Vattenlagens fullständigande. Genom den under år 1918 av statsmakterna beslutade vattenlagen hade grunden lagts till en genomgripande omgestaltning av vår vattenrätt. 1918 års vattenlag avsåg emellertid icke vattenrättens hela område, även om de allmänna riktlinjerna för vattenlagstiftningen i hela dess omfattning därigenom uppdragits. Från närmare behandling hade undantagits frågor, som rörde allmän farled, allmän flottled, torrläggning av mark och avledande av kloakvatten (se Sv. J. T. 1918 s. 295 ff.). Förarbeten till ifrågavarande delars införlivande i lagen hade emellertid redan i betydande omfattning verkställts. Sålunda hade i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 framlagda förslaget till ny vattenlag inrymts jämväl bestämmelser rörande allmän farled, torrläggning av mark och avledande av kloakvatten, varjämte vissa under år 1911 tillkallade sakkunniga i slutet av 1916 avgivit förslag till lagstiftning rörande allmän flottled, jämväl den avsedd att upptagas i vattenlagen.
    Det fullständigande av vattenlagen, som sålunda redan från början varit åsyftat, skulle icke dröja allt för länge. Redan vid 1919 års riksdag framlades i överarbetat skick det förslag till inarbetande i vattenlagen av bestämmelser rörande allmän flottled, som avgivits av förutnämnda sakkunniga. Förslaget blev med vissa ändringar godkänt av riksdagen och den 19 juni 1919 utfärdades i överensstämmelse med riksdagens beslut lag om ändring i vissa delar avvattenlagen (Sv. F. S. 1919 nr 425), varigenom särskilt i vattenlagens 6 och 10 kap. infördes bestämmelser om allmän flottleds inrättande, utvidgande och förbättrande och i samband därmed stående frågor. I en särskild samtidigt utfärdad lag om flottning i allmän flottled (Sv. F. S. 1919 nr 426), meddelades vissa stadganden, övervägande av administrativ innebörd, om flottningens handhavande och skötsel — detta sker i allmänhet liksom förut genom kooperativa sammanslutningar av de flottande, flottningsföreningarna — om ersättning för flottningsskada, flottningsföreningarnas organisation, det allmännas tillsyn å flottningen och flottlederna m. m. De därefter återstående delarna av vattenrätten hade på grundval av vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag redan gjorts till föremål för bearbetning och i december 1919 avgåvo särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga nytt förslag till lagstiftning i dessa ämnen. Sistnämnda förslag blev under innevarande år, med oväsentliga ändringar, av riksdagen antaget. Genom lag den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar av vattenlagen (Sv. F. S. 1920 nr 459) in-

fördes i överensstämmelse härmed i vattenlagen bestämmelser om allmän farled (5 kap.), om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning (7 kap.) samt om kloakledning (8 kap.), varjämte de redan i 1918 års vattenlag intagna stadgandena om vattenreglering (3 kap.) såsom i det följande skall närmare framhållas underkastats omarbetning.
    Vad först angår den nya flottledslagstiftningen, vilken trädde i kraft den 1 januari detta år, torde den mest betydande avvikelsen från förut gällande rätt ligga i formen för flottledsfrågornas behandling, som tidigare tillkommit länsstyrelserna men nu till övervägande del överflyttats å de genom 1918 års lag inrättade vattendomstolarna. Vattendomstol har sålunda att avgöra, huruvida allmän flottled skall inrättas i ett vattendrag, ävensom att i övrigt handlägga alla frågor, som äga samband med vattendragets utbyggnad för flottledsändamål, och därför erforderliga åtgärder. Däremot åligger det fortfarande vederbörande länsstyrelse att behandla frågor rörande flottningens ekonomi och skötsel, uppsikten över flottningsföreningarnas verksamhet samt i allmänhet den administrativa tillsynen över flottlederna och flottningen.
    I överensstämmelse med vad som jämväl tidigare gällt tillkommer i fråga om åvägabringandet av ett flottledsföretag initiativrätten var, som finnes därtill lämplig; företrädesrätt har dock i den nya lagen tillerkänts kronan. För anläggningskostnaden är anläggaren, liksom enligt förut gällande lag, berättigad att erhålla ersättning av de flottande. Denna ersättning gäldas i allmänhet under ett flertal år medelst amorteringsavgifter, som läggas å flottgodset. De närmare bestämmelserna om anläggningskostnadens amortering upptagas i nyssnämnda lag om flottning i allmän flottled. Någon rätt till själva flottleden såsom sådan eller därtill hörande byggnader, anläggningar eller annan egendom har icke vare sig anläggaren eller de flottande. Denna egendom är enligt uttryckligt stadgande i vattenlagen att anse såsom allmän egendom.
    Såsom förut nämnts tillkommer det i allmänhet vattendomstolen att avgöra, huruvida allmän flottled bör inrättas i ett vattendrag. I vissa mera tveksamma fall skall dock frågan hänskjutas till Konungens eget avgörande. Detta är förhållandet, då fråga uppkommer att i större omfattning reglera vattenavrinningen i sjö eller vattendrag eller mera djupgående konflikt är att befara med andra intressen av allmän innebörd, särskilt den allmänna samfärdseln.
    En följd därav att prövningsrätten beträffande frågor om allmän flottled överflyttats från länsstyrelserna till vattendomstolarna är, att befogenhet kunnat tillerkännas de sistnämnda att i ett sammanhang avgöra jämväl förekommande ersättningsfrågor. Denna prövning skedde tidigare dels i vanlig rättegångsväg vid de allmänna domstolarna och dels i vissa fall i den för expropriation stadgadeordning. Genom att överlämna behandlingen av samtliga nu antydda frågor åt en och samma myndighet har man sökt tillgodose behovet av större enhetlighet och enkelhet i förfarandet.

    Den förberedande undersökningen i flottledsmål handhades enligt äldre lag i första hand vid syneförrättning av särskilt förordnad förrättningsman med biträde av gode män. Denna anordning har i den nya lagen bibehållits allenast beträffande inrättande av ny flottled eller mera omfattande omreglering av äldre sådan; i dessa fall skall synemännens utlåtande underställas vattendomstolen, i övriga upptages frågan omedelbart av domstolen. Beträffande flottledsfrågornas behandling gälla i övrigt i stort sett samma regler som för övriga vattenmål. I en punkt föreligger dock avvikelse. Under det att vattenmålen i allmänhet från vattendomstolarna fullföljas till vattenöverdomstolen och högsta domstolen, sker fullföljden av flottledsmål från vattendomstolen till regeringsrätten, dock med undantag för frågor om ansvar och ersättning, där instansordningen är den för vattenmål vanliga.
    Jämväl behandlingen av farledsfrågor har genom den nya lagen överflyttats från länsstyrelserna till vattendomstolarna. Fråga om inrättande av allmän farled skall dock med hänsyn till sådan frågas stora allmänna betydelse alltid underställas Konungens prövning. Farledsmål anhängiggöres omedelbart hos vattendomstol. Beträffande fullföljden gälla samma regler som för flottledsmål.
    Huvudparten av de genom 1920 års lagändring i vattenlagen införlivade bestämmelserna rör marks torrläggning eller m. a. o. den defensiva vattenrätten. Jämväl å detta område hava införts betydelsefulla förändringar i förhållande till gällande rätt.
    I främsta rummet är här att anteckna den utvidgning av rätten att för ett torrläggningsföretag taga i anspråk annans egendom ävensom av rätten att påfordra bidrag av andra sakägare, som skett därigenom att under ändamålet med ett dylikt företag inbegripits ej allenast, såsom enligt 1879 års dikningslag, jords odling eller förbättring utan jämväl annan av marks torrläggning beroende förmån såsom vinnande av möjlighet till torvtäkt, torrläggning av tomtmark o. dyl. För visst slag av båtnad har dock, i analogi med vad i vattenlagen tidigare stadgats beträffande båtnad för strömfall genom vattenreglering, införts den begränsning av bidragsskyldigheten, att denna först inträder, då vederbörande sakägare begagnar sig av båtnaden.
    Ett förhållande, som länge stått hindrande i vägen för månget torrläggningsföretag, har varit de dryga kostnader, som äro förknippade med anordnande av vattenavlopp genom särskilt järnvägarnas banvallar. Enligt dikningslagen är nämligen den dikande i varje fall skyldig att bekosta dylikt avlopp. Såsom allmän princip utgår den nya lagen härvid från, att järnvägar, som anläggas efter lagens tillkomst, skola förses med sådana avlopp, att närliggande marks torrläggning, vare sig för jords odling eller för annat ändamål, ej förhindras. Har detta ej iakttagits vid järnvägens anläggning, åligger det järnvägens ägare, då fråga om avlopp uppkommer, att själv vidkännas kostnaden härför. För att emellertid nu antydda skyldighet icke må bliva allt för betungande har järnvägsägaren beretts till-

fälle att, redan innan järnvägen anlägges, genom särskild förrättning få på ett bindande sätt fastställt vilka avlopp kunna fordras av honom. Denna undersökning har anförtrotts åt särskild sakkunnig syneförrättare med biträde av gode män. Vid förrättningen, som skall kungöras bl. a. genom annons i ortens tidningar, äga vederbörande sakägare föra talan. Till grund för förrättningen skall ligga en av järnvägens ägare uppgjord plan, som viss tid före förrättningen skall tillhandahållas sakägarna för granskning. Anlägges järnvägen med de vattenavlopp synemännen föreskrivit, är järnvägsägaren för framtiden fri från vidare utgifter i detta hänseende. Skulle det oaktat sedermera ytterligare avlopp visa sig erforderligt, har alltså den dikande att själv bekosta sådant. Bestämmelserna om nu antydda förfarande hava upptagits i en särskild lag om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning (Sv. F. S. 1920 nr 460).
    I lagen har också i viss utsträckning införts skyldighet för ägare av äldre järnväg att sörja för erforderligt vattenavlopp. Denna skyldighet avser dock endast erforderligt avlopp för torrläggning intill ett djup av 1.2 meter av åker och äng, som redan vid tiden för järnvägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. Med äldre järnväg har i detta hänseende likställts allmänna vägar, som tillkommit efter den 1 januari 1880 — den dag då dikningslagen trädde i kraft — ävensom enskilda vägar, de sistnämnda dock endast såvitt de anläggas efter de nu ifrågavarande bestämmelsernas ikraftträdande den 1 januari 1921.
    En betydelsefull avvikelse från hittills gällande rätt föreligger i den ståndpunkt, som den nya lagen intagit till den s. k. båtnadsavsägelsen. Båtnadsavsägelsen innebär, med det innehåll, som dikningslagen givit åt detta institut, att en jordägare, som icke intar en sökandes ställning till företaget, är berättigad att ställa sig utanför detsamma, dock mot villkor, att han till företagets deltagare avstår så mycket jord som i värde svarar mot hans båtnad av företaget. Rätt till båtnadsavsägelse föreligger enligt dikningslagen allenast vid vattenavledning i egentlig mening, däremot icke vid dikning. Vid dikning har dikningslagen stadgat ett annat korrektiv. Bidraget är här för den, som icke sökt företaget, alltid begränsat till värdet av hans båtnad såsom högsta belopp, en begränsning som däremot icke återfinnes i fråga om vattenavledning. Den nya lagstiftningen har härvidlag jämväl beträffande vattenavledning anslutit sig till den ståndpunkt, som hittills gällt beträffande dikning, såsom den såväl ur nationalekonomisk synpunkt riktigare som ock i allmänhet för den enskilde jordägaren gynnsammare. Såsom ett ytterligare skydd har dessutom införts rätt för jordägare i vissa fall att allt efter omständigheterna erhålla bidragsskyldigheten fördelad på ett större eller mindre antal år. Med båtnadsavsägelsens försvinnande ur torrläggningslagstiftningen kommer den ofta synnerligen omstridda frågan, huruvida ett företag är att hänföra till dikning eller vattenavledning att i allt väsentligt förlora praktisk betydelse.

    Genom den nya lagen komma att med vår torrläggningslagstiftning införlivas två för densamma hittills okända institut, nämligen invallning och vattenreglering, av vilka dock det sistnämnda tillhör jämväl den lukrativa vattenrätten och som sådant erhållit plats redan i 1918 års vattenlag. Invallningen har i den nya lagen i stort sett ordnats efter samma grunder som vunnit tillämpning beträffande sjösänkning. Vad vattenregleringen angår har under densamma inbegripits ej blott, såsom enligt 1918 års vattenlag, en strömfallsägares intresse av ökad möjlighet till vattenkrafts uttagande utan jämväl jordägarens av en förbättrad torrläggning. Med vattenregleringen såsom särskilt institut åsyftas att åvägabringa samverkan mellan dessa båda slag av intressen. Initiativ rätt till en vattenreglering tillkommer sålunda ej allenast vattenkraftintresset utan jämväl torrläggningsintresset med såväl rättighet som skyldighet för det andra intresset att taga del i företaget. Själva planläggningen av företaget skall ske på sådant sätt att det såvitt möjligt är till båtnad för båda dessa intressegrupper och bör över huvud taget därvid tillses att, oavsett de särskilda intressenas karaktär, företaget må ur allmän och enskild synpunkt bliva till största gagn.
    Beträffande den formella behandlingen av torrläggningsfrågor överensstämmer lagen så till vida med äldre rätt, att dylik fråga jämväl enligt den nya lagen i allmänhet skall prövas vid särskild syneförrättning. Från syneförrättningen fullföljes talan till vattendomstolen; i viktigare fall, särskilt då företaget berör allmänna intressen, skall synemännens utlåtande underställas vattendomstolens och i frågor av större allmän betydelse jämväl Konungens prövning.
    Genom de i lagen upptagna bestämmelserna om kloakledning tillerkännes samhälle eller enskild fastighetsägare rätt att över annans mark framdraga ledning för avledande av kloakvatten. Jämväl vid dessa företag har man, dock uteslutande på frivillighetens grund, sökt åvägabringa samverkan mellan dem, som hava gagn av ett dylikt företag. Den formella behandlingen överensstämmer i allt väsentligt med torrläggningsfrågornas. I detta sammanhang må anmärkas, att rätten att över annans mark framdraga vattenledning blivit ordnad genom den samtidigt med vattenlagen utfärdade lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning (Sv. F. S. 1918 nr 526).
    Med införlivande i vattenlagen av 1919 och 1920 års lagändringar har det redan under år 1906 påbörjade och sedermera med vissa avbrott alltjämt bedrivna arbetet å den svenska vattenrättens omgestaltning, sådant det ursprungligen planlagts, bragts till sin fullbordan. Det torde utan överdrift kunna påstås, att lagstiftaren genom denna lagstiftning, med utgångspunkt från den inhemska rättsutvecklingen och i stort sett utan utländsk förebild, strävat efter att tillgodose på en gång såväl den moderna teknikens utveckling som ock samhällslivets å detta område alltmera framträdande intressen. Huruvida den nya vattenlagen skall visa sig i stånd att fylla sitt ändamål, torde ej minst å förevarande rättsområde, där

hänsyn till lämplighetens och skälighetens fordringar är kanske av större betydelse än eljest, bero av den anda, i vilken lagen kommer att tillämpas. Det må vara tillåtet att uttala den förhoppningen, att denna tillämpning måtte gå fri från en formalism som endast är ägnad att förkväva jämväl lagstiftarens bästa avsikter.

N. Gärde.