Henry Ussing: Bristende Forudsætninger: Bidrag til Læren om formueretlige Tilsagn. København 1918. G. E. C. Gads Forlag. 239 s.
    Förf. har icke tagit till sin uppgift att giva en framställning av förutsättningsläran i hela dess vidd; han har begränsat sin undersökning till förutsättningar vid förmögenhetsrättsliga "Tilsagn" ("Løfter" i den vidsträcktaste betydelse, vari de danska juristerna använda detta ord) och spörsmålet därom huruvida den omständigheten, att en dylik förutsättning visar sig vara oriktig eller brister, berövar löftet dess bindande kraft. Härvid förbigås frågan, i vilken mån förutsättningens oriktighet eller bristande medför andra verkningar än den angivna, och likaledes frågan om denna verkans närmare beskaffenhet: löftets fullständiga ogiltighet eller overksamhet eller blott ett obligatoriskt krav på återgång av rättshandlingen eller annat liknande. Utanför undersökningen hållas vidare alla de fall, där löftet självt innehåller bestämmelser om verkan av förutsättningens oriktighet eller bristande. Å andra sidan omfattar undersökningen vissa fall, då ingen förutsättning hos löftets avgivare har brustit, nämligen de fall då ett löfte endast skenbart är knutet till en förutsättning.
    En förutsättning för en viljeförklaring är enligt förf. ett antagande, som ligger till grund för den förklarandes beslut att avgiva viljeförklaringen och sålunda utgör ett element i bevekelsegrunderna för avgivandet av förklaringen.
    Att märka är, att förf. icke gör någon skillnad mellan uttrycken "urigtig Forudsætning" och "bristende Forudsætning". Medan mången — så t. ex. JULIUS LASSEN — med en oriktig förutsättning menar en oriktig förutsättning om något, som hänför sig till det förflutna eller det närvarande, men talar om bristande förutsättningar, när framtiden icke svarar till ens förväntningar, använder förf., där ej annat framgår av sammanhanget, dessa uttryck som synonymer. Dessutom använder förf. uttrycket bristande förutsättning icke blott då något, som man har förutsatt, icke inträffar, utan även då något inträffar, som man icke förutsatt. Att förf., då han talar om förutsättningar, icke avser endast väsentliga utan även irrelevanta och oväsentliga sådana, framhålles uttryckligen.
    I avd. II, där förf. redogör för främmande rätts ställning till för-

utsättningsläran, uttalar han som sin mening, att "vistnok norsk og svensk Ret tillægger urigtige og bristende Forudsætninger Betydning i overordentlig vidt Omfang" och anför till stöd härför ett uttalande i de danska motiven till avtalslagen vid § 34 av lagförslaget s. 77 spalt 1. Angående norsk lag vill jag icke yttra mig. De svenskamotiven innehålla under § 33 av förslaget ett uttalande, vilket icke synes mig gå så långt som antydda uttalande i de danska motiven, men dock, enligt mitt förmenande, går längre än vad som torde kunna försvaras; hänvisning göres till svenska rättsfall i N. J. A. 1912 s. 493 ff., vilka rättsfall jag icke anser hava något med förutsättningar att skaffa. I sin år 1904 utgivna avhandling "Bidrag till läran om penningeanvisning enligt svensk rätt" s. 27 ff. ger ALEXANDERSON en överblick av svensk doktrins och praxis' ställning till förutsättningsläran och låter sin undersökning utmynna i satsen, "att en bestämd nationell rättsåskådning, som för den svenska rättens del binder — — —, icke kan anses föreligga". Detta uttalande, vars riktighet jag håller för otvivelaktig, och vartill jag för egen del endast ville foga en erinran därom, att ett dylikt negativt resultat måste vara ägnat att mana till försiktighet och en viss misstro gentemot förutsättningsbegreppet, torde icke kunna sägas hava under den tid, som sedan dess förflutit, förlorat sin giltighet. Åtminstone icke vad beträffar doktrinen; i praxis gör sig på senare tid, har jag tyckt mig märka, en viss benägenhet gällande att operera med förutsättningsbegreppet vid avfattandet av domar. I Finland har, så vitt min kännedom sträcker sig, ingen författare anslutit sig till förutsättningsläran; då ordet förutsättning stundom användes i praxis, sker detta synbarligen utan att ordet tillägges någon bestämd teknisk betydelse.
    För egen del vill jag, lika gott först som sist, uttala, att jag aldrig kunnat betrakta uppställandet av ett allmänt förutsättningsbegrepp som någon vinning för vetenskapen. Fastmera förekommer ett dylikt begrepp mig fullkomligt värdelöst och ägnat att framkalla godtycke och förvirring på områden, där redan en viss ordning kunnat införas. Vid varje steg i sitt liv handlar människan under vissa förutsättningar, och att utgående endast från förutsättningsbegreppet söka ur vimlet av förutsättningar utplocka dem som äga rättslig betydelse, förefaller mig att vara en ganska hopplös uppgift. Att en "förutsättning" kan äga rättslig relevans är naturligtvis alldeles självfallet. Men den gör i så fall detta icke såsom en blott och bar förutsättning utan i någon annan egenskap; för en relevant "förutsättning" måste man alltid kunna finna en annan, mera begränsad, synpunkt (villfarelse, svek, underförstått villkor o. s. v.), ur vilken dess relevans låter förklara sig. Jag kan givetvis i detta sammanhang endast antydningsvis framlägga skälen för mitt avböjande av förutsättningsläran, men jag har ansett mig böra angiva min ståndpunkt i frågan redan därför, att en motståndare till sagda lära, lättare än en anhängare av densamma, kan göra sig skyldig till missförstånd och oriktig värdesättning av uttalanden i ett arbete, vars författare står på förutsättningslärans grund.

    I avd. III f. redogör förf. för de olika förutsättningsteorierna; för förf. framstår som den viktigaste skillnaden den mellan subjektiva och objektiva teorier. Som den främste representanten för en subjektiv teori i Danmark framstår JULIUS LASSEN; på den objektiva sidan är särskilt ERNST MØLLER att märka. Lassens teori finnes numera definitivt utformad i "Læren om Avtaler" § 17. Här är ej platsen för en framställning av denna teori, men så mycket må nämnas att Lassen för att en förutsättning skall vara relevant kräver icke blott att den varit "Bestemmelsesgrund" för löftet, utan även att den vid löftets mottagande varit kännbar för mottagaren som "Viljesbegrænsning" hos förklaringens avgivare; det skall alltså vara kännbart, att löftets avgivare vill endast av ifrågakomna orsak och skulle hava gjort förbehåll om att icke vilja, ifall han hade blivit föranledd att uttala sig därom. Härtill har Lassen likväl fogat den ytterst viktiga inskränkningen, att förklaringens avgivare icke kan förmodashava velat göra ett sådant förbehåll, om ett uppställande därav med sannolikhet hade hindrat avtalets ingående. Vid bedömande avdessa frågor bör en individuell, subjektiv måttstock anläggas.
    Förutsättningen har sålunda enligt Lassen en dubbel funktion; den är bestämmelsegrund, när man kan säga: om löftegivaren icke hade haft förutsättningen, skulle han över huvud taget icke hava avgivit löftet; den är viljebegränsning, när man kan säga: om löftegivaren hade övervägt de olika möjligheterna, skulle han hava sagt: jag lovar endast på villkor att förutsättningen är riktig, eller något liknande.
    Förf. gör mot Lassens lära gällande, att i allmänhet den som mottager ett löfte, lika litet som avgivaren, övertänker alla de olika möjligheter, som kunna yppa sig, utan inskränker sig till att mottaga löftet under samma förutsättning som den, under vilken det avgavs; inskränker han sig härtill, är det klart, att han icke inser viljebegränsningen; i allmänhet kan man icke heller säga, att han borde hava insett den. Vidare framhåller förf. — detta i likhet med Ernst Møller — att det icke går an att uteslutande lägga vikt därpå huruvida löftets avgivare skulle hava gjort förbehåll, utan att man också måste taga hänsyn till om det kan antagas, att löftets mottagare skulle hava gått in på förbehållet. Denna senare sats sammanfaller icke med Lassens uttalande, om man nämligen med förf. håller före, att adressaten icke behöver hava insett förutsättningen med dess egenskap av viljebegränsning. Mot de subjektiva teorierna i allmänhet gör förf. gällande, att de, tagna på allvar, icke leda till riktiga resultat; man måste giva deras motståndare rätt i att det strider motriktiga rättsgrundsatser att bygga på kriteriet viljebegränsning, d. v. s. på löftegivarens eller båda parternas hypotetiska vilja. Förf. övergår därefter till de viktigaste invändningarna mot de subjektiva teorierna. Vi ha här först den vanliga invändningen, att kriteriet viljebegränsning måste betraktas som alltför osäkert, en invändning, som förf. anser vara förtjänt av beaktande men dock icke utslagsgivande; förf. framhåller här, att prövningen av vad parterna skulle hava

velat, i verkligheten får sitt innehåll av rättskänslan, det avgörande blir i själva verket två genomsnittsmänniskors uppfattning om, vad som kan anses stämma med gällande rätt eller åtminstone med billighet. Vidare invändningen att kriteriet viljebegränsning icke räcker till; domaren måste ofta komma till den slutsatsen, att om den förklarande hade blivit tillspord om sin ställning, han antingen hade uppskjutit rättshandlingen, tills förutsättningen blivit klar, eller också hade helt och hållet avstått från den. Vidare att det subjektiva kriteriet på flera punkter leder till avgöranden, som äro i strid med vad rättvist är; vidare att det är oriktigt att lägga vikt vid vad som hade varit den rätta lösningen i det ögonblick löftet gavs; och slutligen att den subjektiva teorien, i de fall då enligt densamma en förutsättning blir relevant, knappast kan föra till andra resultat än att löftet blir ogiltigt, helt och hållet eller till en del.
    I avd. V övergår förf. till framställningen av en objektiv teori. Förf. framhåller uttryckligen, att de subjektiva och de objektiva teorierna äga mycket gemensamt; båda fordra att förutsättningen varit väsentlig och kännbar, och härvid avgör också en objektiv teori saken individuellt. I beteckningen objektiv teori ligger, säger förf., icke att allt avgöres enligt objektiva rättsregler utan blott att något avgöres enligt sådana.
    Förf:s egen teori, som han framställer i avd. VI ff., går — om jag förstått honom rätt — ut på följande. Det första villkoret för att en bristande förutsättning skall beröva ett löfte dess bindande kraft är, att den varit väsentlig, eller med andra ord, att den varit bestämmelsegrund för löftet, sålunda att löftets avgivare icke skulle hava avgivit detsamma, om han ej hade hyst förutsättningen; härvid bör ihågkommas, att förf. talar om förutsättningar, även då någon icke tänkt sig, att en viss förändring skulle inträffa i framtiden. Huruvida förutsättningen varit väsentlig, avgöres individuellt; nödvändigt är endast, att den varit väsentlig för löftets avgivare. Förf. vänder sig mot den lära, som här vill använda en objektiv måttstock, vare sig uteslutande, eller som komplement till den subjektiva, sålunda att väsentlighet måste föreligga såväl individuellt som för en förnuftigt bedömande person över huvud taget. Om en förutsättning varit väsentlig eller ej, är enligt förf:s mening ett faktiskt spörsmål, icke ett juridiskt.
    I avseende å förutsättningens kännbarhet skiljer förf., efter Lassens föredöme, mellan typförutsättningar (Typeforudsætninger) och individuella förutsättningar; de förra äro enligt Lassen förutsättningar, som regelmässigt äro och uppfattas som viljebegränsningar och därför äro relevanta, även om förklaringen icke erbjuder någon särskild anledning för antagandet, att de in concreto gjorts till viljebegränsningar, de behöva sålunda icke särskilt tillkännagivas; individuella förutsättningar åter äro sådana, vilkas relevans beror därpå att det genom tolkning av löftet in concreto framgår, att de äro viljebegränsningar.
    Att en typförutsättning varit kännbar, kan — anser förf. — i regeln icke fordras. Vid individuella förutsättningar är däremot för-

hållandet det omvända; dock sålunda att hänsyn icke kan tagas till en individuell åsikt, då denna håller för väsentlig en förutsättning, som enligt den allmänna uppfattningen icke är detta, så vida ej denna individuella åsikt lagts i dagen på ett sådant sätt, att den bort vara bekant för adressaten. Bland undantag som förf. anför från regeln, att en individuell förutsättning bör hava varit kännbar, vill jag särskilt framhålla de fall då en förutsättning, ehuru icke kännbar, är relevant på den grund att den hänför sig till alldeles oförutsedda tilldragelser.
    Att en förutsättning varit väsentlig och, där så erfordras, även kännbar, är likväl icke tillräckligt för att göra den relevant. Här framträder vad förf. kallar relevansspörsmålet i inskränktare mening eller riskspörsmålet som man också kan kalla det, ity att frågan gäller vilken av parterna som skall bära risken av förutsättningens bristande. Detta spörsmål är, i motsats till frågan om väsentligheten, en rättsfråga.
    För avgörandet av detta spörsmål kan man, enligt förf., aldrig vänta att uttömmande regler skulle kunna uppställas. Såsom omständigheter ägnade att göra en väsentlig förutsättning relevant anför förf. — efter att hava framhållit, hurusom vissa förutsättningar äro så vaga och till sin betydelse så osäkra, att man måste frånkänna dem envar verkan (t. ex. vissa förutsättningar av personlig art: om personliga egenskaper, känslor med mera dylikt) — den omständigheten att adressaten insett eller bort inse att viljeförklaringen varit framkallad av en villfarelse; dock medför detta icke undantagslöst relevans; undantag kunna äga rum, t. ex. på grund av satsen caveat emptor, där denna gäller. Vidare den omständigheten att det oriktiga antagandet framkallats av adressaten, därest icke viljeförklaringens avgivare hade bort inse antagandets oriktighet; likaså att den förklarandes förhållande varit sådant att förutsättningen ej bör tillerkännas relevans — här komma främst i fråga de fall, då förutsättningen för med sig, att rättsärendet framstår såsom stridande mot lag eller god sed.
    Efter en blick på förhållandena vid gåva övergår förf. till uppställandet av speciellare regler beträffande övriga rättsärenden inter vivos. Förf. framhåller här motsättningen mellan tvenne grupper av intressen: de vilka i löftesgivarens föreställning anknyta sig till ingåendet av rättshandlingen och de vilka anknyta sig till underlåtandet av att ingå den; endast om de förra intressena äro starkare än de senare ingås rättshandlingen. Bestämmelsegrunden ligger sålunda i skillnaden mellan dessa båda grupper av intressen, och denna bestämmelsegrund kan svika på två sätt: dels genom att syftemålet med löftet icke uppnås, i det att de därvid knutna intressena icke tillfredsställas, dels genom att de motstående intressena växa så, att de bliva lika starka eller starkare än den förra gruppen av intressen. Denna motsättning leder till uppställandet av tvenne särskilda grupper av väsentliga förutsättningar: 1:o förutsättningar om att rätts-

handlingens föremål i det huvudsakliga uppnås och 2:o förutsättningar om att intresset av att icke bindas av rättshandlingen icke ökas i väsentlig grad.
    Följderna av att i dessa två fall en förutsättning brister behandlas i avd. VIII och IX.
    Inom den första gruppen skiljer förf. mellan tre slag av förutsättningar nämligen 1:o förutsättningar som hänföra sig omedelbart till vederlaget (vederlagsförutsättningar i teknisk mening), 2:o övriga förutsättningar som kunna sägas hänföra sig till vederlaget och 3:o förutsättningar som icke hänföra sig till vederlaget. Jag kan tyvärr icke här gå in på en närmare redogörelse för förf:s framställning. Beträffande de egentliga vederlagsförutsättningarna visar förf:s översikt — som han själv påpekar — att vederlagsförutsättningen långt ifrån alltid är relevant. Förf. framhåller, att man måhända kunde säga, att en dylik förutsättning är relevant, när den är väsentlig, men medger att härmed icke uttalats någon sats av större värde. Förutsättningar av det andra slaget äro av sinsemellan mycket växlande art; jag måste åtnöja mig med att hänvisa till förf:s framställning. Förutsättningar av det tredje slaget, äro för det mesta irrelevanta, dock kan man även här uppvisa enskilda grupper, där förutsättningen i regeln är relevant såframt den är väsentlig och detta tillräckligt tydligt ådagalagts; så t. ex. vid ändamålsbestämmelser (modus).
    Beträffande åter frågan, huruvida ett löfte förlorar sin bindande kraft på den grund att löftesgivarens intresse av att så skall ske visar sig vara större än han vid löftets avgivande förutsatt, skiljer förf. mellan fem grupper av fall. Det vore intressant att i detalj kunna följa och kommentera förf:s framställning här och i avd. X, där en del speciella fall beröras; tyvärr låter sig detta icke göra. Också i detta sammanhang möta oss fall, där man, enligt min mening, alls icke behöver tala om förutsättningar, utan vilka osökt låta lösa sig ur andra synpunkter; så t. ex. de på s. 161 anförda fallen. Jag annoterar såsom av särskilt intresse ett uttalande å s. 175. Förf. omtalar här de fall, då det visserligen icke föreligger någon villfarelse om viljeförklaringens innehåll i den betydelse, vari detta uttryck här tagits, men dock ett därmed besläktat förhållande, så till vida som man kan säga, att den förklarande icke haft full insikt om vad som innelåg i förklaringen, d. v. s. icke haft någon klar föreställning angående omfånget av skyldigheterna på den ena eller andra sidan. I dylika fall anser förf. grundsatsen i avtalslagens § 32 mom. 1 kunna tillämpas; löftet är därför i regeln bindande, när blott mottagaren icke bort inse att en villfarelse förelåg. Det kan likväl icke, fortsätter förf. — och detta har jag särskilt velat framhäva — obetingat fordras, att adressaten bort inse detta redan då han mottog löftet. Ligger saken så, att adressaten vid antydda tidpunkt icke själv varit på det klara beträffande löftets räckvidd, men, så snart han erhållit klarhet härom, bort inse att villfarelse förelegat, kan han ej stödja någon rätt på löftet. Jag kan icke här ingå på en ut-

redning därav, huruvida denna inskränkning är berättigad eller icke. Är den det, skulle härigenom en av de ur praktisk synpunkt viktigaste invändningar, vilka anhängarna av viljeteorin pläga rikta mot löftes- resp. tillitsteorin, förlora sin udd.
    De försök, som på en del håll gjorts att uppställa ett litet fåtal allmänna regler, enligt vilka alla förutsättningsfall skulle kunna bedömas (GJELSVIKS, LEONHARDS m. fl:s) kritiseras av förf. i avd. XI. Man torde böra ge förf. rätt däri, att dessa försök icke kunna anses vara lyckade. Huru omöjligt det är att ordna förutsättningsläran genom korta, allmänna regler visar även det av ERNST MØLLER uppgjorda lagförslag, som förf. anför på s. 82.
    I de båda följande avdelningarna upptager förf. frågan, om man bör bliva stående vid ett antal fasta regler eller om dessa böra suppleras med en allmän regel om prövningsrätt för domstol. Förf:s resultat är, att i avseende å gällande dansk rätt det står fast, att domstol äger att efter fri prövning tillägga en förutsättning relevans. Detta anser förf. även stämma överens med sakens natur och riktiga rättsgrundsatser, dock sålunda att man, så vitt möjligt, bör söka uppställa fasta regler överallt där sådant med fördel låter sig göra; den allmänna prövningsregeln supplerar dessa.
    I avd. XV behandlar förf. skenbara förutsättningar, "tilsyneladende Forudsætninger". Till de uttalanden om olika förutsättningsteorier, vilka förekomma i början av denna avdelning, kunde — även om jag bortser från min avböjande ställning till förutsättningsläran och däri grundade sakliga differenser — en och annan anmärkning fogas; så förefaller mig t. ex. den åtskillnad förf. gör mellan de båda grupper av teorier, vilka han omtalar på s. 224 f., i själva verket icke så väsentlig, som förf. anser; i intetdera fallet ville jag för min del tala om en förutsättningsteori. Förf:s resultat angående skenbara förutsättningar är det, att dylika förutsättningar ingalunda i allmänhet kunna sidoordnas med de verkliga; det kan endast vara tal om att vid sidan av satsen om verkliga förutsättningar uppställa en regel därom, att ett löfte i vissa fall kan förlora sin bindande kraft, när en skenbar förutsättning för detsamma brister.
    I avd. XVI sammanfattar förf. sina resultat.
    Det är för den, som i likhet med anmälaren ställer sig avvisande mot förutsättningsläran, icke så alldeles lätt att fälla ett omdöme om ett arbete, som vuxit upp på denna läras grund. För den, som avböjer envar förutsättningsteori, äga frågor som t. ex. den, om en dylik teori bör vara subjektiv eller objektiv, icke samma spänningsmoment som för en anhängare av läran. Jag har emellertid sökt att frånse detta och alltid hålla för ögonen, att arbetet sett dagen i ett land, vars rättsordning måste anses hava definitivt omfattat en, låt vara icke i alla sina enskildheter preciserad, förutsättningslära. När det gäller att, utgående från en sådan ståndpunkt, döma mellan en objektiv teori sådan som förf:s och en subjektiv teori sådan som JUL. LASSENS vore jag böjd för att giva företrädet åt den förra. Det förefaller mig, som kunde man genom att tillämpa en dylik teori

bättre uppnå de resultat, vilka jag föreställer mig att anhängarna av förutsättningsläran böra önska se uppnådda.
    Som ett bidrag till utredande av förutsättningsläran står enligt min mening förf:s arbete mycket högt. Oberoende av den ställning man intager till sagda lära och oberoende av vilken formulering av densamma man som eventuell anhängare av läran kan bekänna sig till, är boken i hög grad upplysande och lärorik. Jag kan ej underlåta att uttala min beundran för det skarpsinne, med vilket förf. utfört sin undersökning och dissekerat de ofta ytterst invecklade frågor, som mött honom. Framställningssättet är klart och koncist; att det stundom gör ett kanske litet färglöst intryck, beror väl närmast av ämnets beskaffenhet, som ej just lämnar rum för någon mera livfull behandling.
    Helsingfors, januari 1920.

F. W. Ekström.