KARL BENCKERT: Bidrag till inteckningsinstitutets historia.
    Akademisk avhandling. Stockholm 1920. 129 s.

 

    Det lockande och farliga med forskningar i den svenska rättshistorien ligger i de rika skatter av otryckt material, som finnas förvarade i våra arkiv och bibliotek. Möjligheten att utfylla väsentliga luckor i vår kännedom om en viss tids rättsutveckling ger åt dessa forskningar en särskild dragningskraft. Risken ligger i att av enstaka fynd förledas till alltför vittgående konstruktioner. Varje verkligt framsteg förutsätter ett utomordentligt mödosamt uppsökande och sovrande av ett stort och skäligen oordnat material. Förf. till ovanstående avhandling har i rikt mått uppfyllt denna förutsättning och därför blivit i tillfälle att lämna en grundlig och i åtskilliga hänseenden av allt att döma avslutande framställning av sitt ämne, det svenska inteckningsinstitutets historia fram till 1734 års lag. Arbetets värde ligger framför allt i den vederhäftiga analysen av det förebragta materialet. Åt syntetiska översikter har förf. ägnat mindre intresse än måhända varit önskligt. I språkligt hänseende kännetecknas arbetet av en klarhet, som för en förstlingsavhandling måste betecknas såsom ovanlig; dipositionen är dock icke alltid så överskådlig.
    Beträffande det svenska inteckningsinstitutets ursprung är det i all synnerhet två punkter som väcka intresse, nämligen dels det starka betonandet av de förebilder, institutet ägde i den inhemska medeltida stadsrätten, dels det relativt svaga inflytande som förf. tillerkänner utländsk rätt, möjligen med undantag för den hanseatiska rätten.
    Att det för giltig pantsättning av fastighet fordras en publik akt är en princip, som kommit till uttryck likaväl i den äldsta romerska rätten som i de svenska landskapslagarna. Den romerska rätten frångick emellertid under sin klassiska tid kravet på varje egentlig publicitet och nöjde sig med den trygghet, som kunde beredas ny panthavare genom kriminaliserandet av ett pantsättarens förtigande av förut gjorda panträttsupplåtelser. Tanken att anknyta panträttens uppkomst till offentlig myndighets medverkan är — bortsett från det helleniskt-egyptiska katastersystemet — en germansk, och, vad som är av särskilt intresse, en nordgermansk rättstanke.
    Inteckningsinstitutets närmaste ursprung finner förf. i stadslagens bestämmelse, att pantsättning av fastighet skall ske inför sittande råd (J. B. 9: 1). Från denna regel var steget ej långt till den ståndpunkten, att väl pantavtalet kan äga rum utom rätta med bindande verkan mellan parterna, men att för åstadkommande av en mot tredje man verksam panträtt det erfordras, att pantavtalet uppvisas inför rätten och inskrives

348 LITTERATUR.i dess tänkebok. Härigenom har på stadslagens grund skapats ett inteckningsinstitut, som i sina grunddrag är fullt modernt.
    Att utvecklingen gått denna väg framgår därav, att en dylik inskrivning tidigast meddelats av Stockholms rådhusrätt samt att denna domstol dessförinnan strängt uppehållit stadslagens regel om pantsättning inför sittande råd och därvid betraktat iakttagandet av denna regel såsom ett villkor för avtalets rättsverkan mot tredje man. Det första fall där rådhusrätten beviljat en verklig inteckning, inträffade enligt förf :ns framställning år 1571 och följdes av åtskilliga senare. Men till en början var det endast Stockholms rådhusrätt som tillämpade denna nyhet. Vid andra domstolar inskränkte man sig till en början till att upprätthålla stadslagens föreskrift. Först framemot mitten av 1600-talet synes inteckningsinstitutet ha trängt igenom vid stadsdomstolarna;1 definitivt stadfästat även beträffande landsfastigheter blev det genom den förut kända resolutionen den 11 maj 1665.
    Är det nu en originell inhemsk rättsutveckling, som sålunda lett fram till vårt moderna inteckningsinstitut, eller har den svenska rätten influerats av andra rättssystem? Förf. vill icke med Nordling stanna vid antagandet att den äldre inhemska rättsåskådningen utgör fullt tillräcklig förklaring till det svenska inteckningsförfarandets uppkomst, utan tillskriver den tyska, särskilt den hanseatiska rätten en avgörande betydelse (sid. 51). Uttrycket »avgörande» synes emellertid vara starkare än vad förf :ns eget material strängt taget föranleder, och det framhålles också annorstädes (t. ex. sid. 47), att det hanseatiska inflytandet icke bör ensidigt betonas. Förf. har visserligen uppvisat en viss överensstämmelse mellan den rättsutveckling som ägt rum i en del hansestäder, särskilt Lübeck, och i Sverige, särskilt Stockholm. På båda hållen har i äldre tid krävts, att pantsättningen skulle äga rum införrådet och därefter huvudvikten börjat läggas därpå att anteckning om pantsättningen skett i protokollet. Men ref. kan till en början ej finna det tillfullo visat, att bestämmelsen i stadslagen J. B. 9: 1 avhänger av tyskt inflytande. Visserligen föreskrevo Lübecks s. k. tyska statuter från senare hälften av 1200-talet, att pantsättning av fastighet skulle ske inför rådet; men det är ej tydligt, att ett iakttagande av denna regel redan då betraktades såsom ett villkor för skydd mot tredje man. Och vidare har förf. själv framhållit en väsentlig olikhet vid övergången från regeln om pantsättningens verkställande inför rådet till inteckningsprincipen. I Lübeck skedde nämligen anteckning i protokollet endast i det fall att själva pantsättningen ägt rum inför rådet, och inteckningen medförde alltså intet undanröjande av äldre regler för pantsättning, utan endast en skärpning av dem. I Stockholm däremot hade inteckningen från början karaktären av en bekvämare form för panträttens grundläggande, i det att själva pantavtalet icke längre behövde äga rum inför rådet.
    Uppenbart är, att en andlig förbindelse ägt rum mellan den svenska

 

1 Förf. omnämner icke expeditionstaxan för domstolarna den 18 juli 1661. Den är ju icke alldeles utan värde såsom indicium för den då allmänna förekomsten av inteckningar, ehuru den givetvis har blott sekundär betydelse i förhållande till förf:ns material i övrigt.

LITTERATUR. 349och den hanseatiska rätten. Men det synes kunna ifrågasättas, om ej inflytandet varit i viss grad ömsesidigt. Anmärkningsvärt är f. ö., att inteckningssystemet i principiellt lika gestalt framträdde ungefär samtidigt i Danmark och vid Stockholms rådhusrätt. Det synes därför näppeligen — såsom förf. sid. 51 förmenar — saknas anledning antaga, att den danska rätten varit av betydelse för det svenska systemets tillkomst. För lösgörandet av inskrivningsåtgärden från pantavtalet är måhända det danska inflytandet att räkna med i minst lika hög grad som det hanseatiska.
    Förf. sammanfattar sin framställning därhän, att inom pant- och inteckningsinstituten sammanhanget i utvecklingen intill 1734 års lag aldrig avbröts, trots alla de genomgripande förändringar, som dessa institut under utländskt inflytande underkastades. Förf. anser därför, att hans undersökning lämnar ett gott stöd för den mening, att de svenska rättsförhållandena i allmänhet kännetecknats av en synnerligen stark kontinuitet. Det förefaller ref., som om detta omdöme visserligen hade sin riktighet i fråga om den svenska rättens ståndpunkt till publicitetskravet,1 men å andra sidan alltför litet beaktade de allvarliga rubbningar, som pant- och inteckningsinstituten från senare delen av 1600-talet i andra hänseenden undergingo. Det tidigare svenska inteckningsinstitutet byggde i huvudsak icke blott på publicitets- utan även på specialitetsprincipen och förutsatte i regel en pantförskrivning såsom grundval för inteckningsåtgärd. Men i senare hälften av 1600-talet blev generalhypotek som bekant godkänt, även i avseende på lös egendom, och inteckning medgavs för vilken fordran som helst, oberoende av pantförskrivning.
    Dessa företeelser äro till stor del att tillskriva den samtida rättsutvecklingen i Tyskland. Den tyska germanska fastighetspanträtten utkämpade vid denna tid sin kamp mot det så vitt skilda romerska panträttsinstitutet, och det är helt naturligt, att verkningarna härav kommo till synes även i Sverige. Publicitetsprincipen blev hos oss, som nämnt, visserligen icke på allvar bruten, men att specialitetsprincipen en tid försattes urkraft var tydligen en verkan av den samtida tyska rättens godtagande av den romerska rättens generalhypotek.
    I mindre mån synes regeln om allmän rätt till tvångsinteckning ha vilat på främmande inflytande. Visserligen ha måhända de romerska legala panträtterna i viss mån varit en förebild, men systemet synes dock i huvudsak bero på ett för den svenska rätten säreget betonande av vad förf. kallar vigilansprincipen: den borgenär, som sökt inteckning för en sin fordran, har därigenom ådagalagt en sådan vaksamhet, att han bör tillerkännas företräde framför övriga borgenärer — fordringen må ha varit aldrig så obestyrkt vid tiden för inteckningens fastställande. Det är märkligt, med vilken styrka denna synpunkt gjort

 

1 Förf. synes mena, att publicitetskravet på 1660-talet utträngdes av »vigilansprincipen». Då emellertid denna »princip» endast var en motivering till den genom inteckning skapade förmånsrätten, synes publicitetsprincipen icke därigenom ha lidit något avbräck. En annan sak är att »vigilansprincipen» ledde till den ändring av panträttsreglerna, att inteckning medgavs även utan gäldenärens medgivande. Härom jfr nedan i texten. Sant är också, att publicitetskravet åsidosattes vid utbildandet av förmånsrättsordningen under senare delen av 1600-talet.

350 LITTERATUR.sig gällande både i doktrin och praxis. Svea hovrätt tillerkände redan år 1669 giltighet åt en inteckning, som meddelats för skuldebrev och godkänd räkning, för vilken någon egendom ej pantförskrivits. Och detta motiverades därmed, att vederbörande hade låtit inteckna sin fordran och »att dhe och bordhe niutha sin vigilantz till godha och således bekomma præferencen». Även Nehrman angav såsom grund till förmånsrätten borgenärens försiktighet och vaksamhet, och avsåg att därmed motivera just befogenheten att erhålla inteckning, oberoende av gäldenärens inteckningsmedgivande. Förklaringen till den stora roll vigilansprincipen spelat söker förf. i de svenska medeltidslagarnas konkursförfarande, där en utdelning i proportion till fordringarnas storlek endast ifrågakom i det fall, att gäldenären avlidit. Den borgenär som först erhållit specialexekution kom därför att i vanliga fall erhålla betalning framför andra fordringsägare. I denna regel, säger förf., började man senare att se ett uttryck för en verklig rättsprincip och sökte att systematiskt utforma den tanken, att borgenärerna inbördes äga företräde allt efter deras ådagalagda större eller mindre »vigilans» vid bevakningen av sin rätt. Denna förklaring synes lika träffande som intressant och stämmer tillfullo med det påtagliga förhållandet, att inteckningsinstitutet under den tid, då vigilansprincipen gjorde sig gällande, nedsjönk från att vara ett led i ett konventionalpantsystem till att utgöra blott en preliminär exekutionsform.
    En liten detaljanmärkning må slutligen tillåtas till förf:ns redogörelse för doktrinens medverkan till rättsutvecklingen under senare delen av 1600-talet. Förf. uppgiver sid. 97/98, att Kloots framställning väsentligen överensstämmer med de sunda regler, som intill mitten av 1600-talet tillämpades för städerna, och Kloot skulle sålunda hava hävdat specialitetsprincipen och icke godkänt de senare förekommande tvångsinteckningarna (jfr sid. 93 ff.). Det förhåller sig emellertid så, att Kloot tvärtom erkände generalhypotek, och det även i lös egendom (Lagf. Spegel sid. 227), samt att han icke synes ha fordrat inteckningsmedgivande. Det lär därför icke finnas tillräcklig grund för förf:ns antagande, att Kloot genom sin borgmästarverksamhet skulle hava bevarat större självständighet mot främmande panträttsregler än universitetsläraren Loccenius.


Martin Fehr.