Den fria rätte gången. Med den under förra året antagna lagen om fri rättegång, som med 1920 års ingång trätt i tillämpning, har institutet fri rättegång i modärn betydelse för första gången vunnit erkännande i svensk rätt. Visserligen kunde redan dessförinnan en obemedlad part komma i åtnjutande av viss rättshjälp i rättegång, men denna hjälp inskränkte sig huvudsakligen till befrielse från lösen och stämpel å expeditioner; den i 15 kap. 9 § R. B. omnämnda möjligheten för en fattig part att kostnadsfritt få biträdeshjälp sig anvisad av domaren har i verkligheten aldrig haft någon praktisk betydelse och hade så småningom kommit alldeles ur tillämpning.
Det nya institutet fri rättegång innebär åter, att en obemedlad eller mindre bemedlad person skall kunna komma i åtnjutande av all den hjälp, som han för varje särskilt fall anses vara i behov av för rättegångs anhängiggörande och utförande. Rättshjälpen kan bliva olika omfattande, beroende dels på målets beskaffenhet och partens förmåga att själv tillvarataga sin rätt, och dels därpå huruvida målet är anhängigt vid under- eller överrätt.
De förmåner, som enligt nya lagen inbegripas under fri rättegång, bestå däri att, jämte det befrielse från stämpelavgift äger rum, staten av allmänna medel betalar expeditionslösen, kostnaden för delgivningar, vittnesersättningar, arvode till rättegångsbiträde, särskilda ersättningar till tjänstemän för förrättningar och för förskjutna kostnader, vartill kommer förmånen att myndigheterna på särskild begäran hava att ombestyra besväret med delgivningar. Part, som beviljas fri rättegång, kommer dock icke utan vidare i åtnjutande av samtliga dessa förmåner. Som villkor för att statsverket skall betala biträdeskostnad och vittnesersättningar fordras nämligen därjämte, i fråga om biträdeshjälpen att domstolen eller dess ordförande efter särskild prövning funnit sådan vara erforderlig för behörigt anhängiggörande och utförande av partens talan och förordnat lämplig person härtill, samt i fråga om vittnesersättning att domstolen beträffande varje vittne prövat dess hörande vara erforderligt för målets utredning. Vid överrätt lämnas i intet fall direkt biträdeshjälp, utan parten får själv anskaffa advokat, men under vissa villkor må överrätten, när parten gjort framställning därom, tilldöma den advokat, som av honom anlitats därstädes, ersättning av allmänna medel.
Kostnadsfri rättegång må endast beviljas fysiska personer och blott sådana, som antingen icke äga tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnader eller ock efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av dem
åliggande underhållsskyldighet. Alltså medellösa och mindre bemedlade personer. Den prövande myndigheten har att med ledning av de vid ansökan fogade uppgifter angående sökandens förmögenhets- och familjeförhållandena m. m. avgöra, huruvida förenämnda förutsättningar föreligga, och är därvid ett visst utrymme lämnat för skälighetsprövning. Myndigheten skall å ena sidan ungefärligt beräkna vad kostnaderna för processen kunna uppgå till och å andra sidan avväga, huruvida kostnadernas gäldande av parten själv skulle inkräkta på hans tillgångar och inkomster i sådan grad, att han skulle sakna nödiga medel för ett skäligt underhåll för sig och sin familj och för fullgörande av eljest honom åliggande underhållsskyldighet. Den omständigheten att en person äger ett mindre jordbruk eller ett mindre kapital, av vars avkastning han huvudsakligen försörjer sig, kan icke beröva honom möjligheten att erhålla fri rättegång. Och den, som uteslutande är hänvisad att försörja sig på sin arbetsinkomst, är också berättigad påfordra fri rättegång, därest inkomsten ej är större än att den skäligen kan anses erfordras för eget och familjens uppehälle. Lagstiftarens mening har varit, att de allmänna villkoren för fri rättegångs erhållande icke skola tolkas alltför snävt, vilket framgår av lagens motiv, där man ansett sig särskilt böra påpeka att uttrycket "nödiga medel för eget och familjens uppehälle" icke bör tolkas så som om därmed avsåges enbart "nödtorftigt uppehälle". Riksdagens lagutskott har också i ett utlåtande vid 1920 års riksdag uttalat sig mot en alltför sträng lagtillämpning i detta avseende, då utskottet i anledning av väckt motion om lagens ändring i vissa delar yttrar följande: "Om lagen skall visa sig väl fylla sitt ändamål, beror nämligen enligt utskottets mening till stor del därpå, huru dess bestämmelser komma att av vederbörande myndigheter tillämpas. Och utskottet vill i detta sammanhang uttala den förväntan, att lagen i rättstillämpningen ej tolkas för snävt, utan att därvid städse hållas i sikte de syftemål, lagstiftaren med lagen avsett att vinna, nämligen att i görligaste mån bereda den fattige parten den processuella hjälp, utan vilken det ej skulle vara för honom möjligt att kunna göra sina berättigade intressen gällande."
Området för den fria rättegångens tillämplighet är enligt lagen begränsad till den egentliga domstolsprocessen; endast vid de vanliga domstolarna (häradsrätt, rådhusrätt, polisdomstol, poliskammare, krigsrätt, ägodelningsrätt, vattendomstol, hovrätt och högsta domstolen) samt uti mål kan fri rättegång erhållas. Uteslutna från lagens tillämpning äro däremot mål och ärenden, anhängiggjorda inför administrativ myndighet, t. ex. lagsöknings- och handräckningsmål, ävensom alla till jurisdictio voluntaria hänförliga ärenden; dock må även i nu nämnda mål och ärenden fri rättegång beviljas i överrätt, när de besvärsvägen dit fullföljas. I övrigt må, där de allmänna förutsättningarna därför föreligga, fri rättegång beviljas varje part, oavsett å vilken sida han står i processen. Såväl kärande, målsägande, klagande och sökande, som svarande och förklarande
kunna komma i åtnjutande av denna förmån, blott med det undantaget att målsägande i sådana brottmål, som höra under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, ej kunna erhålla fri rättegång, när åklagaren ej för talan i målet. Intet hinder finnes heller för, att i samma mål båda parterna samtidigt åtnjuta fri rättegång; och även häktad person kan komma i åtnjutande därav, dock med iakttagande av att beträffande rättegångsbiträde lagen om fri rättegång icke kan få tillämpning, utan sådant biträde skall, därest den häktade begär detta, alltid förordnas med stöd av lagen om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.
För erhållande av fri rättegång måste parten göra ansökan därom; har parten redan vid underrätt kommit i åtnjutande därav, är han dock berättigad att, då målet fullföljes till högre rätt, utan ny ansökan fortfarande tillgodonjuta samma förmån. Ansökan kan göras muntligen eller skriftligen, men skall i båda fallen åtföljas av en skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift rörande sökandens förmögenhets- och familjeförhållanden i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t fastställt formulär. Blanketter för dessa uppgifter tillhandahållas vid alla domstolar samt därjämte hos kyrkoherdar, häradsskrivare, lands- och stadsfiskaler, rotemän, kronouppbördskassörer samt ordförandena i kommunalnämnder och fattigvårdsstyrelser. Nämnda befattningshavare äro tillika skyldiga att utan ersättning bestyrka uppgifternas sanningsenlighet.
Ansökan om fri rättegång må framställas vare sig före eller efter det målet anhängiggjorts eller ock samtidigt med det stämning uttages. Göres framställningen efter det målet redan anhängiggjorts, kan parten icke göra anspråk på gottgörelse av det allmänna för redan havda kostnader; endast sådana rättegångskostnader, som uppkomma efter det fri rättegång beviljats, betalas av statsverket.
Prövningen av ansökan verkställes vid underrätt av rätten eller dess ordförande, beroende på hos vilkendera framställningen gjorts, samt vid överrätt av domstolen. Något hörande av motparten dessförinnan skall ej ske, och givet är att dylika ärenden böra avgöras med största skyndsamhet. Vid prövningen saknar myndigheten befogenhet att ingå i bedömande av frågan, huruvida den ifrågavarande talan är rättsligen grundad eller ej. Vederbörande hava blott att undersöka, om sökandens ekonomiska ställning är sådan, att han kan anses berättigad till fri rättegång. Den uti kommitterades lagförslag upptagna bestämmelsen om s. k. förprövning har icke godtagits uti den nya lagen. Dock äro vederbörande skyldiga att i två hänseenden undersöka talans beskaffenhet, nämligen dels huruvida det är fråga om målsägandetalan i brottmål, som kunna åtalas av allmän åklagare, och dels huruvida talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna förmånen av fri rättegång. I båda dessa fall kan nämligen, såsom ovan delvis anmärkts, fri rättegång ej beviljas.
Bifalles ansökan om fri rättegång, kan beslutet ej överklagas. Avslås däremot densamma, ställa sig förhållandena i avseende å klago-
rätten olika, allteftersom beslutet meddelats av rättens ordförande, underrätt eller hovrätt. Har avslagsbeslutet givits av rättens ordförande, skall talan däremot icke fullföljas till överrätt, utan parten har att anmäla ärendet hos själva underrätten samt påkalla ny prövning av frågan därstädes på de förut redan ingivna ansökningshandlingarna. Har åter underrätten avslagit ansökningen, får talan däremot fullföljas besvärsvis till hovrätt jämlikt 16 kap. 10 § R. B.; och därest slutligen hovrätt ogillat en därstädes direkt framställd ansökan om fri rättegång, må talan mot beslutet ej föras.
När fri rättegång beviljats, skall domstolen eller domaren därom alltid genast utfärda skriftligt besked, vari närmare uppgives målet, parternas namn och adresser, domstolen samt huruvida rättegångsbiträde samtidigt förordnats åt den rättssökande. 1 Beskedet överlämnas genast till parten eller hans ombud eller avsändes som tjänsteförsändelse till honom med posten. Mot uppvisande av detta besked är parten berättigad att få huvudstämning gratis utfärdad i målet, såvida ej sådant redan förut skett, så ock att hos vissa tjänstemän påfordra stämningens delgivande med motparten utan erläggande av därför stadgad kostnad.
Önskar fattigparten advokathjälp för sin talans utförande, kan framställning därom göras antingen samtidigt med ansökan om fri rättegång eller ock senare under rättegången. För att sådan hjälp må beviljas kräves dock, att domstolen eller domaren med hänsyn till målets beskaffenhet och sökandens förmåga att själv tillvarataga sin rätt finner sådant erforderligt. Härutinnan ålägger alltså lagen vederbörande en viss förprövning. I avseende å rättegångsbiträdets kvalifikationer uppställer lagen som huvudregel ej andra fordringar än att biträdet skall vara en för det förevarande målet lämplig person. Även andra än juridiskt bildade kunna alltså utses till biträden. Men om målet är av mera invecklad art eller dess beskaffenhet eljest det fordrar, föreskriver lagen skyldighet för domstolen att därtill nämna jurist, som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov, och böra därvid i första hand sådana jurister komma ifråga, som yrkesmässigt utöva advokatverksamhet. I den mån offentliga, statsunderstödda rättshjälpsanstalter varda inrättade, böra enligt lagens mening de vid dessa anstalter anställda jurister förnämligast komma i fråga till biträden, enär dessa torde kunna åtaga sig uppdragen med minsta kostnad för statsverket och alldenstund ifrågavarande mål i allmänhet komma att omhändertagas av anstalterna. Part äger naturligtvis till biträde föreslå person, som han själv anser lämplig, men domstolen är icke bunden av sådant förslag i annat fall än då till biträde föreslagits juridiskt bildad person och målet är av sådan art, att enligt vad nyss sagts jurist bör utses, samt då i övrigt anlitande av juristbiträde ej föranleder statsverket alltför stora kostnader.
Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande, och skall skriftligt förordnande härom genast utfärdas samt överlämnas eller med posten avsändas till biträdet. Uti förordnandet må biträdet, när skäl därtill äro, berättigas att vid förefallande behov sätta annan lämplig person i sitt ställe, varmed huvudsakligen avsetts att bereda de rättsbildade advokaterna möjlighet att, när de själva äro förhindrade eller när deras närvaro inför rätten ej anses erforderlig, sända annan person, vare sig jurist eller icke jurist, att uppvakta i målet. I detta sammanhang må särskilt erinras, att det för biträdet utfärdade förordnandet icke innebär någon legitimation för honom att uppträda som partens fullmäktig i rättegången, utan endast avser biträdeshjälp i mera inskränkt bemärkelse. Önskar parten, såsom väl vanligen blir fallet, att biträdet även skall uppträda som partens rättegångsombud, måste han alltså förse biträdet med särskild rättegångsfullmakt; och det torde kunna förväntas, att biträdet i regel själv avfordrar parten fullmakt, så att den fattige undslipper besväret att själv komma tillstädes inför rätta, vilket ju eljest bliver nödvändigt. Det gives emellertid intet hinder mot, att parten befullmäktigar annan person än biträdet att föra hans personliga talan i målet.
Ersättning till rättegångsbiträde utgår, såsom förut nämnts, av allmänna medel och dess belopp bestämmes av rätten. Ersättningen skall innefatta skäligt arvode för det arbete, biträdet nedlagt å rättegången (utredningsarvode), samt gottgörelse för nödvändiga utgifter (t. ex. av honom förskotterad delgivningskostnad) och för tidsspillan (inställelserna i målet). Beslut angående ersättningen bör i regel meddelas i samband med det slutliga utslaget, men kan även, särskilt när biträdet haft stora kostnader, givas under rättegångens lopp beträffande viss del därav. Har biträdet vid särskilda tillfällen satt annan person i sitt ställe att uppvakta inför rätten, skall ändock ersättningen i sin helhet tilldömas rättegångsbiträdet och ej hans substitut. Rörande biträdet tillerkänd ersättning skall skriftligt besked utan avgift tillställas honom, och är han berättigad att mot företeende av detta besked lyfta beloppet hos förvaltaren av domstolskassan (ej hos K. B.), oavsett om beslutet vunnit laga kraft eller ej.
Rätten att på det allmännas bekostnad höra vittnen i mål, däri fri rättegång åtnjutes, har enligt lagen gjorts beroende av det villkoret, att vittnesförhöret prövas vara för målets utredning erforderligt. Visserligen är parten fortfarande oförhindrad att själv inkalla så många vittnen han önskar, men han får själv stå kostnaden därför, om vittnesförhöret befinnes hava varit obehövligt. Domstolen har att i fråga om varje särskilt vittne pröva, huruvida dess hörande är eller varit av nöden. Denna prövning kan ske antingen innan vittnet inkallats eller — när parten ej på förhand gjort framställning därom — sedan vittnet avhörts inför rätten. I förra fallet har parten att vid målets handläggning begära rättens tillstånd att vid påföljande rättegångstillfälle få uppgivna vittnen hörda, och bör han därvid närmare angiva de fakta, varom vittnena skola höras. Några vittnes-
attester är han dock ej skyldig att förete. Lämnar då domstolen sitt medgivande därtill, skall kostnaden såväl för vittnenas inkallande som för deras inställelse ovillkorligen gäldas av allmänna medel. Även om det senare vid förhörets anställande utrönes att deras hörande varit onödigt, stannar kostnaden å statsverket. Då det emellertid ofta torde medföra onödiga uppskov att rätten på förhand skall pröva vittnesförhörets behövlighet, torde det mången gång bliva fördelaktigare, att parten utan sådan förhandsprövning tager vittnena med sig till rätten eller inkallar dem dit samt begär direkt deras hörande. Då domstolen efter förhörets hållande genast kan avgöra, om detta varit av behovet påkallat, bestämmer rätten samtidigt, huruvida vittnet skall erhålla ersättning av allmänna medel eller av parten. Befinnes därvid att förhöret varit till gagn för målets utredning, skall parten samtidigt tillerkännas ersättning för inkallelsekostnaden, som han haft.
Uti det förslag, som låg till grund för lagen om fri rättegång och som framlades för riksdagen, hade principen om officialdelgivning även upptagits, d. v. s. det skulle åligga rätten eller domaren att ex officio ombesörja alla i målet erforderliga delgivningar och inkallelser. Vid lagförslagets behandling i riksdagen stannade emellertid kamrarna såväl i denna som i andra punkter i olika beslut, och vid den sammanjämkning, som företogs, kom officialdelgivningen endast delvis till godkännande. Skyldigheten för rätten eller domaren att ombesörja delgivningar och inkallelser har i lagen gjorts beroende av att parten framställer särskild begäran därom. Har part gjort dylik framställning, åligger det expeditionshavanden att översända delgivningshandlingen till magistrat, stadsfogde, landsfiskal eller fjärdingsman, allt efter som i varje fall finnes lämpligast, med anmodan att draga försorg om delgivningen. Efter delgivningen återsänder nämnda myndighet handlingen jämte delgivningsbevis till domstolen, därvid kostnaden kan uttagas mot postförskott, som inlöses av domstolskassans förvaltare.
Har parten däremot ej framställt sådan begäran, måste han själv taga befattning med delgivningens ombesörjande, och han har därvid två utvägar att välja. Antingen låter han verkställa delgivningen på vanligt sätt och förskjuter själv kostnaden därför, i vilket fall han äger att hos förvaltaren av domstolskassan utbekomma sina förskott, såvitt det ej är fråga om inkallande av vittnen, som onödigt inkallats. Eller ock kan han vända sig till någon av här ovan omnämnda delgivningsmyndigheter och där påfordra delgivningens ombesörjande. Företer han därvid sitt av domstolen eller domaren utfärdade besked om fri rättegång, åligger det myndigheten att verkställa delgivningen utan att parten erlägger kostnaden därför. Denna gäldas nämligen då på samma sätt, som om parten hos domstolen begärt officialdelgivning, d. v. s. stämningen och delgivningsbeviset översändas mot postförskott till domstolens medelförvaltare.
De nu omförmälda bestämmelserna om officialdelgivning äga giltighet såväl för överrätt som underrätt. Om alltså en part, som vid
underrätt åtnjutit fri rättegång, besvärsvägen fullföljer sitt mål till hovrätt och där framställer begäran om officialdelgivning, bliver hovrätten pliktig att, i händelse beslut fattas om besvärens kommunicering, själv ombesörja kommunikationshandlingarnas delgivande med motparten. Stadgandet i 27 kap. 6 § R. B. blir därmed satt ur tilllämpning å sådana mål, och något föreläggande för klaganden att uttaga och delgiva handlingarna med sin motpart skall ej givas i resolutionen. Ett sådant mål kan därför ej heller med stöd av 8 § i samma kap. göras desert på den grund att delgivning ej skett eller handlingarna ej återställts inom eljest föreskriven tid. Visserligen hava nämnda lagbud ej formellt ändrats vid tillkomsten av lagen om fri rättegång, men i ingressen till lagen har med tanke just på stadgandena i 27 och 30 kap. R. B. intagits en allmän föreskrift om "ändring av vad lag och författning i övrigt innehålla mot denna lagstridande".
Den, som en gång beviljats fri rättegång, är som regel berättigad att njuta förmånen till godo intill dess målet förts till slut, vare sig detta slutförande inträffar i över- eller underrätt. Emellertid kan denna förmån i två fall fråntagas honom under pågående rättegång. Först och främst skall detta ske, då part berett sig fri rättegång, oaktat hans talan grundar sig på överlåtelse, som skett i syfte att vinna fri rättegång. Parten har då redan från början saknat befogenhet att erhålla fri rättegång och således fört domstolen bakom ljuset. Vidare skall förmånen fråntagas honom, då det under rättegångens lopp visar sig att hans förmögenhetsförhållanden så ändrats, att han själv kan gälda rättegångskostnaden utan att inkräktning sker på de medel, han behöver för sitt uppehälle. I båda fallen skall domstolen genast förklara honom förlustig förmånen av fri rättegång, och i slutliga utslaget skall han dömas skyldig att till statsverket återgälda förskjutna kostnader.
Eljest njuter den, som erhållit fri rättegång, samma förmån fullt till godo, och icke ens i det slutliga utslaget kan han förpliktas att återbetala vad statsverket förskjutit för hans skull. Domstolen har över huvud taget icke att yttra sig om hans skyldighet att återgälda förskjutna kostnader. Däremot kan hans motpart i det slutliga utslaget bliva ådömd sådan återbetalningsskyldighet. Detta skall nämligen ske, om motparten tappar i målet och förhållandena äro sådana, att denne i en vanlig process varit skyldig gälda den vinnandes rättegångskostnad. I stället för att den vinnande fattiga parten tilldömes ersättning för rättegångskostnaderna, skall motparten då förpliktas att till statsverket gälda vad detta förskjutit eller skall förskjuta för den fattiges räkning. Kostnadernas belopp skola alltid finnas antecknade i den bok, som vid domstolen skall föras över fria rättegångar, och domaren vet därav vid varje ögonblick, huru mycket staten skall betala i målet. Han kan alltså i utslaget till siffran fastslå kostnadsbeloppet; det är icke tillåtet att, såsom plägar ske i fråga om ersättningar till vittnen i brottmål, helt allmänt
ålägga motparten att återgälda "vad statsverket kan visa sig hava utgivit i målet".
Alldenstund lagen ej lägger något hinder i vägen för att i samma mål bevilja såväl kärande som svarande fri rättegång, kunna, när sådant inträffar, uppstå olika eventualiteter beträffande kostnadernas återgäldande till statsverket. Vinner t. ex. käranden och skulle han i en vanlig process varit berättigad till rättegångskostnad, har domstolen att döma svaranden att, oaktat denne själv åtnjutit fri rättegång, till statsverket gälda de belopp, som statsverket förskjutit för kärandens räkning; vad som förskjutits för svarandens räkning stannar däremot tills vidare å statsverket och något yttrande härom gives ej i utslaget. Finner åter domstolen omständigheterna vara sådana, att kostnaderna bort i en vanlig process kvittas mellan parterna, yttrar sig domstolen ej alls om kostnadernas återgäldande; de skola beträffande båda parterna tillsvidare stanna å statsverket, och endast för den händelse de sedermera komma i goda ekonomiska omständigheter, kan statsverket efter särskild stämning få dem ådömda återbetalningsskyldighet.
De kostnader, som staten förskjuter för den fria rättegångens tilllämpning, utgöra nämligen ett förskott tillsvidare, som icke får återkrävas av den fattiga parten i annat fall än att han efter rättegångens slut och under de närmaste fem åren bliver så pass välsituerad, att han utan inkräktande på nödiga försörjningsmedel kan återgälda det gjorda förskottet. Att då motparten dömts till att ersätta kostnaden, parten blir helt fri från ersättningsskyldighet, torde utan särskild erinran vara uppenbart. Hos motparten uttages i såfall kostnaden genast, och för sådant ändamål åligger det domstolen att inom en månad översända transsumt av utslaget. Beträffande åter sådana mål, där kostnaden tillsvidare skall stanna å statsverket, har domstolen att för varje år upprätta och till K. B. översända förteckning å personerna, som åtnjutit fri rättegång, jämte uppgift å förskjutna kostnaders belopp, allt i överensstämmelse med föreskrifterna i kungl. förordningen den 19 december 1919. Med ledning av denna förteckning tillvaratager därefter kronans ombudsman statsverkets rätt att återbekomma förskjutna belopp av sådana parter, vilkas förmögenhetsställning förbättras under de närmaste fem åren.
Till bestridande av de utgifter, som uppstå till följd av fria rättegångsförfarandet, har riksdagen beviljat ett visst anslag, varur till domstolarna på rekvisition utanordnas förskott. Vid domstolarna kommer således hädanefter att finnas en domstolskassa och med denna skola gäldas så gott som samtliga kostnader i följd av fri rättegång. Endast ersättningar till vittnen utbetalas på annat sätt, nämligen i samma ordning som gäller för utbetalningen av ersättningar till vittnen i brottmål, d. v. s. genom magistrater och landsfiskaler. Angående förvaltningen av domstolskassan hava särskilda föreskrifter meddelats i förordningen den 19 dec. 1919. Likaså innehåller samma förordning närmare bestämmelser om uppläggande av särskild rotel över alla mål, däri fri rättegång beviljas, ävensom
i övrigt en del föreskrifter till ledning för domstolarna vid lagens tillämpning. Att ingå på en redogörelse härför tillåter ej utrymmet.
Att genom det nya institutet fri rättegång ett stort steg tagits framåt i syfte att bereda varje medborgare möjlighet att få sin rätt tillvaratagen, torde vara otvivelaktigt. Sverige står i detta avseende numera främst bland länderna, och ingen fattig kan hädanefter sägas bliva rättslös av det skäl att han saknar tillgångar att föra en rättegång. Men för att den nya lagen skall bliva fullt effektiv fordras även institutioner, som före rättegångens anhängiggörande stå den mindre kunnige till hands med råd och upplysningar. För att även fylla detta behov har lagstiftaren förra året beviljat anslag till upprättande av kommunala offentliga rättsanstalter. Sådana hava ännu icke kommit till stånd mera än i Stockholm, men torde inom närmaste tiden bliva inrättade även på andra håll, så att till slut varje län och varje större stad har ett eget rättshjälpskontor. Dessas uppgift är att bistå mindre bemedlade med rättshjälp såväl inför som utom rätta, och först i och med att tillräckligt antal sådana anstalter finnas tillgängliga, kommer den nya lagen om fri rättegång att tillfullo motsvara de syften, som man därmed velat uppnå.
Arnold Lindman.