Advokatyrket och advokatutbildningen.1 Först sedan undertecknad övergivit advokatyrket och någon tid åter arbetat på domarebanan, har jag fått fullt klart för mig, vilken oerhört exklusiv gren av rättsvården, som advokaterna hava att utöva, och vilken utomordentlig betydelse för rättslivet, som tillkommer den moderna advokatverksamheten.
    Härvid har jag icke så mycket min uppmärksamhet fästad på advokatarbetet i egentlig mening, d. v. s. på advokaten i rättegången. Vikten av att parterna hava till hands sakkunniga advokater förmålets utredande ligger i öppen dag. Ej sällan måste man också vid bedömande av mål beklaga, att vederbörande part icke fått sin sak utredd på grund av bristande tillgång på advokat eller därför att denne uppenbarligen icke fullgjort allt, som på honom ankommit, för att tillvarataga klientens intressen. Givetvis bliver advokatens uppgift i rättegången än mera maktpåliggande vid inträdande av en modern rättegångsordning.
    Det är emellertid i främsta rummet advokatyrkets så att säga utomrättsliga sida, som framstår som det i vår tid alltmer framträdande och betydelsefulla inom rättsväsendet. Har en tvist uppstått, anförtros ju densamma numera i första hand åt två advokater, vilka undersöka frågan, var och en för sin klients räkning. Den uppgift, som härvid tillkommer advokaten, är dock i främsta rummet att söka undvika rättegång. Endast om uppenbar intransigens gör sig gällande från motpartens sida eller en ren principfråga visas föreligga, som kräver ett avgörande, vars betydelse sträcker sig utöver det föreliggande rättsfallet, tillstyrkes sakens avgörande genom rättegång. I det stora flertalet fall ligger det däremot parternas ombud i första hand om hjärtat att söka åvägabringa en frivillig uppgörelse mellan parterna, med andra ord att åstadkomma en förlikning. Det är icke blott önskvärdheten att undvika den med vår nuvarande rättegångsordning förenade tidspillan samt de med en process förknippade kostnaderna, som orsakar denna den moderna advokatens strävan. I lika hög grad framstår det för honom som en plikt att för sin huvudman klargöra rättens relativitet. Det kan ju icke förnekas, att lösningen av ett stort antal rättsfrågor är förenad med den största svårighet, samt att det i varje fall mången gång är omöjligt att med någon grad av visshet förutse utgången av en rättegång eller ett skiljemannaförfarande. Av denna anledning är det fullt förklarligt, att samvetsgranna advokater hellre tillråda vissa

 

1 Anförande inom Sveriges advokatsamfund.

200 ALBERT KÔERSNER.eftergifter i den ståndpunkt, som huvudmännen intaga, än att frågan sättes på sin spets. Det kan därför utan överdrift påstås, att numera det största antalet och helt visst de ekonomiskt betydelsefullaste rättstvisterna genom bemedling av advokater avvecklas förlikningsvis.
    Kan icke förlikning åvägabringas, återstår valet mellan skiljemannaförfarande och sakens överlämnande till domstols prövning. För min del har jag alltid reagerat emot affärsvärldens alltför stora benägenhet att i kontrakt föreskriva tvisters obligatoriska hänskjutande till skiljedom. I många fall lämpar sig givetvis en tvistefråga, som icke kan genom förlikning bringas ur världen, bättre för domstols avgörande än för skiljemäns bedömande. Särskilt när det gäller rent juridiska lagtolkningsfrågor, bör yrkesdomaren vara mera ägnad att åstadkomma en i möjligaste mån sakkunnig rättsskipning, liksom för sådana fall tillgången till instanser innebär en stor garanti. Ej sällan är emellertid frågan av den beskaffenhet, att den minst lika väl lämpar sig för en mer eller mindre på skälighetens och billighetens grunder fotad skiljemannaprövning. Och slutligen förekommer, att parterna väl inse skiljemannaförfarandets vanskligheter men ändock föredraga att genom sakens hänskjutande till några hederliga och aktade skiljemän vinna ett snabbt avgörande, därvid medvetet offrande domstolsväsendets möjligheter till sakens förnyade omprövning av högre rätt. Uppenbarligen är det en mycket viktig funktion, som advokaten har att utöva, när det gäller att hjälpa huvudmannen att taga ställning till frågor av detta slag. Det ligger i öppen dag, att det dessutom ofta ifrågakommer, att advokaten anlitas som skiljeman, och att hans verksamhet även i detta hänseende bliver av allt större betydelse för rättsväsendet.
    Den moderna advokatens uppgifter framträda dock kanske allra mest i funktioner, som icke hava samband med tvisters avvecklande utan som gälla gestaltandet av den konkreta rättsordningen. Ingen försiktig affärsman eller enskild person avslutar numera en viktigare affärstransaktion utan biträde av en juridiskt sakkunnig. Ej sällan är det nog så, att yrkesadvokaten härvid för det praktiska ordnandet är mera kvalificerad än ämbetsmannajuristen att lämna den hjälp, som kräves. Advokaten kan i dylika fall icke i samma mån som förlösandet av tvistefrågor ersättas av sakkunniga från teori eller domarepraxis. Upprättandet av allehanda kontrakt, aktiebolagsärenden samt skatteärenden äro alldeles särskilt ofta påkommande angelägenheter och för dessa uppdrag kräves en synnerlig förtrogenhet med det praktiska livet och vederbörande lagstiftnings faktiska tilllämpning. För det stora flertalet advokater är också numera verksamheten som biträde åt det löpande dagsarbetet inom affärsvärlden eller vid enskilda viktigare affärstransaktioner det huvudsakliga. Åtminstone under de senaste åren av min egen advokatbana var det också så, att rättegångar tillhörde sällsyntheterna, att annat avvecklande av tvister naturligtvis mycket ofta förekom, men att framför allt uppsättande och granskning av avtal av olika slag, avveck-

ADVOKATYRKET OCH ADVOKATUTBILDNINGEN. 201ling av affärsuppgörelser, bolags- och skatteärenden och dylikt upptog min tid.
    Den erfarenhet jag fått från mitt arbete i Högsta domstolen har också på ett för mig personligen nästan nedslående sätt bekräftat, vilken artskillnad som föreligger mellan sysslandet med domstolsjuridik å ena sidan och advokatverksamhet å andra sidan. Naturligtvis förekomma mål, som tangera min forna verksamhet, men i stort sett måste jag konstatera, att bland de mål av olika slag, som det åligger domstolen att avgöra och i vilka prejudikat skola skapas, det stora flertalet antingen icke tillhör de områden, på vilka jag rört mig som advokat, eller också avser frågor inom detta område, som icke förut mött mig. Den erfarenhet, som man kan hava förvärvat under en nära 20-årig advokatverksamhet, kommer en därför anmärkningsvärt litet till godo.
    Å andra sidan känner jag livligt, att mitt föregående arbete ingalunda kan på något sätt ersätta den utomordentliga skicklighet och erfarenhet i formellt hänseende och förmåga att tillägna sig och bedöma material av den mest skiftande art, som de tränade domstolsjuristerna äga.
    Men samtidigt som jag sålunda gjort klart för mig advokatyrkets säregenhet och vikt, har jag också kommit att alltmer börja överväga nödvändigheten av att uppmärksamheten mera intensivt fästes på att advokaterna äga en för sitt yrke tillräcklig utbildning. Medan härutinnan för våra domare uppställas synnerligen höga krav, vill det synas, som om anspråket på nödig skolning för advokaterna icke tillräckligt upprätthålles.
    Jag tänker härvid icke på frågan om teoretisk utbildning och dess förkovran även i det praktiska livet. I detta hänseende äro förhållandena numera mycket ändrade mot förr. Undervisningen vid universiteten bedrives på ett helt annat och mera effektivt sätt. Och även om fortfarande en och annan nyexaminerad jurist tror, att han för framtiden kan avvara alla andra böcker än lagboken, så kommer han snart underfund med, att varje mera duglig domare och advokat numera inser betydelsen av att teorin går hand i hand med praxis.
    Det är också egentligen spörsmålet om den praktiska advokatutbildningen, som synes mig vara det alltmera brännande. Föregångsmännen i advokatyrket, stiftarna av Sveriges advokatsamfund och deras efterföljare, levde ju på den tiden, då en juristutbildning, som icke slutade med vice häradshövdingstiteln, icke kunde anses vara fullbordad. För dem existerade alltså icke spörsmålet, huruvida tingstjänstgöring borde ingå i advokatens utbildning. Annorlunda blev förhållandet, sedan vice häradshövdingstiteln avskaffats. Efter hand blev det allt mer vanligt att sänka kraven på tingstjänstgöring, och till slut har det ej så sällan visat sig, att den unge juristen nästan direkt från studierna vid akademien fått en väl avlönad anställning hos advokat.
    Nu är det visst icke min mening att instämma med dem, som

 

Svensk Juristtidning 1921.

202 ALBERT KÔERSNER.göra gällande, att domareutbildning utan vidare meriterar till utövande av modern advokatverksamhet. Tvärtom tror jag, att även den, som genomgått en grundlig domarskola, behöver icke så liten träning inom själva advokatyrket, innan han kan på ett tillfredsställande sätt självständigt utöva detsamma. Erfarenheten giver också vid handen, att numera även synnerligen förfarna domstolsjurister icke gärna på egen hand ens för egen del avsluta viktigare affärstransaktioner utan konferenser med rutinerade advokater. Givetvis föreligga gränsområden, där domare och advokater så att säga mötas, eller där domaren är avsevärt mera kvalificerad än advokaten, men i stort sett gäller nog den satsen, att själva advokatyrket visst kräver sin speciella lärotid. Frågan är däremot å andra sidan, om denna advokatutbildning på ett tillfredsställande sätt kan ske utan föregående ordentlig tjänstgöring vid domstol och särskilt hos lantdomare. Innan jag inlåter mig på denna fråga, gör jag den bestämda reservationen, att jag långt ifrån förnekar, att på detta som på andra områden utbildningen kan ske på olika sätt och att således helt naturligt även framstående advokater kunna på alldeles säregna vägar uppstå. Spörsmålet gäller emellertid den mera normala utbildningen. Härvid hyser jag obetingat den uppfattningen, att en någorlunda grundlig tjänstgöring hos lantdomare är icke blott nyttig utan nödvändig, för att advokaten i framtiden skall vara i besittning av en verkligt god grund, på vilken sedan den speciella yrkesutbildningen kan uppbyggas. Redan den förtrogenhet med de s. k. småprotokollsärendena, som en tids tingstjänstgöring bör giva, är av ovärderlig nytta för den unge juristen. Härtill kommer den uppfostran i iakttagande av former samt i förmågan att på ett koncist sätt giva ett klart uttryck åt tankarna, som förvärvas vid protokollsuppsättningen, samt den träning i noggrannhet och detaljers iakttagande, som erhålles genom arbetet med införingar eller kontrolleringar av införingar i fastighetsböcker, andra liggare och dylikt. Slutligen men icke minst är det av synnerlig betydelse för den unge juristen att förvärva den insikt i decisionernas svårighet, som visar sig föreligga, när man har att taga bestämd ställning till ett visst rättsspörsmål. Advokaten behöver så väl förvärva vanan att verkligt allsidigt bedöma rättsfrågan, ty endast därigenom att han för sin klient förstår att framlägga alla motskäl, kan han bibringa denne en tillförlitlig uppfattning om hans rättsläge. Det är ju så, att den intresserade parten har en given benägenhet att endast se vad som talar för honom, medan han däremot bagatelliserar motpartens skäl, och för advokaten gäller det att framför allt ställa sig skeptisk emot den egna klienten vid bedömandet av hans rättsställning. Ju större domare erfarenhet en advokat förvärvat, desto större är också hans förmåga att i detta hänseende iakttaga försiktighet såväl vid utlåtandens avgivande som vid tillhandagåendet av klienten vid hävdandet av hans påstådda rättigheter. En annan sida av saken är också, att det utan tvivel för den unge juristen är av betydelse att börja sin praktiska utbildning hos domare av den grund,

ADVOKATYRKET OCH ADVOKATUTBILDNINGEN. 203att han på detta sätt efter någon tid har större möjligheter att välja mellan de olika levnadsbanor, som stå öppna för juristen. Den, som börjat sin bana som advokat och under några år arbetat som sådan, har relativt svårt att övergå till ämbetsmannabanan, om han befinnes icke trivas med eller lämpa sig för advokatyrket. Däremot har den jurist, som börjar sin praktik hos domare och därefter övergår till advokatyrket, icke förlorat motsvarande tid, om han därefter återgår till ämbetsmannabanan. En tingsutbildning omedelbart efter de teoretiska studierna skänker, kan man säga, en gemensam plattform, från vilken vägarna stå öppna till de olika juristbanorna.
    Det kan invändas, att resultatet av den utbildning, som tingstjänstgöring lämnar, väl också kan vinnas genom tjänstgöring å advokatkontor. Emellertid förhåller det sig så, att när den unge advokaten eller kanske till och med den juris studerande börjar sin tjänstgöring å ett advokatkontor, denna till en början mest har formen av allehanda springgöromål hos olika myndigheter, bevakning av överrättsmål samt uppvaktning i rätterna i enklare mål. Efter hand anförtros åt honom uppsättande av en del handlingar enligt formulär, som finnas tillgängliga på kontoret, liksom han får försöka sig med avfattande av kontrakt och andra uppgörelser samt medförfattande av rättegångsskrifter. I regel är det emellertid så, att de äldre advokaterna hava föga lid att mera systematiskt sysselsätta sig med utbildningen av de yngre kollegorna, varför denna utbildning nog sker på ett ganska oregelbundet sätt och på den grund blir tämligen ojämn. Som tidigare antytts hava naturligtvis många förmågan att själva tillägna sig nödiga kunskaper och erfarenheter även på denna väg. Men i genomsnitt torde det kunna påstås, att utbildningen kommer att förete många luckor. Jag skulle också kunna anföra flera exempel på advokater, som bestämt ångra, att de för tidigt avbrutit tingstjänstgöringen, liksom jag också måste vitsorda, att det finnes flere advokater, hos vilka man spårar en brist på objektivt omdöme och förmåga att bedöma rättsfrågor, som helt visst icke skulle hava funnits, om de som barlast på advokatvägen medfört en tids domaretjänstgöring. Att för övrigt förmågan att utföratalan i rättegångsmål i avsevärd grad är förstärkt hos dem, som under någon tid även tjänstgjort som biträden vid domstolen, ligger i öppen dag. Jag vågar således med bestämdhet påstå, att tingstjänstgöringen är av allra största betydelse för den blivande advokaten och att det är en synnerligen allvarsam fara för advokatståndets auktoritet, om dess rekrytering i alltför avsevärd grad sker av jurister utan varje erfarenhet från domstolsarbetet.
    En annan mycket svårare fråga att besvara är, huru omfattande denna tjänstgöring bör vara. Så länge vice häradshövdingstiteln i dess gamla mening fanns, gav ju titelsynpunkten en naturlig begränsning åt tjänstgöringstiden. Numera tror jag icke att, även om en särskild titel införes som bevis på dylik tjänstgöring, denna titel i och för sig innebär någon lockelse, då advokattiteln med rätta har en fullt tillräcklig klang. Frågan måste därför lösas helt och hållet

204 ALBERT KÔERSNER.ur synpunkten av behovet för den blivande advokaten av utbildning. Detta sammanhänger i sin tur med arten av den tjänstgöring, som anförtros honom å domarekansliet. Jag har i ett tidigare sammanhang ansett mig böra framkasta den paradoxen, att ett av de viktigaste momenten i en blivande rättegångsreform här i Sverige är, att våra domare förses med statsavlönad och tillräckligt väl avlönad kanslipersonal, så att icke blott all renskrivning verkställes av dylik personal, utan även juristerna vid domstolen äga nödigt biträde för inskrivning i diarier, fastighets- och förmyndareböcker m. m., för lättare protokollsuppsättningar och dylikt. Sedan de ordinarie domarnas intresse av att icke behöva se den egna inkomsten förminskad av utgifter för dylikt arbete tillgodosetts, först då inträder nämligen möjligheten för tingsbiträdena att få verkligt sysselsätta sig endast med sådant kvalificerat arbete, som gagnar framtiden. Det hjälper sålunda icke att staten så ordnat, att tingsbiträdena åtnjuta en skälig, ja i förhållande till forna tider synnerligen förmånlig ersättning för sitt arbete. Först då detta arbete ordnats så, att det innefattar verkligt juristarbete, blir det möjlighet för våra domare att erhålla erforderligt antal tingsbiträden. I fråga om advokatkontoren är det ju en tendens, att allt arbete, som kan utföras av icke examinerade biträden, anförtros sådana, och samma tendens måste nödvändigt vinna insteg hos våra domare. Ordnas arbetet på domsagokanslierna så, att biträdena i minsta möjliga mån sysselsättas med kollationering av protokoll, diktamensskrivning och uppsättning av självklara småprotokoll, renskrivning av handlingar, påskrift av bevis och dylikt, varmed de unga juristerna åtminstone förr, låt vara i olika omfattning, sysselsattes, även sedan ett första minimiarbete för utbildningen undangjorts, och få de i stället vänja sig vid att så mycket som möjligt utöva självverksamhet i egentlig mening under ledning av äldre domare, skall helt säkert nyttan av tingstjänstgöringen framträda med större tydlighet. Jag tror således, att det ligger vikt uppå, att arbetsordningen på våra domsagokanslier i mångt och mycket reformeras. Men sker det, så följer därav å andra sidan också, att en relativt kortare tids tjänstgöring på domsagokansli är tillräcklig för den blivande advokaten. Arbetet på domsagorna bör därför om möjligt ordnas så, att utrymme finnes för en kurs på t. ex. ett eller ett och ett halvt år, med möjlighet för den unge juristen att därunder få en så god juridisk uppfostran som möjligt. Efter denna tid är det naturligtvis önskligt och nyttigt, att även den blivande advokaten ytterligare någon tid fortsätter sin tingsutbildning, så att han får tillfälle att utöva domareverksamhet. Men å andra sidan måste ju all utbildning i vår tid koncentreras, och det är därför både förklarligt och försvarligt, om den jurist, som även sedan han fått försmak på tingstjänstgöring är fortfarande bestämd för att bliva advokat, jämförelsevis snart går inpå denna bana. Men såväl ur rättsvårdens som advokatens egen synpunkt är enligt min mening i varje fall en viss tids minimitjänstgöring vid domstol synnerligen nödig.

Albert Kôersner.