Lagstiftningsfrågor i Tyskland. I ett av Tysklands Reichsjustizminister d. 25 jan. 1921 i riksdagen hållet tal (56. Sitzung, S. 2100) lämnades en redogörelse för åtskilliga stora lagstiftningsfrågors aktuella läge. Då denna redogörelse trots det sedermera inträffade regeringsskiftet alltjämt torde riktigt återgiva de linjer, som följas vid utredningsarbetet inom Reichsjustizministerium, skola några antydningar om talets innehåll här lämnas.
Justitieministern betecknade det nyss skedda publicerandet av 1913 och och 1919 års förslag till ny strafflag (se Sv. J. T. 1921 s. 103) såsom en synnerligen viktig etapp i det nu 20-åriga arbetet på strafflagsreformen. Sedan utkastet någon tid varit föremål för den offentliga kritiken, är det meningen, att ministeriet skall utarbeta definitivt förslag att föreläggas riksdagen. Samtidigt hoppas man kunna framlägga ett förslag till straffverkställighetslag (f. n. ligger denna fråga i händerna på de särskilda staterna). Även Bürgerliches Gesetzbuch kommer att omarbetas på viktiga punkter, t. ex. i fråga om föreningsrätten, tjänsteavtal och hyresrätt. Ändrad lagstiftning förberedes även angående barn utom äktenskap Den viktigaste frågan vid sidan om den nya strafflagen är emellertid omgestaltningen av processrätten: straffprocess, civilprocess och domstolsorganisation. De tre lagarna på dessa områden, vilka blevo frukten av 70-talets stora rättsreform och som alla tre trädde i kraft den 1 oktober 1879, inneburo på sin tid ett oerhört framsteg och äro formellt juridiskt utomordentligt skarpt konstruerade. Särskilt gäller detta senare om civilprocessordningen. Men nu sätter man mindre värde på formellt skarpt konstruerade lagar, vilka stundom arbeta med en tungrodd apparat, än därpå att lagarna äro så väl som möjligt ägnade att komma till rätta med de faktiska förhållandena och sätta domaren i stånd att på ett snabbt, lätt och billigt sätt föra rättegången till slut.
Omständligheten i det tyska processförfarandet har lett till betydande olägenheter och rent av skadat rättsväsendet. Det har ägt rum en långt gående »utvandring» från de allmänna domstolarna till specialdomstolar, och detta är en skada icke blott för de mål som utvandrat, utan även för dem som stannat kvar, och i sista hand för hela rättsväsendet. En fortgång på denna väg leder till en söndersplittring av hela rättslivet, vars enhet och överskådlighet äventyras. Onödiga arbetskrafter förbrukas; nu måste de i stället sparas, rättslivet göras enkelt och klart och kompetenstvister undvikas. Men
framför allt bör domaren erhålla överblick över hela rättslivet. Man har kommit så långt, att nästan med varje ny lag en ny specialdomstol inrättas. Strävandena måste gå ut på att åter bringa rättsskipningen in under de allmänna domstolarna, därvid de fördelar, som obestridligen uppnåtts vid specialdomstolarna, göras fruktbärande för de allmänna domstolarna.
Ett av huvudkraven vid processens omgestaltning är, att bagatellprocessen befrias från det mera tungrodda allmänna förfarandets former, därvid förlikningsförfarandet bör utbyggas mera än hittills. Vidare måste instansväsendet väsentligt inskränkas; det går icke an att för alla möjliga rättsangelägenheter av ringa värde taga i anspråk den nuvarande komplicerade instansordningen med dess talrika juristdomare. Domstolspersonalens antal måste minskas samtidigt med att domarens ställning i motsvarande grad höjes. Enmansdomaresystemet måste därför utbyggas. Samtidigt måste domarens arbetskraft reserveras för den egentliga juridiska verksamheten. Härigenom möjliggöres även ett höjande av kanslipersonalens verksamhet. För lättande av Reichsgerichts arbetsbörda måste rättsmedlet revision omläggas. Det betraktas allt för mycket såsom ett rättsmedel för det enskilda fallet. Man måste övergå till att betrakta detsamma såsom i första hand tillgodoseende statsintresset av enhetlighet i rättsskipningen och av rättens vidare utveckling. Slutligen berördes även vikten av en objektiv prövning av advokatväsendets ställning.
Tal. konstaterade härefter de båda processernas intima samband med domstolsorganisationen och konsekvenserna av dennas egenskap att vara gemensam för dem båda. Man kan icke skrida till en ny organisation av brottmålsdomstolarna — vilken ju skulle hava vittgående personalförändringar till följd — om man icke samtidigt omorganiserar civildomstolarna; ty samma personer äro ju dels brottmåls- och dels civilmålsdomare. Att ombilda en domstol först till dess straffrättsliga och sedan till dess civilrättsliga sida skulle åstadkomma en fullkomlig förvirring.
Straffprocessen, civilprocessen och domstolsorganisationen kunna alltså förnuftigtvis allenast reformeras i ett sammanhang. Beträffande straffprocessen har redan ett lagförslag förelagts riksrådet.1 Beträffande civilprocessen äro inom Reichsjustizministerium ingående förarbeten i gång. Olika kommittéer hade redan sammanträtt för behandling dels av förlikningsförfarandet, dels av domstolsorganisationen och frågan om juristutbildningen. Snart skulle en ny kommission sammanträda för behandling av frågorna om advokatväsendet och om exekutionsförfarandet. Till dessa kommittéer hade såväl jurister som sakkunniga personer ur andra kretsar blivit kallade, bland dem även politiker. Man hade sålunda försökt att redan på detta stadium vinna kontakt med intresserade kretsar i så vidsträckt omfattning som möjligt. Sedan dessa förberedande förhandlingar slutförts, skulle inom ministeriet utarbetas ett lagutkast, över vilket utlåtande skulle avgivas av en liten kommission av sakkunniga. Ministern hoppades att för denna kommission kunna förvärva den österrikiska civilprocessens nyskapare FRANZ KLEIN. Man ville här liksom på andra områden inom den tyska lagstiftningen sträva efter största möjliga rättsgemenskap med Österrike.
K. S.