J. C. W. THYRÉN: Kommentar till strafflagen kap. 16. Lund 1919. Gleerupska univ.-bokh. 8:o. 78 s. Kr. 4.oo.
    I förordet till den senast utkomna, om ärekränkningsbrottet handlande delen av "Förberedande utkast till strafflag" ställde prof. THYRÉN i utsikt en kommentar till 16 kap. strafflagen. Detta löfte har han genom föreliggande arbete infriat. Därmed fylles ju en lucka i vår straffrättsliga litteratur, då hithörande brott, bortsett från BJERRES avhandling om rättsstridighetsrekvisitet vid förtalsförbrytelserna, ej varit föremål för någon i tryck tillgänglig framställning, sedan HAMMARSKJÖLDS monografi år 1875 utgavs. Från mellantiden finnes en rikhaltig judikatur, som väntat på kritisk siktning och dogmatisk bearbetning. Förf. citerar också ett stort antal rättsfall till jämförelse med i texten uttalade åsikter, dock utan att närmare diskutera dessa fall. De historiska översikterna ha hållits tämligen knapphändiga och liksom i förf:s kommentar till 14 kap. placerats under de särskilda lagparagraferna.
    Angående angreppsobjektet vid falsk angivelse uttalar sig förf. ej direkt. I förbigående fäller han yttranden härom (sid. 5, 13 och 18), vilka med hänsyn till dessa brotts sammanförande med ärekränkning och kapitelrubrikens avfattning röja en viss tvekan, huruvida de lege lata synpunkten av angrepp å annans ära eller av vilseledande utav statens judiciella funktion får anses dominera.
    Vid angivande av det subjektiva rekvisitet i 1 § lämnar förf. (sid. 19 — 20) en tolkning av de härför normerande orden i 4 §: "av obetänksamhet och utan argt uppsåt", som under obetänksamhet hänför bl. a. allt handlande i hastigt mod. En jämförelse med samma eller närstående uttrycks betydelse på andra ställen i strafflagen talar närmast emot riktigheten av denna tolkning. I 15: 10 får väl "argt uppsåt" tolkas såsom Hagströmer gjort: "avsikt att rättsstridigt skada annan eller bereda sig fördel på dennes bekostnad". Någon fordran på berått mod torde där näppeligen kunna inläggas i uttrycket. Så ej heller i det närstående (jfr L.K.:s motiver 1832 sid. 66) "ont uppsåt" i 22: 10. Vid "obetänksamhet" i 13: 4 lär väl hastigt mod vara irrelevant. Där lagen eljest tillagt skillnaden mellan berått och hastigt mod någon betydelse, har den använt just dessa termer eller — i 25: 16 — det besläktade uttrycket "av förhastande". Vad härefter angår de historiska skälen, vilka av förf. ensamt åbe-

LITTERATUR. 145ropas, måste väl erkännas, att före strafflagens tillkomst doktrin och praxis tillmätte betydelse åt skillnaden mellan berått och hastigt mod vid avgränsningen mellan "argt uppsåt" i 60 kap. 4 och 5 §§ Missgärningsbalken och "vredesmod" i samma kapitels 6 §. Skadeavsikt + vetskap om tillmälets osanning har nog alltid ansetts ligga i det arga uppsåtet. Men man gjorde ej klart för sig, att dessa rekvisit kunna föreligga utan berått mod och att de å andra sidan ej nödvändigt behöva föreligga i varje fall av berått mod. (Jfr ovan anf. del av förf:s strafflagsutkast sid. 103.) Aldrig torde man därför uttryckligen för argt uppsåt hava uppställt alla tre rekvisiten tillsammans utan fäst sig än vid skadeavsikten vetskapen om osanningen (så Nehrman, Inledn. t. jurispr. criminalem sid. 305 överst och Sjögren, Förarbetena II sid. 138 och 139), än vid det berådda modet (så Sjögren anf. arb. III sid. 249 och Calonius enl. handskrivna anteckningar efter hans föreläsningar: arghet = dolus deliberatus; jfr Nehrman, anf. arb. sid. 94—95). Lagkommittén visade ju större förståelse för distinktionen mellan olika subjektiva indelningsgrunder och gav en ganska bestämd avgränsning av berått och hastigt mod. I motiven framhåller L.K. skadeavsikt + vetskap om offrets oskuld såsom konstitutiva moment i det subjektiva rekvisitet för den strängare straffbestämmelsen för falsk angivelse (sid. 65 i 1832 års upplaga): "emot bättre vetande, för att draga straff öfver annan". Skulle dessutom krävas berått mod, förefaller tystnaden härom egendomlig. Tillräckliga skäl torde därför ej kunna anföras för förf:s tolkning, som f. ö. avviker från vad eljest inom doktrinen muntligen eller i tryck gjorts gällande.
    Vid kommenterandet av 2 § förklarar förf. undanrödjande av bevis för misstänkt persons oskuld före inledd kriminalprocess (förutsatt att undanrödjandet kan anses kausalt i förhållande till senare anställt åtal) på grund av laganalogi straffbart. Riktigheten härav kan emellertid starkt ifrågasättas ej blott på grund av lagbudets formulering jämförd med det av förf. själv anförda yttrandet i L.B.:s motiver (sid. 35—36) utan även av andra skäl. Då nämligen lagen på andra ställen, t. ex. i fråga om förfalskning och mened, givit uttryck åt den uppfattningen, att negativa åtgärder (förstörande av urkunder resp. förtigande utan karaktär av positiv utsaga) ej i allmänhet kunna sättas i paritet med positiva, lämnar den omständigheten, att förebringande av besvärande omständigheter före åtals anställande straffas, ej något avgörande stöd för straffbarheten av undanrödjande av friande bevis. Att lagen straffar sådant undanrödjande under pågående kriminalprocess kan ej tagas till intäkt för att den också skulle vilja straffaundanrödjandet, där det skett före processens inledande, enär ju faran för orättvis straffdom i senare fallet är mindre överhängande.
    Den form av den brottsliga handlingen i 2 §, som betecknas med orden "förebragt besvärande omständigheter", kommenterar förf. ej närmare, tydligen därför, att han ej funnit någon förklaring erforderlig. Han anser nämligen, såsom av hans uttalanden angående konkurrens spörsmålen framgår, alla slag av bevismedel, även vittnes-

 

Svensk Juristtidning 1920.

146 LITTERATUR.bevis, höra hit. Lagens ord giva dock anledning till tvekan, huruvida här ej avses allenast indicier i inskränkt mening (jfr R.B. 17: 30 och 37 samt L.K.:s förslag om rättegång i brottmål 6: 41). Denna inskränkning. har ock Hammarskjöld ansett ligga i de anförda orden. Med förf:s tolkning blir bestämmelsen i 13: 2 strafflagen överflödig, till den del den ej innebär ett uppgivande av kravet på skadeavsikt. Möjligen skulle ju dock den betydelse kunna vindiceras åt detta lagrum, att lagen därigenom velat förklara ideell konkurrens mellan mened och falsk angivelse utesluten i andra fall än det i lagrummet uttryckligen upptagna. Förf. erkänner väl, att lagstiftaren närmast torde hava tänkt sig detta, men vill ej stanna vid ett sådant resultat. L.K. har emellertid ej blott "närmast tänkt sig" detta utan uttryckligen pointerat det i sitt 1834 tryckta utlåtande över framställda anmärkningar sid. 118. Då förf. finner en sådan tolkning omöjliggjord särskilt på grund av straffbestämmelsen i 13: 3, förbiser handen ratio, L.K. angivit för den där stadgade privilegiationen, nämligen att "lagstiftningen bör låta sig i allmänhet angeläget vara, att rätt emellan enskilda må främjas", samt att "vad brottmål i synnerhet angår, det är en högre plikt att icke låta en oskyldig straffas, än att straffa den skyldige". (L.K.:s motiver 1832 sid. 46). Att detta syfte med privilegiationen skulle illuderas genom att dock statuera konkurrens med 16: 2 ligger i öppen dag.
    4 § första stycket anser förf. tillämpligt även på förfaranden av i 2 § angivet slag. Riktigheten av denna tolkning synes tvivelaktig. Lagen har nämligen i 2 § med falsk angivelse likställt ej indicieförfalskning och undanrödjande av bevis för tilltalads oskuld helt allmänt utan allenast sådana dylika åtgärder, som skett av argt uppsåt. Att 5 och 6 §§ måste anses tillämpliga även på 2 §:s fall strider ej mot vad nu sagts. Det avgörande stöd för sin tolkning, förf. i dessa paragrafer funnit, faller således.
    Under ärekräkningsparagraferna lämnar förf. en intressant översikt av de där ofta förekommande fallen av positiv intressekollision. Då förf. emellertid härvid bygger på den nordiska rättsstridighetsläran med dess diskretionära avvägning av intressenas inbördes vikt, synes det tveksamt, om svensk praxis på alla punkter är beredd att följa honom. Förf. gör intet direkt uttalande om hur det i fall, där intressekollision kan antagas föreligga, ställer sig med bevisbördan för meddelandets sanning resp. inkulpatens goda tro. Av hans sid. 50—51 fällda yttrande om rättspraxis' ställning till parts i process gjorda uttalanden om motpart eller vittne kunde läsaren frestas att draga den slutsatsen, att förf. anser det i dylika fall åligga käranden i ärekränkningsprocessen att bevisa, att svaranden handlat mot bättre vetande. En sådan fördelning av bevisbördan torde rättspraxis dock ej vilja vara med om annat än då rättsplikt — ej såsom här endast befogenhet — att yttra sig förelegat. Antagligen är detta ock förf:s mening. (Jfr nämligen hans lagutkast om ärekränkningsbrottet § 5 contra §§ 2 och 3). Emellertid må i samband härmed erinras om att förf. vid 13 § ej nämner något om det avsteg från bevisförbudet,

LITTERATUR. 147som praxis sålunda i ett flertal fall av positiv intressekollision torde se sig nödsakad att göra.
    De i 8 § för angivande av det subjektiva rekvisitet vid utsättande av rykte nyttjade orden: "i avsikt, såsom i 7 § sägs" tolkar förf. = insikt om att utsättandet av ryktet är skadligt för den beskylldes objektiva ära. Förf. åberopar härvid, att "avsikt" i strafflagen ej alltid brukas i betydelsen av syfte utan stundom, t. ex. i 14: 4, är liktydigt med vanligt uppsåt. Genom tillägget av orden "såsom i 7 § sägs" skulle i 8 § dolus eventualis i förhållande till utsättandets skadlighet för den beskylldes ära vara utesluten. Stödet för denna begränsning finner förf. (sid. 56) däri, att en sådan insikt, som nyss nämnts, föreligger i och med varje uppsåtlig beskyllning om brottslig gärning. Detta uttalande klingar besynnerligt, då enligt förf:s åsikt (sid. 41 och hans ovan citerade lagutkast sid. 122) 7 § straffar varje beskyllning för brott, oavsett om beskyllningen angriper äran eller ej. Varför skulle f. ö. ej dolus eventualis räcka för uppsåtligt brott enligt 7 §:ns sista stycke? Den av förf. angivna begränsningen kan därför icke inläggas i orden "såsom i 7 § sägs". Enda möjligheten synes då vara att tolka det subjektiva rekvisitet i 8 §:ns första punkt såsom innebärande krav på skadeavsikt, ty sådan avsikt ingår ju som ett konstitutivt moment i "arghet" i 7 §, och denna avsikt är den enda, varom i sistnämnda paragraf över huvud är fråga. Att det andra i "arghet" ingående momentet: vetskap om den beskylldes oskuld i 8 § ej spelar någon roll följer ju av att beskyllningens sanning eller osanning i denna paragraf är irrelevant för det straffbara områdets avgränsning. Då "arghet" likvisst fått kvarstå i paragrafens andra punkt, får detta tillskrivas ett redaktionellt förbiseende. Att den av förf. lancerade tolkningen ej stämmer med svensk rättspraxis, erkänner han själv. Den har ej heller tidigare företrätts inom doktrinen.
    Till sist vilja vi anmäla en avvikande mening i frågan om räckvidden av 8: 28, 9: 5 och 8 samt 10: 2 och 5. Efter orden avse dessa lagrum väl närmast blott injurier. En utvidgning till diffamation synes dock vara en tillåten laganalogi. Lagen ser ju nämligen injurien såsom något subsidiärt och mindre straffbart i förhållande till diffamationen. Att då låta den svårare formen av brottslighet, diffamationen, till följd av att handlingens karaktär av angrepp på publikt intresse där skulle lämnas obeaktat hemfalla under en lindrigare straffbestämmelse än injurie i motsvarande fall synes ej stämma överens med lagens mening. (Det sagda skulle inträffa förutom i av förf. själv angivna fall även i förhållandet mellan 10: 2 och 16: 8). Där gärningen, bedömd enligt 16 kap., skulle falla under strängare strafflatitud än enligt de särskilda stadgandena, får ideell konkurrens antagas. Att denna uppfattning delats av L.K. förutsätter Wretman i sin reservation vid L.B.:s betänkande (sid. 126).
    De erinringar, vi ovan tillåtit oss, avse naturligen ej att i minsta mån förringa värdet av denna kommentar, som präglas av förf:s kända klarhet och skärpa samt elegans i formen.


Olof Barklind.