NÅGRA ORD OM BARNAVÅRDSMANNENS PROCESSUELLA STÄLLNING.

 

AV

GÖSTA BÄÄRNHIELM.

T. F. ASSESSOR VID GÖTEBORGS RÅDHUSRÄTT

 

Genom lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap (i det följande kallad barnlagen) har med barnavårdsmannen i vår rätt införts en ny personlighet, om vars ställning i bl. a. processuellt hänseende delade meningar gjort sig gällande. På grund härav och med hänsyn till frågans vikt synes ett försök till dess belysande ur principiell synpunkt och i tillämpningen på några praktiska fall icke vara opåkallat.
    Av vikt för undersökningen är först svaret på spörsmålet vem som i ett s. k. barnuppfostringsmål, däri barnavårdsmannen ej för talan, är att anse såsom kärande. Detta i sin ordning är givetvis beroende av beskaffenheten hos de anspråk, som göras gällande i målet. Dessa avse regelmässigt fastställelse av faderskapet samt utfående av underhåll åt barnet och modern ävensom understundom barnets förklarande för trolovningsbarn.
    Till en början må här beaktas yrkandet om underhåll åt barnet såsom det praktiskt viktigaste av berörda anspråk.
    Frågan om grunden till skyldigheten att utgiva barnuppfostringsbidrag har varit föremål för skiftande meningar. Enligt en åsikt, den s. k. deliktsteorien, grundas skyldigheten på, icke att lägersmannen anses såsom fader utan att han genom samlaget begått ett delikt, en handling som av rättsordningen anses otillåten, även om den i senare tid ej varit belagd med straff. På grund av denna handlingens beskaffenhet och då barnets avlelse kan vara en följd därav, förknippas därmed skyldighet att underhålla barnet. Enligt en annan uppfattning, den s. k. faderskapsteorien, är underhållsskyldig-

OM BARNAVÅRDSMANNENS PROCESSUELLA STÄLLNING. 207heten grundad på ett verkligt faderskap och alltså en rent civilrättslig förpliktelse.
    Beträffande spörsmålet om på vilken av nämnda grunder svensk lag och praxis före barnlagens tillkomst byggt, hava likaledes växlande uppfattningar kommit till synes hos våra rättslärda. Sålunda förklarar AFZELIUS 1, att vår rättsuppfattning, sådan den sedan långt tillbaka tillämpats, icke varit den s. k. civilrättsliga, utan att barnuppfostringsmålen betraktats och behandlats som causae criminales. WESTRING 2 däremot företräder den åsikten att våra lagar från äldsta tid grundat underhållsskyldigheten på faderskapet och anser beträffande den svenska praxis, att densamma icke blott kan väl förklaras från faderskapsteorien utan t. o. m. är oförenlig med deliktsteorien. Lagberedningen yttrar i förevarande hänseende: "Enligt stadgandet i 8 kap. 7 § ärvdabalken är den underhållsskyldighet, som emot barn utom äktenskap åligger dess föräldrar, otvivelaktigt att anse såsom en av det naturliga fader- och moderskapet härflytande civil förpliktelse. Inom svensk rättspraxis hava dock barnuppfostringsmålen sedan äldsta tider behandlats såsom brottmål. Denna praxis äger helt visst samband därmed att enligt äldre rätt lönskaläge alltid var belagt med straff (53 kap. missgärningsbalken) och att sådan påföljd ännu kan drabba mannen, om han efter lagsökning av kvinnan eller hennes målsman förpliktas att giva underhåll till barn, varmed kvinnan i lägersmålet blivit rådd (18 kap. 9 § strafflagen3). Då frågorna om uppfostringsbidrag och straff behandlades i ett sammanhang, fick den förra frågan följa frågan om straffet åt, vilket var så mycket naturligare, som därigenom bereddes avsevärda lättnader beträffande fullföljden. Numera har väl uppfattningen om underhållsskyldighetens civilrättsliga karaktär börjat tränga igenom, men ehuru ansvarstalan för lönska läge nästan aldrig förekommer, bruka ifrågavarande mål alltjämt i processuellt avseende hänföras till brottmålen. I följd därav anses sådant mål böra jämlikt 10 kap. 21 § rättegångsbalken upptagas av rätten i den ort, där gärningen är gjord, det vill säga där lägersmålet skett. Dock har i senare tid den rätt, där mannen har sitt personliga forum, ansetts skyldig att handlägga barnuppfostringsmål, däri något ansvarsyrkande icke blivit framställt."

 

    Det kan nog icke bestridas, att båda ovannämnda uppfattningar angående grunden till underhållsskyldigheten haft sina

 

1 Några ord om edsformuleringen i s. k. barnuppfostringsmål i Sv. J. T. 1916 s. 145 och Sv. J. T. 1917 s. 22.

2 Faderskap till barn utom äktenskap i Sv. J. T. 1917 s. 1.

3 Detta lagrum är som bekant numera upphävt genom lag den 20 juni 1918.

208 GÖSTA BÄÄRNHIELM.företrädare bland våra domare. Det har sålunda å ena sidan icke varit ovanligt, att vid meningsutbyten höra yttrandet att grunden är en brottslig handling, medan å andra sidan det förhållandet att svaranden stundom förpliktats att utgiva underhållsbidraget till "käranden eller annan barnets lagamålsman" och hänvisats att fullfölja talan mot utslaget efter vad antyder en annan uppfattning.
    Emellertid har icke sällan även av dem som ansett skyldigheten att utgiva barnuppfostringsbidrag vara en civil förpliktelse, dennas art missuppfattats. Då modern i regel har vårdnaden om barnet och hon sålunda måste omedelbart sörja för dess alla behov, utkräves faderns skyldighet i förevarande hänseende vanligen på det sätt att han får utgiva underhållsbidrag. Denna omständighet har såsom lagberedningen framhåller föranlett, att barnuppfostringsbidraget ofta oriktigt uppfattats såsom en ersättning till modern för det hon vårdar barnet.
    Genom barnlagen har nu fastslagits, att skyldigheten att utgiva barnuppfostringsbidrag är en på fader- resp. moderskapet grundad skyldighet mot barnet och icke någon skyldighet mot den andra av föräldrarna. Väl kommer bidraget att uppbäras av den som har vårdnaden om barnet, men detta är på sätt lagberedningen erinrar en följd av att denne är barnets representant och innebär icke, att han för egen del har anspråk på bidraget.
    Det torde vara allmänt erkänt, att parter i rättegång äro å ena sidan den som i eget namn själv eller genom ombud däri begär rättsskydd och å andra sidan den emot vilken rättsskyddet begäres, d. v. s. praktiskt taget de vilka äro subjekt i det materiella rättsförhållande, som utgör processföremålet1. Det är då naturligt, att både den mening, som ansåg barnuppfostringsmålen vara brottmål, och den vilken uppfattade dem som civilmål, däri modern gjorde gällande rätt till ersättning för barnets vård, betraktade modern såsom part i målet. Måhända hava dessa åsikter tillika med den omständigheten att i vanliga fall, på grund av moderns och barnets medellöshet, det varit utan större praktisk betydelse, om modern eller barnet betraktats såsom part i målet, undanskymt den

 

1 Jfr KALLENBERG, Föreläsningar över lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken den 14 juni 1901 del 2 s. 68 noten 1; SJÖGREN, Om solidarisk ansvarighet för rättegångskostnad i tvistemål i N. J. A. II 1911 s. 85.

OM BARNAVÅRDSMANNENS PROCESSUELLA STÄLLNING. 209förskjutning i partställningen, som får anses äga rum med övergången till uppfattningen att skyldigheten till barnuppfostringsbidrags utgivande är en förpliktelse mot barnet. Har skyldigheten denna karaktär, synes mig nämligen ovansagda definition följdriktigt leda till att i mål, däri sådant bidrag utkräves, barnet skall anses såsom part 1.
    Vad härefter angår underhåll åt modern själv i anledning av barnsbörden, har redan före barnlagens ikraftträdande utan stöd av bestämmelse i lag sådant i rättspraxis stundom tillerkänts henne i viss begränsad omfattning. Sålunda kunde hon få ersättning för förlossningskostnaderna eller hälften därav med ett merendels ringa belopp. Under sagda ersättning torde hava inbegripits allenast mera direkta utgifter, som nedkomsten medfört. Genom barnlagen har moderns rätt till understöd av fadern under ifrågavarande förhållanden blivit lagfäst och erhållit ett rikare innehåll, såsom 5 § i lagen närmare utvisar.
    Grunden till faderns berörda underhållsskyldighet mot modern är icke att söka i någon rättsstridig handling från hans sida, och underhållet har icke karaktären av skadestånd. Den av lagstiftaren åberopade grunden är endast den att billighet och humanitet fordra, att fadern bringar modern hjälp i hennes ifrågavarande belägenhet.
    Ehuru enligt vad lagberedningen betygar nu omhandlade underhållsskyldighet är föreskriven lika mycket i barnets som i moderns intresse, torde icke lagrummet medgiva annan tolkning än att modern är rättighetens subjekt. Härav skulle alltså enligt det förut sagda följa, att i barnuppfostringsmål, däri detta anspråk göres gällande, även modern är part.
    Uttryckligt yrkande om fastställelse av faderskap torde i den tidigare barnuppfostringsprocessen icke ofta hava förekommit. Påståendet om faderskapet har i regel framställts endast såsom motiv för yrkandet om underhållsbidrag, varför i utslagen faderskapsfrågan vanligen berörts endast sålunda, att enär B haft samlag med A å sådan tid, att B kunde vara fader till A:s då och då födda barn, B förpliktades att utgiva underhållsbidrag. Om genom dylikt utslag faderskapet kan anses hava blivit fastställt, sammanhänger givetvis med den

 

1 Jfr dock justitierådet Bergmans yttrande i lagrådet vid granskningen av 25 § i barnlagen, N. J. A. II 1917 s. 427 ff.

Svensk Juristtidning 1920.

210 GÖSTA BÄÄRNHIELM.ståndpunkt man intager till frågan om underhållsskyldighetens grund. WESTRING 1 besvarar i anslutning till sin ovanberörda uppfattning frågan jakande och åberopar till stöd härför bland annat ett i N. J. A. 1895 s. 461 anmärkt rättsfall, däri högsta domstolen vid uppkommen fråga angående tillämpning av fattigvårdsförordningen förklarade, att på grund av utslag med förenämnt innehåll B vore skyldig att såsom fader till A:s ifrågavarande barn försörja detsamma.
    Enligt den nya lagstiftningen vilar som nämnts underhållsskyldigheten på faderskapet. Rättegångens första uppgift blir alltså att fastställa detta, och för tryggande av barnets ställning har lagstiftaren givit rättegången den karaktär att barnets status därigenom bestämmes. Denna rättegångens egenskap av faderskapstalan har även uppmärksammats av de rättssökande, som numera icke sällan uttryckligen yrka, att svaranden måtte jämlikt 26 § i barnlagen förklaras vara fader till omstämda barnet. Säkerligen måste i avseende å sådant yrkande barnet och ej modern anses såsom kärande 2.
    Det sist sagda torde äga tillämpning jämväl å den statusprocess, som avser barnets förklarande för trolovningsbarn.
    Enligt vad sålunda yttrats, skulle man alltså i barnuppfostringsmål av sedvanlig beskaffenhet hava två kärandeparter:

 

1 A. a. s. 20.

2 I detta sammanhang torde förtjäna erinras om en av följderna utav den ifrågavarande rättegångens karaktär av statusprocess. Här syftas på det icke sällsynta fallet att en hustru A, som sedan hennes man A längre tid varitborta fött ett barn, stämmer en man B med yrkande, att enär B är fader tillsagda barn, B måtte förpliktas att utgiva bidrag till barnets underhåll. Denna hustrun A:s talan är enligt det ovan sagda en statusprocess och förutsätter alltså för bifall en prövning av faderskapet till barnet, d. v. s. av barnets börd. Men talan härom får, då det ifrågavarande barnet enligt 1 § i lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd har sådan börd, ej föras i annan ordning än i samma lag sägs, d. v. s. i förevarande fall närmast genom barnets talan mot mannen A, i avseende å vilken talan därjämte på sätt 5 § i nämnda lag utvisar hustrun A ej utan vidare är behörig att företräda barnet. På grund härav torde hustrun A:s mot B väckta talan ej kunna upptagas till prövning förrän i enlighet med lagen om äktenskaplig börd fastställts, att barnet ej har sådan börd. Denna uppfattning synes delas av EDLING (Barnlagarna av år 1917. Handledning för barnavårdsnämnder och barnavårdsmän s. 67). Vad här yttrats får betydelse för det i texten behandlade ämnet för den händelse att, innan dylikt barns utomäktenskapliga börd blivit fastställd, barnavårdsman, såsom stundom — antagligen oriktigt — skett, förordnats för barnet och denne instämmer sådan talan mot B.

OM BARNAVÅRDSMANNENS PROCESSUELLA STÄLLNING. 211barnet i avseende å yrkandena om fastställelse av faderskap och underhållsbidrag för barnet samt modern beträffande påståendet om utfående av understöd till henne själv. Då modern i dylikt mål ensam för talan å kärandesidan, gör hon alltså detta i den dubbla egenskapen av part och jämlikt 2 § i barnlagen representant för barnet 1.
    Då erfarenheterna från tidigare lags tillämpning till fullo visat, att modern till barn utom äktenskap i flertalet fall saknar förmågan att tillfredsställande iakttaga sina egna och sitt barns intressen gentemot barnfadern, stod det för lagberedningen klart, att särskilda åtgärder krävdes för att hindra, att de bestämmelser om moderns och barnets förbättrade ställning, som beredningens förslag innehöll, blevo en reform endast på papperet.
    I de olika utländska lagstiftningarna har man på skilda vägar sökt göra motsvarande lagar effektiva. Enligt den tyska lagen skall för varje barn utom äktenskap förordnas förmyndare, vartill även modern kan utses, under förutsättning dock att hon prövas fullt lämplig därtill. Den schweiziska lagen fråntager ej utan vidare modern förmynderskapet. Så snart en kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, anmält detta sitt tillstånd för den myndighet, som har att förordna förmyndare, eller sagda myndighet erhållit kännedom om sådant barns födelse, skall myndigheten förordna en god man, vilken har att bevaka barnets intressen, särskilt gentemot fadern. Sedan faderskapstalan blivit slutförd eller tiden för anhängiggörande av sådan talan gått till ända, vilket senare sker ett år efter barnets födelse, skall gode mannen avgå och i hans ställe en förmyndare tillsättas, där ej anledning föreligger att ställa barnet under moderns eller faderns föräldramakt. Enligt norsk lag åligger, i vissa fall vid äventyr av straff, kvinnan själv, hennes föräldrar och husbondefolk, läkare, barnmorskor m. fl. viss anmälningsskyldighet, som avser att bekantgöra kvinnans havandeskap eller barnets födelse samt

 

1 Den omständigheten att modern må tillåtas att avlägga partsed i ett mål, som endast gäller fastställelse av faderskap och underhåll åt barnet, lär icke kunna anföras såsom avgörande skäl för att hon och ej barnet är part i rättegången. Man torde nämligen få anse, att sådan ed kan avläggas jämväl av representant. Jfr AFZELIUS, Parts ed s. 158 (representant för juridisk person) och WINROTH, Svensk civilrätt IV s. 369 (förmyndare). Annan mening HASSLER, Om ställföreträdarskap i rättegång s. 138.

212 GÖSTA BÄÄRNHIELM.faderns namn för vissa myndigheter, som därefter ex officio vidtaga åtgärder för underhållsbidragets fastställande och indrivande. Även enligt dansk lag har på grund av bestämmelser om underhållsbidrags förskotterande av det allmänna, som har regressrätt mot fadern, det allmänna i stor omfattning fått övertaga besväret med och ansvaret för indrivningen av faderns underhållsbidrag. Det av finska lantdagen 1913 antagna lagförslaget stadgar, att kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, skall anmäla detta för den kommunala förmynderskapsnämnden, som förordnar god man att bevaka barnets intressen mot lägersmannen. Sedan barnet fötts, skall på anmälan av nämnden rätten förordna särskild förmyndare för barnet, där ej modern prövas fullt lämplig att vara dess lagbestämde förmyndare. Sedan frågan om förmynderskapet avgjorts, upphör uppdraget att vara god man, dock att om modern får vara förmyndare för barnet, gode mannen bör biträda henne vid rättegång mot lägersmannen.
    På skilda grunder, däribland den att moderns ansvarskänsla och auktoritet hos barnet måste bliva lidande, om förmynderskapet fråntages henne, ansåg lagberedningen sig ej kunna förorda något av de utländska systemen. Men den grundtanke, varå de vila och som innebär att å det allmännas vägnar skall tillses, att barnet erhåller, vad rätteligen tillkommer det, fann beredningen vara värd all uppmärksamhet, i samband varmed beredningen beaktade, att jämväl modern borde beredas den hjälp, varav hon för egen del ofta är i stort behov. Lämpligaste sättet att nå detta mål fann beredningen vara en föreskrift att för varje barn utom äktenskap skulle förordnas en särskild person, en barnavårdsman, med uppgift att bistå modern samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas.
    Barnavårdsmannens av sagda uppgift härflytande skyldigheter och befogenheter blevo närmare reglerade i barnlagens 13 §. Därav framgår, att barnavårdsmannen givits en stark ställning, jämväl i förhållandet till modern. Vad lagberedningen yttrar härom, är för det föreliggande ämnet av särskilt intresse: "Såsom förut är antytt, kan det emellanåt förekomma, att barnavårdsmannen behöver bevaka barnets rätt emot modern. Men även då fråga är om förhållandet till fadern eller tredje man, kan det

OM BARNAVÅRDSMANNENS PROCESSUELLA STÄLLNING. 213inträffa att barnets intresse påkallar åtgärd, som är i strid mot moderns önskan eller vartill hon icke vill medverka. För sådana fall kräves det uppenbarligen att barnavårdsmannen på grund av sin befattning får självständigt föra talan för barnet. Frånsett dylika fall, som säkert ej bliva så sällsynta, skulle det ofta leda till omgång och kanske oersättlig tidsförlust, om barnavårdsmannen icke kunde vidtaga någon rättslig åtgärd å barnets vägnar utan fullmakt från modern. Härigenom måste också barnavårdsmännens auktoritet emot såväl mödrarna som fäderna samt deras intresse för sin viktiga uppgift bliva lidande. Förslaget giver därför barnavårdsmannen befogenhet att, oberoende av modern-förmyndaren, själv eller genom ombud föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap samt barnets förklarande för trolovningsbarn."

 

    Däremot äger barnavårdsmannen icke utan fullmakt föra talan för modern.
    Då enligt det förut sagda i mål, som avse fastställande av faderskap och underhåll åt barnet, barnet är att anse såsom kärandepart och på sätt nyss yttrats barnavårdsmannen är befogad att i nämnda hänseenden utan fullmakt föra barnets talan, får barnavårdsmannen tydligen i de fall sådant sker betraktas såsom barnets representant. Enär lagen icke upphäver barnavårdsmannens omförmälda befogenhet för den händelse att jämväl modern deltager i rättegången, föranleder denna omständighet icke heller upphävande av barnavårdsmannensegenskap av barnets representant i målet. Men väl tarvar barnavårdsmannens och moderns inbördes ställning i processen såsom representanter för barnet någon utredning.
    Till en början torde vara tydligt, att en barnavårdsman, som inträder i ett av modern anhängiggjort barnuppfostringsmål, ej såsom någon gång gjorts gällande är att betrakta såsom mellankommande part1, då ju icke, enär barnavårdsmannen är endast representant för en av parterna i målet, "saken honom eller hans rätt rörer". Ej heller kunna modern och barnavårdsmannen jämföras med en myndlings tvenne förmyndare, vilka ju i regel icke förmå att annorledes än gemensamt företaga processhandlingar å sin myndligs vägnar 2. Däremot få de sägas vara vad HASSLER benämner "solidariskt behöriga ställföreträdare" för barnet, vilkas inbördes ställning

 

1 Härmed har då tydligen avsetts biintervenient, för vilken benämningen mellankommande part dock ej är fullt adekvat, eftersom biintervenienten icke kan sägas vara part. Jfr KALLENBERG a. a. s. 69 och LUNDSTEDT, Om biintervention s. 78 noten 2 med hänvisningar.

2 Jfr ärvdabalken 23 kap. 5 §, N. J. A. 1906 s. 218 och 1908 s. 26.

214 GÖSTA BÄÄRNHIELM.vid samtidigt handlande i process han karaktäriserar sålunda: "den handling skall ha vitsord, som bäst befordrar huvudmannens processuella intresse" 1.
    Av moderns egenskap av förmyndare och barnavårdsmannens befogenhet att även i strid med moderns vilja tillvarataga barnets rätt lär nämligen följa, att domstolen har att vid skiljaktighet dem emellan betrakta såsom ultimum petitum det yrkande, vare sig framställt av modern eller barnavårdsmannen, som i det föreliggande fallet innebär det kraftigare fullföljandet av käromålet. Situationen blir med andra ord i avseende å varje särskild fråga densamma, som om endast en representant, nämligen den mera energiske, förde talan i målet. Om den ene jävar ett av svaranden åberopat vittne men den andre uppgiver jävet, om den ene begär uppskov men den andre överlämnar målet, om den ene inom stämningens ram begär högre underhåll åt barnet än den andre, om, medan den ene fullföljer, den andre nedlägger målet — blir den för resprocesshandling avgörande.
    Att det nu sagda är riktigt i det fall att det är modern-förmyndaren, som framställer de längre gående yrkandena, torde ej vara föremål för tvivel. Men även då förhållandet är omvänt, synes vad sålunda yttrats äga samma giltighet. Ty skulle exempelvis i den händelse att modern, påverkad av fadern, fordrar ett obetydligt underhållsbidrag men barnavårdsmannen inom stämningsyrkandet begär ett skäligt högre sådant, domstolen vara förhindrad att vid bidragets fastställande gå utöver moderns yrkande, bleve barnavårdsmannens förut anmärkta befogenheter, avseende just att förekomma en moders förspillande av barnets rätt, fullständigt illusoriska. Enahanda bleve förhållandet, om moderns förlikning 2 med svaranden

 

1 A. a. s. 26 f., 233 f., 242 f., 313 ff. Jfr även förhållandet mellan en åklagare och en målsägare, som för talan endast i ansvarsfrågan, vilket förhållande betecknats så: »Den position, som den representant intager, vilken skarpast fullföljer sin talan mot svaranden, blir den bestämmande — — —.» (Föreläsningar i straffprocess, utgivna genom Juridiska föreningen i Uppsala 1914 s. 126 f.) Beträffande likartat spörsmål vid nödvändig processgemenskap se WREDE, Finlands gällande civilprocessrätt I andra uppl. s. 248 f. samt SJÖSTRÖM, Om tredskodom enligt finsk och svensk civilprocessrätt s. 103 ff.

2 I detta sammanhang må erinras, att jämlikt 9 § i barnlagen en dylik förliknings civilrättsliga innehåll i regel icke är bindande för barnet utan barnavårdsmannens godkännande. Jfr N. J. A. II 1917 s. 399.

OM BARNAVÅRDSMANNENS PROCESSUELLA STÄLLNING. 215skulle utgöra hinder för barnavårdsmannen att fortsätta rättegången. Hava modern och barnavårdsmannen var för sig stämt svaranden men målen därefter handlagts gemensamt, lär icke bestridas, att barnavårdsmannen oavsett förlikning av nyssnämnda art äger fullfölja målet. Näppeligen kan förhållandet vara annorlunda, därest modern och barnavårdsmannen gemensamt uttagit stämning å svaranden. Och även i det vanligen förekommande fallet att modern anhängiggjort målet samt barnavårdsmannen därefter infunnit sig vid domstolen och instämt i käromålet, får man anse, att sagda rätt står barnavårdsmannen öppen. Att fordra att barnavårdsmannen för att varda bibehållen vid sin talerätt för barnet i händelse av förlikning mellan modern och svaranden skall å den sistnämnde uttaga särskild stämning, eventuellt av samma innehåll som den i målet redan ågångna, synes vara både opraktiskt och utan stöd i lag. Bestämmelsen i 25 § av barnlagen, att rätten skall tillse, att en var, som äger att för barnet föra talan, erhåller tillfälle att yttra sig i målet, vilar uppenbarligen på den förutsättningen att målet anhängiggjorts av endera modern eller barnavårdsmannen, och medgiver i sådan händelse för tillgodoseendet av barnets intressen jämväl den andra representanten för barnet att utan vidare inträda och föra talan i saken.
    Fasthåller man, att den inträdande icke är någon ny part utan endast en ny representant för en av parterna i målet med befogenhet att inom de gränser, som angivas av stämningen, föra en av den andre representanten oberoende talan för den representerade, synes något giltigt skäl icke kunna anföras för en olika behandling i nu ifrågarande hänseende av det antagna fallet att barnavårdsmannen under rättegången till alla delar biträder den av modern undfångna stämningen, och det att han själv uttagit en sådan av enahanda innehåll. Man tänke sig den för barnets rätt ödesdigra situationen, att sedan i en av modern anhängiggjord rättegång barnavårdsmannen blivit av domstolen inkallad i målet (och därför ej haft anledning att själv uttaga stämning å svaranden) samt därefter förebragt åtskilliga för svaranden besvärande vittnesmål eller annan bevisning, modern nedlägger sin talan mot svaranden utan att därvid tillvarataga barnets intressen och barnavårdsmannen för att gottgöra denna moderns försummelse skulle

216 GÖSTA BÄÄRNHIELM.vara nödsakad att efter ny stämning börja ny rättegång mot svaranden utan att förenämnda bevisning då längre stode honom till buds!
    Det nu anförda leder följdriktigt till att man måste anseen barnavårdsman berättigad att, oberoende av huru modern i sådant hänseende förhåller sig, i högre rätt fullfölja talan mot slutligt utslag i målet och detta t. o. m., om han ej därförinnan fört talan i saken 1.

 

    Enligt 1 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång kan sådan beviljas den som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Lagens 2 §, som redogör för innebörden utav förmånen av fri rättegång, angiver såsom subjekt därför "part, som beviljats fri rättegång". Är barnavårdsmannen berättigad att komma i åtnjutande av sagda förmån? Denna fråga torde mera sällan bliva aktuell i de vanliga fall då modern uttagit stämningen och barnavårdsmannen sedermera inträder i rättegången, enär i dessa händelser framställning i sådant hänseende regelmässigt lär komma att göras av modern. Däremot får spörsmålet betydelse för det fall då barnavårdsmannen ensam för talan å kärandesidan; och med den förut angivna utgångspunkten giver svaret här sig självt: eftersom icke barnavårdsmannen utan barnet är part, får barnavårdsmannens framställning om fri rättegång avgöras med hänsyn tagen till barnets förmögenhetsställning 2. På motsvarande sätt får bedömas frågan om barnavårdsmannen är berättigad jämlikt 14 § i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen och 7 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften att utfå expedition utan erläggande av lösen och stämpelavgift. Denna rätt för barnavårdsmannen torde numera efter ikraftträdandet av lagen om fri rättegång icke ofta få

 

1 Jfr det fall att ett aktiebolags rättegång vid underrätten förts av en firmatecknare och att domen å bolagets vägnar överklagas av en annan, medan den förre alltjämt är bibehållen vid sin behörighet att företräda bolaget. Angående enahanda spörsmål i avseende å förhållandet mellan åklagare och målsägare, se Prom.-1. t. strafflagen 19 § 4 mom. samt N. J. A. 1887 s. 17, 1888 s. 327, 1899 s. 375, 1903. s. 157, 1908 s. 68, 1909 s. 177, 1912 s. 375.

2 Jfr HASSLER a. a. s. 209.

OM BARNAVÅRDSMANNENS PROCESSUELLA STÄLLNING. 217någon självständig betydelse. Sådan får den väl företrädesvis i det fall då barnavårdsmannen efter anmälan jämlikt 13 § i barnlagen om förordnande av förmyndare för barnet begär utdrag av protokollet däröver.
    Av stor vikt är frågan om barnavårdsmannen kan förpliktas att gälda vinnande svarandeparts rättegångskostnad. "Skyldighet att ersätta rättegångskostnad är", säger SJÖGREN 1, "en materiellt-rättslig verkan av processen och kan såsom sådan i allmänhet träffa endast de verkliga parterna, icke deras ställföreträdare, eller dem, som eljest på ett eller annat sätt uppträtt i rättegången". Överensstämmande härmed uttala sig GEMMEL och WREDE 2. Undantagsvis förekomma dock i utländsk lagstiftning 3 bestämmelser, enligt vilka ställföreträdare kunna på grund av grov försummelse förpliktas gälda dylik kostnad. Härigenom vinnes bl. a., att särskild rättegång mellan huvudmannen och ställföreträdaren angående gottgörande av försummelsen undgås. Då någon dylik, obestridligen ändamålsenlig bestämmelse icke lär finnas i vår rätt 4, torde man för dess vidkommande få hålla sig till den ovan citerade, med stadgandena i 21 kap. rättegångsbalken överensstämmande huvudregin 5. Tillämpad på barnavårdsmannen leder denna till att i förekommande fall icke barnavårdsmannen utan den part 6 han företräder, d. v. s. barnet, har att gottgöra vinnande vederpart dennes rättegångskostnad. Att följden härav ofta blir, att den vinnande parten i verkligheten icke utfår någon ersättning i sagda

 

1 A. a. s. 85.

2 GEMMEL, Om rättegångskostnadsersättning i civila mål s. 95 och WREDE a. a. II s. 362.

3 Exempelvis tyska C. P. O. § 102.

4 WINROTH a. a. s. 381 noten omtalar rättsfall från 1600-talet, däri förmyndare i myndlingarnas saker dömts att av eget gods gälda 2/3 av vederparterna tillerkänd rättegångskostnad. — Nya lagberedningen upptog i del II kap. XX § 5 för visst fall en bestämmelse av likartat innehåll som den ovannämnda tyska.

5 Häremot lär ej strida, att i flera fall (se exempelvis N. J. A. 1904 s. 38, 1914 s. 62) den som uppträtt såsom ombud i högre rätt utan att styrka sin behörighet, dömts att gälda rättegångskostnad åt sin uppgivne huvudmans motpart. I dessa fall har nämligen huvudmannen i verkligheten icke fört talan i den högre rätten. Jfr R. B. 15 kap. 16 §.

6 Jfr angående samma spörsmål i de fall då sysslomän föra talan för konkursbo, exempelvis N. J. A. 1907 s. 79 och den skiljaktiga meningen i hovrätten i Sv. J. T. 1919 rättsfallet nr 43.

218 GÖSTA BÄÄRNHIELM.hänseende, torde ej rubba satsens giltighet, då härigenom parten icke vederfares annat än vad som träffar en var annan, som i rättegång har en medellös person till motpart.
    Att barnavårdsmannen även i lagsökningsväg äger föra talan för barnet rörande underhåll, framgår otvetydigt av 13 § i barnlagen. Denna befogenhet är icke utan praktisk betydelse. Som bekant kan införsel i avlöning, pension eller livränta erhållas omedelbart på grund av skriftligt, av två personer bevittnat avtal om underhållsbidrag, varemot avtal ej utan vidare kan utgöra grundval för utmätning. Ofta inträffar, att ehuru sådant avtal slutits, införsel ej kan fås, emedan barnfadern icke är löntagare. Äger han däremot i sådant fall utmätningsbara tillgångar, kan en för utmätning däri erforderlig exekutionstitel i allmänhet snabbast erhållas genom lagsökning på grund av avtalet.
    Jämväl i den exekutoriska processen lär barnavårdsmannen på grund av 13 § i barnlagen kunna föra talan för barnet och sålunda bl. a. göra framställning om införsel i faderns avlöning och om förbud för honom att avflytta från riket, innan han behörigen ställt säkerhet för underhållsskyldighetens fullgörande 1.

 

    Sedan förestående skrivits, har genom kungl. kungörelsenden 22 juni 1920 (nr 339) om ändring i vissa delar av förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen gjorts tillägg till förordningens 14 § av innehåll bl. a., att bestämmelserna i lagrummets båda första stycken om rätt att utan lösen undfå expedition ej skola gälla ifråga om mål, varå lagen om fri rättegång kan bliva tillämplig.
    Då, såsom förut antytts, efter ikraftträdandet av sagda lag barnavårdsmännen förmodligen i regel icke brukat i av dem utförda rättegångar begära att utan lösen erhålla expeditioner annat än i samband med tillämpning av berörda lag, torde få antagas, att förbemälda nya stadgande praktiskt sett ej kommer att för barnavårdsmännens del medföra någon nämnvärd förändring i de nuvarande förhållandena.

 

1 Jfr EDLING a. a. s. 34 f.