Två rättslärare mot giftermålsbalksförslaget. Att ett lagförslag av den omfattning och den centrala betydelse, som förslaget till ny giftermålsbalk har, måst väcka åtskilligt motstånd, är givet. I litteraturen, icke blott i dagspressen, ha också redan gjorts invändningar mot den moraliska halten i förslaget och mot den feministiska ensidighet, som en och annan kritiker velat finna däri; det har klagats över dess författares bristande förståelse för livets verklighet och över den avskräckande verkan på eljest giftashågade unga män, som dess nyheter förmenas komma att medföra. Men var sak på sin plats! Sv. J. T. har berett utrymme för ett kortfattat bemötande av vissa anmärkningar av rättsvetenskaplig innebörd, vilka framkommit från ett par kolleger till den, som skriver dessa rader och som, fastän han ej bär ansvar för förslagets innehåll, dock känt sig av sin obetydliga medverkan i detsammas tillkomst manad att yttra några ord till dess försvar.
De åtminstone till formen skarpaste anmärkningarna mot förslaget äro de, som professor C. A. REUTERSKIÖLD i Uppsala framställer i Det nya Sverige 1919 s. 335 ff. ("Husbondevälde och husfrudöme") samt i sina föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt, III. Samhällsförfattningen, 1 hft. 1919 § 8 ("Hushållsgemenskap och hemrätt"). Han förebrår här — icke alltid suauiter in modo — förslagets upphovsmän att de velat avskaffa instituten husbondevälde och husfrudöme, vilka enligt den konstruktion, som läses i sist anförda arbetes. 63 — 67, skulle vara av konstitutiv betydelse för den svenska äktenskapsrätten, vila väsentligen på offentlig-rättslig grund och för sin närmare reglering bero av den särskilda hemrätt, varje familj ("hemgemenskap", "hemsamhälle") bestämt för sig, de observanser, som inom familjen med makarnas samstämmiga vilja uppstått. Den privaträttsliga regleringen av makarnas inbördes förhållande bör enligt REUTERSKIÖLD (Det nya Sverige s. 245, Föreläsningar s. 63) göras med utgångspunkt i den offentliga rätten, och han beklagar därför att det föreliggande förslaget vill, utan beaktande av det offentligträttsliga momentet i husbondeväldet och husfrudömet, beröva dessa institut allt rättsligt erkännande och därmed undanrycka hemgemenskapen och äktenskapet som samhällsbildning deras grundvalar (Det nya Sv. s. 346). Oaktat REUTERSKIÖLD i annat sammanhang (Föreläsn. s. 66 noten) uttalar sig mindre pessimistiskt i fråga om hus-
bondeväldets och husfrudömets livskraft och tilltror dem att överleva förslagets upphöjande till lag, i det de skulle såsom hörande till livets realiteter alltjämt frodas på den offentliga rättens mark, torde det dock vara på sin plats att undersöka om lagförslagets avskaffande av de två instituten verkligen kan anses på ett förhastat eller otillbörligt sätt ingripa i den offentliga rättens reglerande av hithörande ämnen.
Obestridligt är att den offentliga rätten i åtskilliga hänseenden ställer mannen såsom familjens representant och anvisar hustrun en av mannen eller mannens villkor beroende ställning. Bland de lagbestämmelser, som ha dylikt innehåll, är emellertid ett stort antal av beskaffenhet att böra följa efter civillagstiftningen och sålunda, om husbondeväldet försvinner ur GB., ändras så att de ej längre tala om mannen som hustruns husbonde eller betrakta honom som dirigerande hennes handlande. Jag tänker på sådana bestämmelser som näringsfrihetsförordningens, vilka redan äro föreslagna till ändring, skattelagstiftningens och mantalsskrivningsförordningens, vilkas ändrande förebådats, samt alla specialstraffrättens straffbestämmelser mot mannen för hustruns med hans vetskap begångna överträdelser, vilka bestämmelser följdriktigt också böra upphävas. Likaledes är enligt uppgift fattigvårdslagens mot mannen strängare regel om makarnas försörjningsskyldighet gent emot varandra avsedd att jämkas efter en eventuell ny GB:s underhållsregler. En andra grupp av ifrågavarande lagbestämmelser kommer att, medvetet inkonsekvent, tills vidare kvarstå i lagen av rena opportunitetshänsyn, så pensionsförsäkringslagens bud att mannen skall betala grundavgiften för sin hustru. Slutligen finns det en tredje grupp, där fortfarande hustruns rättsförhållanden bestämmas efter mannens, men där detta icke kan anses betyda något verkligt personligt underordnande av henne; hit hör regeln att hustrun följer mannens stånd, vidare reglerna om hustrus medborgarrätt och exterritorialitet. Nära besläktade äro reglerna om hustrus och barns släktnamn. Kristidsförfattningarnas hushållsföreståndare var ock samma andas barn. Uppenbarligen är det livets vanliga ordning — att hustrun med mannen delar det hem, som förlägges efter hans förvärvsverksamhet, enligt vilken sålunda makarnas boningsort väljes, och varav familjens ställning rätt väsentligt bestämmes — som gör att ingen ändring finnes påkallad i förevarande, delvis uråldriga regler. Att de i själva verket varken förutsätta eller giva någon personlig makt åt mannen, ses lätt därav att mannen icke äger förfoga över den gemensamhet, som reglerna anordnat: han kan ej tvinga hustrun att med honom ändra namn eller nationalitet. Och hans rättsliga förhållande till hustrun blir alldeles detsamma i de undantagsfall, där han antagit hennes släktnamn eller vunnit medborgarrätt i hennes land.
Denna lilla överblick torde ge vid handen, att om, såsom det föreslås, mannens husbondevälde försvinner ur GB:s reglering av familjeförhållandet, kommer den offentlig-rättsliga lagstiftningen delvis att följa efter och, där den icke gör det, ändå knappast stödja
en konstruktion av ett offentligt-rättsligt husbondevälde. Och husfrudömet lär väl få dela samma öde.
Det lär icke heller kunna bestridas, att just från offentlig-rättslig synpunkt större följdriktighet skulle ligga i husbondeväldets avskaffande än i dess bibehållande. Den gifta kvinnans kommunala och snart nog även politiska rösträtt, liksom hennes behörighet att bekläda medborgerliga förtroendeposter och statstjänster, passar ej riktigt väl samman med en legalt underordnad ställning i hemmet.
Återstår att se till, om den särskilda hemrätt, med sina egna observanser, som REUTERSKIÖLD låter reglera varje äkta pars hemliv, innefattar någon sådan bestående ordning med husbondevälde och husfrudöme, att det för dess skull vore ogörligt eller mindre följdriktigt att avskaffa samma institut i GB. Jag är i denna del tvungen att hålla mig till REUTERSKIÖLDS egen framställning, enär denne författare så vitt jag vet har absolut prioritet bland världens rättslärare med sin konstruktion av hemrätten och dess observanser.
Frågan skulle då huvudsakligen gälla om mannen såsom husbonde har en av civilrättens regler oberoende tvångsmakt inom hemmet med motsvarande lydnadsplikt för hustrun och t. o. m. "frihet att genomföra sin vilja inom hemsamhället, utan att därigenom någon självrättsstridighet äger rum" (Föreläsn. s. 65). Det vill dock säga, tvång skulle ej få övas "i strid med allmän lag till skydd för individuell integritet" (Det nya Sv. s. 343); meningen är sålunda icke att ge mannen lov att aga eller inspärra sin hustru. Framför allt måste emellertid beaktas att REUTERSKIÖLD gör tvångets mått och medel beroende av varje särskild hemgemenskaps egen rätt. När nu denna skulle skapas av man och hustru samfällt, med hustrun uttryckligen tillerkänd befogenhet att medverka till densammas fixerande (Föreläsn. s. 66), tyckes hemrätten vid närmare påseende icke ge mannen mera makt över hustrun än vad denna frivilligt unnat honom, ja, knappast mera än hon fortfarande vill unna honom, eftersom hemrättens väsentliga innehåll synbarligen tänkts stå att finna i de observanser, som gälla inom hemmet (vilket väl måste betyda: som bägge makarna oavbrutet tillämpa).
Blir husbondens makt alltså, enligt den uppställda konstruktionen, icke så värst tryckande för makan, så skulle än vidare det icke ens obetingat vara mannen, som denna husbondemakt tillkomme. Det är på grund av mannens ställning såsom organ för det lilla samhälle, hemmet utgör, som REUTERSKIÖLD vill i honom se innehavaren av ifrågavarande makt. Men denna ställning anvisas icke undantagslöst och ovillkorligt åt mannen, utan det medges makarna att låta hustrun bli utövare av husbondeväldet, fastän utan möjlighet för henne att i den offentliga rättens ögon bli huvudperson i hemmet (Föreläsn. s. 66—67).
Husfrudömet, eller hustruns ställning såsom organ för hemmets inre angelägenheter, är i REUTERSKIÖLDS framställning lika litet omgärdat med effektivt rättsligt skydd. Det erkännes nämligen, att hustrun icke äger, "emot mannens uttryckliga förbud eller vilja, giva befallningar och vidtaga anordningar" (Föreläsn. s. 66).
Hela hemrätten, enligt den här återgivna framställningen, är fullständigt skild från den privata familjerätten. Jag skulle vilja gå ett steg längre och förlägga densamma helt utanför rättens område. Den ordning, som varje familj stadgar för sig, är något så väsensskilt från allt vad rättsordning heter, att ett inordnande därav underrättens kategorier blir något oegentligt. Väl bör lagstiftningen taga hänsyn till familjens frihet eller snarare plikt att ordna sina inre angelägenheter, men därför bör lag skrivas så, att den stämmer med de sätt för ordnandet, som verkligen förekomma. Ett lagfästande av husbondeväldet skulle bra litet överensstämma med livet. Icke ens i REUTERSKIÖLDS framställning har detta husbondevälde kunnat göras till mera än en på andra makans samtycke beroende makt. I den mån emellertid nu gällande rätt verkligen ger mannen en personlig bestämmanderätt, har denna i den allmänna rättsuppfattningen allt för svagt stöd för att det skulle kunna vara objektivt berättigat att kalla densammas avskaffande för "effeminering". Däremot ger jag villigt REUTERSKIÖLD rätt i att det är "dualismens" synpunkt, som kännetecknar giftermålsbalksförslaget (Det nya Sv. s. 336). Så bör det nog också vara. Ty så länge makarna äro ense behöva de ingen lag för sina inbördes angelägenheter och komma knappast någonsin att därpå tillämpa den lag, som finnes. När lagen skall komma till användning, då känna dess värre de tu sig ej längre som ett, men då mäktar också aldrig en lag, som underlåter att taga hänsyn därtill, åter föra de tu samman. Subjektivt färgade synas mig de hårda ord, som fällts över lagförslagets beaktande av att makar kunna vilja även i en giftermålsbalk erkännas som två människor. —
Professor C. G. BERGMAN i Lund har i Ugeskrift for Retsvæsen 1920 B. s. 17 ff. under rubriken "Äktenskaps Rättsverkningar" offentliggjort några anteckningar till förevarande lagförslag samt dess danska och norska motsvarigheter med åtskilliga ändringsförslag. Utrymmet medger mig blott ett omtalande av flertalet bland dessa i största korthet.
BERGMAN vill sålunda modernisera och bevara det förbehåll, som nu gällande dansk och norsk rätt uppställer mot hustruns intercession för mannens gäld (s. 19—20). Från svenskt håll synes det dock vara omöjligt att komma fram med en sådan, för oss förut främmande inskränkning i hustruns rättsliga handlingsförmåga, när danskar och norrmän ej själva velat bibehålla densamma.
Vidare anser BERGMAN boskillnadens användning böra inskränkas till de allra svåraste fallen av misskötsel (s. 23) — men inte kanman förmena makarna att vinna boskillnad, när de äro ense därom, eller ena maken vid den andres konkurs? — och gör mycken betänklighet gällande mot den föreslagna lika-delningen av giftorättsgodset vid skilsmässa (s. 23 — 25). Det är obestridligen något tveksamt, om verkligen sådan delning vid skilsmässa är att föredraga framför återgångsdelning. Då emellertid förslagens författare i alla tre länderna — norrmännen t. o. m. med ändring av en ännu ej två år gammal lagbestämmelse — bestämt sig för det förra alternativet, har detta skett efter ett grundligt avvägande av skälen för och emot,
och bland skälen för har det icke vägt minst, att samma delningsregler måste gälla vid skilsmässa som vid boskillnad, alldenstund sådan lätteligen kan föreligga när skilsmässan sker. Jämte detta praktiska skäl torde det vara befogat att erinra om ett annat, mera teoretiskt, för lika-delningen: statistiken visar att äktenskapsskillnad inträffar i regel så pass lång tid efter vigseln (det åttonde året är det farligaste), att det icke är riktigt, som BERGMAN (s. 25) gör, att som oftast tillskriva ursäktligt misstag beträffande väsentliga egenskaper hos andra maken skulden till skillnaden. Det kan då icke heller vara teoretiskt riktigt att alltför starkt betona grundsatsen om återgång av äktenskapets ekonomiska rättsverkningar.
I förbigående bestämt protesterande mot BERGMANS åsikt att uppfattningen av äktenskapsskillnad såsom en orätt skulle ha försvunnit i den allmänna meningen (s. 26), övergår jag till det väsentligaste bland BERGMANS ändringsförslag, det som rör själva huvudregeln för giftorätten. Efter att ha påpekat en i 1600-talets morgongåva förekommande parallell till det föreslagna nya giftorättssystemet1, föreslår han att begränsa gemensamheten till hemmets lösa egendom och vid jordbruk eller rörelse under arbetskamratskap även dess inventarier (s. 20 noten, s. 30). Vid boskillnad och äktenskapsskillnad skulle detta delas, vid ena makens frånfälle ärvas av den efterlevande maken. Vid varje upplösning skulle härtill kunna komma underhållsanspråk i begränsad omfattning. Oaktat BERGMAN icke påyrkar mera än alternativ giltighet för sin förmögenhetsordning (s. 32), tror jag dock det vara nödvändigt att ställa sig avvisande till förslaget. Betydelsen av hemmet, som skulle utgöra kärnan i samfälligheten, ligger nämligen så ofta i väsentlig mån hos den fasta egendom, på vilken hemmet finnes, att det föreslagna lösbrytandet därifrån av det gemensamma godset skulle rycka undan själva grundvalen för hela förslaget. Den förebild till detta, som BERGMAN söker i amerikanarnes homestead, vilar också på grundsatsen om det på en viss gård befintliga hemmets okränkbarhet. Därtill kommer svårigheten att begränsa det samfällda godset mot makarnas övriga egendom och faran för intressemotsatser mellan makarna med hänsyn till frågor om hemmets förkovrande eller besparingars placerande i andra värden. Orättvist skulle det helt visst också kännas, att den hustru, som för att ägna sig mera odelat åt hem och barn upphör med förut bedriven medverkan i mannens näring, i samma stund skulle förlora sin rätt till andel i näringens alla inventarier. Men de långtgående inskränkningar i makarnas rättsliga handlingsfrihet, som författaren sett sig nödsakad att uppställa som kompletteringar av sitt förmögenhetssystem, erbjuda dock de starkaste argumenten emot detsamma.
C. G. Björling.