Bodräkt eller missbruk av förvaltningsrätt? Sedan makarna N. erhållit hemskillnad samt i anledning härav, i och för skifte, bouppteckning blivit uppgjord, som i av mannen N. på yrkande av hustrun beedigat skick utvisade en behållning i boet av cirka 1 500 kronor, instämde hustru N. sin man till Sollefteå tingslags häradsrätt med yrkande, att då denne lönligen undandragit boet ett i bouppteckningen ej upptaget belopp av 3 050 kronor, vari hon ägde giftorätt, han måtte fällas till ansvar enligt lag och förpliktas i skadestånd gälda henne 1 525 kronor, motsvarande hennes giftorättsandel i det undandragna. I målet upplystes härom, att mannen N., under hustruns frånvaro från det gemensamma hemmet, någon tid före hemskillnadsdomens meddelande försålt en makarna gemensamt tillhörig fastighet för 4 100 kronor samt omedelbart därefter utan vederlag överlåtit 3 050 kronor av köpeskillningen å en sin svåger; och medgav mannen vidare, att han så gjort i det enligt hans förmenande lovliga ändamålet att skada hustrun och hämnas å henne fördet hon skulle hava egenvilligt övergivit hemmet. Häradsrätten fällde vid angivna förhållanden mannen N. till ansvar för bodräkt och biföll tillika hustruns ersättningspåstående. Men Svea Hovrätt, där mannen N. sökte ändring, fann i utslag den 12 juli 1918 vad som lagts mannen N. till last ej kunna annorlunda anses än såsom ett obehörigt utövande av honom lagligen tillkommande målsmanskap; och då vidare frågan om mannens skadeståndsskyldighet icke vore av beskaffenhet att kunna prövas annat än i sammanhang med skifte av boet, upphävdes häradsrättens utslag i såväl ansvars- som ersättningsfrågan. Hovrättens utslag vann laga kraft.
    Med hänsyn till avsaknaden bland referaten i Nytt juridiskt arkiv av likartat fall, lärer detta utslag ej kunna frånkännas en viss prejudicerande betydelse. Och därför torde några ord därom i denna tidskrift kunna vara motiverade. Oavsett om man delar hovrättens uppfattning om innebörden av gällande rätt på ifrågavarande område eller ej, lärer man nämligen ej kunna

undgå att finna det resultat, vartill hovrätten kommit, föga överensstämma med det moderna rättsmedvetandets krav. Och saken synes ur denna synpunkt desto betänkligare, som målets utgång i hovrätten ej kan antagas vara att tillskriva bristande utredning angående någon relevant omständighet, utan måste anses som ett klart uttryck för hovrättens ståndpunkt i princip frågan om bodräkt mellan makar, såvitt denna fråga varit föremål för prövning.
    I detta hänseende är tydligt, att hovrätten utgår ifrån att maken enligt gällande lagstiftning så fullkomligt förfogar över makans under hans förvaltning stående egendom, att han jämväl äger att på dolöst sätt avhända hustrun densamma, utan att hon kan emot honom göra gällande ersättningsanspråk annat än likvidationsvis. Av formuleringen av hovrättens utslag kan visserligen dragas den slutsats, att hustruns egendom under hennes förvaltning är skyddad genom bodräktsbestämmelserna, och att så måste vara förhållandet lärer också utan vidare framgå av innehållet i 22 kap. 20 § strafflagen, ty då enligt sagda paragraf båda makarna och följaktligen även mannen kan vara subjekt i avseende å bodräktsbrott, och alltså åtminstone någon begränsning måste göras beträffande den egendom, varöver mannen må utan risk av bodräktspåföljd förfoga efter gottfinnande, synes uppenbart, att denna begränsning i första rummet bör gälla den egendom, varöver mannen har minsta rätt. Men trots detta lärer ej kunna förnekas, att utslaget till sina konsekvenser är högeligen riskabelt för den gifta kvinnans rättssäkerhet gent emot mannen. En maktställning för denne av angivna art innebure nämligen i själva verket ingenting mindre än att hustrun med avseende å sin giftorätt och sin enskilda egendom under mannens förvaltning bleve fullkomligt rättslös gent emot en förskingrande make Ty hennes rätt att uttaga ersättning likvidationsvis komme uppenbarligen att sakna allt reellt värde, enär mannen ju svarar för likvidationsfordran blott med egendom, som han äger vid äktenskapets upplösning, boskillnadsansökningen eller hemskillnads beviljande, och det torde säga sig självt, att en person, som förgriper sig i förskingringsuppsåt på sin hustrus egendom, icke kan tänkas draga sig för att ställa så till, att han vid likvidationen saknar egna tillgångar. Genom lämplig tillfällig placering av egendomen hos tredje man kunde mannen sålunda fullt lagligt och öppet överflytta å sig hustrun tillhörig egendom.
    Det torde vid sådant förhållande ej kunna förtänkas häradsrätten, att den ansåg sig böra tillämpa lagen så som skett. Och visst laga fog synes ej heller kunna frånkännas häradsrättens ståndpunkt. Redan ordalagen i 22 kap. 20 § strafflagen giva sålunda vid handen, att ingen begränsning finnes med avseende å beskaffenheten av den egendom, som är föremål för bodräkt. Ordet »något» kan nämligen ej gärna betyda annat än egendom av vad slag som helst. Och vidare framgår tydligt av paragrafens innehåll, att den bland annat avser såväl samfäld egendom som egendom, vartill den, som genom undandragandet lider förlust, ej har förvaltningsrätt. Även om man nu emellertid anser, att en hustru enligt sakens natur bör vara sämre ställd än exempelvis sterbhusdelägare eller en från förvaltningsrätt undantagen bolagsman, så kommer än ytterligare härtill, att lagbestämmelsen i fråga hämtats ur 1734 års lag, däri uti missgärningsbalkens 51 kap. 1 § stadgades bodräktsansvar för mannen, ehuru han då, med viss inskränkning beträffande hustruns fasta egendom, hade förvaltningsrätten till all boets egendom, och förvaltningsrätten förty ej kunde utgöra grund

för befrielse från sådant ansvar. Det synes då onekligen osannolikt, att dylik verkan numera skulle behöva tilläggas förvaltningsrätten.
    Hovrätten åter har, så vitt kan bedömas, menat, att de i 11 kap. giftermålsbalken givna likvidationsbestämmelserna äro tillämpliga, även då mannen låtit komma sig dolöst förfarande till last. Emellertid torde kunna ifrågasättas, om verkligen lagens mening varit, att dessa stadganden skulle gälla för andra fall än vid culpöst handlande. Sålunda lärer orden »vållande och förgörelse» väl kunna tolkas såsom avseende endast culpösa handlingar. Och därtill kommer, att då för tillämplighet av föreskrifterna i 11 kap. ej torde gälla någon inskränkning med avseende å den resp. make avhända egendomens äktenskapsrättsliga natur, skulle mannen helt enkelt ej alls kunna göra sig skyldig till bodräkt mot hustrun, om jämväl dolöst undandragande av egendom från hans sida vore att bedöma enligt detta kapitels regler.
    Skulle emellertid hovrättens utslag få anses utgöra ett riktigt uttryck för den nu gällande rättens ståndpunkt i förevarande hänseende, och skulle sålunda gränsen mellan bodräkt och missbruk av förvaltningsrätt icke sammanfalla med den mellan dolus och culpa, då torde det ej gärna kunna råda mera än en mening därom, att en lagändring till skyddande på ett effektivt sätt av hustruns rätt snarast bör vidtagas.

Nils Varenius.