tyska och schweiziska civillagarna, om för förpliktelsens fullgörande möter hinder i något annat förhållande, som är att hänföra till borgenärens person, eller gäldenären är oviss om vem som är rätt borgenär och denna ovisshet ej beror av någon gäldenärens egen uraktlåtenhet, samt enligt den österrikiska, om borgenären är okänd eller frånvarande eller om gäldenärens skuld "av någon annan viktig grund" icke kan betalas. Motsvarande bestämmelser saknas däremot i de i Tyskland och Österrike gällande handelslagarna ävensom i övriga ovannämnda länders lagstiftning.
Beträffande därefter frågan om depositionens föremål medger den tyska civillagen deposition allenast av penningar och sådan lös egendom, som är av mindre skrymmande beskaffenhet, värdehandlingar, dyrbarheter m. m. Denna omständighet torde sammanhänga därmed, att enligt nämnda lag deposition sker hos domstol eller i vissa fall annan myndighet. Det är emellertid partikularlagstiftningen medgivet, att stadga rätt att deponera även föremål av andra slag än ovan nämnda. Är föremålet icke ägnat till deposition i myndighetens förvar, gäller enligt den tyska civillagen, att den prestationsskyldige äger föranstalta om dess försäljning och därefter deponera den influtna köpeskillingen. Österrikes civillag anger icke depositionsföremålets beskaffenhet på annat sätt än att den för sistnämnda fall
stadgar, att myndigheten, här domstol, äger på ansökan förordna om godsets överlämnande i tredje mans vård, ett förfarande som, åtminstone teoretiskt sett, kan komma till användning beträffande all slags egendom. De för Tyskland och Österrike gällande handelslagarna tillåta säljaren att deponera varan oberoende av dess beskaffenhet. Depositionen sker enligt dessa lagar i offentliga lagerhus eller eljest i säkert förvar. Den schweiziska civillagen yttrar sig ej om beskaffenheten hos det, som kan utgöra föremål för deposition, i vidare mån än att lagen vid angivande av orten, där depositionen skall äga rum, stadgar, att denna i regel skall bestämmas av domaren, men att varor likväl kunna utan dylik föreskrift deponeras i lagerhus. De franska, italienska, belgiska och nederländska rättssystemen torde medge rätt att deponera alla slags föremål för obligation, ehuru de allmänna lagstadgandena i ämnet avfattats närmast med hänsyn till penningeskulder. Dessa lagar innehålla emellertid även den speciella bestämmelsen, att om någon har att till annan leverera viss bestämd sak å den ort, där den befinner sig, och mottagaren trots anmaning icke avhämtar densamma, gäldenären kan, om han för annat ändamål har behov av det utrymme, där föremålet är upplagt, förvärva domstolens tillstånd att sätta detsamma i förvar å annan plats, ett stadgande som för övrigt synes lämna rum för en mycket vidsträckt tillämpning.
I de här ovan omnämnda civillagarna förutsättes i allmänhet, att borgenären underrättas om depositionen. Uttryckligt stadgande härom saknas blott i den schweiziska lagen. Att gäldenären kan vid depositionen föreskriva villkor för det deponerades utlämnande till borgenären är särskilt utsagt i den tyska civillagen, men torde gälla även enligt de övriga.
Då efter depositionens verkställande förändrade omständigheter kunna inträffa, som medföra att gäldenären icke vidare önskar betala borgenären, åtminstone icke på detta sätt (skulden befinnes t. ex. aldrig hava existerat eller ock hava blivit gulden på annat sätt), har i vissa lagar medgivits gäldenären att återkalla depositionen och återtaga det deponerade godset. Frågan om dylik rätt sammanhänger uppenbarligen med spörsmålet om den tidpunkt, då rätten till det deponerade skall anses övergå å borgenären. Antager man, att detta alltid äger rum redan i själva depositionsögonblicket, för så vitt depositionen sker i laga ordning, är det förklarligt att, såsom den österrikiska civillagen, icke medgiva gäldenären återkallelserätt. Övriga ovan omnämnda civillagar åter innehålla stadganden om dylik rätt. Begagnas densamma, är fordringen uppenbarligen fortfarande vid liv. Ifrågavarande rätt är emellertid utesluten, om borgenären inför myndigheten förklarat sig godkänna depositionen, d. v. s. är villig mottaga det deponerade. Enligt tyska civillagen samt franska lagen och de därmed överensstämmande rättssystemen kan rätten att återtaga godset uteslutas även därigenom att depositionen genom laga dom förklaras giltig. Den tyska lagen ger ock åt gäldenären möjlighet att med
laga verkan avsäga sig rätten att återtaga det deponerade 1. Den schweiziska obligationsrätten slutligen upptager i detta sammanhang ytterligare det stadgandet, att gäldenären saknar befogenhet att återtaga det deponerade om i följd av depositionen en panträtt blivit upphävd. Innebörden av berörda bestämmelse, som sammanhänger med föreskrifterna om pant i den schweiziska civillagen, skall dock här icke närmare beröras.
Har deposition ägt rum i laga ordning, skall enligt tyska civillagen gäldenären anses försatt i samma ställning, som om han vid tidpunkten för depositionens verkställande till borgenären levererat det deponerade, om nämligen gäldenärens rätt att återtaga det deponerade är utesluten. Intill dess så är fallet, är frågan om gäldenärens frigörelse ännu svävande. De praktiskt mest betydelsefulla verkningarna av gäldenärens befrielse äro, att ränta upphör att löpa och att faran för det deponerade övergår å borgenären. Dennes rätt till det deponerade upphör dock om den ej göres gällande inom 30 år från det han mottog underrättelse om depositionen. Efter nämnda tids utgång är gäldenären berättigad återtaga det deponerade och detta även om han förut avsagt sig rätten därtill. Den österrikiska civillagen stadgar i detta avseende att, om deposition ägt rum i laga ordning eller ansökan skett om godsets överlämnande i tredjemans förvar, gäldenären är befriad från sin förbindelse och faran övergår å borgenären. Huruvida detta skall anses hava inträffat redan vid tidpunkten för depositionens verkställande resp. ansökningens ingivande eller först när borgenären mottagit underrättelse därom, torde vara osäkert. Att den deposition, som verkställes enligt bestämmelserna i ovanberörda handelslagar, befriar säljaren från dennes leveransplikt, är ej i dessa lagar uttryckligen stadgat, men antages åtminstone av vissa författare. Enligt schweiziska obligationsrätten medför deposition icke i och för sig, att gäldenären befrias från skyldighet att prestera. Sådan befrielse inträder först då borgenären förklarar sig mottaga det deponerade och torde knappast anses äga återverkande kraft. Enligt de franska, belgiska, italienska och nederländska civillagarna medför realofferten, om den åtföljes av deposition, att gäldenären blir befriad från betalningsskyldighet, för så vitt berörda förfarande skett i laga ordning. Risken övergår å borgenären.
Då den tyska civillagen ej medger deposition av föremål, som äga någon större omfattning, är det desto naturligare, att den i stället infört rätt för den, som har att avlämna dylik vara, att vid borgenärens mora låta på dennes bekostnad å offentlig auktion försälja godset. Härigenom möjliggöres för gäldenären att även i dylika fall frigöra sig, nämligen genom deposition av köpeskillingen. Sådan rätt tillkommer gäldenären förutom vid borgenärens mora jämväl när av någon anledning ovisshet råder om vem som är rätt borgenär, dock allenast om godset är underkastat fara för försämring eller
kostnaderna för dess förvaring bleve oproportionerligt stora. Försäljningen skall ske å leveransorten, för så vitt det ej kan befaras att en försäljning därstädes ej komme att inbringa skäligt pris. Gäldenären åligger att meddela borgenären sin avsikt att låta försälja godset, om ej detta är utsatt för fara att förstöras och uppskov medför fara, i vilket fall dylik underrättelse ej kräves. Vidare måste borgenären erhålla meddelande, när auktionen ägt rum. Varor, som äga börs- eller marknadsvärde, kan gäldenären sälja även genom mäklare eller auktoriserad auktionsförrättare. Den österrikiska civillagen saknar bestämmelser om dylik försäljningsrätt, varemot de för Tyskland och Österrike gällande handelslagarna medgiva rätt tillgodsets försäljning vid köparens mora, dock ej allenast beträffande skrymmande gods utan oberoende av godsets beskaffenhet. Jämväl den schweiziska civillagen upptager stadgande om rätt till försäljning i huvudsak av samma ehuru ej så detaljerat innehåll som den tyska civillagens, dock att domarens tillstånd erfordras för rättens utövning. Övriga ovannämnda rättssystem torde sakna bestämmelser om försäljningsrätt.
Nils Edling.