WILHELM CHYDENIUS: Lärobok i finsk kontraktsrätt. II. Helsingfors 1918. Akad. Bokhandeln. 488+XXVI s. Fmk. 22.00.

 

    Första delen av prof. CHYDENH lärobok i finsk kontraktsrätt utkom år 1916 i sin andra upplaga och var föremål för anmälan i årg. 1918 av denna tidskrift (s. 25 — 27). Den har nu efterföljts av en andra del, som behandlar ett stort antal av den speciella obligationsrättens institut och därjämte ger kortfattade framställningar i vissa ämnen, som i allmänhet bruka behandlas i obligationsrättens allmänna del.
    Sålunda ger bokens sista kapitel (s. 469 — 488) en framställning av vissa spörsmål ur avtalsläran. Särskilt har förf. uppehållit sig vid sedvänjan och dess betydelse för tolkningen av kontrakt. Förf. skiljer mellan sedvanerätten och den sedvänja, som har sin verkan som beståndsdel av avtalet (s. 480—481). Även sedvänja av sistnämnda slag skall emellertid enligt förf. (s. 488) beaktas ex officio av domstolarna och beaktas även av överinstanser, vilkas prövning endast omfattar rätts- och icke bevisfrågor. Ett stadgande, som, i likhet med t. ex. svenska konkurslagen § 78, förbjuder förebringande av ny bevisning i högre instans, får väl därför icke anses hindra företeende av nya bevis för åberopad sedvänjas existens (liksom det heller icke torde vara till hinder för förebringande av ny bevisning om innehållet i utländsk rätt, som av part åberopas). Men därmed bortfaller, såvitt jag förstår, den egentliga praktiska betydelsen av en gränsdragning mellan sedvanerätt och sedvänja, som verkar som beståndsdel av avtalet (jfr ALMÉN, Köp och byte § 1 vid not 16 a—19), och det vore av större vikt att få en skarp gränsdragen mellan sistnämnda sedvänja och de avtalsmoment, som icke kunna anses ha sedvänjas karaktär.
    Även om fullmakt innehåller arbetet en kortfattad framställning(s. 247—258), vilken närmast synes ha till syfte att tjäna som stöd för den mera ingående behandlingen (s. 273—303) av rättsförhållandet mellan ombudet och hans huvudman. Förf. anser (s. 255—256), i överensstämmelse med vad som allmänt torde antagas, att fullmäktigs omyndighet icke hindrar honom från att handla med för huvudmannen bindande verkan, men synes beträffande prokura (s. 266) vilja göra ett undantag, motiverat av den processuella be-

 

Svensk Juristtidning 1920.

hörighet, som i finsk, liksom i svensk rätt tillerkännes en prokurist. Ett rättsfall, som jag tillfälligtvis antecknat, N. J. A. 1906 not A 475, går i motsatt riktning och förklarar omyndighet hos en prokurist icke hindra, att en av prokuristen för huvudmannen företagen civilrättslig rättshandling får bindande verkan. De speciella villkoren för behörighet att uppträda som rättegångsfullmäktig få väl anses ha lämnats oberörda av prokuralagstiftningen och torde därför icke heller böra tillerkännas betydelsen att i sin ordning påverka tolkningen av denna lagstiftning.
    Förf. påpekar (s. 248) det hos oss tämligen utbredda bruket av innehavare- och orderfullmakter och framhåller, som jag tror med full rätt, att substitutionsbehörighet för fullmäktigen endast finnes, om den, genom en sådan klausul eller annorledes, direkt medgivits honom. Däremot går förf. icke in på frågan, om innehavare- och orderklausulernas betydelse är uttömd härmed eller om man har att på dylika så att säga löpande fullmakter tillämpa några av de särskilda regler, som gälla för löpande skuldebrev. Efter min mening bör sistnämnda fråga icke utan vidare besvaras nekande. Särskilt synes mig den svenska avtalslagens § 35 st. 1 böra anses tilllämpligt även på fullmakter. ALMÉN har (Avtal s. 207 not 7) uttalat en motsatt åsikt. Men lagrummets ordalag synas mig icke utesluta dess tillämplighet, och dess grund synes mig snarast tala för, att det borde anses tillämpligt icke blott vid innehavare- och orderfullmakter, utan vid öppna fullmakter över huvud: vid alladessa torde man väl i regel få antaga, att fullmäktigens med kontrahent i sin ställning till fullmaktsgivaren mera är att likställa med ett löpande än med ett icke löpande skuldebrevs innehavare. Härjämte bör måhända en innehavare- eller orderfullmakt på samma sätt som ett löpande skuldebrev anses gent emot godtroende medkontrahent legitimera sin innehavare oberoende av att i de personers legitimation, genom vilka han förvärvat fullmakten, föreligga brister, som i och för sig icke kunna avhjälpas av god tro; växellagen § 39 synes ju, i varje fall efter sin ordalydelse, vara tillämplig även. på prokuraindossament. Däremot finns det väl knappast någon anledning att för fullmakters del tillämpa den fullständiga likställighet mellan innehavare- och orderpaper, som svensk teori och praxis på senare tider med stöd av ordalagen i promulgationslagen till U. L. § 10 mom. 1 antagit för skuldebrevs del.
    De löpande fullmakterna kunna ju även ge anledning till särskilda spörsmål i fråga om rättsförhållandet mellan ombudet och huvudmannen. Man kan bl. a. fråga sig, om fordran på skäligt vederlag för uppdragets utförande skall tillkomma den, som slutligen utför det, utan hänsyn till invändningar, som tillkommit huvudmannen gent emot den, till vilken han i första hand gav fullmakten. Frågan kan givetvis bli av betydelse icke minst då det gäller arvode förutförande av rättegång på grund av någon av de ytterst vanliga, generellt avfattade rättegångsfullmakterna. Ett obetingat jakande svar synes leda till fullständigt orimliga resultat: en person skulle

då av en annan kunna fordra ersättning för allt, som han efter uppdrag av en föregående fullmaktshavare utfört, så snart det fölle inom fullmaktens ram och den, som utfört värvet, icke kunde visas hava varit i ond tro. Från ett obetingat nekande svar (vilket efter min mening vore det mest tilltalande) hindras man måhända av den (även av andra skäl olämpliga) forumregeln i R. B. 15:12; då "domaren, som sist i saken dömt", fått sig anförtrott att fastställa arvodet, måste väl lagen antagas utgå från att bestämmandet av detta väsentligen skall vara en fråga mellan fullmaktsgivaren och den, som till sist utfört uppdraget. Möjligen är därför det riktiga att gå en medelväg, t. ex. att anse huvudmannen berättigad att även mot senare innehavare av en löpande fullmakt åberopa den uppgörelse, som han vid själva utfärdandet av fullmakten träffade med dess förste innehavare (t. ex. att denne skulle utföra arbetet vederlagsfritt eller till uppfyllelse av en viss sin skuld till uppdragsgivaren), men däremot oberättigad att åberopa sig på invändningar, som uppkommit efter det han utgivit fullmakten (t. ex. påyrka kvittning med fordringar, som han förvärvat mot den tidigare fullmaktshavaren).
    Förf. vill i sin definition av uppdrag (s. 273—275) icke inskränka detta till att endast omfatta företagande av rättshandlingar, utan anser även företagande av rent faktiska handlingar kunna vara föremål för uppdrag, men utesluter från dettas område sådana fall, då handlandet fordrar särskilda tekniska färdigheter eller hjälpmedel, och sådana, då handlandet är i detalj reglerat av huvudmannens instruktioner. I detta uppdragsbegrepp kan man visserligen (åtminstone om det i någon mån retuscheras) få fram en viss enhetlighet: sådana faktiska handlingar, som varken fordra andra tekniska resurser än dem huvudmannen själv besitter eller det mekaniska biträdet av personer, som handla efter hans anvisningar, kan ju huvudmannen alltid i viss mening sägas ha faktisk möjlighet att själv företaga, och mot denna faktiska möjlighet vid de rent faktiska handlingarna skulle vid rättshandlingarna svara den rättsliga möjlighet, som han ju alltid har att företaga dem själv. Men jag undrar dock, om det icke är försiktigast att vid tolkningen av reglerna i H. B. kap. 18 utgå från att de omedelbart endast avse företagandet av rättshandlingar (ehuru visserligen alla, som företagas för en annans räkning, icke blott sådana, som företagas i hans namn). För nyare lagstiftning synes uppdraget, såsom ju särskilt framhållits av LASSEN, knappast äga något berättigande som självständig avtalstyp.
    Av stort intresse är förf:s framställning av kommissionsförhållandet (s. 304—331). Förf. har där naturligen begagnat sig av 1914 års svenska lag, vilken även avtryckes som bihang i boken; av denna ganska invecklade och svåröverskådliga lag ger hans framställning en god överblick. Med förf:s åsikt, att vid försäljningskommission köpeskillingsfordringen bör anses tillkomma kommittenten, är jag fullt ense. Den svenska lagen har som bekant undvikit

att uttala sig i denna fråga; men efter mitt förmenande låter sig dess reglering av hithörande förhållanden bäst förklaras genom att man utgår från denna ståndpunkt och uppfattar de bestämmelser, som modifiera ståndpunktens konsekvenser, såsom föranledda av kommissionärens eller tredje mannens särskilda skyddsbehov, det förra av samma art, som det för hans panträtt i kommissionsgodset grundläggande. När förf. (s. 322) vid inköpskommission kritiserar den svenska lagens ståndpunkt att tillerkänna tredje mannen fordringsrätt endast mot kommissionären, kan jag däremot icke dela hans åsikt. Förf. anser, att den, som säljer till en inköpskommissionär, bör lika väl som den, som säljer genom en försäljningskommissionär tillerkännas en direkt rätt mot den, som via kommissionären förvärvar godset. Men mellan de båda fallen består den efter min mening avgörande skillnaden, att den, som säljer till en inköpskommissionär, ju redan på grund av sitt avtal med denne upphör att vidare vara den, som godsets värdeväxlingar går ut över, medan försäljningskommittenten bär risken för och åtnjuter vinsten av dessa ända till dess kommissionären säljer godset till tredjemannen.
    I sin behandling av läran om firma (s. 223—235) företräder förf. den åsikten, att övertagande av firma med tillgångar och skulder gör den nye firmainnehavaren ansvarig för de senare gent emot borgenärerna. Denna åsikt har säkerligen stöd i uppfattningen inom vida kretsar bland allmänheten, och på många håll är man nog benägen att gå ännu längre och antaga en regel, liknande den tyska handelslagens av förf. i en not återgivna, eller den, att ny innehavare av en firma blir ansvarig för den förre firmainnehavarens skulder även om han icke övertagit dem, så snart han icke på visst sätt förbehållit sig ansvarsfrihet. Till förmån för sistnämnda åsikt låge det ju nära att åberopa, att man på detta sätt skulle motverka missbruk av rätten att få begagna gammal firma. Men detta argument är givetvis icke hållbart: de fall, då övergång av firmanamnet kan innebära en fara, äro ju egentligen de, då den nye innehavaren är mindre vederhäftig än den gamle; de fall, då övertagande av betalningsansvaret kan vara av betydelse för borgenärerna, äro naturligen framför allt de, då den nye innehavaren är mera vederhäftig än den gamle. Och icke heller förf:s åsikt är efter min mening riktig. Ett avtal till förmån för tredje man kan, efter min mening, icke antagas, där man icke kan gå ut från att parterna verkligen haft för avsikt att gynna denne. Men någon önskan att skaffa borgenären en solidarisk eller ens en alternativ fordran mot två personer kan med all säkerhet icke här antagas ha förefunnits hos parterna. Förf. åberopar till stöd för sin åsikt de praktiska fördelarna av att borgenären direkt kan vända sig mot den, som i sista hand skall betala beloppet. Men intet hindrar ju den nye firmainnehavaren, så länge han icke har något motsatt intresse, att betala direkt till borgenären, även om han icke är förpliktad därtill. Vid ny fastighetsägares övertagande av ansvaret för intecknad fordran

har ju svensk praxis på senare tider tämligen konstant förnekat tillvaron av direkt ansvar, ehuru de praktiska fördelarna av att antaga ett dylikt här synas mig vara vida större än vid firmaövergång.
    Sid. 259—264 ger förf. en kortfattad, men belysande framställning av 1734 års lags ålderdomliga regler om gestio negotii och versio in rem. De åsiktsriktningar, som haft det övervägande inflytandet på den nya svenska avtalslagstiftningen, ställa sig som bekant på det hela taget tämligen avvisande mot dylika quasi-excontractu-förpliktelser. I stort sett synes mig denna ståndpunkt även riktig. Men till en viss grad förefaller det mig, som om förpliktelsegrunder av denna art fortfarande skulle äga ett visst berättigande. Genom ett enligt de nyare teorierna utbildat avtalsbegrepp skyddas tilliten till vad en person uppfattat som en förpliktelseförklaring, när uppfattningen föranletts av den, som uppfattats som förklaringens avgivare. Otvivelaktigt kan väl nu en i och för sig lika skyddsvärd tillit förekomma utan att på något sätt vara föranledd av den antagna förklaringens avgivare, och för detta fall synes en regel, som med lämpliga begränsningar låter denne ansvara intill värdet av havd nytta, kunna äga berättigande som komplement till avtalsreglerna. Det gamla stadgandet i H. B. 18:3 skulle möjligen kunna tagas till utgångspunkt för en dylik regel. Förf. har icke slagit in på ett dylikt försök, utan givit lagrummet ett mera begränsat användningsområde, som säkerligen kommer närmare det av lagstiftaren vid dess tillkomst åsyftade. Till gengäld synes förf. icke fordra god tro hos det fullmaktsöverskridande ombudets medkontrahent för att huvudmannens förpliktelse skall inträda. Med rätta framhåller förf., att lagrummet måste anses statuera en självständig förpliktelsegrund vid sidan av den, som föreligger, då den "havda nyttans" mottagande får anses innebära ett ratihaberande av den från början obehörigen tillkomna rättshandlingen.
    Ingående framställningar ägnar förf. åt arbetsavtal av olika slag (s. 351—449) samt åt jordlegorätten (s. 50—172). Den sistnämnda delen av förf:s arbete kan icke i lika hög grad som arbetet i övrigt komma till omedelbar användning inom svensk juridik. Den svenska och den finska rätten ha här gått var sina egna vägar: den finska jordbrukslegorätten regleras för närvarande till stor del genom en lagstiftning med starkt socialpolitiskt inslag. Men givetvis är även denna del av förf:s framställning av stort intresse för svenska jurister. En historisk översikt över jordlegorättens utveckling sedan 1734 inleder denna avdelning av framställningen.
    I övrigt behandlar boken bland annat gåvo- och inlagsinstituten.
    För den svenska juridiska litteraturen innebär prof. CHYDENH arbete med dess säkra och vederhäftiga vägledning över stora delar av ett med det svenska närbesläktat rättsområde en ytterst värdefull tillökning. Det klara och koncisa framställningssättet bidrager givetvis också i hög grad till arbetets användbarhet.

Kurt Lamm.