HERMAN FALK †.

 

När underrättelsen spred sig, att den sjukdom, som plötsligt drabbat f. d. regeringsrådet Herman Falk, tagit en farlig vändning, väckte den bedrövelse hos alla, som visste vad mannen betydde för svenskt lagstiftningsarbete i en tid, kanske mer än någon föregående präglad av sjudande liv och omdaning på rättens område. Skulle samma år, som berövat oss Tore Almén, även rycka bort Falk? Man hoppades i det längsta, men ödet var obevekligt; julaftonen 1919 blev Herman Falks sista dag.
    Falk hade gjort en ganska ovanlig karriär. Han hade icke gått någon av de vägar — hovrättsjuristens eller universitetslärarens — från vilka hos oss de män pläga kallas, som få sig anförtrodda högre lagstiftningsuppgifter. Sedan Falk, som var född 1869, avlagt juris kandidatexamen 1894 och 1897 avslutat övlig tjänstgöring hos lantdomare, ägnade han sigtill en början huvudsakligen åt arbete i kammarkollegiet. Samtidigt var han emellertid verksam som tjänsteman inom åtskilliga riksdagsutskott, 1902 och 1903 såsom sekreterare hos lagutskottet. Härunder blev det uppenbart vilken framstående förmåga såsom lagskrivare man i Falk ägde. Nu följde upprepade förordnanden som sekreterare eller ledamot i kommittéer och andra beredningar för lagstiftningsfrågor. Sålunda deltog han bland annat i utarbetandet av förslag till lagstiftning om icke-ekonomiska föreningar och fromma stiftelser (1903), om tillsättning av prästerliga tjänster (1907),om expropriation (1910). Särskilt det tekniska lagarbetet föll här på Falks lott. Han fick även fullgöra den krävande föredragningen inför högsta domstolen av de förslag, som dit remitterades. En av de promemorior han för sådan föredragning utarbetade befordrades delvis till trycket under titeln

"Om ideella föreningar". Såsom statstjänst av mer fast natur innehade Falk under ifrågavarande tid från 1903 sekreterarbefattningen i försäkringsinspektionen.
    Från omkring 1910 förlades Falks verksamhet allt mera till justitiedepartementet. Efter att hava biträtt där vid behandling av särskilda lagfrågor förordnades han 1911 till andre ledamot å departementets avdelning för lagärenden och 1914 till byråchef för sådana ärenden i departementet. Jämsides med dessa befordringar bereddes honom platser inom domstolsväsendet, först såsom revisionssekreterare och därefter som häradshövding i Kinds och Redvägs domsaga — befattningar, som lagarbetet dock hindrade honom att någonsin utöva.
    Bland de uppgifter Falk inom justitiedepartementet löste må framhållas utarbetandet av 1916 års lagstiftning omvissa inskränkningar i utlännings rättsförvärv och det slutligaarbete å reformering av expropriationsrätten, som ledde till 1917 års lag i ämnet.
    År 1916 inträffade ett avbrott i Falks lagstiftningsarbete. Han utnämndes då till regeringsråd, och vid bildandet våren 1917 av den Swartzska ministären kallades han att intaga en av de konsultativa statsrådsposterna. Efter ministärens avgång hösten samma år återbördades Falk åt lagstiftningen, i detatt han erhöll ett av de mest krävande uppdrag, som den närvarande tiden har att bjuda en jurist i vårt land — att övertaga ledningen av arbetet å det svenska rättegångsväsendets ombildning. Sedan han först erhållit ett mera provisoriskt förordnande, hade för icke länge sedan arbetets fullföljande definitivt anförtrotts honom i egenskap av ordförande i den kollegialt omorganiserade processkommissionen.
    Dessa äro de yttre konturerna av Falks verksamhet i statens tjänst. Såsom bevis för mångsidigheten av hans förmåga och det allmänna förtroende han åtnjöt må endast tilläggas, att han en lång följd av år var lärare vid skogsinstitutet i författningskunskap och en tid även i nationalekonomi samt att han 1914 valdes till suppleant för Riksdagens justitieombudsman.
    I ovanlig grad och i lycklig förening besatt Falk egenskaper, som göra en god lagskrivare: logisk tankeskärpa, sunt praktiskt omdöme, sträng objektivitet, utpräglad känsla för rättoch billighet, stor formell skicklighet. Dessa egenskaper, understödda av grundliga insikter i juridikens olika grenar, utveck-

lades allt mer under årens lopp, då de ställdes på prov inför uppgifter, som också växte i betydelse och omfattning. Det innebär ingen överdrift att säga, att, i synnerhet då det gällde att snabbtfå ett lagstiftningsproblem undersökt, utrett, tillrättalagt och löst, Falk kom idealet nära; med en förvånande raskhet men utan att grundligheten fick komma till korta kunde han prestera ett resultat av högt värde. Denna förmåga kom honom i synnerhet väl till pass under den fleråriga verksamheten å justitiedepartementets lagavdelning med dess mångskiftande arbetsuppgifter. Det är också känt, att de justitieministrar, vilka han ägnade sina tjänster, ansågo sig i honom hava en förträfflig medarbetare. Då Falk verkade i justitiedepartementet, var detta ännu det enda statsdepartement, som hade särskilda funktionärer för lagfrågors behandling. Detta medförde, att Falk i stor utsträckning såsom rådgivande kom i samarbete med tjänstemän från de övriga departementen och sålunda blev i tillfälle att lämna värderikt biträde vid lagarbetet även utom det departement, vid vilket han var fäst.
    Skall någon sida av Falks förtjänster såsom författare av lagförslag särskilt framhållas, kommer man närmast att tänka på det sätt, varå han skrev motiv till förslagen. De voro klara och koncisa, icke onödigt omständliga, men ledo ej heller av felet att — till följd av författarens överdrivna rädsla att säga för mycket, att »binda sig» — icke lämna den ledning vidlagens tolkning, som man har rätt att finna i redogörelsen för lagtextens grunder.
    När Falk från justitiedepartementet övergick till regeringsrätten, medförde han, till gagn för arbetet inom vår administrativa högsta domstol, en mycket omfattande författningskunskap och rik erfarenhet från olika områden av stats- och samhällslivet. Uppgifterna blevo nu av annan art än förut, men det lider intet tvivel, att Falk med heder skilde sig från dem; han visade sig även vara en god lagtillämpare med säker uppfattning och praktisk blick.
    Så följde statsrådstiden. Den blev kort men tillräcklig för att Falks kolleger skulle lära sig i honom värdera en vidsynt, kunskapsrik man, som var till värdefull hjälp vid uppklarandet av mången dunkel fråga och gav kloka, samvetsgrannt övertänkta råd i mången viktig angelägenhet. Då han nu den första i kedjan — oförmodat skördades av döden, var

också förstämningen bland de forna kamraterna allmän och djup.
    Vad som gör Falks bortgång särskilt ägnad att väcka vemod är, att han icke fick slutföra det sista — största — värvet, som, då han stod i mannaålderns fulla kraft, lades på hans axlar, utan måste uppgiva arbetet, när resultaten började taga fastare former och man trodde sig kunna skönja ett slut på det sedan årtionden på olika sätt bedrivna reformverket på processens område. Utkast till vissa huvudsakliga delar av en ny rättegångslag förelågo; överläggningar i principfrågor hade med ledning av dessa utkast hållits med ett antal riksdagsmän och representanter för domarkåren och skulle hava fortsatts just vid den tid, då Falk lades på sjukbädden. Ehuru Falk icke förut haft särskild anledning att syssla med processuella frågor, syntes han med den utomordentliga lätthet, varmed han orienterade sig på nya arbetsfält, och med sin oförtröttliga flit hava kommit väl till rätta med den stora uppgiften, och man hade allt fog för förhoppningarna, att han skulle föra reformen i hamn. Detta blir nu en annans sak; att övertaga arvet är ingalunda lätt.

    Saknaden efter Herman Falk är stor icke endast bland dem, som förstå vilken svår förlust den svenska juridiken lidit, utan även bland de talrika vänner, vilka han alltid visade mycken hjälpsamhet i råd och dåd. De känna det smärtsamt att aldrig mer få möta hans trofasta blick, mottaga hans redliga handslag.
    Försynt till sitt väsen, verkade Falk genom makten av en helgjuten, gedigen personlighet.
 

Steno Stenberg.