Finländska lagförslag angående makars rättsförhållanden. I maj 1913 avgav Finlands lagberedning ett betänkande angående grunderna för ordnandet av makars rättsförhållanden. Här föreslogs, att mannens målsmanskap skulle avskaffas och att hustrun jämte mannen skulle äga deltaga i vården om familjens gemensamma angelägenheter, till vilka jämväl räknades frågan om barnens vård och uppfostran. Vid meningsskiljaktigheter dem emellan skulle avgörande rätten i regel tillkomma mannen, men i frågor rörande den inre hushållningen skulle hustrun äga bestämma. Beträffande makars egendomsförhållanden borde enligt beredningens mening i lagen upptagas tre olika, till sina enskildheter reglerade system, ett grundat på samäganderätt i egendom, som förvärvats under äktenskapet, ett byggt på allmän egendomsgemenskap och ett vilande på principen om fullständig egendomsskillnad. Det skulle stå makarna fritt att genom äktenskapsförord, slutet före eller under äktenskapet, ordna sina egendomsförhållanden efter det av dessa system, de själva önskade, eller att antaga något av dem med större eller mindre avvikelser. Om förord icke slutits, skulle systemet med samäganderätt i den under äktenskapet förvärvade egendomen vinna tillämpning, till dess annat kunde bliva avtalat.
    Sedan ärendet i början av 1919 blivit av lagberedningen upptaget till slutlig behandling, fann emellertid beredningen i sin nya sammansättning, efter tagen kännedom om de svensk-dansk-norska förslagen på området, de principer, på vilka dessa äro byggda, bättre ägnade att läggas till grund för Finlands blivande lagstiftning i ämnet än nyss berörda betänkande. Denna uppfattning delades ock utan meningsskiljaktighet av en särskilt utsedd kommitté, vars ledamöter torde kunna anses i förevarande avseende representativa.
    Lagberedningen utarbetade i anledning härav ett nytt förslag, som avgavs den 26 maj 1920.¹ Detta förslag vilar på samma grundåskådning som vår nya giftermålsbalk och de danska och norska förslagen av 1918: målsmanskapet är borta, makarna äro likställda i fråga om handhavandet av gemensamma personliga angelägenheter och vårdnaden om barnen, den ömsesidiga underhållsskyldigheten är exigibel och betydelsen av hustruns arbete i hemmet till fullo beaktad, de tre alternativa systemen av 1913 äro ersatta med ett enda, grundande sig på principen om skild egendom och förvaltningmen giftorättsgemenskap i all egendom, fast såväl som lös (jfr Sv. J. T. 1918 s. 255 — 264); makarnas rätt att med varandra sluta

 

¹ Lagberedningens förslag till lag om makars rättsförhållanden jämte motiv. Hälsingfors 1920. Statsrådets tryckeri.

icke blott äktenskapsförord utan även andra avtal har vunnit erkännande, likaså principen om makes arvsrätt.
    Till sin uppställning avviker förslaget ej obetydligt från vår nya giftermålsbalk. Delvis har detta sin förklaring däruti att revisionen av äktenskapsrättens båda huvuddelar i Finland företages i annan ordning än hos oss; först nyligen har den finländska lagberedningen erhållit uppdrag att gripa sig an med frågorna om äktenskaps ingående och upplösning. Men avvikelserna stanna ej härvid. I ett inledande kapitel (Allmänna bestämmelser) har man velat giva ett direkt uttryck åt den nya grundsatsen om makars rättsliga likställighet i personligt hänseende, och omedelbart härefter hava såsom 2 kap. upptagits reglerna om makars egendom. Härpå följa: 3 kap. Om äktenskapsförord, så ock om särskilda andra avtal mellan makar, 4 kap. Om familjens underhåll och 5 kap. Om makars gäld. I nya giftermålsbalken har däremot som bekant frågan om underhållsskyldigheten upptagits bland de allmänna bestämmelserna (5 kap.) före reglerna om förmögenhetsordningen, och av de tre kap., som beröra sistnämnda ämne, hava de grundläggande kap. om egendom och gäld placerats före avtalskapitlet, vilket blott delvis avser möjligheten att jämka förmögenhetsordningen. Frågorna om bodelning och om medling mellan makar regleras i förslagets 7 och 8 kap., varemot 6 och 9 kap. handla om ämnen, som falla utanför giftermålsbalkens ram, nämligen om makes arvsrätt och om tryggande av rätt till underhåll genom vad vi kalla införsel. Förslagets 10 kap. innehåller övergångsstadganden.
    Bland olikheter av formell natur må ock nämnas, att förslaget undviker termerna "giftorättsgods" och "enskild egendom" och istället använder uttryck sådana som "egendom, däri giftorätt äger rum", samt att begreppet äktenskapsförord enligt förslaget ej omfattar andra avtal än sådana, som avse ändring i själva förmögenhetsordningen.
    Lagförslagets anpassande efter finländska förhållanden liksom skiljaktig uppfattning i vissa detaljfrågor hava helt naturligt föranlett även sakliga avvikelser. Såsom lagberedningen framhåller, beröra dessa dock ej de ledande principerna. De huvudsakliga olikheterna äro följande.
    Efter engelskt mönster stadgas såsom regel, att makes fordran hos andra maken vid utmätning och konkurs skall stå tillbaka för annan borgenärs fordran, detta även om fordringen annorledes än i följd av utmätning eller konkurs kommit i tredje mans hand. För sådan fordran kan ej heller pant-, retentions- eller förmånsrätt vinnas i gäldenärens egendom. Under den skandinaviska familjerättskommissionens arbete har detta radikalmedel till skydd förborgenärerna naturligtvis varit under debatt. Man har emellertid funnit andra korrektiv tillfyllestgörande. Att medgiva avtalsfrihet på så hårda villkor har man trott vara mindre konsekvent och även ägnat att blottställa en godtrogen och om lagens detaljer okunnig make för rättsförluster.

    En annan betydelsefull avvikelse ligger däruti, att förslaget ej upptager några regler om boskillnad. Med den nya förmögenhetsordningen har boskillnaden ej någon uppgift att fylla beträffande egendoms fredande mot gäld och hustrun äger utan vidare förvaltningsrätt till den egendom, som hon inför i boet. Då boskillnadsinstitutet likväl bibehållits i vår nya giftermålsbalk, liksom i de danska och norska förslagen, har detta främst skett till betryggande av vardera makens giftorätt i den andres egendom. För detta ändamål har det ej ansetts tillräckligt att uppställa vederlagsregler; utväg måste jämväl beredas att i tid bringa dessa regler i tillämpning och genom giftorättens utbrytande vinna skydd för framtiden. Farhågorna att denna utväg skulle komma att missbrukas måste anses tillfullo vederlagda av erfarenheterna från den gällande boskillnadslagens tillämpning. Och även om boskillnad ej ofta framtvungits av ena maken till vinnande av det ändamål, varom här är fråga, följer ej därav, att institutet utan fara kan försvinna. Det skäl, som främst varit bestämmande för den finländska lagberedningens ståndpunkt, torde hava varit en i och för sig lovvärd strävan att i detta invecklade ämne giva så enkla och lätt överskådliga regler som möjligt. Man har därför nöjt sig med ett stadgande, genom vilket man för ett viktigt fall på ett enkelt sätt löser svårigheterna. Har makes egendom blivit avträdd till konkurs, skall, om andra maken inom viss tid yrkar det, ingendera maken njuta giftorätt i egendom, som förvärvas efter inställelsedagen.
    Bland övriga olikheter mellan det finländska förslaget och den nya giftermålsbalken må följande här framhållas. Vad ena maken till fullgörande av sin underhållsplikt överlämnat till den andra för tillgodoseende av hans särskilda behov blir enligt förslaget icke, såsom enligt N. G. B. V: 4, utan vidare hans egendom, men väl blir han ägare till nödvändighetsartiklar, som han anskaffat med sådana medel. Stadgandet att make ej må utan andra makens samtycke avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari denne har giftorätt (N. G. B. VI: 4), gäller enligt förslaget blott fast egendom på landet. Den hos oss så mycket omdebatterade "regress-paragrafen" (N. G. B. V : 6) företer vissa avvikelser, vilka dock i den praktiska tillämpningen ej torde bliva av stor betydelse. Detsamma gäller bestämmelserna om makes rätt till ersättning för biträde i andra makens förvärvsverksamhet och om förvaltningsuppdrag makar emellan (N. G. B. VIII: 6 och 7). Regeln om behörighet för make att i viss utsträckning företräda andra maken, när denne för bortovaro eller sjukdom är ur stånd att ombesörja sina angelägenheter (N. G. B. V: 14), saknar motsvarighet i förslaget, likaså stadgandet, att besparingar, som uppstått på ena makens inkomst, kunna överföras till den andra, utan att äktenskapsförord behöver upprättas (N. G. B. VIII: 3). Slutligen förtjänar nämnas, att hustrun enligt förslaget skall äga rätt att anlita jämväl mannens kredit vid anskaffande av kläder och andra förnödenheter, som erfordras för tillgodoseende av hennes särskilda

behov. Denna rätt skulle som bekant tillkomma hustrun jämväl enligt den svenska lagberedningens förslag och K. M:ts proposition i ämnet, men frånkändes henne genom riksdagens beslut, som fattades i överensstämmelse med en till lagutskottets betänkande fogad reservation.
    Förslagets regler om den nya ordningens tillämpning på förut ingångna äktenskap överensstämma nära med den svenska promulgationslagens.
    Den betydelsefulla frågan om moderns medbestämmanderätt i barnens angelägenheter är avsedd att lösas genom vissa ändringar i lagen den 19 augusti 1898 angående förmynderskap. Här föreslås den viktiga nyheten, att under normala förhållanden båda föräldrarna, ej såsom för närvarande fadern ensam, skola vara förmyndare. Rätten att företräda barnet inför domstol eller annan myndighet och att handhava förvaltningen av dess egendom skall dock tillkomma den ene ensam, i regel fadern. Uppstår meningsskiljaktighet i fråga, vars avgörande ankommer på dem båda, skall på enderas begäran förmyndarnämnden slita tvisten, om barnets bästa kräver, att frågan ej får förfalla. Nämndens beslut kan sedermera dragas under domstols prövning. Ehuru den distinktion mellan vårdnad och förmynderskap, som göres i svensk rätt, är främmande för förslaget, föreligger sålunda även på denna punkt i sak principiell överensstämmelse med det svenska förslaget till lag om barn i äktenskap i dess ursprungliga, i K. M:ts proposition upptagna och jämväl av lagutskottet förordade lydelse. Genom riksdagens beslut uteslöts emellertid möjligheten att draga tvister angående barnens angelägenheter under myndighets prövning.
    Var och en, som inser betydelsen av att överensstämmelsen mellan svensk och finländsk rätt ej försvinner med 1734 års lag utan fortlever och i allt större utsträckning utvidgas att omfatta hela Norden, skall helt visst betrakta detta den finländska lagberedningens betänkande som ett lyckligt omen. Ty ehuru med stor skicklighet stöpt i sin egen form och avpassat efter finländska förhållanden, visar förslaget, att rättsuppfattningen i Finland utvecklas efter samma linjer som i de andra nordiska länderna.

Birger Ekeberg.