Äro särskilda krigsdomstolar behövliga? I samband med tillkomsten av vår nuvarande krigslagstiftning upptogs denna fråga till behandling redan av den år 1901 tillsatta kommitté, som under år 1905 avgav sitt betänkande och förslag till strafflag för krigsmakten och förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
    Grunden till den särskilda militära jurisdiktionen fann kommittén vara att söka, förutom i rent praktiska lämplighetshänsyn betingade av militärens särskilda tjänstgöring, däri att de militära målen ansetts för sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap utan även särskilda militära insikter och militär erfarenhet. De militära förhållandenas säregna beskaffenhet ansågs medföra, att de synpunkter, som vid dessa måls utredning och avgörande borde tagas i betraktande, i många fall icke kunde fullt komma till sin rätt, med mindre den militära fackkunskapen och erfarenheten därvid finge tillfälle att i en eller annan form medverka. Särskilt gällde detta i sådana fall, där den tilltalades brottslighet av lagen gjordes beroende av vad militärtjänsten i det ifrågavarande fallet med avseende å föreliggande förhållanden av honom kunde anses hava fordrat, såsom till exempel när fråga vore om tjänstefel av olika slag. Men även i andra fall ansågs den civila domaren i mål av ifrågavarande beskaffenhet ofta nog vara i behov av den militära fackinsiktens stöd för vinnande av ett gott och riktigt resultat, då man svårligen kunde av honom fordra eller förvänta, att han, utan tillfälle till samarbete med militära bisittare, skulle vara i stånd att förskaffa sig den kännedom om de militära förhållandena, som hos en domare i krigsrättsmål borde fordras. Emellertid vidgick kommittén, att man ju kunde, med fasthållande av dessa synpunkter, tänka sig, att de militära målen förlades till de allmänna domstolarna, om dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande den speciella sakkunskap, som vore nödig. Kommittén fann emellertid, att viktiga skäl av dels praktisk dels humanitär art talade mot en sådan anordning. Särskilt vad anginge häradsrätterna, sådana de då voro organiserade, skulle en handläggning därstädes av krigsrättsmålen verka hindrande för den militära tjänstgöringen, varjämte den snabbhet i målens avgörande, som speciellt beträffande dessa mål vore önskvärd, icke syntes kunna uppnås. Vidare antog man, att de former, under vilka rannsakning och dom ägde rum vid de allmänna underdomstolarna, skulle bliva mera kännbara för de värnpliktigas goda namn och medborgerliga anseende, än som vore oundgängligt. Detta vore att beklaga, då de värnpliktiga icke efter fritt yrkesval

utan på grund av statsmakternas bud blivit ställda under krigslagarna, som ju utsträckte straffbarheten i allmänhet vida utöver de civila strafflagarnas gränser. Slutligen ifrågasattes, huruvida särskilda krigsdomstolar, som ju under krig givetvis voro nödiga, skulle på ett fullt tillfredsställande sätt kunna fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation funnes inrättad under fred. På i huvudsak nu anförda grunder ansåg kommittén särskilda krigsdomstolar böra fortfarande bibehållas.
    Då krigslagstiftningen omsider år 1914 mognat till avgörande och förelåg till behandling i riksdagen, väcktes därstädes av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping en motion, avseende krigsrättsmålens överflyttande till de allmänna underdomstolarna. Motionärerna bemötte kommitténs skäl och framhöllo till en början, att något hinder för ett dylikt överförande icke förefunnes ur synpunkten av de allmänna domstolarnas arbetsbörda. Vad kravet på särskilda militära insikter och militär erfarenhet beträffade, medgåve visserligen motionärerna, att det låge något under dessa synpunkter, men att å andra sidan även vissa olägenheter kunde tänkas däri, att de militära bisittarna ofta komme att skatta åt ensidiga militära fördomar. Vad som anförts till stöd för behovet utav bisittare i domstolen av yrkesmän kunde för övrigt också sägas om en myckenhet andra mål och ärenden; och de militära förhållandena vore ingalunda mera svårbegripliga för ett vanligt tränat domareomdöme än andra mål, som måste bedömas ur synpunkten av speciella livsförhållanden och för dem stiftade speciallagar. För de allmänna domstolarnas förstärkning med militära bisittare, i den händelse krigsrättsmålen överfördes dit, saknades för övrigt ingalunda analogier på andra rättsområden, då ju rådhusrätterna förstärktes med sakkunniga bisittare vid handläggning av handelsmål, vissa patentmål och vissa sjörättsmål. Den viktigaste sakkunskapen, som här kunde komma till nytta, vore i många fall den personliga kännedomen om den tilltalade och förhållandena på platsen, under det att behovet av dessa bisittare syntes vara mindre trängande för att utreda rent tekniska frågor. För övrigt kunde ju, då verklig militär sakkunskap erfordrades, dessa krav tillgodoses, på samma sätt som i alla andra mål, genom sakkunnigas hörande inför rätten. Vad vidare anginge den påstådda tidsutdräkt samt de olägenheter för tjänstgöringen, som skulle uppstå till följd av krigsdomstolarnas upphörande, erinrade motionärerna bl. a. att den långsamhet i avgörandet, för vilken krigsrättsmålen skulle bliva utsatta, vore ett ont, varav ett oändligt mycket större antal vida viktigare mål redan lede. Dessutom borde ju denna tidsutdräkt kunna undvikas genom extra sammanträden av vederbörande domstol i mån av behov, och detta eventuellt även å själva lägerplatsen. Beträffande de s. k. humanitära bevekelsegrunderna, som av kommittén åberopades, funne motionärerna svårt att taga dessa på allvar under hänvisning bl. a. till, att rättsförhandlingarna voro offentliga vid alla domstolar såväl militära som civila. Kommitténs fruktan att de särskilda krigsdomstolar, som under krig kunde erfordras,

svårligen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift i saknad av en dylik organisation under fred betecknade motionärerna såsom en alltför långt driven förtänksamhet och ett ansträngt överskattande både av behovet av övning och av den övning, som skulle i fredstid äga rum för att kunna bliva i stånd att fälla domar i krigstider. För övrigt tillämpades ju ej de s. k. krigsartiklarna under fredstid.
    Lagutskottet fann den dåvarande tidpunkten icke lämplig för upptagande till behandling av frågan om krigsdomstolarnas upphörande, — vilken mening man än kunde hysa rörande lämpligheten av att till de allmänna underrätterna, vare sig med eller utan militära bisittare, förlägga de mål, som enligt förslaget skulle behandlas av krigsrätt. Frånsett, att en ändring av lagen i denna riktning skulle föranleda en så fullständig omarbetning av Kungl. Maj:ts förslag, att ett uppskov med krigslagsreformen givetvis måste därav följa, vore det uppenbart, att en dylik genomgripande förändring i fråga om de militära målens behandling, därest den vid en närmare prövning kunde finnas nödig och nyttig, borde komma till stånd först i samband med reformen av vår allmänna processlagstiftning och de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som därav måste bliva en följd.

 

    De skäl, som sålunda åberopats för bibehållandet av de särskilda krigsdomstolarna, måste enligt min mening vid närmare granskning befinnas synnerligen svaga, ehuru det givetvis å andra sidan icke var någon utsikt till att vid den tiden och i sakens dåvarande läge motionärernas synpunkter, fastän särdeles välgrundade, skulle kunna tillvinna sig vederbörligt beaktande.
    Förhållandena, sådana de tett sig efter de nya krigslagarnas ikraftträdande år 1916, bekräfta ytterligare obehövligheten av särskilda krigsdomstolar. De fruktade praktiska olägenheterna av krigsdomstolarnas upphörande bliva säkerligen ganska ringa om ens några, under det att i åtskilliga avseenden obehövligheten och den onödiga kostnaden av det nuvarande systemet klart framträda.
    Det är väl knappast något tvivel om, att krigsdomstolarna komma att försvinna i och med processreformens genomförande i en närmare eller fjärmare framtid. Detta synes man nästan kunna läsa mellan raderna i lagutskottets utlåtande. Men fråga är, huruvida icke redan nu en dylik reform skulle hava fullt fog för sig.
    Vad krigsrätternas civila organisation beträffar, så fungera såsom krigsdomare i allmänhet ordinarie domare i underrätterna. Av samtliga 47 krigsdomare och vice krigsdomare äro 26 ledamöter i rådhusrätt och 10 ordinarie häradshövdingar. Varje krigsdomare har i regel ett tämligen stort distrikt omfattande oftast två eller flera regementen. Sålunda är, för att taga ett konkret exempel från städerna, borgmästaren i Hälsingborg krigsdomare i krigsrätten vid skånskahusarregementet, som har en avdelning förlagd i Hälsingborg och en i Landskrona, ävensom vid Hallands regemente i Halmstad. Såsom

auditörer i dessa tre krigsrätter fungerar en rådman i var och en av respektive tre städer. Nu kan man med fullt fog göra sig den frågan, varför rådhusrättens ordförande i Hälsingborg skall vara ordförande i krigsrätterna i Halmstad och Landskrona, då det synes mycket naturligare att krigsrättsmålen i Halmstad handlades av borgmästaren och en rådman därstädes som civila ledamöter samt borgmästaren och en rådman i Landskrona vore ledamöter av krigsrätten i denna stad.
    Skälet till att man sålunda i allmänhet satt en krigsdomare som ordförande i ett flertal krigsrätter lärer vara det, att man härigenom avsett att vederbörande krigsdomare skulle erhålla mera praktisk erfarenhet, då han sålunda finge handlägga ett större antal krigsrättsmål än vad en enda krigsrätt skulle kunna erbjuda. Detta torde emellertid icke vara något bärande skäl, då givetvis praktiken vid en krigsrätt måste anses fullt tillräcklig. Krigsrättsmålen kräva nämligen icke mera specialutbildning hos domaren än en hel del andra mål, och krigsrättsmålen äro i regel av ganska enkel beskaffenhet, närmast jämställda med de s. k. polismålen eller andra brottmål av relativt vanlig art. Visserligen kunna krigslagarna i vissa avseenden vara svåra att tillämpa, men det beror i första hand på åtskilliga från den allmänna strafflagen avvikande principer och de begränsningar, som föreligga för krigslagarnas tillämplighetsområden samt andra omständigheter av rent juridisk natur. De militära sakförhållandena erbjuda däremot icke i regel några vidare svårigheter vid avgörandet av målen.
    Om man sålunda utgår ifrån, att något hinder icke möter för att förordna en särskild krigsdomare till ordförande i varje krigsrätt, varigenom bland annat avsevärda utgifter för krigsdomarnas resor skulle inbesparas, kan man, vad angår städerna, ifrågasätta, varför ledamöter av stadens domstol skola i detta fall förlägga sin dömande verksamhet till kasernen i stället för till den ordinarie domstolslokalen i rådhuset, där stadens andra medborgare lagföras, och varför icke stadens domstol i sin vanliga sammansättning kan avgöra även krigsrättsmålen. I den mån specialisering anses önskvärd, kunna ju krigsrättsmålen förläggas till viss avdelning av rådhusrätt, där flera avdelningar finnas, eller ock handläggas av vissa ledamöter av rätten.
    Militärernas tid är väl ej så mycket mera upptagen än andra tjänstemäns och övriga medborgares, att inställelsen vid rådhusrätten bör kunna betecknas såsom för dem särskilt tidsödande. För att så mycket som möjligt förkorta militärernas uppehåll i rättssalen kunna dock dylika mål utsättas till exempel först på dagen eller till visst klockslag.
    Handläggningen och avgörandet av målen kan givetvis ske lika snabbt vid en rådhusrätt som inför en särskild krigsdomstol, då ju rådhusrätterna alltid hava sammanträden minst en och ofta två eller flera gånger i veckan, samt i nödfall även extra sessioner lätt kunna anordnas. Mål rörande häktad eller i förvarsarrest insatt person be-

höver ju vid krigsdomstol icke företagas tidigare än inom åtta dagar från det handlingarna kommit krigsdomaren tillhanda, eller alltså inom samma tid, som gäller för häktad person i stad. Häktad krigsman kan sättas i förvar, om så anses lämpligt, i rådhusets häkte, och i vaktarrest insatt person kan under bevakning inställas vid rådhusrätten, utan att detsamma behöver väcka något som helst uppseende. Något obehag i övrigt av betydelse för värnpliktiga och andra krigsmän genom målens behandling vid rådhusrätt i stället för krigsrätt torde väl icke heller kunna uppstå, och i varje fall blir detta obehag icke större för dem än för många andra, i övrigt oförvitliga medborgare, som av en eller annan anledning råkat bryta mot några ordningsföreskrifter eller straffbestämmelser av ena eller andra slaget. Ringare förseelser straffas för övrigt i regel disciplinärt av vederbörande befälhavare.
    Givetvis blir saken något svårare att ordna i sådana förläggningsorter, där häradsrätten är allmän underdomstol. Men dessa platser äro relativt fåtaliga och, såvitt jag vet, utgöras de endast av Hässleholm, Karlsborg, Sollefteå och Boden jämte en eller annan s. k. lägerplats. Å tre av dessa förläggningsorter finnes tingsställe. 1901 års kommitté utgick härvidlag från häradsrätterna "sådana de då voro organiserade", men härutinnan har en väsentlig ändring inträtt genom lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, som medgiva tätare tingssammanträden, därest så med hänsyn till ortsförhållandena prövas nödigt. Härvid tjänstgöra förutom domaren tre nämndemän i rätten. Icke heller vid häradsrätterna möter hinder för anordnande av extra sammanträden i fall av behov. Det synes sålunda icke vara något hinder att låta häradsrätt i en eller annan form utöva domsrätten över krigsmän.
    Vad beträffar större lägerplatser såsom Ljungbyhed m. fl., dit trupper för någon längre tids övning förläggas, så kan naturligtvis i fall av behov ett extra krigsrättssammanträde anordnas på platsen av vederbörande regementes vanliga domstol eller eventuellt från närmaste underrätt.
    Att vad flottan angår på vissa expeditioner en särskild krigsrätt i vissa fall möjligen kan vara erforderlig även under fredsövningar, utgör intet hinder för sakens rationella ordnande i övrigt.
    Vad beträffar behovet av särskild militär sakkunskap vid domstolarna under behandlingen av vissa krigsrättsmål medgav redan 1905 års kommitté, att dessa krav lika väl kunde tillgodoses utan att därför särskilda krigsdomstolar behövde konstitueras. Det är också uppenbart, att man härutinnan icke kan åberopa någon särskild grund för krigsrätternas bibehållande.
    Frågan om tillgodoseendet av nödig militär sakkunskap vid de allmänna underdomstolarna kan tänkas löst på olika sätt. Militära bisittare kunna, såsom förut framhållits, insättas i de allmänna underdomstolarna, därest sådana bisittare anses nödiga. Fråga är emellertid, huruvida dessa militärer behöva tillerkännas karaktären av

domare, så att de deltaga i målens avgörande. Det är tvivel underkastat, om detta är nödigt, och i vissa fall kan det vara olämpligt, att överordnade militärer sitta som domare över underordnade. Det vore säkerligen fullt tillräckligt, om militärer sutte i rätten endast för att såsom sakkunniga gå rätten tillhanda med upplysningar.
    Ett annat sätt att lösa detta problem vore, att regementschefen förordnade ett eller par s. k. kompaniombud eller regementsombud, som inställde sig vid rätten för att, i den mån så är erforderligt, höras i målet och lämna upplysningar, på eller utan ed, såsom vanliga sakkunniga dels rörande de militära förhållandena och gällande instruktioner m. m. och dels rörande den tilltalades allmänna uppträdande i tjänsten och hans övriga personliga förhållanden. Vidare kunna självfallet sakkunniga av parterna åberopas såsom i andra rättegångar. Dessutom böra naturligtvis vederbörande tjänstgöringsreglementen samt speciella instruktioner och order för regementet finnas tillgängliga vid rätten. På dylikt sätt kan ju uppenbarligen kravet på tillräcklig sakkunskap vid rätten tillgodoses, och detta utan att för speciella upplysningars inhämtande målet behöver uppskjutas mera än nu är fallet.
    Dessa förslag innebära intet underkännande av den duglighet och det intresse de militära ledamöterna, enligt min erfarenhet, städse visat såsom medlemmar av krigsrätten, men deras deltagande i dömandet kan icke anses mera behövligt i dessa mål, än kravet på sakkunnigas och lekmäns deltagande i rättsskipningen överhuvudtaget är berättigat. Och denna senare fråga torde väl tillsvidare komma att stå öppen, till dess den nya processreformen genomföres.
    Vad som här synes vara av vikt, är att få bort den enligt min mening onödiga undantagslagstiftningen på militärprocessens område. Därest någon motsättning skulle i visst fall råda mellan civil och militär uppfattning, om vad som är brottsligt och graden av denna brottslighet, så bör vid domstolen givetvis den civila, d. v. s. den allmäntmänskliga uppfattningen bliva den rådande. Vad särskilt disciplinära frågor beträffar, behöver disciplinen säkerligen icke lida på att militärer ej deltaga i målens avdömande och att målen hänskjutas till vanliga domstolar. Tvärt om torde i åtskilliga fall av tredska och uppenbart trots rannsakning och dom vid en allmän domstol för den tilltalade vara minst lika nyttiga som krigsrättsproceduren på kasernen.
    För övrigt är det uppenbart, att bestraffningarna icke äro det viktigaste momentet för disciplinens upprätthållande, utan för detta måls vinnande fordras säkerligen andra och mera djupt ingripande åtgärder av olika slag, och bland annat ett noggrant aktgivande på att man ej genom olämpliga och byråkratiska föreskrifter samt formalistiskt uppträdande i övrigt i onödan framkallar överträdelser av de militära straffbestämmelserna. —
    Att krigsdomstolarna senast vid den nya processreformens genomförande böra försvinna synes mig uppenbart, och ett av huvud-

skälen för frågans undanskjutande vid 1914 års riksdag torde hava varit den omständigheten, att frågan om processreformen då inträtt i ett aktuellt skede.
    Av skäl, som ovan anförts, lärer emellertid framgå, att något hinder eller några svårigheter för krigsdomstolarnas upphävande redan nu icke föreligga. Därest det skulle komma att dröja någon längre tid, innan man kan vänta en processreform genomförd, kan det vara anledning att överväga, huruvida icke krigsrättsmålen böra överflyttas till de allmänna domstolarna redan på ett tidigare stadium.
    Förutom det onödiga i bibehållandet av dessa specialdomstolar, och detta särskilt med tanke på den minskning av antalet värnpliktsdagar, som synes vara förestående, skulle givetvis genom reformen icke ringa besparingar uppstå för statsverket. I den mån städernas rådhusrätter komma att övertaga även den militära rättsskipningen, torde staten dock icke kunna undgå att till städerna eller stadsdomstolarna utgiva ersättning härför, men dessa belopp komma att bliva obetydliga i jämförelse med de kostnader den nuvarande militära rättsskipningen kräver.
    För framtiden behöva emellertid regementena, i likhet med andra institutioner av motsvarande slag, för vissa förvaltningsfrågor samt för disciplinmåls avdömande m. m. biträde av någon regementetsombudsman med juridisk bildning — en auditör — och denne torde eventuellt kunna fungera som militär åklagare vid domstolarna, i den mån det ej finnes lämpligt att överlåta åtalsrätten till de vanliga åklagarmyndigheterna.
    Av intresse är att anställa en jämförelse med förhållandena i vårt grannland Danmark. Där har en under år 1918 tillsatt kungl. kommission för behandling av frågan om ändring av den militära rättsskipningen enhälligt föreslagit avskaffandet av alla särskilda militärdomstolar, och detta förslag har märkvärdigt nog vunnit tillslutning jämväl av alla kommissionens militära medlemmar.
    Förslaget har numera resulterat i en Lov om Retsplejen ved Hærenog Søværnet av den 4 oktober 1919, vars § 1 innehåller bestämmelsen, att de militära rätterna skola bortfalla. Krigsrättsmålen hänskjutas i stället till de borgerliga domstolarna. När kännedom om sjöförhållanden eller annan särskild fackkunskap synes vara av betydelse, kunna ett par fackkunniga meddomare förordnas enligt regler, som närmare bestämmas i en kungl. förordning.
    Vad åtalsrätten angår så är denna dock fråntagen den borgerliga åklagarmyndigheten och överlämnad åt vederbörande högre befälhavare, regementschefer m. fl., vilka i egenskap av s. k. rättegångschefer besluta om åtal, efter samråd med en auditör. Denne senare leder erforderliga förundersökningar och fungerar som åklagare vid domstolarna. Tillsynen över den militära åtalsrättens handhavande utövas slutligen av en generalauditör, som lyder omedelbart under försvarsministern.
    Jämväl i Norge är frågan om de särskilda krigsdomstolarnas avskaffande aktuell, i det man inom norska justitiedepartementet är

sysselsatt med utarbetande av lagförslag härom, som lär skola avlåtas till 1920 års storting. Enligt meddelanden i tidningspressen står frågan på dagordningen även i Tyskland, där ett lagförslag angående upphävandet av militärdomstolarna redan skall vara utarbetat.
    Måhända skola dessa exempel särskilt från våra nordiska grannländer kunna verka vad de goda skälen ej förmådde vid 1914 års riksdag. Äran av att först bland kulturländer hava avskaffat undantagsdomstolarna för militärmål har emellertid gått oss förbi. Det vart vårt broderland Danmark förunnat att visa vägen i rätt riktning.

Johan Bååth.