FÖRBEREDELSERNA.

NÅGRA TANKAR I FRÅGAN OM PROCESSREFORMENS FÖRUTSÄTTNINGAR.

 

AV
DOCENTEN ÅKE HASSLER.

 

Vår hundraåriga processreform är sedan några år i förnyat arbete. Verket är anlagt på bredaste grund. Först ett principbetänkande, som torde vara att vänta inom ej alltför avlägsen framtid. Sedan komma på grundval av detta att framläggas fullständiga förslag till omdaning av domstolsförfattningen, av rättegången i tvistemål och i brottmål samt av utsökningsväsendet.
    Säkerligen det största och otvivelaktigt det viktigaste lagarbetet i vårt land sedan Sveriges rikes lag nådde sin fullbordan. Ja, på det begränsade området av rättegångs- och utsökningsbalkarna viktigare än "reformen" av 1734, ty denna innebar i stort sett endast en kodifiering av förut gällande rätt. Nu åter är det fråga om ingenting mindre än att heltom skapa formerna för handhavandet av vår civil- och strafflag, att nyorganisera de myndigheter, som därmed ha befattning. Icke en kodifikation således, utan en nybildning.
    Att en processreform av verkligt värde i Sverige under givna förhållanden måste ha denna karaktär står klart för var och en, som även mera ytligt tänkt sig in i problemställningen på detta område. Vår processreform måste bli en reformation till hjärta och lemmar av hela det svenska rättegångsväsendet. Mindre äro vi inte betjänta med. Endast en reform, som inrättar domstolar av ny typ, lämpade att på bästa möjliga sätt lösa de mångskiftande uppgifter vårt samhällsliv förelägger dem, som ger oss en snabb, god och billig process och praktiska metoder för den frivilliga rättsvårdens omhänderhavande, som skapar monopol i viss utsträckning åt lagfarna sakförare och

 

Svensk Juristtidning 1921.

258 ÅKE HASSLER.som organiserar ett effektivt åklagarväsende med rättsbildade överåklagare, endast en sådan processreform är värd att arbeta på och att genomföra.
    Därom kunna nog alla intresserade parter enas. Det gäller att finna nya rättegångsformer och att omskapa rättsskipningens organ. Men i och med att reform spörsmålet tillerkännes denna räckvidd, inställer sig med oavvislig konsekvens en annan fråga. Hur skall det bli möjligt att i ett slag genomföra en sådan reform, en så djupt i vårt samhällsliv ingripande omläggning av en av samhällets viktigaste funktioner? Det är, från en annan sida sett, frågan om processreformens förutsättningar. Komma i den stund, då reformen skall sättas i verket, de förutsättningar att finnas, vilka låtade nya rättegångslagarna betyda ett så stort framsteg för vårt rättsliv som vi vänta av dem ? Finnas överhuvud förutsättningar för att denna omfattande lagstiftning kommer att betyda något framsteg alls? Finnas dessa förutsättningar nu, komma de att finnas då reformen genomföres? Eller skola de skapas under mellantiden, och hur?
    Det är här givetvis inte tal om själva de blivande lagarna, om deras innehåll och form, ännu mindre om den lagstiftningsapparat, som skall ge dem detta innehåll och denna form. Vårt land har särskilda förutsättningar för att åt sig kunna skapa en rättegångsordning, värdig dess höga ställning på såväl rättslivets som andra kulturområden. Och författaren till dessa rader hyser på goda grunder tillförsikten att dessa förutsättningar komma att utnyttjas, att våra blivande rättegångslagar till ande och gestalt skola bli värdiga arvtagare till 1734 års lags rättegångsbalk, sin tids främsta, ehuru tyvärr inrikes misskända, utrikes föga kända processordning, dock jämte Englands den enda i Europa, som kunnat motstå revolutionernas och liberalismens stormangrepp. Här är inte heller fråga om möjligheten eller lämpligheten av att på en gång sätta hela den stora reformen i verket. Det är ett kapitel för sig. Mycket talar utan gensägelse för att följa Norges exempel: först reform av straffprocessen, sedan efter något eller några decennier ny civilprocess och nytt exekutionsväsen. Men just nu måste vi vänta något med avgörandet i detta hänseende, vänta tills vi kunna bedöma utgången av det danska experimentet i motsatt riktning.

FÖRBEREDELSERNA. 259    Det spörsmål som här skall bringas på tal är ett helt annat. När processreformen en gång sättes igenom, finnas då förutsättningarna för att den skall kunna utöva sina gynnsamma verkningar ? Skola de män och de institutioner, som få uppgiften att föra reformen ut i livet, skola de vara i stånd att fyllade fordringar en ny rättegångsordning kommer att ställa på dem? Mer än ett exempel ur processrättens nyare historia visar, hur lätt en rättegångsreform glider ur spåret, hur stor faran är att det gamla vinet spränger de nya läglarna, om det utan tillräcklig förberedelse med våld pressas ned i dem.
    Det är inte nog med att uppfinna nya arbetsmetoder. Man måste samtidigt sörja för att maskinerna anpassas efter, att arbetarna utbildas för det ändrade arbetssättet. Det är heller inte tillräckligt att skaffa sig en ny om aldrig så utmärkt processordning. Man måste också se till att rättsskipningens organ äro för handen i det skick, att de kunna omsätta lagstiftarens intentioner i verklighet. Men denna apparat skapas inte på en gång. Den bringas inte till stånd genom ett beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen och detta besluts kungörande till efterrättelse. Männen, vilkas arbete skall fylla den nya ordningens former med liv, måste finnas där förut, färdiga, utbildade för verket. Annars stannar reformen på papperet, om inte något ännu värre händer.
    För ett misstag måste här varnas: tanken att processreformen inte får "föregripas". Den måste helt enkelt föregripas. Utvecklingen, som aldrig kan hejdas och som lugnt fortsätter sin väg trots regeringars och riksdagars avslag på alla ändringsförslag, denna utveckling måste ledas i en viss riktning, ja den måste högst väsentligt påskyndas genom kraftiga åtgärder, om något resultat skall vinnas av det nu pågående reformarbetet. Det är helt enkelt otänkbart att om något decennium genomföra en stor processreform i Sverige, om ingenting göres för att förbereda den. En ny ordning måste alltid bygga på det bestående. Men det bestående, sådant vi i denna stund ha det här i landet, är inte den grundval, på vilken kan byggas en modern rättegångsordning med muntlighet och omedelbarhet, en snabb och effektiv civilprocess med förhandlingsprincip, ett ackusatoriskt brottmålsförfarande.
    Processreformens genomförande måste således förberedas.

260 ÅKE HASSLER.Frågan är, vilka åtgärder i detta hänseende äro nödiga och nyttiga.

 

    Rättsskipningens huvudorgan äro ju och komma även framdeles att förbli de med domsmakt beklädda statsorganen, domstolarna.
    Våra underrätter, särskilt häradsrätterna, måste varje kännare av svenskt och av utländskt rättegångsväsen ge sin aktning och sin beundran. Ojämförligt mycket bättre än kollegerna i grannländerna ha Sveriges och Finlands underdomare förstått att ta vara på det värdefulla, som äldre tiders rättegångsväsen lämnat i arv åt sextonhundratalsrättens lagstiftare. Det är ett gott betyg åt 1734 års lags rättegångsbalk såväl som åt de män, som i tvåhundra år tillämpat den, att den balken ännu i dag till anda och sinne oförändrad står som gällande lag, ensam bland alla de jämnåriga frukterna av sextonhundratalets processuella rättsbildning. Det är i väsentlig mån den svenske underdomarens förtjänst. Man kan förvisso icke lägga honom till last, att hans rättsskipning icke längre motsvarar tidens krav. Det är icke hans skuld, att den övermäktiga arbetsbördan, anhopningen av otalet expeditionsbestyr, den utomordentligt tyngande och opraktiskt ordnade protokollsföringen, den otillfredsställande sammanträdesordningen, bristen på nöjaktiga sakförare och åklagare icke låta arbetsresultatet bli vad det kunde och borde.
    På alla dessa missförhållanden och ännu flera måste processreformen råda bot. Mycket kunde visserligen göras inom den bestående ordningens ram. Här skall särskilt påpekas den betydande vinst i processens snabbhet, som kunde erhållas genom en ökning i antalet av häradsrätternas sammanträden jämsides med rationell tingsreglering, ävensom den stora lättnad i arbetsbördan, som skulle åvägabringas, därest protokollsföringen allmänt omlades till ett praktiskt aktbildningssystem, där arbetsbesparande formulär komme till utsträckt användning. Det är detaljförbättringar, som kunde och borde vidtagas omedelbart. Verkligt betydelsefulla framsteg nås dock endast genom en omläggning av hela processystemet i modern anda med bibehållande av det goda vi ärvt från äldre tider. Det är emellertid min tro, att man här på flere punkter kan göra ändringsarbeten, som betydligt underlätta processreformens

FÖRBEREDELSERNA. 261genomförande och göra övergången till den nya ordningen mindre kännbar och påkostande.
    Men i ett avseende är det fara i dröjsmål och det är på denna punkt jag särskilt vill rikta uppmärksamheten. Det sista decenniets utveckling tenderar att angripa själva kärnan i vår hittillsvarande och blivande domstolsorganisation, de högt kvalificerade ensamdomarna i underrätterna.
    Den under senare tid alltmera växande arbetsbördan i domsagorna och statens underlåtenhet att ge nödig arbetshjälp i mån av tilltagande arbete frambragte vikariatsystemet. Då kristiden gjorde läget på domsagokanslierna katastrofalt, inhöstade lanträttsskipningen den enda vinst av värde, som under nyare tid tillförts dem, tingsnotarieinstitutionen. Ett grepp i rätt riktning vid regleringen av domsagornas oefterrättliga arbetsförhållanden. 1920 års biträdande domare, en institution som tyvärr fått varken praktisk betydelse eller praktisk användning, bygger vidare på samma tankegång.
    Den tanken, som måste bli ledmotivet vid arbetet på domstolarnas ombildning, heter specialisering i domstolsarbetet. I en svensk domsaga av normaltyp har arbetsbördan sedan åratal nått den omfattning, att arbetet inte längre kan besörjas av en enda man. Men endast en mindre del av det är rättsskipning, rena domarfunktioner. Lejonparten består av registreringsarbete och expeditionsbestyr, som till dels kräver rättsbildad arbetskraft. Fortfarande bestämmer gällande lag, att allt detta arbete av skiftande art, som av arbetaren kräver olika kvalifikationer, skall uträttas av en man. Här måste boskifte ske. Domarfunktionerna åt en man med verkliga domarkvalifikationer, registreringsarbetet åt andra yngre, som icke behöva fylla de stora krav, man måste ställa på den verklige domaren.
    Domsagostadgorna och lagen om tremansting ha uträttat en del gott i detta hänseende. Men långtifrån nog. Och nu hotar utvecklingen att föras in på avvägar genom åtgärder i helt annan riktning, en riktning som leder bort från den enda riktiga och nödvändiga vägen, specialiseringens. Går man vidare på den väg, som beträtts genom uppdelning av domsagor, då angriper man de svenska underrätternas livsnerv, då förstör man undan för undan de förutsättningar, vi nu ha i våra häradsrätter för ett lyckosamt genomförande av processreformen.

262 ÅKE HASSLER.    Det behöver inte närmare utredas, vad det skulle innebära, om antalet domsagor ökades därhän, att varje häradshövding endast med hjälp av något rättsbildat tingsbiträde kunde komma till rätta med arbetet i sin domsaga. Det skulle helt enkelt medföra, att den svenske häradshövdingen småningom förvandlades till en underdomare av samma typ som Tysklands Amtsrichter. Inskrivningsväsendet och expeditionsgöromålen skulle nog bli ganska bra skötta; kanske väl så bra som nu. Men hur ginge det med dömandet, som dock skulle vara domarens egentliga uppgift? Den strävan och den tankegång, som ligga under förslagen om delning av lediga domsagor, föra inte vårt rättegångsväsen framåt, utan tillbaka.
    Och utsikterna för en god start för processreformen förmörkas med varje skeende domsagouppdelning. Ty den mest oeftergivliga förutsättningen för reformens lyckosamma genomförande är förhandenvaron av ett tillräckligt antal underdomare, verkliga domare, som ha dömandet till sin enda eller väsentliga uppgift och som äro verkligt skickade därför. I ett land som vårt med dess historiska och geografiska förhållanden måste rättsskipningens tyngdpunkt ligga i underrätter, besatta med högtstående ensamdomare. Vi kunna ej införa det tyska systemet med dubbla underrätter. Hos oss skulle en sådan inrättning bli oöverkomligt dyrbar, därest inte de kollegiala domstolarna gjordes så få, att deras svårtillgänglighet bleve alltför tyngande för den rättssökande allmänheten. Och inte heller vore en sådan ordning till någon fördel för oss. Vårt folk är bäst betjänt med att få sina rättstvister snabbt och billigt avgjorda av lätt åtkomliga domare, vilkas personlighet och ställning inge menige man förtroende. Vi behöva inte heller införa det tyska systemet. Ty vi ha sedan gammalt här i landet ensamdomare, åt vilka vi ansett oss kunna med trygghet lämna avgörandet även i svåra och invecklade fall. De domarna måste vi ha kvar i tillräckligt antal och med oförminskad auktoritet, om vår processreform skall till sina verkningar motsvara förväntningarna.
    Vägen ligger således klar för oss. Huvudmålet för den närmaste tidens processpolitik, såvitt domstolsförfattningen angår, måste vara att skydda häradshövdinginstitutionen. Ett bestämt motstånd måste möta varje försök att undergräva den, främst då planerna på ökning av domsagornas antal.

FÖRBEREDELSERNA. 263    Men det är inte nog med motstånd. Skola Sveriges häradshövdingar i en nära framtid bli i stånd att fylla de krav, som komma att ställas på domarna i de reformerade underrätterna, så måste oförtövat positiva åtgärder vidtagas. Våra häradshövdingar måste återbördas till domargärningen. Först och främst får icke annan offentlig tjänst draga dem bort från deras egentliga kall. Därnäst måste tjänstledigheten från domarämbetet begränsas till ett minimum. Vikariatsystemet måste bort, trots de stora fördelar det medför i utbildningshänseende.
    Skola våra häradshövdingar åter kunna komma i funktion såsom domare, måste emellertid deras arbetsbörda lättas, den måste inskränkas till det egentliga domarvärvet. Det är orimligt att begära att häradshövdingen i en större domsaga kontinuerligt skall sköta sin tjänst, så länge han samtidigt skall svara för inskrivningsarbetet. Här äro vi åter framme vid specialiseringstanken. En uppdelning av domsagoarbetet måste oförtövat ske. Häradshövdingen måste göras till domare i ordets verkliga mening och erhålla ett rättsskipningsdistrikt, stort nog att ta hela hans arbetskraft i anspråk.
    Vad vi behöva just nu är således inte flera häradshövdingar. Sådana ha vi många nog. Vi ha i stället ett trängande behov av ett annat slags domare, inskrivningsdomare, en kår, som måste skapas över hela vårt land för att befriade egentliga domarna från dem ovidkommande göromål. Här förbises förvisso icke de besvärligheter av olika slag, som äro förknippade med införandet av en institution sådan som denna. Ett flertal ändringar på olika punkter i den bestående ordningen äro påkallade. Först och främst kräves avskaffande av det nuvarande sportelsystemet eller, ännu hellre, dess ersättande med ett annat, exempelvis förhöjd stämpelprovision, fördelad efter viss grund mellan häradshövdingen och inskrivningsdomaren. Därnäst ändringar i gällande lagstiftning om lagfart, inteckning, förmynderskap, bouppteckningars inregistrering etc. i syfte att överflytta inskrivningsåtgärderna från rättens till domarens handläggning. Även vissa detaljändringar i domsagostadgan bleve troligen oundgängliga. Vidare skulle en nyorganisation av domsagoarbetet draga tämligen avsevärda kostnader för statsverket, dock ej så stora som vid första påseende kunde tyckas bli fallet, enär besparingar kunde göras på

264 ÅKE HASSLER.annat håll. Kostnadsfrågan får ej här tillmätas någon avgörande betydelse, särskilt med tanke på att svenska staten säkerligen har sin rättsskipning, även om städerna frånses, till billigare pris än andra länder på motsvarande kulturnivå.
    Införandet av en fast inskrivningsdomarinstitution skulle medföra vinster av flera slag, ojämförligt mycket större än med förändringen förbundna besvär och kostnader. Själva inskrivningsproceduren skulle i hög grad vinna i snabbhet och effektivitet. Ännu mycket betydelsefullare bleve förbättringarna i rättsskipningen. Häradshövdingen skulle beredas tillfälle att ägna sig åt domarvärvet på ett helt annat sätt än förut. Möjligheter skapades för en väsentlig ökning i antalet sammanträden och därmed också för indragning av ett stort antal av de mindre rådstuvurätterna, ett önskemål, som motiveras lika mycket av kostnadsskäl som av hänsyn till rättsskipningens kvalitet. Reformen skulle också med sina välgörande verkningar nå de större rådstuvurätterna, fastän den på det hela för dessa domstolar finge mindre betydelse, då specialiseringsprincipen redan i viss mån genomförts i dessa.
    Vad här särskilt och ännu en gång skall framhållas är den utomordentliga betydelse, införandet redan nu av institutionen inskrivningsdomare har för processreformens förberedande. Denna institution är det enda effektiva skydd, som kan ges häradshövdingkåren. Endast med inskrivningsdomaren vid sin sida kan häradshövdingen småningom bli en domare av det slag, som kan fylla domarens uppgift i en reformerad processordning. Processreformens framgång hänger väsentligen på existensen här i landet av en fullgod domarkår. Den långt övervägande delen av den nya ordningens underdomare måste tas ur det bestånd av häradshövdingar, som finns att tillgå vid reformens genomförande.
    Trots fel och brister, som vidlåda allt mänskligt, äro våra underrätter även i sin nuvarande gestalt ingen dålig grundval för en ny rättegångsordning. Våra underdomare ha genom mötande besvär och vanskligheter till våra dagar lyckats föra fram ett förfarande, som kanske inte är så mycket sämre än åtskilliga modernare sådana, som i det stora hela åt sig bevarat folkets förtroende och som är i stånd att leva vidare utan att fullständigt stöpas om. Dessvärre kan detsamma inte sägas om överdomstolarna, enkannerligen hovrätterna.

FÖRBEREDELSERNA. 265    Vår högsta domstol torde utan större svårigheter kunna ombildas till en modern revisionsinstans. Men skola våra nuvarande hovrätter kunna fylla de krav, en modern rättegångsordning kommer att ställa på dem, så måste man bygga om dem från grunden. Skriftligheten och hemligheten måste vandra till arkiven, fönsterna öppnas för frisk luft och dörrarna för parter och allmänhet. Det blir en smärtsam och besvärlig operation, detta att förvandla våra hemlighetsfulla, pappersläsande hovrätter till verkliga levande domstolar med offentlig och kontradiktorisk huvudförhandling i appellerade saker. Det är en förvandling, som icke kan ske i ett slag. Utan att brista i skyldig vördnad mot de förnämliga ämbetsverk, det här är fråga om, torde man kunna påstå, att våra nuvarande hovrättsråd och assessorer näppeligen äro skickade till att med en gång övergå till moderna rättegångsmetoder. Våra hovrätter äro inga moderna domstolar och kunna inte bliva det i en handvändning. Här måste ganska besvärliga och tidsödande förberedelser till för att det nya skall kunna växa fram, småningom, organiskt, såsom allt liv växer. Först vill där till genomförandet av 1815 års nu mer än sekelgamla program: hovrätternas delning, divisionernas utflyttning och utökning, så att avstånden inte längre hindra personlig kommunikation med rättssökande. Planerna under senaste tid på inrättande av en hovrätt över Norrland äro ett glädjande tecken på förståelse för betydelsen av här framförda synpunkter. Det gäller att oförtövat gå vidare i denna riktning. Sedan böra hovrätternas ledamöter, ordförandena på division och yngre, utsändas att i grannländerna praktiskt studera modernt muntligt och omedelbart rättegångsförfarande, i synnerhet överrättsprocedur. Och därefter införes småningom, till en början i ej alltför stor utsträckning, muntlig appellförhandling i hovrätterna. När sålunda modernare rättegångsmetoder praktiserats där i några år, har man en säker grund att bygga på, tillräckliga tillgångar i samlade erfarenheter och utbildade appelldomare. Då finns det material till uppbyggande av de moderna överdomstolar, som den nya rättegångsordningen kommer att kräva.

 

    Vända vi så blicken från domstolarna till de rättsskipningens organ, som i en blivande rättegångsordning komma att

266 ÅKE HASSLER.få en ännu mycket större betydelse än de nu ha, nämligen advokatkåren och åklagarväsendet.
    I viss mening existera dessa organisationer knappast i vårt nutida Sverige. Åtminstone icke i den form, som modern rättskultur kräver. Med uppmärksamheten riktad på denna punkt tror jag varje opartisk iakttagare av sakförhållandena måste hålla med om att, därest icke i god tid, redan nu under de närmaste åren, något göres för att på dessa punkter förbereda processreformen, så bliva stora vanskligheter och besvärligheter förbundna med dess genomförande. Vårt advokatväsende och vår åklagarorganisation måste redan nu underkastas ingripande omdaningar och förbättringar. Saken hastar. Ty man skapar näppeligen på fem eller tio år, då ännu mindre med en enda lagstiftningsakt, en användbar advokatkår och en tillfredsställande åklagarmakt i ett land, där dessa rättsskipningens utomordentligt viktiga hjälporgan så tillåtits växa vilt som hos oss. Och ingen kännare av moderna rättegångsformer torde bestrida, att en reformerad svensk process måste komma att ställa helt andra krav på advokater och åklagare än vad nu fordras av dem och vad dessa kårer i deras nuvarande tillstånd kunna prestera. Nu är den svenske domaren den bärande kraften, den fasta punkten i rättsskipningens mekanism. I en reformerad rättegångsordning kan domarens uppgift inte längre bli densamma. Hjälporganens betydelse kommer att ökas högst väsentligt. Det gäller att i tid se till, att dessa organ vid starten äro i det skick, att de kunna lämna domaren nödig hjälp.
    Det är i själva verket ägnat att förvåna, att vårt land utan tillgång till en talrik och skicklig advokatkår kunnat passera en rättsbildningsperiod av sådan betydelse som de tvåhundra sista årens utan att ha fått mera ödesdigert men därav än som skett. Skadorna ha visserligen inte uteblivit. Det förfall på rättsväsendets område, som karaktäriserade 1800-talets Sverige, och den uppryckning, som ägt rum sedan sekelskiftet, ha förvisso haft många orsaker. Men för den uppmärksamme iakttagaren är kausallinjen fram till sakförarförhållandena och tillkomsten av Sveriges advokatsamfund oförneklig. O. A. Beckman, den outtröttlige nitälskaren för sakförarväsendets förbättrande, såg bättre än andra samtida var den sjuka punkten fanns. Han och hans medhjälpare gjorde vad de

FÖRBEREDELSERNA. 267kunde, vad som då var möjligt att göra. Men ännu är verket halvgjort. Tiden börjar mogna och vi tränga till nya åtgärder till advokatväsendets fromma.
    Efter vilka linjer skall arbetet på advokatväsendets förbättrande bedrivas under nästa decennium?
    Närmast till hands ligger ju att omedelbart eftersträva en fullständig legal reglering av advokatförhållandena, omarbetning av 15 kap. rättegångsbalken och utfärdande av enlag om sakförarväsendets ordnande. Dithän för utvecklingen oförtydbart och ofrånkomligt; om inte förr måste steget tagas fullt ut vid processreformens genomförande. Fråga är om det ej vore bäst att taga det förr. Ty en radikal omläggning av advokatväsendet kan näppeligen ske med ens, i varje fall måste den ha rundlig tid på sig för att verka det man med densamma vill åstadkomma. För egen del skulle jag vilja förorda, att frågan om advokatförhållandenas omgestaltning tages under omprövning genast utan att sammankopplas med den allmänna processreformen. Men jag har inte mycken tro på möjligheten av att sålunda genomföra en fristående reglering av advokatväsendet. Alltför stora hinder och alltför starka intressen stå här i vägen, och tiden är måhända inte heller mogen för införande redan nu av sakförarmonopol och advokatstånd. Men likväl, en dyrbar tid får ej förrinna till ingen nytta. Vi måste genom förbättringsarbeten på den byggnad vi redan ha söka även på denna viktiga punkt bereda gynnsamma förutsättningar för processreformens genomförande.
    Jag vill här skissera ett par uppslag till ändringar i gällande rätts reglering av sakförarförhållandena. Under årslånga studier i vår svenska processuella fullmäktigrätt ha mina tankar upprepade gånger kommit tillbaka till dessa reformplaner, som jag tror vara relativt lätta att få omsatta i verklighet, samtidigt som deras genomförande torde kunna tillmätas ganska stor betydelse för advokatväsendets utveckling i rätt riktning.
    Utan sakförarmonopol och advokatstånd kan effektiv kontroll på sakförarnas kvalifikationer och på deras sätt att sköta sina förtroendeuppdrag icke upprätthållas. Domstolarna ha inte kunnat gå i land med den olösliga uppgift i detta hänseende, som lagstiftaren förelagt dem. Advokatsamfundet kan inte göra mer än efterse att endast lämpliga personer upptas till

268 ÅKE HASSLER.medlemmar och sedan hålla uppsikt på dessas yrkesutövning. Som det nu är ställt, finns således praktiskt taget ingen kontroll vare sig på allmänhetens val av sakförare eller på den praktik, som utövas av utanför advokatsamfundet stående yrkesmän. Att utan införande av sakförarmonopol söka få till stånd någon uppsikt på oorganiserade sakförare, som befinna sig på alla tänkbara grader av intellektuell och moralisk kvalitet, torde näppeligen vara görligt och skall inte heller här ifrågasättas. Så länge sakförarverksamhet fritt får utövas av vem som helst, kan man i detta hänseende inte göra mer än kriminalisera missbruket av sakförarställningen, och sådana straffbestämmelser ha vi redan. Strängt taget gäller detsamma om kontrollen på allmänhetens val av sakförare. Den blir inte verkligt effektiv utan sakförarmonopol. Men jag tror, att utan monopolets hjälp en hel del kan göras för att uppfostra den rättssökande allmänheten och ge den ledning vid valet av sakförare i det enskilda fallet. Och det är på denna punkt jag menar, att reformarbetet till en början skall sättas in.
    Det gäller i första hand att få till stånd en firmalag för sakförare. Varje person, som vill bedriva yrkesmässig sakförarverksamhet, skall låta inregistrera ett firmanamn, under vilket verksamheten sedan med nödvändighet måste utövas. En bestämd skillnad mellan olika slag av sakförare göres vid det föreslagna firmanamnets godkännande och registrering. Endast medlemmar av advokatsamfundet få använda titeln advokat eller bruka den som sammansättningsled i firmanamn (advokatbyrå, advokatfirma). Beteckningen jurist (praktiserande jurist, juridisk byrå) reserveras för rättsbildade, utanför advokatsamfundet stående sakförare. Personer utan juridisk bildning benämnas helt enkelt sakförare och få på inga villkor tillägna sig något sken av att vara advokater eller jurister. Firmaregistret föres lämpligen gemensamt för hela riket i justitiedepartementet; i sammanhang med registreringen bör, som ovan framhållits, efterses, att firmanamnet får lämplig formulering, så bör t. ex. det motbjudande ordet "advokataffär" utrotas. Förteckning över registrerade sakförarefirmor bör hållas allmänheten tillhanda på domstolskanslierna och hos lämpliga administrativa myndigheter. Det behöver knappast påpekas, att brott mot firmalagens bestämmelser måste kriminaliseras ganska allvarligt; i synnerhet gäller detta obehörigt

FÖRBEREDELSERNA. 269användande av advokat- eller juristbenämning; i iterationsfall bör förlust av rätten att vidare föra andras talan inför rätta ådömas.
    En lagstiftning efter nu i huvudsak angivna riktlinjer torde vara ägnad att på ganska kort tid lära allmänheten skillnaden mellan olika slag av sakförare, samtidigt som det ofoget stävjades, att icke-rättsbildade sakförare uppträda under onöjaktiga och vilseledande benämningar. Ett gott förarbete till en fullständig reglering av sakförarväsendet vore därigenom undangjort. En annan nyttig följd av firmalagens införande bleve utbyggande och befästande av advokatsamfundet, i det att medlemskap i detsamma bleve mera eftertraktat; samfundet kunde då utsträcka sin välbehövliga verksamhet till att öva uppsikt över långt flera praktiserande jurister.
    Lagen om sakförarregister kunde med fördel kompletteras med en bestämmelse om att den icke-rättsbildade sakförarens rätt att utöva sitt yrke inskränkes till viss eller vissa domstolar, där verkligt behov av sådan sakförarverksamhet vore för handen. Därigenom vunne man den fördelen, att den icke-lagfarna advokaturen begränsades så långt som med hänsyn till rådande förhållanden vore görligt. Småningom kunde måhända på denna väg det nämnda slaget av sakförarverksamhet helt utrotas. Detta reformprojekt behöver dock ingalunda sammankopplas med förslaget om firmalag för sakförare. Om så finnes lämpligt kan det ställas på framtiden, till dess lagen hunnit visa sina verkningar i rättslivet.
    Ett annat reformförslag, som här framlägges, ägnar sig däremot otvivelaktigt för omedelbart genomförande. Det syftar direkt till stärkande av advokatsamfundet genom att i visst avseende ge medlemmar av detsamma en inför rätta gynnad ställning. Även den med vårt rättegångsväsen mera ytligt förtrogne känner till, huru besvärligt det, särskilt i överrättspraxis, kan vara att ådagalägga sin behörighet att föra annans talan och hur ofta talan förloras på grund av ombuds bristande legitimation. Den svenska rättens invecklade och svårhanterliga fullmaktsregler äro, jämte de vidlyftiga bestämmelserna om rättegångsfullmäktiges kvalifikationer, lagstiftarens försiktighetsåtgärder gentemot olämpliga sakförare och deras missbruk av sin ställning — bådadera grupperna av föreskrifter lika ineffektiva. Andra länder reda sig utan dessa krångliga

270 ÅKE HASSLER.och farliga formaliteter, därför att lagstiftningen kan visa den auktoriserade advokaten ett helt annat förtroende än det som hos oss tillkommer den fritt praktiserande sakföraren. Den danska rätten går t. o. m. så långt, att den medger advokat rättighet att föra parts talan blott och bart på ombudets uppgift, att han är vederbörligen befullmäktigad därtill; endast om behörighetens förhandenvaro ifrågasättes, inträder skyldighet att vid senare rättegångstillfälle framlägga fullmakt. Veterligen ha inga olägenheter av denna ordning försports. Jag är fullt och fast övertygad om, att man utan risk kan visa Sveriges advokatsamfunds medlemmar samma tillmötesgående som Danmarks advokater sedan länge åtnjutit. Och jag är lika viss om att en lagändring i denna riktning skulle vara till avgjord fördel för både rättsskipning och rättssökande här i landet. I sammanhang härmed kunde lämpligen ett par ytterligare ändringar i 15 kapitlet rättegångsbalken vidtagas. De ganska onödiga och avgjort farliga innehavar- och blancofullmakterna — ett par specifikt svenska institut, skapade av våra säregna förhållanden på området — borde avskaffas. Åtminstone borde blancofullmakt endast vara giltig, om den utställdes på viss medlem av advokatsamfundet. Vidare kunde med fördel de inskränkningar i rättegångsfullmäktigens behörighet, som 15 : 7 rättegångsbalken uppställer, avskaffas såvitt rörde fullmakt för samfundsmedlem.
    Med det nu framförda har avsetts att ge en antydning om ett par reformförslag, jämförelsevis lätt realiserbara och dock till sin verkan ganska betydelsefulla. Processreformen måste förberedas även på denna punkt. Det tillkommer advokatväsendets närmaste målsmän i vårt land att överväga initiativ till åtgärder i detta syfte.

 

    För rättslivet utanför domstolarna, för utredningen i civilprocessen, för tilltalads försvar i brottmål har en god advokatkår utomordentlig betydelse. Av utomordentlig vikt i samhällets liv, ehuru begränsad till ett mindre vidsträckt område av detsamma, är även den funktion, som tillkommer den offentliga anklagelsens bärare, åklagarmakten, och dess hjälporgan, kriminalpolisen.
    I hela vår nuvarande straffprocess finns väl ingen svagare punkt än åtalet och dess förberedelse. Först med hänsyn

FÖRBEREDELSERNA. 271till lagens reglering av denna viktiga materia. Det finns egentligen blott en enda lagbestämmelse i detta stycke: "Allmän åklagare skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer". Vem som är allmän åklagare, hur och av vem åtalet skall förberedas och hur det skall framföras inför rätta, därom ges ingen upplysning. Och litet vore vi hjälpta med goda och utförliga lagregler om förberedande undersökning i brottmål, om åtalsbeslut, om åklagarens uppträdande inför rätta. Ty den egentliga svaga punkten ligger inte där. Svagheten ligger hos de myndigheter, som genom några spridda och sinsemellan osammanhängande stadganden i administrativa författningar av växlande ålder och karaktär fått sig det ansvarsfulla värvet anförtrott att, som det heter i straffprocessuella kompendier, "tillvarataga statens straffanspråk".
    I skrivande stund ha vi icke någon verklig åklagarmyndighet i modern mening. De allmänna åklagare, som ha juridisk bildning, äro lätt räknade. Resten utgöres av administrativa tjänstemän med i regel utbildning för lägre förvaltningstjänst, understundom endast för polistjänst. Och i det stora flertalet fall ha de andra tjänsteåligganden, som kräva lejonparten av arbetskraften, eller ägna de sin mesta tid åt privat förvärvsverksamhet. Till den bristande kompetensen kommer bristande tid, ringa övning, litet intresse för åklagarkallet.
    Åklagarsidan i vår formellt ackusatoriska straffprocess blir härigenom skäligen svag. Det har aldrig kunnat vara tal omatt en åklagarkår som vår skulle kunna göra sig gällande bredvid domaren. Därför har också vårt brottmålsförfarande, som under andra förutsättningar på denna punkt kunnat utveckla sig till något helt annat, i väsentlig mån bibehållit sin inkvisitoriska prägel. Man behöver inte vara besatt av någon spökrädsla för ordet eller begreppet inkvisition — måttligt brukad har den sin givna och naturliga plats i ett gott och effektivt brottmålsförfarande — för att önska en utveckling i annan riktning. Våra brottmålsdomares starka aktivitet har varit betingad av åklagarsidans svaghet och kommer att kvarstå sålänge denna orsak finns kvar. Under sista tiden har emellertid den straffprocessuella situationen börjat bli oroväckande. En ny skådespelare, som inte alls passar i stycket, har kommit in på scenen. I dialogen mellan domaren och den tilltalade

272 ÅKE HASSLER.blandar sig nu den rättslärde försvararen, och honom kan åklagaren inte replikera. Domaren drives över åt åklagarens sida. Varje förbättring i den tilltalades ställning, varje ökning i försvarets effektivitet måste kompenseras med en ökning i domarens inkvisitoriska aktivitet — sålänge inte åklagarsidan förstärkes, så att jämvikt kan inträda.
    Snart sagt alla väsentliga brister i vårt brottmålsförfarande, den otillfredsställande förberedelsen med därav förorsakade onödiga åtal och vidsträckt uppskovsväsen, det svaga framförandet av åtalet inför rätta och domarens därav betingade alltför starka inkvisitoriska verksamhet — alla dessa och ännu flera missförhållanden kunna föras tillbaka på saknaden av en nöjaktig åklagarkår. Ingen kan bestrida, att vår straffprocess i detta nu sett helt annorlunda ut, om en sådan kår skapats för några decennier sedan. Ingen ifrågasätter heller annat än att en genomgripande reform av åklagarväsendet ären huvudförutsättning för införandet av en ny rättegångsordning i brottmål. Men då inställer sig också frågan: kan en sådan reform av åklagarväsendet genomföras utifrån nu förhandenvarande faktiska förhållanden?
    Utom en kår av underordnade åklagare måste vi ha en ganska talrik stab av rättsbildade överåklagare för förberedande och utförande av åtal i viktigare saker. Låt oss se efter vilket material vi för detta ändamål kunna räkna med. För landsbygdens vidkommande utgöres det av 24 landsfogdar och 491 landsfiskaler, av vilka de senare i allmänhet icke äro rättsbildade och de förra som regel sakna både övning i och intresse för åklagartjänst. I städerna finnas för närvarande anställda 112 stadsfiskaler. Av dessa äro, såvitt jag kunnat finna av statskalendern, endast 8 juridiskt bildade, därav två befinna sig i åldern över 50 år. Städernas polisorganisationer ha ett ringa antal jurister bland sina tjänstemän.
    En jämförelse med förhållandena i vårt norska grannland visar till fullo på vilket outvecklat stadium vårt åklagar- och polisväsende befinner sig med hänsyn till den nästan totala frånvaron av rättsbildade befattningshavare i dessa organisationer. Utom de 12 statsadvokaterna och deras medhjälpare, de fasta aktorerna — rättsbildade advokater — har man i Norge icke mindre än 52 politimestre jämte 65 politifullmek-

FÖRBEREDELSERNA. 273tige och andra rättsbildade polistjänstemän, vilka fungera som underåklagare.
    Inalles omkring 140 jurister, helt sysselsatta med åklagar- och polistjänst. Någon minskning i detta efter vårt sätt att se högst betydande antal rättsbildade åklagar- och polistjänstemän anser man ingalunda kunna ifrågakomma. Överhuvud räknar man i Norge icke med att andra än jurister kunna uppträda som åklagare ens i bagatellsaker.
    Meningarna om hur vi böra ordna förberedelsen och utförandet av åtalet i vår nya straffprocess kunna i väsentliga stycken gå i sär. Men på en punkt mötas de dock säkerligen: i alla viktigare saker måste den förberedande undersökningen och åtalets utförande lämnas åt juridiskt bildade tjänstemän. Och här finnes hos oss en lucka, som måste fyllas: en för detta värv ägnad tjänstemannakår existerar icke här i landet. Vi stå inför den oavvisliga nödvändigheten att nyskapa en hel institution, för vars uppbyggande intet eller så gott som intet material nu är till finnandes. Som förhållandena ligga hos oss är endast en väg framkomlig. Det gäller att upprätta en kår på ett sjuttiotal juridiskt bildade överåklagare. Därtill behövs folk och pengar. Den ekonomiska sidan av saken är nog så besvärlig, dock inte den vanskligaste. Svårare blir att skaffa männen. Man behöver tid för att samla ihop ett så stort antal för ändamålet användbara jurister, det tar tid att uppfostra dem för värvet, så att de äro det fullt vuxna. Vi kunna inte vänta med det, tills processreformen ä rfärdig. Vi kunna inte låta vår nya straffprocess starta med ett otillräckligt antal otillräckligt tränade åklagare. Det vore att riskera, att den nya ordningen från början komme in på fel spår. Åklagarens uppgift i det moderna brottmålsförfarandet är så maktpåliggande, att man på denna punkt måste noga akta sig för obehagliga överraskningar. Till straffprocessreformens oeftergivligaste förutsättningar hör tillgången till ett gott och tillräckligt åklagarmaterial.
    Också andra fördelar skulle vinnas genom inrättandet redan nu av en stab av rättsbildade överåklagare. Hela vårt nuvarande förfarande i svårare brottmål skulle föras över i mera materiellt ackusatorisk riktning. Åtalets förberedelse och utförande skulle vinna ofantligt. Försvararen skulle erhålla en jämlike på domarens högra sida. Ännu värdefullare bleve

 

Svensk Juristticlning 1921.

274 ÅKE HASSLER.domarens gradvisa övergång från inkvisitorisk rannsakning med den tilltalade till den mera objektiva om än mera passiva roll, som den modema straffprocessen anvisar honom. Hela förfarandet skulle småningom utveckla sig i riktning mot modern rättegångsordning, varigenom övergången till det nya systemet väsentligt underlättades. Jag går ända därhän att säga, att i och med en dylik grundlig reform av åklagarväsendet övergången till modern brottmålsprocess redan vore gjord. Vad sedan kräves är om ock viktiga så dock ej principändrande detaljreformer. I och med tillkomsten av en kårrättsbildade, kvalificerade överåklagare som komplement till det redan införda institutet rättsbildade försvarare hade vår rättegångsordning i brottmål fått sin moderna struktur och finge sedan snart sitt moderna innehåll.
    Det gäller nu att skärskåda de praktiska möjligheterna för genomförande redan under närmaste tiden av denna betydelsefulla reform.
    Såsom ledande synpunkter härvidlag uppställas följande. Åklagarväsendet göres enhetligt över hela riket under justitiekanslerns överledning; skillnaden mellan land och stad avlägsnas. Liksom ifråga om domstolsarbetet bör specialisering ske genom en rationell uppdelning av åklagaruppgifterna. Bagatellsakerna övertas av icke rättsbildade underåklagare med polistjänstemans ställning, medan de viktigare målen lämnas till överåklagarna. Beträffande det praktiska genomförandet av de sålunda uppställda principerna för åklagarväsendets inrättning måste man räkna med en gradvis skeende omvandling av de bestående organisationerna. Ur landsfogde- och stadsfiskalsinstitutionerna måste den nya kåren av överåklagare utvecklas. Landsfiskalerna däremot kunna icke härvidlag komma i betraktande, de äro hänvisade till att fungera som underåklagare och polistjänstemän med administrativa huvuduppgifter. Vidare fordra i närvarande tid de ekonomiska synpunkterna särskilt beaktande.
    Problemet blir således att med för statsverket överkomliga kostnader under de närmaste tio till tjugo åren av de nuvarande landsfogdarna och stadsfiskalerna skapa en användbar kår av överåklagare ävensom att på lämpligt sätt ordna det lägre åklagarväsendet i städerna. Jag har tänkt mig att denna fråga kunde lösas efter i huvudsak följande riktlinjer.

FÖRBEREDELSERNA. 275    Landsfogdeinstitutionen, som i sitt nuvarande skick visat sig föga tjänlig, omlägges. Befattningen med utredning och åtal i brottmål övertas av en särskild, rättsbildad ämbetsman, som lämpligen kunde benämnas länsfiskal; den onöjaktiga benämningen landsfiskal bör i sammanhang härmed utbytas mot en fogdetitel. Länsfiskalen fungerar tillsvidare som undersökningsledare och åklagare i alla på länets landsbygd förefallande svårare brottmål. Denna till en början betungande arbetsbörda lättas undan för undan i sammanhang med stadsfiskalsinstitutionens omläggning. I samma mån övertar länsfiskalen direkt under justitiekanslern ledningen av åklagarväsendet i länet i dess helhet, varjämte han ombesörjer utredning och åtal i de viktigaste sakerna. Efter fullständigt genomförd omorganisation förändras hans titel till "förste statsfiskal". Tjänsten bör givetvis vara väl avlönad för att draga kvalificerade sökande. Kostnaderna för denna institution bestridas helt av statsmedel.
    Stadsfiskalstjänsterna bibehållas endast i 33 städer med över 10,000 invånare (alla utom Trälleborg) samt i 16 mindre städer (förslagsvis Norrtälje, Motala, Nässjö, Växjö, Ängelholm, Falköping, Lidköping, Arvika, Nora, Avesta, Ludvika, Hudiksvall, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå, Haparanda). I de övriga 61 städerna indragas stadsfiskalsbefattningarna. Då stadsfiskalstjänst i någon av de förstnämnda 49 städerna blir ledig, besättes densamma med en rättsbildad person, som erhåller benämningen statsfiskal. Denna har att fungera som överåklagare i staden jämte ett lämpligt kringliggande lantdistrikt med eventuellt därinom belägna småstäder. Härigenom lättas småningom länsfiskalens arbetsbörda och på indragning ställda stadsfiskaler övergå till underåklagare. Statsfiskalens avlöning bestrides delvis av städerna, delvis av statsverket. Underåklagarens funktioner övertas i de minsta städerna av vederbörande landsfiskal (fogde), i de övriga av poliskommissarie, som verkställt utredning i saken.
    Tillgänglig kriminalpolis ställes givetvis till överåklagares förfogande inom hela hans tjänstgöringsdistrikt. Hos arbetstyngda överåklagare anställas rättsbildade assistenter, en särskilt ur utbildningssynpunkt lämplig åtgärd.
    Efter fullständigt genomförd omorganisation skulle finnas 25 förste statsfiskaler (en i varje län samt i Stockholms stad) och 52 statsfiskaler (tre i Stockholm, två i Göteborg). An-

276 ÅKE HASSLER.talet överåklagare skulle sålunda bli 77, sex i Malmöhus län, fyra i Stockholms stad samt i vartdera av Östergötlands, Göteborgs och Bohus', Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, tre i vartdera av Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län, två i vartdera av Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Västmanlands och Jämtlands län, en i Gottlands län. Den angivna siffran torde utgöra ett maximum, som medger nedprutningar på olika håll.
    Antalet behövliga överåklagare beror för övrigt också på hur man organiserar kriminalpolisen i vårt land. Beslutar man sig för att i polisens utredningsarbete engagera ett flertal jurister, kan givetvis åklagarkåren göras betydligt fåtaligare. Detta alternativ torde dock hos oss ligga mera fjärran. I varje fall bör frågan om åklagarväsendets ombildning upptas till prövning i sammanhang med polisreformen. Åklagarmakt och kriminalpolis äro i själva verket till väsen och uppgift en enhetlig institution i det moderna samhället — dess vapen mot brottsligheten. En genomgripande ombyggnad av denna apparat måste ske innan processreformen kan genomföras. Ty våra domare kunna inte fortsätta att verka som rannsakningsorgan såsom hittilldags varit fallet. Dömandet åt domstolarna, efterforskning och rannsakning åt andra myndigheter. Förhandenvaron av skickliga och energiska åklagare och en god kriminalpolis är en huvudförutsättning för processreformens lyckosamma genomförande.

 

    Vår granskning av processreformens förutsättningar torde ha visat att det i detta stycke brister åtskilligt på skilda punkter. Det gäller då att oförtövat till övervägande upptaspörsmålet vad härvidlag kan och bör göras. Må dessa rader verka vad deras upphovsman med dem avsett: väcka intresse för de utomordentligt maktpåliggande organisationsproblem, som innefattas i frågan om processreformens förberedande.