GEORG STJERNSTEDT: Våra äktenskapslagar. Handbok avseende såväl äldre som nyare äktenskap jämte lagtexter och sakregister. Stockholm 1921. Tidens förlag. XIV. 595 s. Kr. 15:00, inb. 18. 00.

 

    Förevarande arbete avser, på sätt framgår av titeln, att inom en begränsad ram giva en såvitt möjligt fullständig och för det praktiska livet lämpad handledning i alla de bestämmelser på äktenskapsrättens område, som kunna komma i fråga att tillämpas. Av utrymmesskäl har emellertid framställningen av den äldre rätten måst göras jämförelsevis sammanträngd, något, som särskilt gjort sig gällande i fråga om redogörelsen för de synnerligen invecklade bestämmelserna om makars gäld.
    Arbetet utmärker sig för en lätt och ledig framställning och förf:s synbarligen rika erfarenhet inom hithörande områden har möjliggjort för förf. att i sin framställning införa en hel del nya synpunkter och uppdraga exempel ur livet till belysande av sitt ämne.
    Från systematisk synpunkt skulle nog arbetet hava vunnit, om förf. konsekvent genomfört handboksformen och icke, såsom skett, låtit denna till stora delar genombrytas av den rena kommentarformen. I avseende å arbetets användbarhet som uppslagsbok synes emellertid denna ojämnhet i framställningssättet vara av mindre betydelse.
    Förf:s allmänna ståndpunkt till de äktenskapsrättsliga spörsmålen utmärker sig framför allt genom en på alla punkter genomlysande humanitet; och det skulle kunna anmärkas, att förf. härutinnan understundom låter sin känsla driva sig väl långt. Det stränga pliktmoment, som dock i samhällets intresse måste ingå i alla äktenskapliga förhållanden, kommer i förf:s framställning väl litet till sin rätt.
    Att här ingå på en detaljerad diskussion av förf:s arbete i alla de punkter, där detsamma kan giva anledning till en sådan, medger icke utrymmet. Anm. kan emellertid icke underlåta att i vissa hänseenden söka belysa de av förf. avhandlade spörsmålen från även andra sidor än de, från vilka förf. huvudsakligen bedömt dem.
    Å sid. 1 uttalar förf. den uppfattningen, att även om ett avtal mellan en man och en kvinna innebär löfte om äktenskap, blott för den händelse kvinnan skulle bli havande, trolovning i lagens bemärkelse likväl skulle uppstå. Att, såsom förf. antager, en dylik uppfattning skulle överensstämma med lagens anda, kan väl dock näppeligen antagas. Lagen har visserligen utgått ifrån, att trolovningen är ett allenast förberedande avtal, som bör kunna få även ensidigt brytas; och det kan väl ej anses alldeles uteslutet, att även villkorliga överenskommelser om äktenskap skola kunna komma att godkännas såsom trolovningar. Härifrån och till att såsom trolovning godkänna, ett avtal, vid vilket villkoret utgår från förutsättningen om ett förhållande mellan kontrahenterna under trolovningstiden, vilket står i strid med vad enligt den allmänna uppfattningen är tillbörligt, är

emellertid steget långt. Vare härmed huru som helst, har emellertid förf. icke med tillbörlig klarhet framhållit, att ett avtal sådant som det av förf. antagna är ingånget under s. k. suspensivt villkor. Avtalet kan således i varje fall icke hava några rättsverkningar såsom trolovning, förr än villkoret gått i uppfyllelse. Brytes avtalet dess förinnan, bliva, t. ex., gåvor mellan kontrahenterna ej att behandla som trolovningsskänker o. s. v.
    Att, såsom förf., sid. 46, antager, lysning skulle kunna beviljas omedelbart efter en skilsmässodom och innan den vunnit laga kraft, torde vara uteslutet. I 3 kap. 2 § G. B. utsäges uttryckligen, att föregående äktenskap skall vara upplöst, innan lysning får ske, och definitivt upplöst är ju icke detta, förr än laga kraft ägande skilsmässodom föreligger. Överhuvudtaget synes förf:s tendens att i detta och liknande fall vilja räkna med så tidig dag som tänkbart föga tilltalande. Den kunde, om den finge tränga igenom i praxis, lätt leda till förhållanden — man tänke blott på ett sådant fall, att överrätt efter lysningens beviljande upphäver beslutet om skilsmässa —, vilka icke skulle stå väl tillsammans med den goda ordning, det dock på ifrågavarande områden måste anses vara ett samhällsintresse att upprätthålla, även om det måste ske på bekostnad av vissa individuella intressen. Med den uppfattning, som gjorde sig gällande hos de myndigheter och andra, som hade att göra med det nya lagstiftnings verk ets utarbetande, står nämnda tendens säkerligen icke i överensstämmelse, något, som ju ej heller är främmande för förf.
    Samma anda av, såsom det synes, för långt driven humanitet gör sig gällande i förf:s kritik å sid. 54 av det vigselformulär, som fastställts för borgerlig vigsel. Att, såsom förf. önskar måtte ske, uti vigselformuläret borttaga orden "att älska henne (honom) i nöd och lust" och "glömmen aldrig det löfte om trohet för livet I nu haven avlagt", vore väl ändå att beröva detsamma just det, som däri ger uttryck åt själva den innersta arten av den förbindelse, som ingås, och åt det, som skiljer denna från mera tillfälliga könsförbindelser.
    Såsom ett förbiseende torde få betecknas, att förf. sid. 108 o. ff. reservationslöst avtryckt vad lagberedningen i motiven till 6 kap. 1 § andra stycket G. B. anfört beträffande auktorsrätten, ehuru nämnda uttalande ju genom 1919 års lagstiftning på området förlorat en del av sin aktualitet.
    Förf:s uttalande å sid. 264, att, om makar, som äro ense om hemskillnad, till följd av vissa förhållanden, som hindra medling, nödgas anlita stämningsvägen, domstolen icke skulle äga rätt att fordra bevisning om djup och varaktig söndring, torde näppeligen vara riktigt. Det korrektiv mot förhastande, som dock ligger i medlingen, har här bortfallit, och stadgandet i 15 kap. 9 § är ju ovillkorligt.
    Sid. 379 har förf. ett uttalande, som förefaller att hava tillkommit av förhastande. Förf. säger nämligen, att, om ett barn, som icke äger utan föräldrarnas samtycke antaga tjänst, likväl gjort det, och såväl arbetsgivaren som barnet själv äro ense om att anställningen skall fortsätta, föräldrarna icke kunna hindra detta, såvida

ej barnet lämnat föräldrahemmet och bor hos arbetsgivaren och dessutom är så ungt, att föräldrarna genom exekutiv myndighetsbistånd kunna få barnet utlämnat till sig, något, som enligt förf:s mening blott torde kunna ske med barn, som ej fyllt 15 år. Mot detta uttalande må erinras, att föräldrarna ju alltid hava i sin makt att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att hålla barnet till lydnad, åtminstone så länge de äro ense, och att det naturligtvis icke innebär egenmäktigt förfarande, även om de med våld föra hem det från arbetsgivaren. Blott om de icke kunna få tag i barnet utan att begå hemfridsbrott hos arbetsgivaren eller annan, torde de vara nödsakade att anlita myndighets bistånd, och sådant bör väl då också i regel kunna erhållas.
    Handboken åtföljes av omfattande textbilagor med hänvisningar till de sidor i densamma, där respektive lagrum avhandlas, samt delvis även förklarande anmärkningar. Såsom en fördel må påpekas, att förf. genom förstrykning i marginalen utmärkt de lagrum i G. B., som helt eller delvis eller i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande de äldre äktenskapen. Det register, som avslutar arbetet, synes vara överskådligt och uttömmande.
    Som slutomdöme om förf:s arbete kan sägas, att detsamma utgör ett värdefullt tillskott till vår juridiska litteratur för praktiskt bruk, för vilket man har alla skäl att vara förf. tacksam.

P. von Seth.