De väsentligaste bristerna i vår nuvarande underrättsprocedur. Över detta ämne höll borgmästaren J. Bååth, Hälsingborg, föredrag vid föreningen Sveriges stadsdomares årssammanträde i Göteborg d. 2 okt. 1920 såsom inledning till en diskussion rörande behovet av en processreform.
    Såsom en väsentlig brist framhöll inledaren till en början frånvaron av ett förberedande förfarande i civila mål. Vid modern muntlig procedur plägade en förberedande skriftväxling mellan parterna äga rum inför domaren eller eventuellt någon tjänsteman i domstolens kansli, varunder käranden fullständigt utvecklade sina yrkanden och grunden för desamma samt svaranden å sin sida tydligt klargjorde, i vilka avseenden käromålet av honom medgåves och i vilka det bestredes, så att man redan från början kunde avskilja det ostridiga från det stridiga. Rörande bestridda yrkanden hade svaranden skyldighet att fullständigt angiva, på vilka grunder han stödde sitt bestridande. Under denna förberedande skriftväxling hade parterna även att ingiva de dokument och övriga skriftliga bevis, på vilka de stödde sin talan. Härefter utsattes målet till muntlig huvudförhandling, i princip en enda utan uppskov, vid vilken allt processmaterial på en gång skulle föreläggas domstolen, varpå domen tämligen omedelbart följde.
    Hos oss komme tvistemålen helt outredda till domstolen. Stämningen i ett mål vore alltför ofta synnerligen ofullständig och angåve ej sällan ganska otydligt, vad som yrkades i målet, varjämte grunderna för yrkandena ofta berördes synnerligen lättvindigt. Häri låge en av orsakerna till det förkastliga uppskovssystem, som utmärkte vårt rättegångsförfarande och som i övrigt främjades av förfarandets skriftlighet.
    Ett betydande fel i vår rättegångsprocedur vore vidare bristen på en rationell fördelning av bevismaterialet och frånvaron av koncentration i processen. Varje yrkande borde så fullständigt som möjligt behandlas för sig, likasom de olika grunderna för käromålet och svarandens bestridanden borde bliva föremål för särskild behandling, varvid man givetvis borde börja med de grunder, som till sin principiella natur vore av tidigare beskaffenhet än andra. I en rättegång om ersättning för bristande eller felaktig leverans borde exempelvis först fullständigt behandlas frågan, huruvida reklamation behörigen ägt rum, innan man komme med en kanske dyrbar och tidsödande utredning om olika skadeståndsposter. Fölle käromålet på invändning om försummad reklamation, bleve vidare utredning i andra delar av målet antagligen överflödig. Det skriftliga förfarandet i förening med vår instansordning gjorde det ofta omöjligt att på dylikt sätt avgöra ett mål på en tidigare grund, utan att i samband därmed fullständig utredning förebragtes i åtskilliga avseenden av sekundär natur.
    Såsom en ytterligare brist i vårt rättegångsförfarande framhöll tal. tillvaron av alltför stränga bevisregler, föranledda av den legala bevisteori, som låge till grund för bestämmelserna i 1734 års lag. I allmänhet hade man i utlandet, där modernare rättegångssystem blivit införda, övergått till den fria bevisprövningen, som vilade på den grundsatsen, att inga regler i lag borde givas för att bestämma, när något skulle anses vara bevisat eller icke. Inga bevismedel borde uteslutas såsom odugliga, utan det borde tillkomma domaren ensam att avgöra, vilket värde de finge anses förtjäna. Full bevisning förelåge, då domaren blivit övertygad om riktigheten av vad som skulle bevisas.

    Vad särskilt vittnesjäven beträffade, framhöll tal., att härigenom så att säga dragits försorg om att de personer, som verkligen hade sig något bekant i själva saken, ofta av en eller annan anledning bleve förhindrade att vittna. Så t. ex. bleve den, som förmedlat ett avtal mellan tvenne parter och således bäst hade sig bekant avtalets innehåll, vanligen förklarad jävig därför att han hade i saken del eller kunde av dess utgång vänta nytta eller skada. Vittnesjäven torde i stort sett kunna helt och hållet försvinna och hinder borde enligt tal:ns mening icke föreligga för att parterna själva hördes på ed i målet under enahanda förhållanden som vittnen. Faran för mened vore i sådana fall säkerligen icke större, än då parterna tillätes avlägga sådana normerade eder som värjemålsed och fyllnadsed, men utredningen i målet skulle bli bättre, om parterna efter avlagd ed kunde närmare utfrågas.
    Vad vårt edsformulär beträffade, syntes detsamma för övrigt allt för långt och inkrånglat för att detsamma skulle av alla kunna rätt uppfattas. Bättre vore t. ex. det engelska edsformuläret, som blott innehölle en försäkran att tala sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen. Fråga vore för övrigt om icke själva edsavläggandet kunde ersättas av en erinran från domstolens sida till såväl parter som vittnen om deras skyldighet att tala sanning och om det straff, som följde för osanna uppgifter inför rätta.
    Såsom den kanske största bristen i vår underrättsprocedur framhölls det skriftliga förfarandet, särskilt framträdande i vårt sätt att protokollera förhandlingarna. Protokollföringen kunde aldrig fullt korrekt och tillfredsställande återgiva vad som förekomnit. Särskilt gällde detta i fråga om vittnesmålen. Protokollet finge vara aldrig så samvetsgrant uppsatt, så kunde det dock icke undgås, att konturerna försvagades, individualiteten försvunne, liksom nyanserna i vittnesmålet utjämnades. Vittnets hela hållning, dess säkerhet eller obestämdhet, dess sympatier och antipatier, dess lugn eller nervositet, dess intelligens eller brist därpå, dess förmåga att vidhålla vad det en gång sagt eller dess böjelse att ofta ändra sina uttalanden, detta och mycket annat, som kunde vara av största betydelse för målets avgörande, kunde aldrig få ett fullt tillförlitligt uttryck i protokollet.
    I fråga om brottmålen framhöll tal. bristen på en tillfredsställande förundersökning, och förordade tal. med kritik av det gällande inkvisitoriska förfarandet införandet av ett rent ackusatoriskt system.
    Vidkommande vår domareutbildning och domstolsorganisation framhölls såsom en väsentlig brist, att domarämbetet i häradsrätterna utlämnades på försök till unga jurister efter nyss fyllda 25 år. Ur rättsskipningens och allmänhetens synpunkt vore det för visso bättre, att domareutbildningen förlades till kollegiala domstolar. Såsom en jämförelse refererades förhållandena i England, där den blivande domaren i regel började sin tjänstgöring såsom biträde på ett advokatkontor och i allmänhet icke hade utsikt att avancera till åtminstone någon högre domarebefattning, förrän han bestått provet vid passagen genom de olika advokatklasserna och uppnått en mera framskriden ålder. Förvåra förhållanden passade dock i regel icke ett dylikt system.
    I fråga om lekmannaelementet utgick tal. ifrån, att därest man vid en processreform finge likartade och eventuellt gemensamma underrätter för stad och land, dessa domstolar skulle komma att bestå av en jurist såsom ordförande med ett antal lekmän med individuell rösträtt såsom bisittare. Ett

dylikt meddomarsystem vore enligt tal:ns mening vida att föredraga framför införandet av jury.
    Införandet av fackkunniga lekmannabisittare i vissa mål, t. ex. handels- och sjörättsmål, skulle ur vissa synpunkter medföra viktiga fördelar. En betänklig sida hos denna organisationsform vore emellertid, att dessa sakkunniga ofta under de privata överläggningarna till dom tillhandahölle domstolen en hel del material, som kunde vara av avgörande betydelse för målets utgång, men vilket parterna icke varit i tillfälle att åhöra och bemöta.
    Advokatutbildningen hos oss lämnade åtskilligt övrigt att önska, och det vore nödvändigt att ju förr dess hellre erhålla ett i viss mån legaliserat advokatstånd, ställt under effektiv kontroll av vederbörande advokatsamfund, under samarbete med domstolarna, såsom i Danmark numera vore förhållandet. Vidgad befogenhet borde krävas för domstolarna att avvisa icke juridiskt bildade eller eljest olämpliga sakförare.
    Till slut framkastade tal. ett par önskemål rörande åtgärder till rättegångsreformens främjande. För spridande av allmännare kunskap om, hur ett muntligt processystem fungerade, borde anordnas studieresor gruppvis under utsedd ledare till länder med modern rättegångsordning, exempelvis Danmark. Till bestridande av kostnaderna härför borde de från justitiedepartementet utgående domarestipendierna tillsvidare reserveras.
    Det andra önskemålet avsåg rättegångsreformens förberedande genom inrättande av en försöksdomstol med rent muntligt förfarande. Vid övergången i Danmark under sistlidet år till en modern rättegångsordning hade man haft den största nytta av det förhållandet, att sedan år 1861 i Köpenhamn funnits en domstol med muntligt förfarande enligt moderna principer, nämligen Søog Handelsretten, vilken domstol vore sammansatt av en jurist såsom president och 4 handels- och sjösakkunniga män såsom bisittare. Det syntes inledaren nu kunna på allvar ifrågasättas, huruvida icke, så snart riktlinjerna för en processreform hunnit få något fastare konturer, borde utarbetas en organisationsplan och en processordning för en liknande handelsdomstol i Stockholm och eventuellt en i Göteborg, med rätt för parterna, då båda, eller åtminstone svaranden, vore köpmän, att välja mellan denna domstol och de vanliga underrätterna. Därigenom skulle säkerligen en god erfarenhet vinnas i många stycken rörande åtskilliga omtvistade principer för en ny processordning och en värdefull skola erhållas för utbildande av domare och advokater att användas i en framtida organisation med muntlig rättegång vid alla domstolar.