OM FÖRVALTNING AV BYSAMFÄLLIGHETER. 205Om förvaltning av bysamfälligheter m. m. Under äldre tider, innan skiftesförhållandena i landet voro mera utvecklade, skedde brukandet och utnyttjandet av jorden och dess alster i mångt och mycket samfällt för delägarna i en by, och även i vad de hade sina anparter var för sig funnos många inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet med hänsyn till de andra byamännen. I byggningabalken av 1734 års lag intogos härutinnan stadganden i reglerande syfte, lämpade efter dåvarande förhållanden. Nämnda stadganden innefattade dock endast allmännare grundregler; ett närmare ordnande och detaljbestämmande skedde genom s. k. byordningar. Sådana funnos väl även förut, men 1742 utfärdades av Kungl. Maj:t ett av ständerna ombesörjt "projekt till byordning", avsett att, med erforderliga jämkningar och tillägg, ligga till grund för byordningar i de olika orterna. Dessutom stadfästes 1758 en särskild byordning för Gestrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland, vilken hade antagits av allmogen i dessa landskap. På basis av dessa båda grundtyper torde byordningar hava kommit allmänt i bruk, om än man kanske på sina håll redde sig genom överenskommelser utan dylika.
    Uti det 1742 utfärdade projektet stadgade första punkten, att i varje by skulle tillsättas en ålderman, på ett eller flera år, vilken ägde makt, när han antingen själv prövade nödigt eller bleve av någon annan tillsagd och påmint, att sammankalla grannarna och byamännen till att gemensamt med varandra överlägga om det arbete de då ville företaga, eller vad helst det vara månde, som till hemmanens bättre bruk, hävdande och förmån lända kunde; detta sammankallande skedde genom en budkavle, som av åldermannen skickades omkring byalaget, eller genom "blåsning utur en Lur eller Horn, eller ock med Trumslag av en Pinna". Av de följande punkterna handlade vissa om byägornas hägnande, dikens läggande och vattenavlopp samt vägars indelande och underhåll; andra lämnade föreskrifter om kreaturs betande samt ägornas fredande för skada därav och om vallgång, om svins ringande, om vidmakthållande av brunnar, källor och vattenställen och om fiske. Vidare gåvos bestämmelser beträffande åkerjordens brukning, avseende att förebygga att grannarna därutinnan hindrade varandra, samt stadgades förbud mot intagande av inhyseshjon utan grannarnas bifall och mot vårdslöst handskande med eld. En del av punkterna hade mer eller mindre direkt avseende å nyttjande av samfälld mark. Av dessa handlade punkt 15 om slåtter av samfällda ängar, punkterna 18 och 19 om bete, punkt 22 om stängsel, punkt 24 om skötsel av skog och utmark samt punkt 25 om fiske.
    Med nya och distinktare skiftesförhållanden och allt eftersom utvecklingen i övrigt gick framåt blevo dessa i byordningarna upptagna bestämmelser till stor del antingen obehövliga, ity att bymedlemmarnas samhörighet och beroende av varandra väsentligen minskades, eller ock otidsenliga eller otillräckliga samt till följd därav ersatta och fullständigade genom ny lagstiftning. Ett dylikt undanträngande av vad byordningarna därom brukat reglera har

206 YNGVE G. WISÉN.skett dels genom författningar av politinatur, sådana som brandstadgan, hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan, och dels genom lagar och förordningar angående vattenrätt, fiske, jakt, rätt till väg samt vägars anläggning och underhåll, kreatursbete och stängsel, anläggning av torp m. m. Genom de stadganden, som tillkommit på dessa sist berörda områden, regleras ock dithörande frågor i vad de beröra samfälligheter med flera delägare.
    Allt som allt hava numera de förr så betydelsefulla byordningarna till största delen försvunnit. Enstaka kan väl fortfarande en sådan finnas vid liv, men om så är eller i vilken omfattning den gäller, är ofta vanskligt att bedöma och en fråga, som måste avgöras för varje uppkommande fall. (Se N. J. A. 1885 s. 112; 1889 s. 351; 1919 s. 221.) Även har det ända in på senare år förekommit, att nya byordningar upprättats, men dessa äro, helt naturligt, icke av samma vittomfattande läggning som de gamla, utan i allmänhet inskränkta till att upptaga bestämmelser av ekonomisk art. Men där ingen byordning finnes i tillämpning, står man i alla gemensamhets- och samfällighetsfrågor, som icke falla under särskild lagstiftning, utan andra bestämmelser än dem, som innehållas i byggningabalken, huvudsakligen dess 10—12 kap. Flertalet av dessa bestämmelser torde vara av föga praktisk vikt och få anses som mer eller mindre antikverade. Den största betydelsen har 10 kap. 1 § där det heter, att å bys oskifte ägor i skog och mark må alla jordägarna taga torv, näver, ved, timmer, gärdsel, löv och annat, som till hus och gård tarvas, men ej föra det av bole eller åt annan sälja eller upplåta. Detta innebär, att någon annan användning än det angivna husbehovsuttaget för delägarna icke kan förekomma med mindre alla dessa äro ense därom, eller med andra ord att sådan annan användning kan förhindras av en enda delägare, huru liten hans andel i samfälligheten än är — ett sakernas tillstånd, som uppenbarligen icke är tillfredsställande för nutida förhållanden, då ofta en förr kanske mindre värderik samfällighet kan lämna ett avsevärt utbyte.
    Den brist, som sålunda här förefinnes i lagstiftningen, framhölls uti en motion vid 1912 års riksdag1, och av riksdagen avläts en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, i vad mån behov kunde förefinnas av bestämmelser, avseende att beträffande vid skifte av jord undantagna eller därmed jämförliga samfällda ägor eller rättigheter bereda delägarna i samfälligheten tillfälle att fatta bindande beslut i frågor rörande densamma, samt framläggande av det förslag, som av denna utredning kunde föranledas. Sedan yttranden över riksdagens skrivelse inhämtats, överlämnades utredning av frågan åt sakkunniga, och dessa framlade 1918, med konstaterande av såväl det legislativa som det praktiska behovet av en lagstiftning på området, förslag till "lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter".

 

1 Redan tidigare, vid 1828, 1873, 1886 och 1896 års riksdagar, hade framställningar i ämnet väckts, men utan att föranleda till någon åtgärd.

OM FÖRVALTNING AV BYSAMFÄLLIGHETER. 207Detta förslag har efter vederbörliga remisser och därav föranledd överarbetning framlagts för innevarande års riksdag och, med ett par jämkningar, av denna antagits, varefter den nya lagen promulgerats den 13 juni 1921 (se Sv. F. S. nr 299).

 

    Av de förhållanden, på grund av vilka denna lag tillkommit, och det ändamål, som med densamma åsyftas, följer till en början, att lagen endast avser att vara av supplementär beskaffenhet. Detta vill säga, dels att den icke skall gälla där andra laga bestämmelser finnas för ordnande av eljest hithörande frågor och dels att lagen icke heller där sådana bestämmelser saknas skall komma i tillämpning, såframt delägarna i en samfällighet äro eniga i beslut om denna. Endast där delägarna äro oense och andra bestämmelser saknas för att ändock få till stånd något beslut, skall lagen komma till användning, om någon delägare så påfordrar. Av särskilt intresse i fråga om avgränsandet av lagen mot andra lagar är förhållandet till lagen om samäganderätt den 30 september 1904, vilket manifesteras uti förslagets 1 §. Denna paragraf, som anger föremålen för lagen, är nämligen att sammanställa med samäganderättslagens 19 §, där undantag från nämnda lags tillämpning göres beträffande "ägor, som vid skifte av jord blivit undantagna för delägarnas allmänna behov eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, de där till någon del hava sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda". Ehuru dessa ordalag icke äro alldeles överensstämmande med de i förslagets första paragraf använda, är emellertid avsett att berörda undantag från samäganderättslagens tillämpning skall gå in under bysamfällighetslagen eller med andra ord, att de båda lagarna skola avgränsa varandra så, att vad som icke faller under den ena faller under den andra — härvid bortsett från alla speciallagar, vilka såsom redan angivits skola på sina områden gälla framför den nya lagen. Helt utesluten är dock icke denna från de speciellalagarnas områden, ity att den därstädes kan få tillämpning i den mån som detta är förenligt med de i vederbörande särskilda lageller författning givna stadganden. Såsom bestämmelser, vilka skola hava prevalens framför bysamfällighetslagen, angivas även i gällande byordningar upptagna bestämmelser om samfällighets förvaltning eller nyttjande, till dess desamma varda upphävda; detta upphävande kan emellertid ske icke blott på sätt som kan vara föreskrivet i byordningen utan ock i enlighet med vad som stadgas i bysamfällighetslagen.
    En med förhållandet till de speciella lagarna olika ställning intager den nya lagen till byggningabalken. Medan de förstnämnda och bysamfällighetslagen så att säga begränsa varandra åt sidan, stå däremot nämnda lag och 10—12 kap. i byggningabalken på samma botten. Härav har ock varit en följd, att i bysamfällighetslagen måst intagas bestämmelse, att vad i nämnda kap. av byggningabalken — jämte därtill sig anslutande bestämmelser i förordningen om skogarna i riket den 1 augusti 1805 — finnes stadgat angående nytt-

208 YNGVE G. WISÉN.jande av samfälld skog och mark icke skall utgöra hinder att enligt bysamfällighetslagen träffa däremot stridande bestämmelser. Här är det således nämnda lag som har prevalens. I den mån bysamfällighetslagen icke kommer i tillämpning, stå emellertid byggningabalkens bestämmelser kvar.
    De huvudgrunder, efter vilka den nya lagen blivit lagd, äro att den bör främst åsyfta främjandet av förvaltning av samfälligheterna för delägarnas gemensamma bästa samt att vid denna förvaltning behörig hänsyn bör tagas till sådana speciella intressen i samfälld mark, för vilkas tillgodoseende samfälligheten må hava bildats eller vid övriga ägors delning bibehållits gemensam. För ernående av dessa syftemål har det tillagts enskild delägare i en samfällighet befogenhet att framkalla ett avgörande om samfällighetens disponerande, och detta kan ske på två sätt. Det ena, och i första rummet förekommande, är att det anordnas sammanträde med delägarna, där dessa rösta och eventuellt fatta beslut om användningen. För att emellertid, om intet dylikt beslut kan fås till stånd, samfälligheten likväl icke, såsom nu ofta inträffar, skall bliva liggande utan användning, har det upptagits ett annat sätt att i ty fall tillita, nämligen att vända sig till myndighet och få en god man förordnad att handhava samfällighetens förvaltning för delägarnas gemensamma räkning. Detta senare tillvägagångssätt är ock det enda, då delägarna allenast äro två, för vilket fall den förstnämnda proceduren givetvis icke kan anlitas.
    Den förstberörda anordningen, med beslutmässighet för delägarna enligt viss majoritet, fordrar för sin tillämpning regler om viss form för frågors upptagande, omröstnings verkställande och konstaterande av resultatet. I det första avseendet gäller, att den delägare, som äskar sammanträde med de övriga för fråga om samfällighetens användning eller tillgodogörande, har att hos vederbörande myndighet, som är å landet domaren och i stad rätten, utverka förordnande för särskild person att föranstalta om sammanträdet. Den sålunda förordnade skall låta bevisligen tillställa delägarna kallelse inom viss tid före sammanträdet, med uppgift om tid och ort för detta, ävensom det ärende, för vars behandling det påkallas. För det fall att delägarna äro flera än tio, eller att det är osäkert vilka hava del i samfälligheten, äro särskilda kallelseregler givna. Vid sammanträdet föres ordet av den nyssberörda förordnade personen. Rösträtt tillkommer varje delägare efter hans delaktighet i samfälligheten, dock med för vissa fall angiven begränsning, och vid omröstning skall i regel den mening gälla, som efter stadgad röstberäkning biträdes av de flesta avgivna rösterna. Över sammanträdet och vad därvid avhandlas och beslutes skall föras protokoll, vari ock lämnas redogörelse för den äga, varom är fråga, samt uppgift å de fastigheter, till vilka den hörer, närvarande delägare och deras andelar i samfälligheten.
    Beslut om samfälligheten kunna avse antingen ett mera stadigvarande brukande för delägarnas gemensamma räkning eller tillfälliga åtgärder eller ock slutligen samfällighetens avhändande. Avses

OM FÖRVALTNING AV BYSAMFÄLLIGHETER. 209stadigvarande brukning, skall en ordnad förvaltning inrättas med antagande av reglemente härför. I reglementet skola upptagas bestämmelser om tillämpning å sammanträde med delägarna av lagens föreskrifter om omröstning, om val av en eller flera sysslomän, om gäldande av kostnaderna för förvaltningen och användande av vinsten därav, i vilket sistnämnda hänseende vissa föreskrifter givas. Reglementet skall prövas och fastställas av rätten, som har att tillse att det är i laga ordning tillkommet, att dess bestämmelser äro förenliga med gällande lagar och författningar samt att icke detsammas tilllämpning kan lända till märkligt förfång för delägare, som ej deltagit i reglementets antagande eller eljest godkänt detsamma. Dessutom skall i fråga om skogsmark tillses att bestämmelser lämnats, som trygga en tillfredsställande skogsvård därå.
    Ordnandet av en dylik planmässig förvaltning bör tydligtvis i allmänhet eftersträvas beträffande ägor av större omfattning och värde; särskilt gäller detta samfälld skogsmark För samfälligheter av mindre betydenhet kan det väl även lämpa sig att ordna enklare förvaltning, vilket ej behöver medföra avsevärd kostnad. Det kan dock förutses, att särskilt för mindre värdefulla ägor en regelbunden förvaltning varder ansedd överflödig eller att beslut därom icke kan genomdrivas. För sådana fall kunna delägarna i stället besluta om tillfälliga åtgärder med samfälligheten, såsom utlegande, upplåtande av avverkningsrätt, bete, sand- eller grustäkt m. m.; likaså står denna utväg öppen där beslut om större samfälligheter ej kan vinnas. Vid sådan åtgärd skall iakttagas, att den ej länder till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat medgivande till densamma, samt att det därför kan vara erforderligt, att delägare förbehålles rätt att hämta husbehov från samfälligheten. Det kan även för sig utgöra ett lämpligt föremål för beslut om en äga att på visst sätt ordna tillgodogörandet av husbehovsrätten. Att för en längre tid låta en samfällighet undantagas från delägarnas disposition har emellertid icke ansetts lämpligt, såvida icke en viss starkare majoritet påkrävt detta; lagen fordrar därför för utlegning för längre tid än fem år, att beslut därom fattas med två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster och biträdes av minst hälften av samtliga delägarna efter huvudtalet.
    Såsom ett extremt fall av en ägas användning kan man betrakta dess avyttring. Även en dylik har i förslaget medgivits. Mången gång har nämligen en samfälld ägas bibehållande för delägarna förlorat all betydelse och är det bästa sättet för dem att draga fördel av densamma att avyttra den. Såsom garantier dels mot förhastade beslut om avhändande och dels för den enskildes befogade anspråk har emellertid uppställts villkor om kvalificerad majoritet på enahanda sätt som i fråga om utlegning för längre tid än fem år samt därom att avhändandet icke länder till märkligt förfång för delägare, som ej därtill samtycker.
    Såsom en på en gång naturlig och nödvändig följd av det sätt, varpå avgörandet av hithörande frågor anordnats, och de därtill

210 YNGVE G. WISÉN.knutna bestämmelserna har det beretts möjlighet för delägare, som anser sig hava befogad anledning till missnöje med dylik frågas behandling, att få åtgärdens laglighet prövad av myndighet, genom stämning till rätten. Tillika har stadgats, att beslut, som avses i lagen, icke får träda i verkställighet förr än tiden för anställande av klandertalan däremot gått till ända utan att sådan talan blivit väckt eller ock instämd talan genom laga kraft ägande utslag ogillats. Då emellertid under denna tid ett obehörigt exploaterande av samfälligheten i fråga skulle kunna ske, har det återigen varit nödigt medgiva att, om fara för något dylikt föreligger, överexekutor må på begäran av någon bland delägarna meddela förbud för dessa att under nämnda tid å ägan verkställa avverkning eller taga ler, torv, grus eller dylikt.
    Det andra av de båda i lagen angivna sätten för ett ordnande av en samfälld ägas utnyttjande i trots av delägarnas oenighet är, såsom ovan sagts, dess ställande under förvaltning av god man för delägarnas samfällda räkning. Ansökan härom skall göras å landet hos domaren och i stad hos rätten, och om ej åtgärden med hänsyn till ägans beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt finnes överflödig eller olämplig, förordnas någon delägare eller annan till god man, på viss tid eller tillsvidare. För dennes förvaltning gälla regelrätt vanliga regler för sysslomanskap. Därutöver kan emellertid rätten, om så med hänsyn till samfällighets beskaffenhet är av vikt, på delägares begäran och efter de övrigas hörande meddela särskilda föreskrifter. Närmast torde dylika komma att avse betryggandet av en tillfredsställande skogsvård.
    Samma dag som den nya lagen skall träda i kraft, eller den 1 juli detta år, upphör lagen den 11 juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län att gälla, och kommer sålunda den mark, som lytt under nyssnämnda lag, att då gå in under den nya. Dock har såsom en övergång medgivits, att förvaltning eller avverkningsförbud, som kommit till stånd enligt berörda 1915 års lag och som är gällande den 30 juni, fortfarande skall tillämpas till dess anordning träffats och kan träda i verkställighet i enlighet med den nya lagen, likväl längst intill den 1 januari 1924.

 

    Bland de lagar på särskilda områden, vari samfällighetsförhållanden beröras, är lagen om rätt till jakt den 8 november 1912. Däri stadgas, att å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast föregna behov utöva jakträtt, men äro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning. Då det synts oklart, huruvida i andra fall än de nämnda, d. v. s. där djrlika särskilda föreskrifter icke finnas, bysamfällighetslagen utan vidare skulle bliva tillämplig, så att beslut om jakträtten skulle kunna träffas enligt densamma, och det ansetts önsk-

OM FÖRVALTNING AV BYSAMFÄLLIGHETER. 211värt att så kunde ske, har en direkt bestämmelse därom intagits i jaktlagen.

 

    Till den nu lämnade redogörelsen för huvuddragen av de nya lagbestämmelserna angående förvaltningen och utnyttjandet av samfällda ägor och rättigheter må det tillåtas att anknyta ett uttalande av den förvissningen, att dessa bestämmelser skola komma till stor praktisk användning och nytta. Under förarbetena på förslaget har det kommit i dagen, att många tillfällen till ett förmånligt utnyttjande av samfällda ägor och därmed stora värden fått gå till spillo på grund av omöjligheten att få till stånd enhälliga beslut av delägarna. Efter borttagandet av kravet på enhälliga beslut lära för sina samfälligheter intresserade delägare icke underlåta att begagna sig av den därigenom erhållna möjligheten att göra sin vilja gällande.

Yngve G. Wisén.