Sveriges officiella statistik. Rättsväsen. Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet åren 1913 och 1914 av Kungl. Statistiska Centralbyrån. Stockholm 1919. P. A. Norstedt & Söner. 141+296 s.

 

    Den med så stor väntan motsedda volym rättsstatistik, med vilken Statistiska centralbyrån under förra året hugnade den intresserade allmänheten, bär redan till det yttre reformviljans prägel. Det gamla svårhanterliga kvartformatet har ersatts med den för de statistiska redogörelserna numera vanliga oktaven, och publikationen framträder ej längre som "Chefens för Kungl. Justitie-Departementet underdåniga ämbetsberättelse", utan som en av Statistiska centralbyrån utarbetad del av Sveriges officiella statistik.
    Börjar man studera den nya rättsstatistiken och jämföra den med den sista efter det gamla mönstret, 1912 års statistik, finner man också en så betydande skillnad i fråga om uppgifternas utförlighet och detaljrikedom, att en ny tid måste sägas ha ingått för svensk rättsstatistik. Det nya arbetet är den första frukten av ett ganska långvarigt reform strävande på området. Det omfattar ej hela statistiken rörande rättsväsendet; den s. k. kriminalstatistiken, som motsvarar andra avdelningen av ovannämnda i ämbetsberättelsens form avgivna statistiska redogörelse, är ännu icke färdig, icke heller avdelningen konkursstatistik.
    I stället för att förut den publicerade statistiken byggde på tabellariska sammandrag, som upprättats genom de lokala myndigheternas försorg, och alltså på bearbetningar av materialet, som i viss grad gjorts av dessa myndigheter själva, har man nu övergått till systemet med individualuppgifter, d. v. s. uppgifter rörande varje särskilt mål eller ärende, vilka uppgifter sedan bearbetas uteslutande av Statistiska centralbyrån. Över hela linjen har detta system visserligen ej kunnat genomföras, men dock på det viktigaste området, beträffande genom slutligt utslag avgjorda tvistemål samt brottmål med undantag av flertalet mål angående mindre förseelser.
    I fråga om de statistiska primäruppgifternas omfång och därmed möjligheten att giva ett fylligare innehåll åt den rättsstatistiska publikationen stod den gamla rättsstatistiken på en mycket primitiv ståndpunkt. För den, som någon gång sysslat med utländsk rättsstatistik och därigenom fått tillfälle till jämförelser, blev resultatet nedslående. Efter den nu skedda omläggningen intager den svenska rättsstatistiken i fråga om detaljrikedom, mångsidig bearbetning och tillförlitlighet obestridligen främsta platsen bland alla av mig kända rättsstatistiska publikationer.
    Bland den mängd nyheter, som möter, må nämnas de intressanta uppgifterna rörande själva domstolarnas organisation. Vikariatsystemet i häradsrätterna belyses sålunda av siffror rörande den omfattning, vari den ordinarie domaren, å ena, och vikarierande domare, å andra sidan, fungerat som ordförande. Om antalet rättegångsdagar vid häradsrätterna lämnas också uppgifter. Beträffande

rådstuvurätternas organisation finnas meddelanden om arbetskrafternas antal och fördelning på skilda kategorier. Hovrätternas arbete belyses av detaljerade uppgifter rörande fördelningen av arbetsresultatet divisionerna emellan.
    Beträffande de vid domstolarna handlagda målen möta utförliga redogörelser för deras beskaffenhet och utgång samt för en mängd processuella förhållanden. Särskilt erbjuder den noggranna statistiken om processernas långvarighet mycket av intresse för bedömande av vår rättegångsordnings effektivitet.
    Trots den stora rikedomen på uppgifter visar det sig emellertid vid en jämförelse med den av den nya ordningen föreskrivna omfattningen av primärmaterialet, att denna urkälla ännu ingalunda är uttömd. Utsikterna att kunna få bearbetningen och publikationen ännu mera omfattande äro dock givetvis små. Sannolikheten talar väl i stället för att någon begränsning måste vidtagas, för att publicerandet ej skall dröja så länge, att aktualiteten väsentligen försvagas. Även inför denna utsikt skulle man måhända likväl kunna framställa ett önskemål, som går i motsatt riktning.
    I redogörelsen för antalet av de vid var och en av underrätterna handlagda målen och ärendena finner man visserligen uppgifter om antalet före inställelsen förfallna, efter upptagandet avskrivna och genom slutligt utslag avgjorda, men man saknar uppgifter om antalet under året inkomna mål och ärenden, en uppgift, som fanns i den gamla statistiken och som är av värde för bedömande om ej av varje domstols arbetsresultat så av dess arbetsuppgift. Läsaren kan ej ens själv genom jämförelse mellan två angränsande års redogörelser uträkna dessa siffror, enär ej heller de från ett år till det nästa uppskjutna målen och ärendena äro angivna.
    En uppgift, som befinner sig på ett helt annat plan än den nyssberörda, men som vore av intresse vid diskussionen om handelsdomstolar här i landet, rör den utsträckning, vari handelskunniga män anlitats som bisittare i rådstuvurätt enligt 1905 års lag.
    Ett utbrett önskemål inom de uppgiftslämnande domstolarna torde vara, att centralbyråns anmärkningar mot de insända primäruppgifterna måtte tillställas domstolarna skyndsammast möjligt efter uppgifternas insändande och icke, såsom hittills varit fallet, åtskilliga år därefter, ja ofta långt efter det att den för uppgifterna ansvarige lämnat sin tjänstgöring vid vederbörande domstol. En frukt av primärmaterialets skyndsammare granskning skulle säkerligen också bliva bearbetningens snabbare publicering, varom de av rättsstatistiken intresserade hysa en mycket livlig önskan.
    Rättsstatistiken har här i landet tidigare befunnit sig i ett sannolikt förtjänt vanrykte. 1905 års statistiska kommitté har från sakkunnig ståndpunkt anfört, att rättsstatistikens beskaffenhet vore "synnerligen otillfredsställande". Endast med seg energi inför den svåra uppgiften att här skapa nytt hava de krafter, som förberett och utfört denna reform, kunnat så väl lyckas i sitt värv. En modern rättsstatistik är en nödvändig förutsättning för en rättegångsreform

och fyller sålunda hos oss en omedelbar praktisk uppgift, men dess betydelse går vidare: den är ett uttryck för ett folks eget kulturella behov på rättens område.

Thore Engströmer.