DEN NYA GIFTERMÅLSBALKEN.
AV
PROFESSOR NILS ALEXANDERSON.
"Härigenom förordnas, att giftermålsbalken i Sveriges Rikeslag skall hava följande lydelse: — — —."
Ovillkorligt stannar ögat vid denna ingress till den nu utfärdade nya äktenskapslagen. Den betyder ju att för första gången har ett helt huvudstycke av det gamla lagverket med alla senare påsatta lappverk och vidhängda bihang gått i smältdegeln och ur gjutformen stått fram ett nytt och helt, som fogats in på det gamlas plats. Väl äro sedan länge 1734 års lags straff- och exekutivrättsliga balkar avlösta av nya lagar, reglerande områdena i deras helhet. Och måhända har det varit hänsyn av mera underordnad och tillfällig natur, som fått föranleda att — i motsats mot vad Äldre lagberedningen ifråga om strafflagsförslaget hemställde — dessa nya lagar icke i balkform inpassats i den "allmänna lagen", utan erhållit en mera fristående ställning. Men i allt fall har av de civilrättsliga balkarna ingen förrän nu kunnat bringas till hel ellerens den större delen omfattande nydaning. Och det är dock tanken på en helstöpt ny civillag, som är kärnan i det gamla så många gånger begynta, åter och åter avbrutna, men alltid segt ånyo upptagna kodifikationsprogrammet. Huruvida det numera skall befinnas lämpligt eller möjligt att inom samma ram infoga exempelvis rättegångsordningen, är väl tvivelsamt. Redan den gamla lagkommissionen hade ju för övrigt — i sitt förslag av 1731 — velat ställa den utanför.
Det var i februari 1811 grunden lades till den allmänna lagrevisionen genom instruktionen för den då nedsatta lagkommittén med dess föreskrift, "att 1734 års lagbok, i anseende till sin yttre form och indelning i vissa balkar och kapitel, må därvid tjäna till efterföljd." Arbetsplanen gick
den gången ut på att hela revisionsförslaget skulle sommaren 1813 utgå av trycket för att underställas myndigheters och allmänna opinionens granskning, innan det bleve förelagt 1815 års riksdag till antagande. Inför en dylik nästan grotesk omotsvarighet mellan plan och förverkligande kan man ha behov att erinra sig den slående parallellen i 1734 års lags tillblivelsehistoria. Dess begynnelse kan i varje fall ej dateras senare än från lagrevisionsarbetena på Karl IX:s tid, avsedda att fullbordas på något år. Och när efter många ansatser och mellanskov planen åttio år senare togs upp av Karl XI, syftades åter med allt allvar till ett färdigt resultat inom en mycket kort tid — som likvisst blev till ett halvt sekel.
Med en sådan erinran är likvisst självfallet ingen ledning vunnen för omdömet om nyttan och förnuftigheten av det sista seklets envisa ansträngningar. Det måste bero av den uppskattning man vill skänka å ena sidan vad de nedlagda mödorna hittills tillfört vårt rättsliv, oberoende av att de ej avsatt de egentligen åsyftade resultaten, och å andra sidan värdet för vår framtida rättsliga kultur av att den allmänna borgerliga rättens regler utmejslas i lagform och inordnas i en kodifikation.
Den norske rättslärde, prof. FR. STANG, har i sina rätt mycket uppmärksammade, särdeles kritiskt hållna reflexioner över lagstiftning som rättslig kulturform velat hävda att, med undantag för särskilda förhållanden — såsom exempelvis om det gäller att ena hittills skilda rättsterritorier under en gemensam rätt — en kodifikation av den allmänna privaträtten blir en alltför dyrt köpt vinning. Dels lägger dess utarbetande under decennier eller mansåldrar beslag på juristståndets yppersta förmågor, vilka kunde vunnit en bättre användning. Och dels lägger den, fullbordad, för ett halvt sekel eller mer en tung hand över doktrin och praxis, som båda löpa fara att bliva trälar under lagens bokstav.
Utan tvivel ligger för sistnämnda, ju ofta framställda anmärkning en i viss mån riktig iakttagelse till grund. Men ifråga om de slutsatser, som därav äro att draga, torde en viss försiktighet vara på sin plats. SAVIGNY såg häri beviset för lagstiftningens olyckliga inflytande. Med anknytning till Bacons av Verulamord om det juridiska tänkandet såsom ett ofritt, ett "bundet resonnerande" — en karaktäristik, av S. med orätt uttydd in
peiorem partern — utpekade han den stiftade lagen såsom den juristens tanke fjättrande bojan. Men förklaringen till det ovannämnda fenomenet torde icke så utan vidare vara att finna i lagverket i och för sig. Efter den anspända kraftutveckling, en fullbordad stor kodifikation betingar, följer helt naturligt en avmattningsperiod. All rättsutvecklings historia är underkastad en dylik rytmik. Även då den ledes av doktrin eller av domstolspraxis såsom dominerande faktor, förhåller det sig härutinnan icke annorlunda. Efter tider av språngartad utveckling följa perioder, då doktrinens bewährte Lehre eller rättspraxis' settled rules utöva ett i hög grad stabiliserande eller, då det vill sig mindre väl, ett "förstelnande" inflytande likaväl som lagkodexen.
Och trots de vidriga öden, varmed de stora lagförslagens långa mödor under det gångna seklet i allmänhet lönats, skall hos oss den uppfattningen knappast vinna anslutning, att de betytt ett beklagligt slöseri med den högt kvalificerade arbetskraft, som här tagits i anspråk. Bäst framstå kanske skälen för en motsatt mening, om man jämför lagstiftnings arbetetsinsatser i vår rättsutveckling med doktrinens och rättsskipningens under samma tid. 'Det torde icke kunna rättvist sägas, att de senares möjligheter varit missgynnade av de yttre förhållandena. I 1810 års vittsvävande riksdagsprogram för rättsväsendets upphjälpande ingick en lagrevision blott såsom ett moment. Det hette däri,
"att de till lagfarenheten såsom dess grunder och hjälpmedel hörande kunskaper böra på allt sätt uppmuntras, vartill hörer, att de män, som med lagfarenhetens theori egentligen äro sysselsatta, på tjänligt sätt förmås att till allmän granskning och undervisning utgiva härtill hörande avhandlingar på modersmålet; att även andra kunniga personer genom distinktioner och dylika lämpliga belöningar böra väckas till tävlan med de nyssnämnda, så att ifrågavarande theori icke bliver ansedd som ett monopol för några få, eller för något, som med utövningen icke skulle stå i synnerlig gemenskap, men kännedomen av den förra mera spridas, och såväl härigenom, som genom allvarsamma ämbetsexamina för dem, vilka ingå i det civila ståndet, samt genom sunda befordringsgrundsatser, i sammanhang med en mera liberal lönereglering för samma stånd, ett tillräckligt antal personer så inom som utom ämbetsmannakåren tilldanas, av användbar skicklighet jämväl för lagstiftningsärenden —".
Samtliga de tre huvudformerna för rättslig kultur äro således här anbefallda till statsmakternas omhuldande. Och vill man vara rättvis, och särskilt om man ställer vid sidan vad som funnits kunna och böra åtgöras i andra jämförliga
länder, torde icke kunna förnekas, att under den följande tiden småningom också gjordes allvarliga ansträngningar i alla de utpekade riktningarna. De juridiska lärostolarna utökades från en eller två till sju eller åtta vid vartdera universitetet, och de tidigare "slätte villkor" i ekonomiskt hänseende bättrades. Långt mera ingående och mångsidiga insikter i den positiva svenska rättens discipliner ha därefter kunnat bibringas och fordras av domareståndets ämnessvenner. Rättvisare befordringsprinciper och — vad ämbetskarriärens senare del beträffar — relativt goda lönevillkor ha jämväl bidragit till en bättre rättsskipning. Och det bör säkert också erkännas att under periodens senare hälft — och särskilt efter det ett rättsbildat advokatstånd uppkommit — handläggning och prövning långt mera än förr koncentrerats på själva de reala tvistefrågorna. Rättegångsprotokollen från 1800-talets förra hälft bära alltför ofta vittne om det uppstaplande av mer och mindre ihåliga formella invändningar, som då fick meningslöst förlänga rättegångarna och draga tid, arbetskraft och skarpsinne från den verkliga rättskipningsuppgiften i en omfattning som i senare tid icke har motsvarighet.
Men med dessa medgivanden måste det ju å andra sidan sägas, att teori och praxis i skäligen ringa mån förmått föra själva rättsutvecklingen framåt — och detta under en tid, då rättens eget föremål, de mänskliga yttre relationerna, de ekonomiska och sociala livsformerna, undergått en så grundlig och snabb omvandling i många stycken. Den insats, de härutinnan gjort, har till väsentlig del inneburit att de småningom gjort rättslivet till godo vad lagrevisionsarbetet — låt vara utan direkta resultat i lagstiftningsåtgärder — framvunnit.
Kanske icke så mycket lagstiftningen, som icke fastmera lagstiftningsarbetet har under ett århundrade hos oss intagit den ledande ställningen. Genom textförslag, motiver och bilagda utredningar och granskningar ha vi vunnit den säkraste orienteringen i vår svenska rätt. Det har från dem fallit ett starkare ljus än oftast eljest över vägen på vilken vi äro komna, punkten där vi stå och riktningen i vilken det gäller att söka sig fram. Den nationella rättens egenart, innebörden av dess huvudsatser och deras inbördes samband, också deras svagheter och tillfälligheten i deras tillblivelse eller utformning ha här bäst, i de enklaste och överskådligaste linjerna blivit klarlagda.
Det kan ju härvid invändas, att dessa arbetsresultat just vunnits på doktrinens och rättspraxis' bekostnad: man har dragit vetenskapsmän i deras produktivaste ålder från det dogmatiska bearbetandet av rätten till lagstiftningsuppgifter och man har för samma ändamål berövat domareverksamhetenen rad av dess allra bästa målsmän. Helt avvisas kan givetvis denna invändning icke. Minst fog har den nog i fråga om praxis' män: de hava efter ett ej alltför stort antal år återvänt till sitt förra kall, med friare blick och säkrare handlag på mötande mera prövande frågor. I viss mån sämre står det väl för doktrinens del: dess män ha mera sällan tagit vägen tillbaka från närheten av det praktiska rättslivets centrum. Det har dock ingalunda alltid behövt betyda ett övergivande av teoretiska uppgifter. Men framförallt får måhända svaras, att det vill se ut, som hos svenska jurister, både teoretici ex professo och practici — med en ofta överraskande rik och djup fond av teoretiskt vetande — kunskaper och begåvning gärna komme bäst till sin rätt vid handläggandet av lagstiftningsuppgifter i större stil.
Bland de synpunkter till förmån för en lagkodifikation, som STANG gått förbi, torde särskilt en vara förtjänt att framhävas såsom betydelsefull just för svenska förhållanden. Den nämligen att gammal fast tradition i ett land kan hava ställt den allmänna lagboken för det allmänna medvetandet såsom rättslivets yppersta och mest vördnadsbjudande yttring och fasta ryggrad. En sådan tradition är utomordentligt djupt rotad i det svenska folklynnet. Den är en huvudfaktor för vår rättsutvecklings förlopp sedan många sekler; den är i och för sig en tillräcklig förklaringsgrund för den seghet, varmed tanken att ersätta ett föråldrat lagverk med ett nytt av samma grundtyp fullföljts så under århundradet före 1734 års lag som under det sista. Och kanske ligger här också förborgad en huvudorsak till att nydaningsarbetet blivit så mödosamt och hinderfyllt. Vördnaden för och tilliten till den gamla lagskatten slår instinktivt upp och reser sig i motvilja, när det blir allvar av att släppa den för något nytt, något mindre ärevördigt och därför liksom mindre auktoritativt. Bakom de somoftast skröpliga förståndsskälen mot de ifrågasatta ändringarna förnimmes som den bärande kraften i motståndet denna enkla instinkt.
Det är icke att förvänta att i ett så beskaffat rättssamhälle domstolspraxis skall finna det tillkomma sig att sörja för det behövliga måttet av förnyelse i rättsväsendet. Det ligger fastmera närmast till hands att den endast sporadiskt, med största tveksamhet och minsta möjliga åverkan å formellt gällande lagbud, om möjligt med stöd av en redan framställd, försvarbar omtolkning av deras innebörd, ger sig ut på omdanandets väg för att göra rättvisa åt ändrade tidsförhållanden och med dem följande mer eller mindre bestämda förskjutningar i rättsuppfattningen. Kanske kunde man vilja säga, att det dock är den evigt hägrande lagrevisionen, som tvingat praxis till denna återhållsamhet: man har ej velat föregripa den i utsikt ställda, men till sin innebörd alltjämt svävande lösningen på lagstiftningens väg. Det motsäges emellertid därav, att det just varit med de stora lagförslagens stöd, som praxis vågat sig på sina mest betydande avsteg från den skrivna lagens grundsatser.
STANG har rekommenderat att med undvikande av stora kodifikationsarbeten åvägabringa den nödvändiga förnyelsen, där den ej vill låta sig fås på en så att säga "naturlig" väg, genom några helt enkla lagbud för särskilda rättsinstitut eller detaljer av rättsinstitut. Erfarenheten torde ha lärt, att detta råd i allt fall ej passar våra förhållanden. Den gamla lagbyggnaden är, med alla sina brister och luckor, dock ett alldeles för ömtåligt helhetsverk för att medgiva mycket lappande och utbyggen. Det är icke de många små laglapparna, utande stort anlagda arbetena som burit oss framåt. Långt ifrån alla vanskligheterna med de små bättringsverken plägar det lyckas deras upphovsmän att inse, långt mindre att undvika. De ledande grundtankarna i den gamla rätten bli i fara för att villas bort, utan att ersättas med något helgjutet nytt. Icke utan skäl hade WINROTH ett ord att säga om de små lagstiftarna, som fått sig en uppgift förelagd "på de yttre lederna", men i regel "fallit för frestelsen att då och då göra ett slag inomskärs, där den stora farleden skulle gå fram, men alla de många försåten lura".
Det säges stundom att äldre lagböcker hade en stor uppgift i att uttrycka rättsbuden i enkla, för var man lätt tillgängliga satser, så att de bleve en hela folkets verkliga egendom, men att med rättslivets långt fortskridna komplicering och rättsteknikens "förfining" en modärn kodifikation ej längre
kan tänkas avsevärt duglig att tjäna detta ändamål. Men det torde böra svaras: den både kan och den måste. Den måste, nu långt mera än under de sistförflydda seklen. Den upplösning, varmed de modärna livsvillkoren drabbat de fasta, auktoritativa folksederna likaväl som det av skilda orsaker så kraftigt stegrade och av äldre hinder nu ej längre hämmade hävdandet av den egna personen och den egna sociala gruppen gör det så mycket angelägnare att rättsordningen står fram för folkmedvetandet representerad av en gestaltning med möjligast klara och fasta konturer, en hög auktoritet av permanent och relativt orubblig natur, till sitt väsen och värde så förtroligt välkänd som möjligt. Här gäller motsatsen till Taciti ord: Major e longinquo reverentia. Åtminstone hos oss synes det vara just den allmänna borgerliga lagboken, som bäst ägnar sig för denna ställning. Utan en dylik av lämpligt omfång och avfattning torde man svårligen vinna vad vinnas bör och kan för samhällets stabilisering genom folkets deltagande i rättsskipningen. Och vad beträffar de framhållna svårigheterna för ett dylikt lagverks åvägabringande, äro de säkerligen i viss mån överdrivna. Utan tvivel vore det fåfängt att söka nå de äldre i enkelhet och konkretion. Men det bör ej förbises, att även inom de breda lagren det nu ochframdeles förefinnes en betydligt stegrad förmåga av abstraktion och distinktion. Endast detta förhållande har överhuvud kunnat möjliggöra tillämpningen av en finare rättsteknik — i motsatt fall skulle nutida rätt långt mera än fallet är te sig främmande för rättsuppfattningen. Men naturligtvis måste en doktrinär prägel på lagen sorgfälligt undvikas. Det metodiska fel, som härutinnan begåtts inom länder med en doktrinens härskareställning, har väl väsentligt bidragit till misstron mot nutida kodifikationer. Det är emellertid våra äldre lagförslags ovanskliga förtjänst att hava på ett efterbildligt och i senare arbeten på allmänna lagens område också efterbildat sätt iakttagit den borgerliga lagteknikens och lagstilens naturliga fordringar och gammal god inhemsk tradition. En annan fordran är givetvis att fördelningen av rättsmaterialet på allmän lag och specialförfattningar sker så, att den förra icke tynges av ett för stort eller ett för litet allmängiltigt sådant och sålunda ock kan ges en mera överskådlig form.
Den svenska rättsliga odlingens intresserade vänner och idkare torde det hava berett allmän tillfredsställelse att under de båda sista decennierna se murarna till ett dylikt byggnadsverk på flera punkter resa sig i rena och ädla linjer ur all den omgivande bråten av fallfärdiga lagruiner, kringspridda specialförfattningar och små tillfälligt uppförda hyddor och skjul för hemlösa rättsinstitut. Nyttjanderättslagen och de övriga visserligen ännu en överarbetning krävande delarna av jordabalken, köplagen, avtalslagen, kommissionslagen, barnalagarna äro dylika murdelar. Och nu har det alltså lyckats att — i tvänne byggnadstempon — föra till fullfärdigt skick ett självständigt parti av det hela. Det måste ses som ett hoppgivande tecken för en snar och god fortsättning fram till en hel civillag; det är som bekant dock det första steget, som plägar kosta mest. Det gångna decenniet har kännetecknats av en nästan febril iver på diverse smärre lagstiftningsgebit, såsom naturligt är under en tid av omstörtningar på det ekonomiska området samtidigt med politiska maktförskjutningar. En viss "överansträngning" av intresset för lagstiftning har emellertid blivit följden, en reaktion har rätt tydligt börjat förmärkas, förklarlig nog och utan tvivel också delvis fullt berättigad. Det gäller emellertid att se till att detta begynnande omslag i stämningen icke får tillåtas drabba de verkligt angelägna stora lagbyggena på civil-, straff- och processrättens områden.
För den som längre tid följt lagrevisionens gång har det väl måst te sig som en överraskning att dess första fullfärdiga frukt blev giftermålsbalken — före handels- och jordabalkarna, som åtskilligt tidigare under revisionsarbetets sista huvudfas kommo under bearbetning. Det kan ju sägas, att på grund av äktenskapsrättens mera fristående ställning vanskligheterna här varit mindre. Problemet har ju ej varit tillnärmelsevis så omfattande som den allmänna och speciella obligationsrättens, ej heller komplicerats av förknippandet med tidskrävande organisatoriska anordningar, såsom fallet varit med fastighetsrätten.
Men svårigheter ha visserligen förelegat av annan, ej ringare art. SAVIGNY har framhållit, att av lagstiftningens båda huvudelement, det juridiskt-tekniska och det "politiska", ingår än det ena än det andra som det dominerande. Som exempel
på ett område för det förra elementets utpräglade övervikt angav han obligationsrättens allmännare satser, som exempel på det politiska elementets herravälde åter äktenskapsrätten. Erfarenheter hos oss från senaste tid ha varit ägnade att bringa denna exemplifikation i minnet. Lagen om avtal och andra förmögenhetsrättshandlingar av 1915 antogs av riksdagen med en enda liten jämkning och — jag skulle tro — utan någon som helst kammardebatt. Och dock innehåller den på ej få punkter nya rättsprinciper, och ger sin efter sakens natur mycket diskuterbara lösning av talrika problem, ej sällan av betydande praktisk räckvidd. Äktenskapslagarna åter — såväl den om äktenskaps ingående och upplösning av 1915 som den om dess rättsverkningar av 1920 — satte andarna i livligaste rörelse och föranledde skarpa meningsbrytningar, i principer och i detaljer. Saken är ju — som också Savigny ungefär uttryckt det — den att man här rör sig på ett fält, där rätten är mer intimt än kanske annorstädes sammanflätad med seden och de sedliga begreppen.
En besläktad svårighet ligger däri, att lagen här, om den eljest skall fylla sin nationellt enande och ledande uppgift, måste ej blott i fråga om abstraktare satser, utan långt ut i den konkreta gestaltningen giva en enhetlig reglering på det intimaste sociallivets, på familjelivets område för folket i dess helhet, för alla dess i livsförsel och hushållningsformer så starkt differentierade kretsar. Och det har därvid än vidare krävts att taga behörig hänsyn till en ny tids stegrade individualism så på det rent personliga som på det ekonomiska området och speciellt åt de väsentligt förändrade förutsättningarna för hustruns ställning inom äktenskapet, utan att likvisst överdriva de nya faktorernas betydelse för det normala familjelivets faktiska gestaltning och utan att giva till spillo de värden, som vunnits genom den historiskt givna rättens och sedens och rättskänslans anpassning till varandra.
Det kunde visserligen vara ägnat att väcka farhågor då det djärva försöket gjordes att på ett så ömtåligt och så intimt nationellt rättsområde etablera samarbete i lagstiftningen mellan de tre skandinaviska folken. Att ett sådant samarbete på obligationsrättens internationellt långt mera ensartade fält bragt vackra skördar, var intet säkert bevis för huru detta företag skulle utfalla. Emellertid stå vi nu inför rätt så säkra utsikter till
att överensstämmelse verkligen skall vinnas i de viktigaste delar av nordisk äktenskapsrätt. Medlemmar av vår lagberedning ha vittnat, att några uppoffringar vid de gemensamma överläggningarna av svenska önskemål av nämnvärd betydelse har detta icke kostat, och de — för övrigt trevande och obestämda — antydningar i annan riktning, som vid kritiken av lagförslagen framkommit, ha med lätthet kunnat tillbakavisas. Det är onekligen i och för sig ett vackert resultat, och det torde ha främjats icke minst därav att man vid arbetet från början ställt anspråken på gemensamhet så blygsamt. Man har bäst funnit varandra just i känslan av full ömsesidig frihet, i beslutenheten att där så funnes lämpligare gå var sin väg.
Av de båda lagverk, som nu sammansvetsats till en balk, visar det äldre, om äktenskaps ingående och upplösning, långt närmare anslutning till Lagkommitténs och Äldre lagberedningens arbeten, än det senare, om rättsverkningarna — helt naturligt, då kvinnans ekonomiska emancipation är en företeelse och ett behov, som uppstått först under mellantiden, såsom följd bl. a. just av den könens likställighet i giftorätt, arv och myndighetsvillkor, för vilka dessa äldre förslag beredde marken.
De "ofullkomnade äktenskapen", detta egendomliga, först vid en närmare historisk analys förklarliga missgrepp av 1734 års lags stiftare, som äntligen genom 1915 års lag vann rättelse, voro redan i de äldre förslagen avlysta. Och det var mera lärorikt än uppbyggligt att förnimma lagtraditionens makt över förstånd och känsla i det sega försvar för deras bibehållande i någon form, som mötte lagberedningens förslag. Inom fackkretsar torde meningen i denna punkt sedan mycket länge varit fullt stadgad och enig.
I visst samband med denna punkt ville de äldre förslagen betaga trolovningen all rättslig giltighet och förbehålla en dylik först åt lysningen. Denna ståndpunkt torde väl ha sin förklaring som en reaktion mot trolovningens personrättsligt bindande kraft, dess karaktär av äktenskapshinder enligt 1734 års lag. Den nya lagen har här förfarit mindre våldsamt och nöjt sig med att inskränka trolovningens verkningar till det ekonomiska området. Genom det särskilda ekonomiska ansvaret för den trolovade mannen i det fall, att kvinnan är rådd
med barn, har en sakenlig ersättning för det "ofullkomnade äktenskapets" verkningar nåtts, och genom att för trolovning varken kräves form eller offentliggörande har bl. a. nyssnämnda verkan kunnat sträckas ut att gälla även fall av s. k. hävdande under äktenskapslöfte. Å andra sidan har man — i viss motsats till de äldre förslagen — noga vaktat sig för att låta trolovnings brytande grunda rätt till skadestånd för själva den felslagna utsikten till äktenskapet, i stil med den anglosachsiska rättens "breach of promise".
De rashygieniska hänsynen beträffande äktenskapshinder, vars fog även den gamla lagen erkände, ha i anslutning till den modärna läkarevetenskapens yrkanden givit anledning till nya hindersregler, vilkas effektivitet man funnit sig böra säkra genom personlig deklarationsplikt för kontrahenterna. Å andra sidan ha ett flertal äldre hindersregler, som börjat kännas som ett meningslöst tvång och frestat till illegala könsförbindelser, fått falla bort: stadganden om sorgetid, avvittring o. s. v.
I fråga om äktenskaps upplösning genom skilsmässa var det tydligen hög tid att lagstiftningen ingrep i utvecklingen, som urartat därhän, att medan för befolkningens flertal en frivillig skilsmässa endast med orimlig omgång och framförallt endast under högst förödmjukande former var tillgänglig, hade däremot för de ekonomiskt mera välstående öppnats en "Schleichweg des Rechtslebens", som gjorde den lättsinnigaste i hastigt mod beslutna skilsmässa till en omedelbart verkställbar sak. Lagberedningens förslag till reglering av skilsmässorätten, med de båda instituten medling och besinningstid under hävd sammanlevnad såsom garantier mot missbruk och förhastanden, väckte ivriga gensagor och farhågor om en stark stegring i skilsmässornas antal. Normala förhållanden ha ej ännu ett tillräckligt antal år varit för handen för att härom kan sägas mera, än att tills vidare det icke låter sig statistiskt påvisas, att dessa farhågor varit grundade, men att vissa siffror däremot tyda på att de nyssnämnda instituten verkligen äga avsevärd praktisk betydelse.
I kapitlen om äktenskapets rättsverkningar äro de centrala problemen givetvis de, som röra egendoms- och förvaltningsordningen. Den nya lagen har här gått fram skenbart radikalt, men uppenbarligen i syfte att konservera själva kärnan och grundtanken i nuvarande egendomsordning, makarnas gemensamma
intresserande i boets bevarande och förkovran. Vid bodelningen äga de t. o. m. i vidsträcktare omfattning än hittills lott och andel i den befintliga egendomen. Det väsentligen nya är att mannens principiella dispositionsrätt över bådas egendom under äktenskapet fått vika för regeln, att vardera — dock med betydliga modifikationer i fråga om den egendom, som bildar själva hemmet — förfogar över sitt. Denna princip: gemensamhet i förmögenhet, framträdande vid bodelningen, men dessförinnan skilda förmögenhetsmassor under varderas enskilda förvaltning, är utvecklingen av en tanke, som för flera decennier sedan ungefär samtidigt framfördes från svenskt och danskt håll.
Så ny och främmande denna varje framtida äktenskap omedelbart berörande anordning kan synas framstå, är det ett påfallande faktum, att den vid prövningen i riksdagen icke väckte något egentligt eller vittutgrenat motstånd och särskilt att den från både lantmanna- och arbetarehåll fick en ganska enig anslutning. Att denna formel för egendomsordningen icke är idealisk, behöver icke framhävas. Problemet är nu en gång i hög grad av den beskaffenhet, att man måste nöjas med rätt måttliga approximationer. Det torde emellertid icke i diskussionen framkommit eller i främmande folks rätt kunna påvisas något uppslag, som tillnärmelsevis kan för svenska förhållanden mäta sig med densamma i praktiskt värde. Ett fasthållande vid den äldre principen hade redan 1898 års lagstiftning tillfyllest visat vara omöjligt: till hustruns tryggande och till vidgande av hennes ekonomiska oberoende och rörelsefrihet hade man där sökt genomföra en rad modifikationer i huvudregeln, vilka emellertid å andra sidan verkade så hotande för tredje mans intresse, att de måste förses med förbehåll, som betogo dem nästan allt sitt värde. Resultatet var ett virrvarr av egendoms-, förvaltnings- och gäldsregler, som icke förmådde skydda vare sig hustrun eller tredje mannen på åsyftat sätt. Att, såsom en svensk teoretiker tidigare föreslagit, stadga samförvaltning mellan man och hustru, måste leda till olösliga konflikter. Den rena egendomsskilsmässan med vissa regler till hemmets skydd efter amerikanskt mönster har både tidigare och under den nu förda diskussionen haft förespråkare. Den synes emellertid grunda sig dels på en underskattning av hustruns hemarbete och därpå grundade rättvisa anspråk
att få del i vad som hopsparts av mannens arbetsförtjänst, dels på missförstånd rörande "homesteadrättens" verkliga förutsättningar, innebörd och värde.
Större buller än huvudfrågorna väckte under diskussionerna om förslaget stadgandena i 5 kap. om makars inbördes underhållsplikt. Man befarade att i familjelivet skulle komma in ett element av pockande på juridiska rättigheter, eventuellt ett processande makar emellan av ödeläggande verkan. I själva verket måste dock en närmare granskning giva vid handen, att lagen här går fram med yttersta varsamhet. Här ges i främsta rummet regler av närmast etisk innebörd. Till något mera än leges imperfectae blir det endast för sådana fall, där makes vanvård av sina plikter eller den inbördes söndringen tagit sådana former, att äktenskapet redan är förolyckat.
Övergångsbestämmelserna till den nya lagen bjuda åtskilligt av både teoretiskt och praktiskt intresse. För redan ingångna äktenskap skola de nya egendoms- och förvaltningsreglerna givetvis i princip icke gälla, däremot i stort sett underhållsreglerna. Genom en rad stadganden har det möjliggjorts för makar, som så vilja, att komma den nya ekonomiska ordningen mer eller mindre nära. Sannolikheten talar väl knappast för att denna möjlighet ofta skall begagnas. I fullt lyckliga äktenskap torde man säga sig att i praktiken skillnaden bleve ringa eller ingen. I de mindre harmoniska torde samförståndet om att begagna sig av medgivandena icke så lätt uppnås.
Språket i den nya balken måste sägas fylla högt ställda anspråk. Framför allt torde detta omdöme gälla dess först framlagda del. I den senare avhandlas ju stundom mycket invecklade saker, och om ett och annat stadgande där har kritiken anmärkt en viss tyngd och svårläslighet. Men om verket i det hela har från lekmäns håll tvärtom uttalats det varmaste erkännande för klarhet och enkelhet i avfattningen.
Allt som allt synes man kunna hysa god tillförsikt, att det varma erkännande, som från så många skilda håll kommit presidenten WESTRING och hans medarbetare i lagberedningen till del, skall visa sig ha inneburit en riktig uppskattning av det verk, som nu blivit svenska folkets egendom.