Gift kvinnas släktnamn. Uti en i föregående häfte intagen uppsats om "Gift kvinnas släktnamn" har jur. kand. MÄRTA BJÖRNBOM ROMSON ingående behandlat nya giftermålsbalkens bestämmelser i ämnet. Sedan författarinnan erinrat om det i 5 kap. 15 § nya giftermålsbalken upptagna grundstadgandet, enligt vilket hustrun med vigseln erhåller mannens släktnamn, dock med rätt för henne att efter anmälan bära sitt eget och mannens namn i förening, påpekar författarinnan, att om äktenskapet upplöses genom mannens död, rätten och plikten kvarstår för änkan att bära mannens släktnamn, eventuellt i förening med flicknamnet, om föreskriven anmälan skett under äktenskapet. Upplöses åter äktenskapet genom skillnad, är hustrun — enligt författarinnans mening — hänvisad till att bära antingen mannens släktnamn eller ock det namn, hon hade såsom ogift. Däremot skulle hon icke äga bära sitt och mannens namn i förening, även om hon på grund av föreskriven anmälan haft rätt därtill under äktenskapet. Rörande frånskild hustrus namn stadgas i 11 kap. 31 § nya giftermålsbalken, att hustrun äger efter äktenskapsskillnad behålla det namn, hon genom äktenskapet erhållit, eller återtaga det namn, hon hade såsom ogift. Författarinnan lär anse, att då det namn, hustrun genom äktenskapet erhållit, är mannens släktnamn, av detta lagrum följer, att hustrun efter äktenskapsskillnad endast har alternativ rätt till ettdera av de bådanamnen. Då det är en — materiellt sett — orimlig slutsats, att en kvinna, som under äktenskapet burit sitt och mannens namn i förening, skulle efter skilsmässa sakna rätt att, om hon vill behålla mannens namn, fortfarande i förening därmed bära sitt eget, kan naturligen en sådan tolkning av lagrummet icke vara avsedd. Jag tror emellertid ej, att stadgandet ger anledning till den av författarinnan uttalade uppfattningen. Det synes mig vara uppenbart, att stadgandet endast velat giva uttryck åt den redan förut gällande grundsatsen, att kvinna efter äktenskapsskillnad äger i förhållande

till mannen och hans släkt rätt att behålla mannens namn samt i förhållande till sin egen släkt rätt att återtaga flicknamnet. I sin formulering anknyter visserligen stadgandet till huvudfallet, att hustrun med vigseln erhållit och sedermera under äktenskapet ända till skilsmässan burit mannens namn. Men i det fall, att makarna under äktenskapet antagit nytt namn, lärer det väl vara uppenbart, att hustruns valrätt avser detta namn och det namn, hon hade såsom ogift. Har hustrun på grund av anmälan under äktenskapet burit dubbelnamn, får på enahanda sätt valrätten anses avse detta namn eller flicknamnet enbart. Men även med ett strängt fasthållande av författarinnans utgångspunkt synes mig resultatet böra bliva detsamma. Om man fasthåller vid att även i de fall, då hustrun burit dubbelnamn, det är mannens namn, som är "det namn hustrun genom äktenskapet erhållit", saknas väl all anledning att anse den rätt att jämte mannens namn bära sitt eget, som efter anmälan tillkommit henne, vara beroende av äktenskapet. Det är en rätt, som hon äger på grund av sin börd och genom sin anmälan bevarat trots äktenskapet, och intet skäl finnes, varför denna rätt skulle upphöra i och med äktenskapets upplösning.
    Med hänsyn till det anförda borde således det av fru Björnbom Romson givna schemat rörande gift kvinnas namnförhållanden enligt nya giftermålsbalken hava lytt:
    1. I äktenskapet. Mannens släktnamn eller mannens släktnamn jämte flicknamnet.
    2. Efter äktenskapets upplösning.
    a) genom mannens död: mannens släktnamn eller mannens släktnamn jämte flicknamnet;
    b) genom skillnad: mannens släktnamn eller mannens släktnamn jämte flicknamnet eller ock endast flicknamnet;
    d) genom återgång:
    om förbud meddelats hustrun att vidare bära mannens namn, endast flicknamnet, eller
    om dylikt förbud ej meddelats, mannens släktnamn eller mannens släktnamn jämte flicknamnet eller ock endast flicknamnet.

Einar Stenbeck.