Upplösning av handelsbolag. Vid Stockholms rådhusrätt handläggas sedan åtta år tillbaka å en och samma avdelning alla tvister, som avse tillämpning av lagen om handelsbolag och enkla bolag, så vitt fråga är om förhållandet mellan bolagsmännen inbördes eller mellan dem och bolaget. I egenskap av ledamot å denna avdelning har jag under ifrågavarande tid haft rik erfarenhet av en brist, som i visst avseende vidlåder nämnda lag, och jag har trott, att en kortfattad redogörelse för den vanligaste gestaltningen av de tvister, under vilka antydda brist kommit till synes, skulle kunna vara av intresse för Svensk Juristtidnings läsare, måhända ock i någon mån bidraga till ernåendet av en lagändring ägnad att avhjälpa bristen.
    Det ligger ju i sakens natur att, så länge det personliga förhållandet mellan bolagsmännen är gott och förtroendefullt, de frågor av ekonomisk art, som på grund av bolagsförhållandet uppkomma dem emellan, i allmänhet uppredas utan domstols medverkan. Desto vanligare är det att, sedan misstro och oenighet uppstått mellan kontrahenterna, dylika spörsmål föranleda hänvändelse till rätten. Sedan förhållandet mellan bolagsmännen utvecklat sig på sistnämnda sätt — och så sker ju dess värre ofta — framstår det i allmänhet såsom det naturligaste att gemenskapen bringas att upphöra. Så är ock för det mesta kontrahenternas önskan. Mindre vanligt är att de kunna enas om sättet för likvidationen och skiftet; och i all synnerhet vållar det senare ofta svåra slitningar mellan bolagsmännen.
    Man skulle sålunda kunna tro, att tvister innefattande klander av bolagsskifte skulle vara vanliga. Så är emellertid för ingen del fallet. Intet enda bolagsskifte har under ifrågavarande tid varit föremål för klander vid rådhusrätten. Och likväl hava tvister avseende upplösning av handelsbolag förekommit i stort antal.
    Saken är den, att oenigheten mellan bolagsmän, som vilja separera, oftast föranleder rättegång på ett tidigare stadium än det regelrätt avslutade skiftets. Hur är det för övrigt tänkbart, att ett skifte, upprättat på sätt lagen förutsätter av bolagsmännen själva, skulle kunna komma till stånd mellan två bolagsmän, som ha olika uppfattning rörande måhända en mångfald omständigheter av beskaffenhet att hava inflytande på skiftet, eller av vilka kanske den ene sätter sig på tvären mot varje av medbolagsmannen framställt förslag i enbart syfte att fördröja en uppgörelse, vid vilken han vet

sig komma att draga det kortare strået? Bör den mera medgörlige bolagsmannen ge vika och låta skiftet upprättas i enlighet med den andres mening samt underskriva skiftesinstrumentet under protest för att sedan anställa klandertalan? Till en dylik efterlåtenhet, som skulle medföra den mindre gynnade ställningen som kärande i den blivande rättegången, kan i allmänhet ingendera bolagsmannen förmå sig. Eller bör den ene utan medverkan av den andre upprätta eller låta genom tillkallade gode män upprätta en skifteshandling samt delge den åt medbolagsmannen, som därefter må anställa klandertalan? Ett på sådant sätt tillkommet bolagsskifte skulle väl näppeligen, om det lämnades oklandrat, tillerkännas gällande kraft.
    Som sagt, tvister innefattande klander av bolagsskifte i den mening lagstiftaren synes ha tänkt sig äro sällsynta, och detta av det enkla skäl, att ett bolagsskifte sådant lagen avser svårligen kan komma till stånd, då förhållandet mellan bolagsmännen över huvud taget är sådant, att rättegång kräves för att slita meningsskiljaktigheter dem emellan.
    I praxis ställer sig saken ofta så, att — vare sig bolaget lagligen trätt i likvidation eller ej — den ene bolagsmannen stämmer den andre med yrkande att utfå visst belopp, som han förmenar sig "enligt kontokurant" hava att fordra såsom sin andel i bolaget eller eljest på grund av bolagsförhållandet. Motparten har, säger han, ej velat deltaga i likvidation eller upprättande av skifte. Eller ock åberopas, att sådan oenighet varit rådande vid samarbetet i och för bolagets upplösning, att intet resultat stått att vinna på denna väg. För att styrka sin talan inger han — eller förmår motparten att inge — bolagets räkenskaper eller åberopar intyg av mer eller mindre sakkunniga personer att de genomgått räkenskaperna och kommit till ett resultat, som bestyrker det i käromålet framställda anspråket.
    Motparten förfar i allmänhet på samma sätt för att styrka, att det i själva verket är han, som har fordran hos den andre. Efter en mer eller mindre vidlyftig handläggning, i vilken det vanligen visat sig ytterst svårt att bringa ordning och reda, helst lagens föreskrifter om bokföringen i allmänhet icke iakttagits, blir domstolens svar i allmänhet det, att käranden icke kan — eller om genstämning uttagits att ingendera parten kan — på grund av bolagsförhållandet äga fordran hos motparten i vidare mån än vid blivande bolagsskifte sig visar att tillgodohavande för honom uppkommit hos den andre, vadan de framställda anspråken ogillas.
    Sedan följer ej sällan en ny process mellan bolagsmännen, däri käranden yrkar föreläggande för svaranden vid vite att sammanträda med käranden för upprättande av skifte. Svaranden bestrider i regel käromålet under förmenande att ingen anledning till vitesföreläggande förefinnes, då han intet hellre vill än förrätta skifte; att så ej kunnat ske, har berott uteslutande på den andres omedgörlighet. Resultatet av en dylik rättegång blir ej sällan negativt, men stundom förelägges svaranden vid vite att å viss tid och plats sammanträda med käranden för avsett ändamål. Om nu verkligen ett samarbete kom-

mer till stånd, avstannar det ofta snart nog, då parterna helt naturligt ej bättre nu än förut kunna enas om hur skiftet bör ske.
    Sedan sålunda även detta försök misslyckats, följer stundom en tredje process, i vilken den ene bolagsmannen yrkar att rätten måtte utse likvidatorer eller skiftesmän. Sådan talan har några gånger bifallits, dock näppeligen utan medgivande av svaranden. Resultatet synes emellertid städse hava blivit lyckligt. Skifte har förrättats, och någon klandertalan har icke avhörts. Men strävandena att få gemenskapen hävd ha kanhända krävt lika många år, som de högst bort kräva månader.
    Naturligtvis inträffar det, att bolagsman omedelbart stämmer om deltagande i skifte eller om utseende av skiftesmän.
    Någon gång har även den metoden prövats, att bolagsman föreskiftet sökt få uppkomna tvistefrågor avgjorda genom att vid domstol yrka rättelse i de av motparten förda räkenskaperna. Så tillvida har försöket lyckats, att domstolarna meddelat vissa föreskrifter att lända till efterrättelse vid det blivande skiftet. Härmed har emellertid intet vunnits — utom tidsutdräkt, enär, då skiftet äntligen skolat hållas, nya tvisteämnen yppats. Lagens mening är väl ock den, att alla tvister rörande skiftet skola i ett sammanhang och inom viss tid bringas under domstolens prövning. Svårigheten är att få till stånd den åtgärd, som skall bliva utgångspunkten för rättegången — skiftet.
    Ett botemedel mot de olägenheter, vilka, såsom av det föregående torde framgå, med nu gällande lagstiftning ofta äro förknippade med upplösningen av handelsbolag, synes man — i saknad av ett institut motsvarande exempelvis den danska "Skifteretten", som på begäran av bolagsman övertager likvidationen och skiftet — kunna bereda på det enkla sätt, att de nu gällande reglerna, enligt vilka likvidation och skifte skola ske genom bolagsmännen själva, få gälla allenast i de fall, då vederbörande äro ense om att så bör ske, och att domstolen genom ett lagstadgande bemyndigas att, så snart detta ej är fallet, på ansökan av bolagsman utse en eller flera gode män, som äga förrätta skiftet eller, om så behöves, både likvidationen och skiftet.
    Om ett aktiebolag eller ekonomisk förening, som trätt i likvidation, saknar av aktieägarna eller föreningsmedlemmarna utsedda likvidatorer, äger ju rätten på ansökan av bl. a. delägare i bolaget eller föreningen utse sådana, utrustade med samma befogenhet som om de utsetts av delägarna själva. Ett stadgande av dylik innebörd synes ur delägarnas synpunkt lika behövligt för handelsbolag, och de olikheter, som förefinnas mellan handelsbolag å ena sidan och de andra samfälligheterna å den andra, synas varken ur principiell eller ur praktisk synpunkt lägga hinder i vägen för tillkomsten av ett sådant stadgande. Efter all sannolikhet skulle det bliva till stort gagn för bolagsmän, som ej kunna enas om sättet för bolagets upplösning. Vad det i främsta rummet kommer an på är nämligen helt visst det, att parterna i sina bemödanden att komma till rätta

med upplösningen erhålla biträde av personer, för vilka de kunna hysa förtroende. Riktigheten av detta antagande bestyrkes av det ovan anmärkta förhållandet, att i de fall, då rätten i enlighet med parternas åsämjande förordnat likvidatorer, vidare tvistigheter icke förekommit vid rätten. För övrigt skulle en bolagsmans lust att vid likvidation eller skifte göra obstruktion, likasom ock en om medlen mindre nogräknad juridisk rådgivares benägenhet att därtill råda, med all säkerhet i betydande mån stävjas av blotta medvetandet att ett effektivt hjälpmedel däremot stode medbolagsmannen till buds.
    Det har sagts, att då domstolen ansetts kunna på grund av egen befogenhet utse gode män att förrätta arvskifte — så sker ej sällan vid rådhusrätten —, den ock bör kunna förordna sådana att förrätta bolagsskifte. Härvid är dock att märka, att ett lagbud förefinnes, som bjuder att arvskifte skall ske under medverkan av gode män, men att intet stadgande av motsvarande innebörd finnes i fråga om bolagsskifte.

B. Cavallin.