Nationernas Förbunds fasta mellanfolkliga domstol. Ett av de viktigaste resultaten, som vunnits genom tillkomsten av Nationernas Förbund, bildar utan tvivel inrättandet av dess fasta mellanfolkliga domstol. Den genom 1899 och 1907 års Haag-konferenser tillskapade s. k. permanenta internationella skiljedomstolen kan knappast sägas vara en domstol i vanlig mening. De makter, som vilja anlita denna utväg för lösande av en internationell tvistefråga, hava att själva träffa sitt val av skiljedomare inom den krets av personer, som äro uppförda på en genom val av de fördragsslutande makterna upprättad förteckning av domstolsledamöter. Denna institution saknar emellertid så till vida en fast organisation, som flertalet av de stadganden, som reglera dess sammansättning och kompetens, äro underkastade parternas bestämmanderätt och för övrigt ofta hållna i alltför svävande och tänjbara ordalag.
    Enligt den av Nationernas Förbunds första delegerade församlingår 1920 antagna stadgan för domstolen skall denna bestå av femton ledamöter, därav elva ordinarie och fyra suppleanter. Ledamöterna väljas för en tid av nio år av förbundsförsamlingen och förbundsrådet inom en förteckning över personer, föreslagna av den permanenta skiljedomstolens nationella grupper. Varje grupp föreslår högst fyra personer, varav icke mer än två må vara av gruppens egen nationalitet. För val erfordras absolut röstövervikt i församlingen och i rådet, och bör vid valet tillses, att civilisationens olika huvudformer och de särskilda viktigare rättssystemen bliva representerade i domstolen. Domstolsledamot får icke utöva politisk eller administrativ befattning, en bestämmelse, som dock icke gäller suppleanterna i annat fall än då de tjänstgöra i domstolen. Ledamot kan icke skiljas från ämbetet med mindre han enligt övriga ledamöters enhälliga mening upphört att fylla de stadgade förutsättningarna. Domstolen väljer själv ordförande och vice ordförande ävensom sekreterare. Domstolens säte är Haag, varest ordföranden och sekreteraren skola vara bosatta.
    Domstolen sammanträder minst en gång om året, där ej annat är bestämt, den 15 juni, och äger ordföranden kalla domstolen till extra session, när så är erforderligt. I regel utövas domstolens befogenheter vid plenarsammanträde, dock är domstolen domför om nio ledamöter äro närvarande. En särskild kammare av tre domare tillsättes årligen av domstolen för att, då parterna därom framställa

begäran, företaga mål till summarisk behandling. Den omständigheten, att en domare tillhör någondera av de tvistande staterna, medför icke jäv. Man har tvärtom varit angelägen om att stadga, att varje part äger rätt att vara representerad i domstolen. Om blott endera staten är företrädd, har den andra parten rätt att i domstolen insätta en till den staten hörande suppleant eller, om någon sådan icke finnes, utse en domare, vald företrädesvis bland de personer, som uppställts såsom kandidater för förbundsförsamlingens och förbundsrådets val. Är ingendera staten företrädd i domstolen, må vardera staten på nu nämnt sätt sörja för domstolens komplettering.
    Förbundsakten upptog icke principen om obligatorisk skiljedom för lösande av mellanfolkliga tvister. Enligt artikel 13 överenskommo emellertid förbundets medlemmar att när helst mellan dem en tvist uppstår, som enligt deras mening är ägnad att underkastas domstols avgörande och icke kan på diplomatisk väg bringas till en tillfredsställande lösning, skall tvisten hänskjutas till domstolsbehandling. Ehuru man således lämnade åt parterna själva att avgöra, huruvida tvisten borde gå till domstol eller ej, visade man sig dock angelägen att i någon mån binda parternas omdöme härutinnan, i det man uppräknade vissa grupper av tvister, vilka i allmänhet voro ägnade att hänskjutas till domstol. Den domstol, som med dessa föreskrifter avses, kan vara vilken som helst om vilken parterna överenskomma, men man har naturligtvis utgått från att om en fast internationell domstol upprättades, staterna skulle i regel lägga sina därtill lämpade tvister under denna.
    Den fasta domstolen är sålunda behörig i alla mål, som underställas densamma av parterna eller som enligt gällande fördrag och överenskommelser skola dit hänskjutas. De tvistande parterna kunna endast vara stater, och närmast endast medlemmar av Nationernas Förbund, men domstolen står öppen även för andra stater under vissa av förbundsrådet fastställda förutsättningar. Ehuru domstolens anlitande således icke är obligatoriskt ens för förbundsmedlemmarna, har dock i 36 art. i domstolsstadgan lämnats möjlighet för en stat att erkänna domstolen såsom behörig i alla eller vissa slag av rättstvister, nämligen de som avse 1) tolkningen av fördrag, 2) internationellt-rättsliga spörsmål, 3) förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstateras, skulle innebära åsidosättande av en internationell förpliktelse, samt 4) storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av dylik förpliktelses åsidosättande. En dylik förklaring om skyldighet att underkasta sig obligatorisk skiljedom kan avgivas antingen utan villkor eller ock under förutsättning av ömsesidighet från flera eller vissa staters sida eller för viss bestämd tid.
    Sverige har för sin del avgivit sådan förklaring utan att därvid begränsa denna på annat sätt än att den under villkor av reciprocitet förklarats äga giltighet endast för en tid av fem år. Av de 33 stater, som hittills ratificerat stadgan, hava för närvarande, förutom Sverige, icke flera än tretton avgivit förklaring om att

de godtaga domstolen såsom obligatorisk beträffande tvister av nyss nämnd natur, och hava därvid icke fästs andra villkor eller inskränkningar än att vissa stater i likhet med Sverige gjort förbehåll om reciprocitet och viss tid, fem år, för förklaringens giltighet. Dessa stater äro: Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Danmark, Finland, Liberia, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Salvador, Schweiz och Uruguay. Samtliga dessa stater hava sålunda avstått från möjligheten att beträffande de förut nämnda rättstvisterna förskansa sig bakom det förbehåll, som ligger i orden "i allmänhet", naturligtvis dock endast gentemot de stater, som avgivit en motsvarande förklaring. I den uppräknade raden av stater saknar man ännu tyvärr stormakterna.
    I domstolsstadgan angives i allmänna ordalag de rättsgrundsatser, som domstolen bör tillämpa, och nämnas sålunda allmänna och speciella mellanfolkliga överenskommelser, mellanfolklig sedvänja som hänvisar på allmän, såsom rätt erkänd praxis, av de civiliserade folken erkända allmänna rättsgrundsatser ävensom föregående rättsliga avgöranden och de mest sakkunniga författares doktrin.
    Angående själva rättegångsförfarandet är att nämna, att domstolens officiella språk är franska och engelska eller ettdera av dessa, varom parterna äro ense, dock äger domstolen på parternas begäran medgiva användandet av annat språk. Förfarandet är dels skriftligt, innefattande delgivning av inlagor och handlingar, dels ock muntligt med hörande inför domstolen av parternas ombud, vittnen, sakkunniga etc. Domstolens förhandlingar äro offentliga, såvitt icke annorlunda bestämmes av domstolen eller båda parterna begära att allmänheten icke skall äga tillträde. Såsom domstolens beslut gäller den mening, de flesta domarna biträda; vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. Om utslaget, som skall motiveras, icke är enhälligt, äger den domare, som har skiljaktig mening, rätt att till utslaget foga sitt votum. Utslaget är slutgiltigt och kan icke överklagas, men revision kan inom viss tid ifrågakomma, om den grundas på något nytt faktum, som ej förut varit känt varken för rätten eller den revisionssökande parten, och denna bristande kännedom icke kan läggas parten till last.
    Det från svensk sida framlagda förslaget till ledamöter i domstolen upptog följande namn: presidenten friherre E. Marks von Würtemberg, vilken dock senare avsagt sig kandidaturen, landshövdingen K. H. L. Hammarskjöld, presidenten i blandade domstolen i Kairo D. Nyholm (Danmark) samt f. stiftsamtmannen G. Gram (Norge). Friherre Marks von Würtembergs namn var jämväl uppfört på de danska och norska listorna; Hammarskjöld föreslogs även av Italien och Kina.
    Det nyligen i Genève företagna valet av domstolsledamöter utföll så att till ordinarie medlemmar utsågos: professorn i statsrätt i Madrid Rafael Altamira, professorn i folkrätt i Rom Dionisio Anzilotti, brasilianaren Ruy Barboza, doktor Antonio de Bustamente

(Cuba), förre lordkanslern lord Robert Finlay (England), professorn i folkrätt i Zürich Max Huber, medlemmen av Hollands högsta domstol B. C. J. Loder, presidenten i blandade domstolen i Kairo D. Nyholm (Danmark), professorn i folkrätt i Kyoto Y. Oda (Japan) samt professorn i internationell rätt i Paris André Weiss. Till suppleanter valdes juris professor D. Negulesco (Rumänien), f. justitieministern i den första republikanska ministären i Kina Chung-Hui Wang, presidenten i kassationsdomstolen i Belgrad M. Yovanovitch samt overrettsjustitiarius F. Beichmann (Norge).

A. E. Rodhe.