Tyska strafflagsreformen. Länge bebådat, har ett nytt strafflagsförslag med motiv nu kommit till synes1; och tillika har man äntligen offentliggjort jämväl 1913 års strafflagsförslag2. Det nya förslaget ansluter sig nära till sina båda föregångare, av nyssnämnda år och av 1909. Med ledning av motiven, anvisningar vid de särskilda paragraferna i förslaget samt av publicerad jämförelsetabell kan man ganska bekvämt jämföra de tre lagförslagen sinsemellan och med gällande rätt. Utrymmet medger icke här något ingående på denna lockande uppgift. Antydas må dock ett och annat, som redan vid första påseendet faller i ögonen.
    De båda senaste förslagen få i sin yttre utgestaltning en särprägel därav, att de till s. a. s. ett annex till den egentliga strafflagen, en "Zweites Buch" med särskild såväl allmän som speciell del, sökt förvisa alla sådana bagatellsaker, som "av det allmänna rättsmedvetandet uppfattas allenast såsom överträdande av en ordningsföreskrift (Ordnungswidrigkeiten)"; i det sista förslagets lagtext karakteriserade såsom "Handlungen, die nur mit Geldstrafe bedroht sind. "Nödvändigheten av att skarpast möjligt uppdraga gränsen emellan

 

1 Entwürfe zu einem deutschen Strafgesetzbuch I—III, Berlin 1921 (I. Entwurf der Strafrechtskommission [1913]; II. Entwurf von 1919; III. Denkschriftzu dem Entwurf. von 1919.)

2 Sv. J. T. 1918 s. 226, 384; 1921 s. 37 (jfr Z. f. ges. Str. wiss. 1920 s. 183).

104 TYSKA STRAFFLAGSREFORMEN.verklig kriminalitet och s. k. polisorätt har särskilt genom krigetserfarenheter funnits påtagligare än någonsin. Man har till fyllest erfarit, huru en kriminalisering, som inför rättsmedvetandet framträder med omotiverad stränghet, verkar nedbrytande på aktningen för lagen. Nu framlagda differentieringsförslag betraktas emellertid av sina framställare knappast annorlunda än såsom ett stycke påväg emot målet. Följer man förslagets grundtanke, ligger det nära till hands, heter det i motiven, att här se "början till en fortsatt utveckling", som kanhända leder därhän, att "Übertretungen" alldeles lämna stafflagen och hamna i en "särskild polisstrafflag", i sammanhang varmed man får att lösa frågan om huruvida beivrandet av dessa förseelser bör mer än hittills göras till föremål för ett egenartat förfaringssätt.
    Medan man i förslagen fasthåller vid principen att uppställa skarpt och noggrant utformade brottsbegrepp, har man i fråga om straffbestämningen velat väsentligt öka den befogenhet, som tillkommer domaren enligt gällande lag. Man vill dels göra straffskalorna vida, dels giva domaren mer eller mindre obetingat bemyndigande att både i mildrande och skärpande riktning frångå ordinarie straffsatser. Exempelvis 1 medgives viss mildring, där brott begåtts i misstag (för vissa fall även straffrihet), vare sig av rättslig eller faktisk natur, eller där över huvud mildrande omständigheter föreligga. Men vidare, om domstolen finner, att brottet utgör "ein besonders leichter Fall", nämligen då gärningsmannens brottsliga vilja är ringa och efter omständigheterna ursäktlig samt följderna av gärningen obetydliga, så att även efter utnyttjande av den mildringsrätt, som enligt övriga stadganden står domaren till buds, en obillig hårdhet skulle göra sig gällande, så må domaren efter fri pröning bestämma straffet, i vissa särskilda fall helt befria därifrån.
    Allmänna straffskärpningsregler stadgas bl. a. för återfall, enkannerligen för yrkes- och vanemässiga förbrytare.
    Bland straffmedeln har dödsstraffet bibehållits. Genom, bland annat, vidgad användning av bötesstraffet samt införande av varning såsom tillåten straffart även emot vuxna har man sökt inskränka användning av korta frihetsstraff. Frihetsstraff, som ej är tukthus, kan utan hänsyn till den tid, på vilken det ådömts, villkorligt uppskjutas, "på det att den dömde genom gott uppförande under en prövotid må förtjäna sig straffets efterskänkande".
    Åtskilliga särskilda "bättrings- och skyddsåtgärder" föreslås. För förminskat tillräkneliga samt yrkes- eller vanemässiga, rättssäkerheten hotande förbrytare, möjliggöres (dock under fortsatt medverkan av domstol) inneslutning på obestämd tid efter straffets avtjänande.
    För ungdomliga förbrytare (14 — 18 år) har domstolen frihet att döma till straff eller till tvångsuppfostran eller till bådadera.


A. M.

 

1 Vi citera i det följande det senaste förslaget.