Den tilltalades behandling i engelsk straffprocess. Till det yttre framstår skillnaden mellan en på inkvisitoriska och en på ackusatoriska grundsatser byggd straffprocess däri, att i den förra domaren ensam är den egentligen verksamme, under det att i den senare vid domarens sida fungera särskilda organ för åtalet och för försvaret. Men den reella

olikheten är en annan. Den visar sig i det sätt, varpå den tilltalade behandlas. Är han väsentligen ett undersökningsobjekt, ett föremål för domarens inkvisition, så är han ett bevismedel och rättegången är inkvisitorisk. Har han åter rollen av part, som blott själv gör sina yrkanden och påståenden och på annat sätt iakttar sina egna intressen, är processen ackusatorisk.
    Att dessa båda motsättningar icke behöva sammanfalla, visar erfarenheten tydligt. I en till det yttre ackusatorisk process kan den tilltalade behandlas fullt inkvisitoriskt. Den franska straffprocessen är måhända det bästa beviset härför. Egentligen är det endast det engelska brottmålsförfarandet, som konsekvent genomfört ett ackusatoriskt system. Där är den tilltalades ställning ej blott formellt utan också reellt partens, ehuru även där under de senaste årtiondena genom en lagstiftning, vars verkan man ej helt kunnat förutse, förändringar i motsatt riktning kommit att förmärkas.
    Ännu i förra hälften av 1800-talet var i England liksom ännu i de flesta europeiska stater förhöret med den misstänkte eller tilltalade det betydelsefullaste ledet i förundersökningen till ett brottmål och i huvudförhandlingen. Ansatser till modifikationer hade väl förekommit, men först genom The Indictable Offences Act 1848 åvägabragtes en genomgripande förändring.
    Från denna tid härstammar den ordning, enligt vilken under förundersökningen inför fredsdomaren den tilltalade icke får tillfrågas om någonting rörande brottet, utan, sedan vittnena mot honom hörts, skall underrättas, att han har tillfälle att yttra sig, om han så önskar, men att han ej är pliktig att säga någonting, varjämte han skall erhålla varning, att om han säger någonting, detta kommer att antecknas och kan brukas som bevis vid huvudförhandlingen.
    Följden av dessa regler är, att något förhör med den tilltalade aldrig förekommer. På motsvarande sätt gestaltar sig också hans ställning vid huvudförhandlingen.
    Redan ganska tidigt efter genomförandet av denna reform trodde man sig emellertid finna, att den innebar en viss hårdhet mot den tilltalade, då den icke medgav honom, om han visste med sig vara oskyldig, att själv avgiva utsagor i bevisningssyfte. I en rad lagar under tiden från 1872 till 1897 blevo därför undantag stadgade, vilka tilläto den tilltalade att, om han önskade, erbjuda sig själv som vittne i målet, vare sig redan under förundersökningen eller först vid huvudförhandlingen. Och genom 1898 års lag blev detta allmän regel för alla brottmål.
    Visserligen heter det officiellt, att denna lag utfallit förträffligt, "works admirably", men man torde utan tvekan kunna säga, att den dock kommit att verka i annan riktning än som avsetts. Den har säkerligen icke förbättrat, utan försämrat den tilltalades ställning.
    Om denne icke erbjuder sig som vittne för att på ed bedyra sin oskuld, så är väl åtalsrepresentanten förbjuden att i sitt anförande till juryn kommentera denna omständighet, men domaren står det fullt fritt att i sin "summing up" till juryn göra sina reflexioner

däröver, och erfarenheten visar för övrigt, som en författare anmärker, att juryn även utan någon dylik kommentar förstår att draga sina slutsatser ur den tilltalades vägran att vittna. Resultatet härav har naturligtvis också blivit, att det endast är mycket sällan som en tilltalad finner det klokt att undandra sig att vittna.
    Erbjuder han sig att vittna, blir han emellertid föremål för samma behandling som ett vanligt vittne. Han måste sålunda framför allt underkasta sig korsförhör från åtalsrepresentannten, vilket endast i några få avseenden är mindre inträngande än ett vanligt vittnesförhör. Här möter man sålunda på en omväg åter det inkvisitoriska förhöret, ehuru i förklädnad.
    Även om den engelska straffprocessen sålunda vanligen faktiskt kommer att inrymma ett förhör med den tilltalade, så är detta dock ingalunda likvärdigt med den inkvisitoriska processens förhör. Den omständigheten kan därvid lämnas åsido, att det i den engelska processen beror på den tilltalades eget fria val, om han vill underkasta sig detta förhör, ty sedan de inkvisitoriska tvångsmedlen avskaffats, föreligger ej heller i den inkvisitoriska processen någon plikt för den tilltalade att yttra sig. Av största vikt är däremot, att förhöret i den engelska processen icke utgör kärnan i hela förfarandet, utan endast supplementärt ansluter sig till den övriga bevisningen. Det förekommer i regel först, sedan vid huvudförhandlingen all bevisning för åtalet blivit förebragt; det är mycket sällan den tilltalade finner det förenligt med sina intressen att redan under förundersökningen begära att bli hörd som vittne. Det är sålunda omöjligt för åtalsrepresentanten att i någon mån bygga på förhöret med den tilltalade som ett led i bevisningen; det kan ofta hända, att han icke har en aning om vad denne kommer att säga, utan att han därvid mötes av nog så obehagliga överraskningar.
    Sin verkliga betydelse för hela processens struktur får detta förhållande, då man erfar, att redan vid det allra första förfarandet mot den misstänkte, vilket faller före förundersökningen och handhaves av polisen, förhör med den anhållne eller häktade icke förekommer. Än så vackra regler rörande den tilltalades behandling under själva rättegången bli tämligen illusoriska, om allt vad som förbjudes domaren är tillåtet för polisen. I England är det emellertid icke så. Så snart en person anhållits, skall han tillsägas, att han icke behöver yttra sig, och att allt vad han yttrar kan brukas som bevis i målet. Några andra frågor än rörande hans identitet riktar polisen därefter icke till honom; men vad han frivilligt yttrar, om det så yttras under transporten till häktet, antecknas genast av polisen och återgives alltid av denne inför domstolen.
    Sannolikt kringgås dessa föreskrifter på ett och annat håll, särskilt i landsorten, och vissa tydliga möjligheter att kringgå dem ligga naturligtvis däri, att polisen före anhållandet kan utfråga en misstänkt person. För att råda bot på osäkerheten härom blevo emellertid föreskrifter år 1912 utfärdade och år 1918 fullständigade om att polisen kunde under det första efterforskningsstadiet hålla förhör även med

en misstänkt, som han ännu icke beslutat sig för att anhålla. Naturligtvis kunna även dessa föreskrifter göras till föremål för en elastisk tilllämpning, men någon större omfattning har en sådan tillämpning säkerligen icke kunnat få.
    För en främling ter sig den engelska straffprocessen på här ifrågavarande punkt närmast som slapp. Men skyddet mot de uppenbara farorna härav ligger i den engelska polisens kända utomordentliga skicklighet. Har åtalet icke att vänta någon hjälp i bevisningsavseende från den tilltalade och förhöret med denne, så måste ansträngningarna spännas till det yttersta för att samla annan bevisning. Men ej heller detta skulle hjälpa, om ej de engelska domstolarna vid uppskattningen av bevisningen i så hög grad utmärktes av common sense.

Thore Engströmer.