Österrikiska specialdomstolar för vissa yrkestvister m. m.¹ De österrikiska arbets- eller yrkesdomstolarna (Gewerbegerichte) upprättades genom en lag den 27 nov. 1896. De äro domstolar i första instans och ha till uppgift att slita rättstvister mellan arbetsgivare och arbetare ävensom mellan arbetare inbördes, i den mån tvisterna härröra ur yrkesutövningen. I motsats till de allmänna domstolarna i första instans, som finnas för hela riket, ha Gewerbegerichte inrättats blott för vissa enstaka kretsar, vilka icke behöva sammanfalla med de allmänna domstolarnas domkretsar. Kompetensen är olika för skilda Gewerbegerichte, i det att de kunna vara behöriga antingen för alla slags yrkestvister eller ock endast för vissa slag. Justitieministeriet beslutar därför från fall till fall efter samråd med övriga intresserade ministerier såväl om inrättande av en Gewerbegericht som om deijnas lokala och sakliga kompetens.
    Vad beträffar den sakliga behörigheten lämnar § 4 i nyssnämnda lag följande föreskrifter. Domstolen är utan hänsyn till tvisteföremålets värde kompetent i fråga om a) lönetvister; b) tvister rörande början, fortsättning eller upphörande av arbets- eller lärlingsförhållande; c) tvister, som ur sådant förhållande uppkomma, rörande fullgörelse- eller ersättningsanspråk, särskilt också rörande löneav-

 

¹ Efterföljande artikel återgiver i något sammandraget skick fortsättningen av den i 6:e häftet av Sv. J. T. 1919 s. 335 intagna uppsatsen av numera Hofrat Dr CARL COULON i Wien. Båda artiklarna avse att belysa anordningar inom österrikisk civilprocess, som åsyfta att bereda mindre bemedlade parter möjlighet att på ett snabbt och billigt sätt få sina rättstvister lösta.

drag och s. k. konventionalstraff; d) tvister rörande arbetsböcker och arbetsbetyg; e) tvister härrörande ur medlemskap uti pensions- eller understödskassa (ifall härför någon särskild skiljedomstol icke är inrättad); f) tvister rörande av arbetsgivare upplåtna arbetarbostäder; g) tvister, som uppstå mellan arbetare vid samma företag inbördes i anledning av ett gemensamt övertaget arbete.¹
    Vem som skall anses såsom arbetare har tämligen noga fixerats i § 5. Det bör betonas, att dit hänföras jämväl s. k. hemarbetare, d. v. s. de som utanför verkstaden eller fabriken emot vederlag äro sysselsatta med bearbetning av råämnen och halvfabrikat för arbetsgivarens räkning². Trots lagens detaljerade föreskrifter förekomma ofta meningsskiljaktigheter rörande omfattningen av begreppet "arbetare", till följd varav en rättssökande arbetare kan vara i tvivelsmål om, vid vilken domstol han skall kära — vid den ordinarie domstolen (den allmänna eller handelsdomstolen) eller vid Gewerbegericht — samt riskera att först bli tillbakavisad på grund av domstolens obehörighet. Den s. k. Handlungsgehilfengesetz av den 16 jan. 1910 hänvisar till Gewerbegerichte jämväl vissa närmare angivna tvister mellan köpmän och hos dem anställda biträden, varigenom svårigheterna ifråga om bestämmandet av dessa domstolars kompetens endast ytterligare skärpts.
    Kostnaderna för upprättande av Gewerbegerichte, för lokalernas eldning och belysning, ävensom för verkställande av delgivningar bäras av vederbörande kommun. Övriga kostnader, särskilt avlöning till ordföranden och ersättningen till bisittarna, falla på statskassan.
    Domstolspersonalen består av en av justitieministeriet utnämnd ordförande jämte en suppleant för honom samt erforderligt antal bisittare, dels arbetsgivare och dels arbetare, utsedda genom val. Båda dessa intressegrupper bilda egna valkorporationer. Även kvinnor ha valrätt. Valrätt tillkommer arbetare, som fyllt 20 år (lärlingar sakna sådan rätt). Å arbetsgivarsidan utövas valrätten för minderåriga av förmyndaren. Endast män som fyllt 30 år äro valbara. Då emellertid en lag av den 23 jan. 1919 tillåter kvinna att vara medlem i jury, torde kvinnornas framsläppande såsom bisittare i Gewerbegerichte allenast vara en tidsfråga. Parterna kunna vid domstolen företrädas av släktingar, prokurister eller anställda och i vissa fall av yrkeskamrater. Att begagna advokat såsom fullmäktig var intill sista tiden liksom i Tyskland förbjudet. Man ville undvika, att den ekonomiskt starkare arbetsgivaren skulle i striden med arbetaren få övervikt tack vare advokatens biträde. Vidare ville man undvika, att redan åsamkade advokatkostnader skulle stå hindrande i vägen för en godvillig uppgörelse. Från advokathåll gjorde man häremot bl. a. gällande, att vid mera invecklade tvister bristen på advokathjälp vore synnerligen kännbar; att de organiserade arbetarna i stället för advokater brukade anlita sina ofta juridiskt bildade

 

¹ Statistiken ger vid handen att detta är ett mycket sällsynt fall.

² Enligt prejudikat hänföras hit även självständiga mästare, som arbeta med biträden.

partisekreterare; samt att de icke-organiserade arbetarna, särskilt nu under krigstiden, blivit illa ställda, då det ofta visat sig omöjligt att få ombud utanför advokatståndet. Genom en lag den 24 jan. 1919 ha advokater vunnit tillträde till Gewerbegerichte, såframt tvisteföremålets värde överstiger 1,000 kr. Dock får den tappande parten åläggas motpartens advokatkostnad, blott där sagda värde överstiger 5,000 kr.
    Förhandlingen äger rum inför ett kollegium, bestående av ordförande (resp. dennes ställföreträdare) och två bisittare, en från arbetsgivare- och en från arbetarsidan. I stort sett tillämpas för förfarandet samma regler, som gälla för Bezirksgerichte (enmansdomstolarna), dock med ytterligare lättnader i skilda hänseenden. Stämningen kanske skriftligen eller ock muntligen till protokollet. Enligt lagen kunna parterna vidare å vissa dagar utan föregående stämning gemensamt inställa sig vid domstol för att få sin tvist avgjord, en möjlighet varav man dock i praktiken lika litet begagnar sig som av motsvarande möjlighet i förfarandet vid Bezirksgerichte.
    Även vid Gewerbegerichte förekommer en förberedande förhandling, "erste Tagsatzung", i syfte att skilja de verkligt tvistiga målen från dem, där ingen egentlig tvist råder. Denna äger rum inför ordföranden ensam. Här kan målet förlikas eller avgöras genom dom på grund av parts erkännande, utevaro eller avstående, och skola vissa processuella invändningar vid detta tillfälle framställas. Om parterna enas om att avstå från tillkallande av bisittare — vilket emellertid i praxis ytterst sällan inträffar — kan ordföranden t. o. m. genast företaga målet till huvudförhandling och avgörande ¹. Förhandlingen är offentlig och muntlig. Skriftväxling är ej medgiven. I mål angående värden under 100 kr. är domen i allmänhet slutgiltig; den kan endast på grund av nullitetsskäl överklagas. Dylik klagan föres vid den allmänna kollegiala underdomstol (Landes- eller Kreisgericht), inom vars domkrets vederbörande Gewerbegericht är belägen, och efter samma regler, som enligt civilprocessordningen gälla för appellförfarandet vid dessa domstolar. Går tvisteföremålets värde över 100 kr., är full appell (volle Berufung) medgiven. Prövningen tillkommer vederbörande allmänna kollegiala underrätt, som därvid består av tre jurister och två lekmannabisittare. Appell kanske skriftligen eller ock muntligen till protokollet. Skriftväxling är icke heller här tillåten. Advokattvång råder ej, men advokater kunna anlitas.
    Förfarandet är som synes lätthanterligt. En vittgående lindring har stadgats i fråga om stämpel- och avgiftsplikten. Blott för domen skall en avgift utgöras; eljest äro protokoll och andra expeditioner stämpelfria.

 

    Enligt en lag den 28 december 1887 angående försäkring för olycksfall i arbete, vars tillämpningsområde under tidernas lopp

 

¹ Ett dylikt förfarande har från domarhåll påyrkats även för processen vid de ordinarie domstolarna för vinnande av förenkling i arbetet.

vidgats utöver ramen för de ursprungligen försäkringspliktiga företagen, skola i första hand ersättningsanspråken framställas hos försäkringsanstalten. Efter vederbörlig utredning avgöres fallet av anstaltens styrelse, i vilken finnas ledamöter dels valda av de skilda intressegrupperna dels utsedda av statsförvaltningen. Nöjes ej den försäkrade med beslutet, skall han inom ett år efter det han fått del därav instämma saken till skiljedomstol. Dessa domstolar äro uteslutande behöriga för tvister av denna art. De äro liksom Gewerbegerichte sammansatta av såväl yrkesdomare som företrädare för de båda intressegrupperna. Skiljedomstolen består av ordförande och fyra bisittare jämte erforderliga suppleanter. Ordföranden och hans suppleant utses på obestämd tid av justitieministern i samråd med inrikesministern bland de statsanställda domarna. Av bisittarna utses två, som skola äga teknisk bildning, av inrikesministern, en av de försäkringspliktiga och en av de försäkrade, allt jämte suppleanter till lika antal.
    Ordföranden skall omsorgsfullt förbereda förhandlingen. Han kan sålunda ta initiativ till att, därest stämningen är bristfällig, densamma kompletteras, varvid han kan anlita Bezirksgericht i den försäkrades boningsort för dennes hörande, eventuellt för upptagande av en alldeles ny stämning. Sedan ordföranden sörjt för stämningens delgivning med vederbörande försäkringsanstalt, som har att inom viss tid inkomma med sina skriftligen avfattade invändningar, åligger det ordföranden att ex officio föranstalta om erforderlig utredning i ändamål att vinna en så tillförlitlig kännedom som möjligt om det föreliggande sakförhållandet. Härefter utsättes målet till offentlig och muntlig förhandling, vid vilken allt är anlagt på att raskt och noggrant utforska sanningen i målet. Bevisning, som kan upptagas vid skiljedomstolen, skall där äga rum. Parts utevaro hindrar icke målets handläggning. Domstolens beslut får ej överklagas. Kostnaderna för förfarandet bäras av försäkringsanstalten.
    Alla expeditioner äro stämpel- och avgiftsfria. Domstolsledamöterna ha rätt till ersättning för kontanta utlägg, var förutom den av försäkringstagaren valde ledamoten åtnjuter visst arvode för varje session.
    Liknande skiljedomstolar ha inrättats enligt sjukförsäkringslagen den 30 mars 1888 samt pensionsförsäkringslagen den 16 dec. 1906.

Carl Coulon.