Nedsättning i straffen för barnamord och fosterfördrivning. Den 10 januari 1921 avgavs av sakkunnige inom justiedepartementet under ordförandeskap av professor Johan C. W. Thyrén ett betänkande och förslag rörande ändring i 14 kap. 22, 23, 24, 25, 26 och 27 §§ strafflagen.
    I fråga om barnamord innebär förslaget, bortsett från en i rent redaktionellt syfte företagen jämkning i lydelsen av 23 §, endast nedsättning av straffet.

Härom må antecknas: För fullbordat barnamord (22 §), nu belagt med straffarbete 1—6 år och, vid synnerligen försvårande omständigheter, upp till 10 år, föreslås straffarbete ½—4 år, resp. upp till 6 år, samt, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, eventuellt fängelse, dock ej under sex månader. För försök till barnamord och därmed jämställd utsättning (23 §, punkt 1 och 2), nu belagt med straffarbete 1/6—2 år, men, där fostret får svår kroppsskada eller, vid fall av utsättning ljuter döden utan moderns uppsåt, straffarbete ½—4 år, föreslås fängelse 1/12—2 år eller straffarbete 1/6—1 år samt, vid svår kroppsskada eller död, straffarbete eller fängelse ½—2 år. För vållande av fosters död (24 §), nu belagt med straffarbete 1/6—2 år, föreslås alternativt och i första hand fängelse 1/12—2 år. För förstörande eller lönnläggande av i enslighet fött foster (25 §), nu belagt med straffarbete 1/6—2 år, om ensligheten sökts, och eljest med sådant arbete eller fängelse i högst 6 månader, föreslås fängelse 1/12—2 år, resp. fängelse i högst 6 månader, eventuellt böter.
    Beträffande fosterfördrivning vidhåller förslaget gällande lags metod att genomgående hava olika stränga straffskalor för det fall (I), att fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram och för det fall (II), där ingen sådan händelse inträffar. Kvinna, som å sig själv söker fördriva foster (26 §), behandlas väsentligt mildare än en utomstående, må vara att denne handlat med hennes goda minne. Såsom straff för kvinnan, i stället för nu I. straffarbete 1—6 år och II. sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, föreslås I. fängelse 1/12—2 år och II. böter eller fängelse i högst sex månader. För den utomstående fosterfördrivaren, som handlar med kvinnans begivande (27 §), är straffet nu I. straffarbete 2—6 år och II. straffarbete 1/6—1 år. Här föreslås ett utskiftande av olika fall på tre skilda huvudgrupper: 1) vanliga fall, belagda med I. straffarbete ½—2 år och II. fängelse 1/12—1 år; 2) godartade fall, belagda med I. fängelse ½—2 år och II. fängelse 1/12—1 år; 3) svårartade fall, nämligen där fosterfördrivning begåtts »vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning» (jfr 18 kap. 11 § strafflagen), belagda med I. straffarbete 1—6 år och II. straffarbete 1/6—1 år.
    Grundtanken vid förslagets utarbetande har varit att, med undanskjutande av de många tekniska och sakliga problem, som i fråga om förevarande materia vänta på en lösning, vilken ej kan ske utan tidsutdräkt samt bör äga rum i samband med revision av andra delar av strafflagen, nu utan dröjsmål företaga en jämförelsevis lätt genomförd men, såsom det vill synas, särdeles påkallad modifiering av straffsatserna. Från skiftande utgångspunkter lärer man vara villig medgiva det orimliga i nu gällande minimum för barnamord enligt 22 §: för en moder, som bringar sitt nyfödda barn om livet aldrig mindre än ett års frihetsstraff, ja straffarbete, huru mildrande omständigheterna än äro, exempelvis även om brottet begås oöverlagt samt under starkaste socialt och ekonomiskt tryck, i ett tillstånd av psyko-fysisk kraftnedsättning, pressande kvinnan ned intill halv tillräknelighetens gräns. Om möjligt än mer påtagligt orimligt torde befinnas, att fosterfördrivning enligt 26 § under alla förhållanden, exempelvis hur tidigt under havandeskapstiden den än företages, skall bestraffas med minst ett års straffarbete samt till på köpet hava enahanda minimum som för barnamord enligt 22 §. Skulle någon till äventyrs finna nu berörda minima förenliga med rättvisa och påkallade av skyddsbehov m. m., kvarstår dock det faktum, att åklagar- och domarmyndigheter

icke dela denna stränga syn på förevarande förhållanden, samt på olika sätt förstå att undandraga sig ett effektuerande av straffbuden i deras nuvarande skick (barnamord rubriceras såsom blott lönnläggande, fosterfördrivning åtalas icke o. s. v.).
    Vidkommande maxima, ligger frågan om det påkallade i en sänkning icke lika mycket i öppen dag. Dock är det även här särdeles anmärkningsvärt, att domstolarna tydligen stå i opposition mot den ursprungliga meningen med gällande latituder, då de, utan avseende på förekomsten av särskilt mildrande omständigheter in casu, genomgående, i synnerhet vid fosterfördrivning, hålla straffet vid eller straxt intill minimum.
    Bristen på preskription för fosterfördrivning vållar, att rättegång emot det farliga slag av brottslingar, som för vinnings skull bedriva fosterfördrivning, ej gärna kan genomföras utan att, »såsom då någon drager upp en långrev», ur det förflutna s. a. s. slumpvis upphämtas en rad åtal emot kvinnor, som uppgivas hava varit yrkesfördrivarens kunder, och som utan hänsyn till graden av skuld, längden av den efter brottet förflutna tid, tillkämpad upprättelse och knutna familjeband, hemfalla under häktning, schavottering och slutligen endera minst ettårigt straffarbete eller frikännande med mer eller mindre definitivt förstörd levnadsställning. Med detta förhållande för ögonen hava sakkunnige velat ordna en två års preskriptionstid för brott efter 26 § och för den skull, under hänsyn till bestämmelserna i 5 kap. 14 § 1 mom. strafflagen, stannat vid att föreslå endast fängelse i latituden.
    Genom de föreslagna bestämmelserna skulle användningen av häktning högst väsentligt begränsas samt en mycket avsevärd möjlighet öppnas att tilllämpa villkorlighet i domen.
    De presumtionsfärgade straffbestämmelserna i 24 och 25 §§ hava synts icke böra ersättningslöst utgå ur lagen. Det har synts sakkunnige tillrådligast att denna gång stanna vid en jämkning av förstberörda paragraf till större överensstämmelse med reglerna för vanligt vållande (9 §) samt av den senare paragrafen i riktning emot dess funktion av att vara en ordningsskrift, till skydd för nyfödda barns liv (böter i latituden!).
    Förslaget har av lagrådet, enligt dess d. 4 febr. 1921 avgivna yttrande, samt i k. prop. nr 71 lämnats orubbat med undantag därav, att, frånsett en viss ytterligare jämkning i lydelsen av 23 §, dels bötesstraffet uteslutits från 25 § samt dels ordningen omkastats i latituden i 26 § emellan böter och fängelse.

A. M.